MAN SKA INTE nagla fast sig vid sina egenheter och sitt temperament. Vår viktigaste färdighet är vår förmåga att anpassa oss till olika livsformer. Att av nödvändigheten vara bunden och förpliktad till ett enda levnadssätt är att finnas till, men inte att leva. De skönaste själarna är de som äger den största mångfalden och rörligheten. Här ett hedrande vittnesbörd om Cato den äldre: ”Hans begåvning var lika rörligt anpassbar till allt, så vad han än tog sig för kunde man tro att han var född till bara det.”1 Om jag skulle fostra mig själv på mitt eget sätt skulle det inte finnas någon form som jag ville vara låst vid på ett sådant sätt att jag aldrig kunde komma ur den. Livet är en ojämn, oregelbunden och mångformig rörelse. Man är inte sin egen vän, än mindre sin egen herre, utan i stället sin egen slav om man ständigt följer sig själv och är så fångad av sina egna böjelser att man inte kan vika av från dem eller vrida dem åt nya håll. Jag säger detta nu därför att jag har svårt att bli kvitt en besvärlig egenskap hos min själ: den kan i regel bara sysselsätta sig med sådant som erbjuder svårigheter, och den kan inte arbeta med något utan att spänna sig och ge sig hän helt och hållet. Hur lätt ämne man än förelägger min själ får den gärna ämnet att växa och vidgas så mycket att den måste arbeta med det av alla krafter. Därför är själslig sysslolöshet för mig en plågsam verksamhet som skadar min hälsa. De flestas själar behöver något utanför sig själva för att komma igång och arbeta, min behöver det snarare för att lugna ner sig och komma till ro – ”sysslolöshetens laster bör fördrivas med arbete”2 – för min själs viktigaste och mest krävande studium är studiet av sig själv. Bokläsning är för den en sorts sysselsättning som leder bort den från dess studium. Vid de första tankar som kommer för min själ sätter den sig i rörelse, prövar sitt handlag och sin styrka i alla avseenden, än med avseende på kraft, än med avseende på ordning och skönhet, når disciplin och balans och förstärker sig själv. Den kan sätta igång sina färdigheter av sig själv: naturen har skänkt min själ, liksom alla andra själar, tillräckligt mycket eget material för eget bruk och tillräckligt många egna ämnen att öva upp sin uppfinningsförmåga och sitt omdöme med.
Meditation är en rik och givande syssla för den som kan pröva sig själv och ägna sig däråt med stor energi. Jag smider hellre min själ än jag fyller den med lösöre. Det finns ingen sysselsättning som är mer obetydlig och mer krävande än att underhålla sina egna tankar, beroende på vilken själ man har. De största människorna, ”för vilka leva är att tänka”,3 gör detta till sitt yrke. Därför har naturen skänkt mediterandet det privilegiet att det inte finns någonting som vi kan syssla med så länge som det, och ingen verksamhet som vi kan ägna oss åt så ofta och så lätt. Mediterandet är en syssla för gudar, säger Aristoteles, och en källa till lycksalighet för både dem och oss. För mig tjänar läsningen särskilt till att väcka min tankeverksamhet genom att den förser mig med olika ämnen, och till att sätta mitt omdöme i arbete, inte mitt minne.
Det är alltså få samtal som intresserar mig om de inte förs med kraft och energi. Sant är att jag finner tillfredsställelse och intresse i storsinthet och skönhet lika mycket som eller mer än i djup och tyngd. Och eftersom jag slumrar till under alla samtal där sådant saknas och jag bara ägnar dem min ytliga uppmärksamhet händer det ofta under sådana kraftlösa och loja konversationer, alltså sådana där man bara pratar på för att säga något, att jag ger dumma och korkade repliker och svar som är så löjliga att de är ovärdiga ett barn, eller att jag envist sitter och tiger, vilket är ännu mer galet och ohövligt. Jag har ett drömmande sätt som gör att jag sluter mig inom mig själv, å andra sidan är jag grovt och barnsligt okunnig om en mängd vanliga saker. Dessa båda säregenheter har lett till att man utan att ljuga kan berätta fem sex historier om mig där jag framstår som dummast bland de dumma.
Men för att komma till ämnet: det här svåra temperamentet gör att jag är nogräknad i umgänget med människor – jag måste sålla noga – och är olämplig för vanliga sysslor. Vi lever bland folket och det är folket vi har att göra med; om vi inte tycker om att umgås med dem, om vi försmår att befatta oss med deras låga och enkla själar – och de låga och enkla är ofta lika välmöblerade som de skarpsinnigaste; allt vetande som inte anpassar sig till den allmänna ovetenheten är ovetande – ska vi inte längre blanda oss i vare sig våra egna affärer eller andras: både offentliga och privata affärer klaras ju ut i samarbete med sådana människor. De vackraste rörelserna i vår själ är de som är mest avspända och naturliga, och de bästa sysslorna är de som utförs med minsta ansträngning. Herregud, vilken tjänst gör inte visheten människorna när den anpassar deras begär efter deras krafter! Nyttigare kunskap finns inte. ”Efter var och ens förmåga” var Sokrates omkväde och motto; ett mycket innehållsdigert ord. Vi måste rikta in våra begär på det lättaste och mest närliggande och behålla den inriktningen. Är det inte dumt av mig att jag inte kommer överens med en mängd människor som ödet har förenat mig med och som jag inte kan klara mig utan, och att jag i stället fäster mig vid en eller två utanför umgängeskretsen, eller snarare vid en orealistisk längtan efter sånt som jag inte kan få? Min milda natur, som är emot allt som är bittert och förgrämt, kan på ett enkelt sätt ha räddat mig från andras avund och hat: ingen människa har nånsin gett större anledning – jag säger inte till att bli älskad, men till att inte bli hatad. Men kylan i mitt sätt med andra människor har med rätta berövat mig många människors välvilja, och det är helt ursäktligt att de tolkar den annorlunda, mer negativt.
Jag har en stor förmåga att knyta sällsynta och utsökta vänskapsband och att bevara dem. Jag fäster mig nämligen vid bekantskaper som är i min smak med sådan hunger, jag skyndar fram mot dem och kastar mig över dem så girigt att jag knappast kan undgå att skapa band och göra intryck där jag sätter in stöten. Det har jag ofta haft goda erfarenheter av. I vanliga vänskapsförhållanden är jag lite torr och kylig, för jag rör mig inte naturligt om det inte går för fulla segel. Dessutom har ödet faktiskt gett mig en viss avsmak för andra eftersom det redan i ungdomen formade mig på ett förledande sätt för en enda, fullkomlig vänskap: alltför starkt inpräglade ödet i mitt huvud att vänskapen är ett djur som går i par men inte i flock, som den antika författaren uttryckte det. Av naturen har jag också svårt att ge ut mig själv till hälften, med döljande av min verkliga inställning och med den här servila och misstänksamma försiktigheten som man ålägger oss att iaktta i alla våra talrika ofullkomliga vänskapsförbindelser. Den åläggs oss alldeles särskilt i dessa tider, då man inte kan prata om vad som händer i världen utan att utsätta sig för fara eller ljuga.
Ändå inser jag klart, att om man som jag har livets glädjeämnen som mål (jag menar de väsentliga glädjeämnena), då bör man sky en sådan kinkig och nogräknad inställning som pesten. Högt skulle jag skatta en själ som kunde röra sig på flera plan, en som både kunde lyfta sig högt och kunde sänka sig ner, en själ som fann sig väl till rätta vart dess öde än förde den och som kunde språka med grannen om hans hus, hans jakt och hans rättegång och glädja sig åt att samtala med en snickare eller en trädgårdsmästare. Jag avundas dem som kan göra sig förtroliga med den lägste av sina tjänare och föra samtal med sitt husfolk. Och jag ogillar Platons råd att man alltid ska tala som en överordnad till sina tjänare, manliga som kvinnliga, utan förtrolighet och skämt. Ty förutom det som jag redan har sagt är det omänskligt och orättfärdigt att fästa så stor vikt vid ett eller annat slumpmässigt privilegium, och de samhällen där det är minst skillnad mellan tjänare och herrar tycks mig vara de rimligaste.
Andra bemödar sig om att höja sin ande och hissa upp den, jag om att sänka den och hålla den nere. Fel ute är den bara när den vidgar sig för mycket.
Du docerar om Aiakos släkt,
mal om slagen invid heliga Trojas mur.Ingen tanke på vinets pris,
ej på vem som gör eld, värmer en nattlig dryck,ger mig plats i sitt hus som skydd
mot pelignisk köld – allt sånt tiger du om!4
På samma sätt som spartanerna behövde något som dämpade deras tapperhet och ljuv och behaglig flöjtmusik för att mildra den i krig så att den inte ledde till dumdristighet och raseri, medan alla andra folk använder larmande musik och gälla röster som väcker och hetsar soldaternas mod till det yttersta – på samma sätt tycker jag också – tvärtemot den vanliga uppfattningen – att vi för det mesta behöver mer bly än vingar när vi nyttjar vår tanke: mer kyla och ro än hetta och upphetsning. Framför allt tycker jag att det är dumt att spela klok bland människor som inte är kloka, och att hela tiden tala ansträngt – att ”tala på gaffelspetsen”.5 Du måste sänka dig till nivån bland dem du är tillsammans med, och ibland måste du låtsas ovetande. Lägg undan din styrka och ditt skarpsinne; till vardags räcker det med ordning och reda. Och kryp gärna längs marken om det är det de vill. De lärda snavar ofta på den stenen: de ska alltid paradera sin skolmästarlärdom och de strör omkring sig med allt de har läst, och i dessa dagar har de proppat damernas kabinett och deras öron så fulla med sådant lärdomskram, att även om damerna inte har fattat innehållet försöker de åtminstone se ut som om de hade gjort det; inför varje yttrande och varje ämne, hur lågt och alldagligt det än är, använder de ett nytt och lärt sätt att tala och skriva.
Damernas glädje är lärd, lika lärt deras uttryck för rädsla, oron och vreden blir lärd liksom orden för allt som var hemligt, lärd är till råga på allt deras älskog.6
Och de åberopar Platon och Thomas av Aquino för saker där förste bäste kan duga lika bra som vittnesbörd. Den lärdom som aldrig lyckades tränga ner i själen på dem har fastnat på deras tungor. Om de begåvade kvinnorna följer mitt råd kommer de att nöja sig med att hävda sina egna, medfödda tillgångar. De döljer och beslöjar sin skönhet under en främmande skönhet. Det är mycket dumt att släcka sitt eget ljus för att lysa med lånat; de är begravda och nedgrävda under förkonstling. ”Från topp till tå produkter ur smyckeskrinet.”7 Det beror på att de inte känner sig själva tillräckligt; de är det vackraste i världen, det är de som ska ge skönhet åt konstgreppen och ge sminket glans. Vad behöver de mer än att leva älskade och aktade? Till det har de mer än nog av tillgångar och kunskaper. Man behöver bara väcka de färdigheter som redan finns hos dem och ge dessa lite stimulans. När jag ser hur de kastar sig över retorik, astrologi, logik och liknande onyttigheter, som är så meningslösa och odugliga för deras behov, börjar jag frukta att de män som råder kvinnorna till detta gör det för att få en förevändning för att undervisa dem. Vilken annan ursäkt kan jag hitta åt dem? Det räcker att kvinnor utan vårt bistånd kan få sina vackra ögon att se glada, stränga eller milda ut, att de kan krydda ett nej med hårdhet, tvekan eller vänlighet, och att de utan tolk kan förstå vad som sägs när de blir uppvaktade. Med sådana kunskaper kan de ta befälet och regera över rektorerna och skolan. Men om det ändå förargar dem att de är oss underlägsna i något avseende och om de av nyfikenhet vill få del av böckernas skatter, då är poesin en lämplig sysselsättning för deras behov. Poesin är en lekfull, förfinad konst, rikt utsirad, verbal, idel lust, idel prydnad, som de själva. Historia kan de också ha en viss nytta av. I filosofin kan de ha glädje av de tankar i moralläran som lär dem att bedöma våra sinnestillstånd och våra läggningar, att försvara sig mot våra svek, att tämja sina otyglade begär, att hushålla med sin frihet, att förlänga livets glädjeämnen, att värdigt stå ut med en tillbedjares obeständighet, en makes hårdhet och årens och rynkornas olägenheter och liknande. Så mycket, men inte mer, är jag beredd att låta dem få av kunskaper.
Det finns naturer som är slutna, tillbakadragna och inåtvända. Min sanna läggning är inriktad på att ta kontakt och visa mig: jag är utåtriktad och öppen, skapt för umgänge och vänskap. Den ensamhet som jag älskar och som jag förespråkar handlar i huvudsak om att samla mina känslor och tankar kring mig själv, att begränsa och reducera, inte mina steg men väl mina begär och min oro; jag avvisar störningar utifrån och skyr slaveri och förpliktelser som pesten; inte så mycket trycket från människor som trycket från affärer. Om jag är ensam i rummet öppnar jag mig faktiskt mer och vänder mig mer utåt, och jag ger mig hellre i kast med statsangelägenheterna och världsalltet när jag är ensam. I Louvren och i folkvimlet sluter jag mig och drar mig in i mitt skal. Är det en massa folk drivs jag tillbaka till mig själv, mina tankar är aldrig så tokiga, lössläppta och personliga som på platser där man ska uppträda respektfullt och ceremoniöst. Det är inte våra tokerier som får mig att skratta, det är våra klokskaper. Till temperamentet är jag inte motståndare till det oroliga livet vid hovet; jag har tillbringat en del av mitt liv där och är så skapt att jag med lätthet kan röra mig i stora sällskap, förutsatt att det inträffar bara då och då och när det passar mig. Men min kinkighet i val av umgänge, som jag tidigare har talat om, tvingar mig till ensamhet. Till och med i mitt hem, i ett hushåll fullt med folk, i ett hus som är mer välbesökt än de flesta, träffar jag rätt mycket människor, men sällan sådana som jag tycker om att samtala med. Så både för mig själv och för andra värnar jag här om en ovanlig grad av frihet. I mitt hus slipper man alla ceremonier som uppvaktnings- och ledsagningsriter vid ankomst och avresa och andra sådana besvärliga formaliteter som våra etikettsregler föreskriver (ack, vilka servila och tröttsamma sedvänjor!); här gör var och en som han vill, här umgås man med sina egna tankar om man vill; här kan jag hålla mig stum, drömmande och sluten utan att det stöter mina gäster.
De män vilkas sällskap och förtrolighet jag söker är sådana som man kallar hederliga och kunniga. Tanken på dem ger mig avsmak för andra. Närmare besett tillhör de den mest sällsynta sorten, och denna sort har naturen att tacka för det mesta. Syftet med detta umgänge är helt enkelt förtrolighet, samtal och diskussion: själarnas övning, inget annat utbyte. I våra samtal är alla ämnen lika goda för mig; det gör mig detsamma om där saknas både tyngd och djup; charm och relevans har de alltid. Allt präglas av ett moget, fast omdöme som rymmer godhet, uppriktighet, glatt lynne, vänskap. Det är inte bara när det handlar om arvsföljder och kungars angelägenheter som vår själ visar sin skönhet och styrka, sånt visar den lika mycket i privata samtal. Jag känner mina män även på deras tystnad och leenden och får kanske veta mer om dem vid matbordet än vid rådsbordet. Hippomachos sade ju också att han kunde känna igen en skicklig brottare genom att bara se honom gå gatan fram. Skulle det behaga lärdomen att blanda sig i vårt prat blir den inte avvisad, men då får den inte vara magistral, befallande och besvärlig som den brukar vara, utan måste själv vara ödmjuk och läraktig. Det vi söker i den är enbart ett tidsfördriv; när vi vill ta emot undervisning och predikningar kommer vi att söka upp lärdomen på dess tron. Nu får den för en gångs skull vara så snäll och sänka sig ner till oss, för hur nyttig och önskvärd den än är tror jag att vi mycket väl kan klara oss helt utan den om det kniper, och nå vårt mål utan den. En begåvad själ, van att umgås med människor, kan göra sig fullkomligt behaglig på egen hand. Konst bygger enbart på granskning och registrering av vad sådana själar har frambragt.
Jag tycker också om att umgås med vackra och ärbara kvinnor, ”för också vi har kännarblick”.8 Även om själen inte får lika stort utbyte som i det första fallet bidrar de kroppsliga sinnena, som här spelar en större roll, till att det här umgänget nästan kommer i jämnhöjd med den förra sorten, fast aldrig riktigt, tycker jag. Men det här är en form av umgänge där det gäller att vara litet på sin vakt, särskilt om man som jag har en kropp med stor makt. Jag brände mig när jag var ung och genomled alla de stormar som enligt poeterna drabbar dem som okontrollerat och okritiskt låter sig ryckas med. Och sant är att det piskrappet sedan blev mig en läxa.
Varje man i argiviska flottan som klarat Kaféreus
styr för alltid sitt skepp bort från eubeiska stråk.9
Det är vansinne att fästa alla sina tankar vid detta och att engagera sig i det med en rasande, obehärskad lidelse. Fast å andra sidan: om man ägnar sig åt det utan kärlek och utan att binda sig själv, likt skådespelare, för att spela en roll som är den gängse för vår tid och våra seder, och om man inte släpper till något mer av sig själv än bara orden, då månar man verkligen om sin egen säkerhet, men det är bra fegt, och man handlar likt en som offrar sin heder, sin vinst eller sitt nöje därför att han är rädd för det farliga; för det är då säkert, att de som skapar ett sådant förhållande aldrig kan hoppas på att få ut något av det som kan röra eller tillfredsställa en skön själ. Man måste på fullt allvar begära det som man på fullt allvar vill glädja sig åt att njuta. Det hävdar jag, även om ödet på ett orättvist sätt skulle gynna dem som spelar komedi, något som ofta händer eftersom det inte finns den kvinna, hur missgynnad hon än må vara, som inte tycker att hon är mycket attraktiv och som inte tycker att hon har ett företräde genom sin ålder, sitt hår eller sitt sätt att röra sig (för det finns ju inga kvinnor som är alltigenom fula, lika litet som det finns några som är alltigenom sköna); och de brahminska flickor som saknar alla andra företräden går till torget, där folket samlas av utroparen i just detta syfte, och där visar de upp sina könsdelar för att se om de inte åtminstone på det sättet räcker till för att få en man. Följaktligen finns det inte en enda kvinna som inte låter sig övertygas av förste bäste man som svär att vara henne trogen. Men följden av den otrohet som är så utbredd och vanlig bland männen i dag måste bli något som vi redan i dag kan uppleva: att kvinnorna går samman och drar sig tillbaka, ensamma eller gemensamt, för att undfly oss män. Eller också följer de å sin sida vårt exempel, spelar sin roll i komedin och går in på denna affär utan lidelse, utan engagemang och utan kärlek, ”aldrig beroende av några känslor, hos sig själva eller hos andra”,10 och i enlighet med Lysias resonemang hos Platon anser de då att ju mindre vi älskar dem, med desto större nytta och fördel kan de själva hänge sig åt oss. Det blir som på teatern: publiken får lika stort eller större nöje än skådespelarna.
För egen del kan jag lika litet tänka mig Venus utan Cupido som jag kan tänka mig ett moderskap utan avkomma: det här är saker som ger varandra sitt väsen och har varandra att tacka för det. Därför faller ett sådant bedrägeri tillbaka på den som begår det: det kostar honom nästan ingenting, men så vinner han heller inget av värde. De som en gång gjorde Venus till gudinna ansåg att hennes främsta skönhet var, inte kroppslig, utan andlig, men den skönhet som de här männen söker är inte ens mänsklig, ja inte ens djurisk: djuren vill inte veta av något som är så tungt och jordbundet. Vi ser ju att fantasin och längtan ofta tänder djuren och hetsar dem innan kroppen gör det; vi ser att känslorna får djur av båda könen att välja och vraka i flocken och att de har långvariga kärleksfulla förbindelser med varandra. Även de djur som åldern förvägrar fysiska krafter darrar fortfarande, gnäggar och skälver av kärlek. Före akten ser vi att de är fyllda av förhoppningar och glöd, och när kroppen har gjort sitt kryper det fortfarande i dem av det ljuva minnet; och vi ser hur en del av dem sväller av stolthet efteråt och hur de trötta och matta brister ut i festliga triumfsånger. De som bara ska ge kroppen utlopp för ett naturligt behov behöver inte besvära andra med så invecklade förberedelser. Det är inte någon mat för en grov och glupande hunger.
Eftersom jag inte vill tas för bättre än jag är vill jag berätta om min ungdoms förvillelser. Inte bara på grund av den risk som man löper för hälsan (jag lyckades inte bättre än att jag blev angripen två gånger, även om det var lindrigt och aldrig gick längre än till första stadiet) utan också därför att jag föraktade det ägnade jag mig sällan åt sådan kärlek som var och en kan köpa för pengar. Jag ville förhöja njutningen genom att göra den svårtillgänglig, åtråvärd och en smula ärofull, och jag gillade kejsar Tiberius inställning: i kärlek lockades han lika mycket av måttfullhet och ädel börd som av andra egenskaper; jag uppskattade också kurtisanen Flora, som aldrig gav sig åt andra än diktatorer, konsuler och censorer och som upplevde njutning av sina älskares höga ställning. Pärlor och brokad kan naturligtvis bidra en del, liksom titlar och uppvaktning. Dessutom lade jag stor vikt vid det andliga, förutsatt att det kroppsliga inte lämnade något övrigt att önska, för ärligt talat: om någon av de båda skönheterna absolut måste stryka på foten skulle jag hellre ha valt att släppa den andliga; den kan användas till bättre saker, men i erotik, som i första hand har att göra med syn och känsel, kan man åstadkomma en del utan andligt behag men intet utan det kroppsliga. Skönheten är kvinnornas sanna företräde. Den är så helt och hållet deras att vår skönhet, som ändå fordrar något annorlunda drag, bara är fullkomlig när den sammanfaller med kvinnans och är pojkaktig och skägglös. Det sägs att de oräkneliga män som tjänar storturken på grund av sin skönhet avskedas allra senast när de är tjugotvå år.
Reflektion, klokhet och vänskap förekommer i större mått hos män, därför är det män som styr världens affärer.
Dessa två slag av umgänge är beroende av tillfälligheter och av andra människor: det tråkiga med det ena slaget är att det är så sällsynt, det andra vissnar med åren, och därför har de två aldrig kunna täcka mitt livs behov. Umgänget med böcker, som är det tredje slaget, är mycket säkrare och mer vårt eget. De övriga fördelarna får det avstå till de båda andra slagen av umgänge, men för egen del har det varaktigheten och lättillgängligheten. Det här umgänget följer mig hela livet och står hjälpsamt vid min sida överallt; det tröstar mig på ålderdomen och i ensamheten; det befriar mig från den ledsamma sysslolöshetens börda och räddar mig närsomhelst från sällskap som tråkar ut mig; det bryter udden av smärtans attacker, om inte denna är alldeles extrem och överväldigande. Vill jag befria mig från obehagliga tankar behöver jag bara ta till böckerna, med lätthet lockar de mig till sig och befriar mig. Inte heller blir böckerna upprörda när de märker att jag söker upp dem bara därför att jag saknar de andra glädjeämnena, som är verkligare, mer levande och mer naturliga; böckerna tar alltid emot mig med samma min.
Det är en smal sak att gå till fots när man leder hästen vid tygeln, heter det. Och vår kung Jakob av Neapel och Sicilien, som när han var vacker, ung och frisk lät sig bäras genom landet på bår, lutad mot en usel kudde med fjäder, iförd en dräkt av grått kläde och likadan mössa men samtidigt eskorterad av ett stort kungligt följe med bärstolar, alla slags hästar som leddes, adelsmän och ämbetsmän – han demonstrerade en form av sträng enkelhet som ännu var svag och vacklande. Den sjuke är inte beklagansvärd när han har boten till hands. Hela mitt utbyte av böcker ligger i den praktiska tillämpningen av denna sats, som är alldeles sann. Jag använder faktiskt inte böckerna mycket mer än människor som inte alls känner till dem. Jag njuter av böckerna på samma sätt som den girige njuter av sina skatter, därför att jag vet att jag kan njuta av dem när jag har lust: min själ känner sig mätt och glad av denna äganderätt. Jag reser aldrig utan böcker, vare sig i fred eller i krig. Ändå kan det gå flera dagar och månader utan att jag öppnar dem. Snart blir det av, tänker jag, i morgon eller när jag får lust. Och så går tiden och är borta utan att det gör mig så mycket. För jag känner ett outsägligt lugn och välbefinnande vid tanken på att böckerna finns inom räckhåll och kan ge mig glädje när jag behöver dem och i medvetandet om det stöd som de ger mig i livet. Böckerna är den bästa proviant jag har funnit för min resa genom livet, och jag beklagar djupt de intelligenta människor som lever utan dem. Jag godtar lättare alla andra slags sysslor, hur obetydliga de än är, eftersom sysslandet med böcker aldrig kan svika mig.
Härhemma drar jag mig lite oftare in i mitt bibliotek, där har jag allt inom räckhåll och kan leda mitt hushåll. Där sitter jag ovanför ingången och tittar ner på trädgården, hönsgården, borggården och nästan alla delar av mitt hus. Där bläddrar jag i än den ena än den andra boken, utan ordning, plan och sammanhang; ibland drömmer jag, ibland antecknar jag de här infallen eller dikterar dem, gående fram och tillbaka. Biblioteket ligger två trappor upp i ett torn. I bottenvåningen ligger mitt kapell, en trappa upp ett sovrum med ett angränsande rum där jag ofta sover för att vara ensam. Ovanför det ligger ett stort omklädningsrum. Förr i tiden var det den onyttigaste delen av mitt hus. Här tillbringar jag nu de flesta av mitt livs dagar och de flesta av dagens timmar. Jag är aldrig där på natten. Bredvid biblioteket ligger ett rätt elegant litet rum där man kan elda på vintern och vars fönster släpper in ett behagligt ljus. Och om jag inte fruktade besväret mer än kostnaden – besväret som håller mig borta från allt arbete – skulle jag lätt kunna bygga till ett galleri, hundra fot långt och tolv fot brett, på ömse sidor i samma plan, eftersom jag överallt har hittat murar som redan är resta i rätt höjd, för ett annat ändamål. Alla platser där man kan vara avsides kräver en plats där man kan promenera. Mina tankar somnar om jag låter dem sitta. Min tanke fungerar inte så bra på egen hand, men bättre när benen sätter fart på dem. Alla som studerar utan böcker har det likadant.
Mitt bibliotek är runt till formen; det finns bara en rak vägg och där står mitt bord och min stol. Genom att väggen är rund ser jag i en enda blick alla mina böcker, som står ordnade på fem hyllplan vilka löper hela vägen runt. Man har fri och vidsträckt utsikt åt tre håll, och rummet har sexton fot fri golvyta rakt över. På vintern är jag inte där lika regelbundet, för mitt hus ligger som namnet anger på en kulle, och inget rum är dragigare. Jag gillar att det ligger litet svårtillgängligt och avsides, det är bra för motionen och det håller folk borta. Här har jag min egentliga boning. Här försöker jag ha oinskränkt herravälde och undandra denna enda vrå all gemenskap med både hustru, barn och andra medborgare. Överallt annars styr jag bara till namnet, där är den i allt väsentligt delad. Jag tycker synd om den som i sitt eget hem inte har en plats där han kan vara hemma hos sig, uppvakta enbart sig själv och gömma sig. Ärelystnaden belönar rikligen sina tjänare genom att ständigt ställa fram dem till beskådan som statyer på ett torg. ”Stor förmögenhet är stort slaveri.”11 Inte ens prevetet är privat för dem. I det stränga liv som våra munkar eftersträvar kan jag inte tänka mig något hemskare än den bestämmelse som jag har lagt märke till i en av deras ordnar: där gäller regeln att de ständigt måste vara tillsammans och alltid vara omgivna av många människor, vad de än gör. Jag tror nästan att det är lättare att alltid vara ensam än att aldrig kunna vara det.
Om någon säger mig att man förnedrar muserna om man bara använder dem för lek och tidsfördriv vet han inte som jag vad nöje och tidsfördriv är värt. Jag skulle nästan vilja påstå att alla andra ändamål är löjliga. Jag lever från dag till dag och – med förlov sagt – bara för mig själv, längre sträcker sig inte mina ambitioner. När jag var ung studerade jag för att visa upp mig, senare gjorde jag det i någon mån för att bli klokare, nu gör jag det för att roa mig; aldrig för vinnings skull. Den fåfängliga och kostsamma svaghet som jag hade för den här sortens inventarier, inte bara för att tillfredsställa mitt behov utan också för att gå tre steg längre och pryda och dekorera mig med dem, har jag övergett för längesen. Böcker har många behagliga egenskaper för människor som kan välja bland dem, men inget gott som inte har något ont med sig: det är ett nöje som lika litet som andra är rent och oblandat, och det har sina allvarliga olägenheter. Själen får sin motion, men kroppen, vars omsorger jag inte heller har glömt, förblir overksam, faller ihop och blir dyster. Jag vet ingen omåttlighet som är mer skadlig för mig och mer viktig att undvika nu på min ålders höst.
Detta var mina tre privata favoritsysselsättningar. Jag tar inte upp sådana som jag av medborgarplikt är skyldig världen.
1 Huic versatile ingenium sic pariter ad omnia fuit, ut natum ad id unum diceres, quodcumque ageret. Livius 39, 40, 5. ↵
2 vitia otii negotio discutienda sunt. Seneca, brev 56, 9. ↵
3 quibus vivere est cogitare. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 38, 111. ↵
4 Narras et genus Aeaci / et pugnata sacro bella sub Ilio: / quo Chium pretio cadum / mercemur, quis aquam temperet ignibus, / quo praebente domum et quota / Paelignis caream frigoribus, taces. Horatius, Carmina 3, 19, 3–8. ↵
5 favellar in punta di forchetta. ↵
6 Hoc sermone pavent, hoc iram, gaudia, curas, / hoc cuncta effundunt animi secreta: quid ultra? / concumbunt nocte. Juvenalis 6, 189–191. ↵
7 De capsula totae. Seneca, brev 115, 2. ↵
8 nam nos quoque oculos eruditos habemus. Cicero, Paradoxa Stoicorum 5, 2, 38. ↵
9 Quicumque Argolica de classe Capherea fugit, / semper ab Euboicis vela retorquet aquis. Ovidius, Tristia 1, 1, 83–84. ↵
10 neque affectui suo aut alieno obnoxiae. Tacitus, Annaler 13, 45. ↵
11 Magna servitus est magna fortuna. Seneca, Ad Polybium de consolatione 6, 4. ↵