EN GÅNG FICK jag till uppgift att trösta en dam som sörjde uppriktigt; kvinnors sorg är konstlad och formell för det mesta:
Rika tåreförråd, permanent i högsta beredskap,
avvaktar blott instruktion om när och hur de ska rinna.1
Man använder fel metod om man bjuder motstånd mot en sådan lidelse, för motståndet eggar kvinnor och driver dem djupare ner i sorgen; man förvärrar det onda om man bekämpar det hetsigt. Vi märker ju, att om jag säger något som jag inte bryr mig särskilt mycket om i ett vardagligt samtal och någon säger emot det, då blir jag ilsken och gör saken till min; och mycket mera så om det är något som är av vikt för mig. Gör du så går du brutalt till väga med ditt tröstande; läkarens första kontakt med patienten måste vara vänlig, glad och behaglig. En frånstötande och grinig läkare gör ingen nytta. Tvärtom måste man alltså redan från början stödja och uppmuntra offrens klagan och ge dem något tecken på att man godtar och ursäktar den. Med hjälp av ett sådant samförstånd vinner du ett förtroende så att du kan gå vidare, och med små och omärkliga vridningar glider du över i mer gedigna resonemang som är mer lämpade för att bota dem.
Eftersom min främsta önskan var att lura de närvarande, som höll ögonen på mig, bestämde jag mig för att lägga plåster på såret. Av erfarenhet vet jag också att mitt handlag är dåligt och ofruktbart när det gäller att övertyga folk: antingen lägger jag fram mina argument alltför tillspetsat och torrt, eller också gör jag det alltför brutalt eller likgiltigt. Efter att ha ägnat mig åt kvinnans smärta en stund avstod jag från att försöka bota den med starka, effektiva argument, för jag hade inte några sådana eller tänkte att jag skulle lyckas bättre på något annat sätt. Inte heller valde jag bland de olika sätt som filosofin anvisar till tröst: att det man klagar över inte är ett ont, som Kleanthes säger; att det är ett obetydligt ont, som peripatetikerna säger; att det varken är rätt eller berömvärt att klaga, som Chrysippos säger; och inte heller valde jag Epikuros råd, som ligger mig själv närmare, att man ska flytta tankarna från sorgliga saker till behagliga; inte heller angrep jag det onda med hela denna arsenal, fördelande den efter omständigheterna, som Cicero gör; i stället styrde jag helt varligt undan vårt samtal och ledde det steg för steg in på mer närliggande ämnen, sedan på ämnen som låg lite längre bort, i takt med att hon lyssnade mer på mig, och på så sätt berövade jag henne omärkligt dessa plågsamma tankar och fick henne att vara fattad och fullständigt lugn så länge jag var där. Det var avledning jag sysslade med. De som senare tog över min uppgift fann ingen bättring, för jag hade inte satt yxan till roten.
Någon annanstans har jag bestämt varit inne på en sorts avledningsmanövrer i politiken. Och militära avledningsmanövrer – sådana som Perikles använde i peloponnesiska kriget och tusen andra har använt på andra håll för att driva bort fiendetrupper från det egna landet – förekommer alltför ofta i historieböckerna. Det var ett listigt knep som sieur d’Humbercourt använde när han räddade både sig själv och andra i staden Liège. Hertigen av Burgund höll staden belägrad och skickade in honom för att genomföra det kapitulationsavtal som man hade enats om. Invånarna i staden hade samlats om natten för att sköta om saken men började nu revoltera mot det ingångna avtalet, och många av dem beslöt att överfalla förhandlarna, som de hade i sitt våld. När Humbercourt uppfattade att en första våg av dessa människor var på väg för att bryta sig in i hans hus skickade han kvickt ut två stadsbor (för han hade några sådana på sin sida) försedda med nya, mildare erbjudanden som skulle framläggas för deras råd och som han hade hittat på i en handvändning för stundens behov. Dessa två lyckades hejda den första stormen och kunde leda tillbaka den upphetsade folkmassan till stadshuset så att de kunde höra förslaget och överlägga om det. Det gick fort, och nu bröt nästa oväder löst, lika häftigt som det förra. Humbercourt skickade ut fyra likadana förhandlare mot dem, och dessa försäkrade att de den här gången hade feta erbjudanden som skulle göra dem fullkomligt nöjda och tillfredsställda, varvid folket omedelbart drevs till rådssalen igen. Kort sagt: genom att hålla dem sysselsatta på detta sätt, genom att avleda deras raseri och fördriva det i meningslösa överläggningar lyckades han till slut vagga raseriet till sömn och klarade sig till gryningen, vilket var hans främsta mål.
Nästa historia hör till samma sort. Atalanta, en utomordentligt vacker och enastående spänstig flicka, ville bli av med alla sina tusen friare och bestämde att hon skulle gifta sig med den som kunde mäta sig med henne i löpning: de som misslyckades skulle dö. Det fanns många som tyckte att priset var värt den risken och som utsatte sig för straffet i denna grymma uppgörelse. När Hippomenes skulle försöka efter de andra vände han sig till kärlekslågans skyddsgudinna och bad om hennes hjälp. Hon uppfyllde hans bön, gav honom tre guldäpplen och förklarade hur han skulle använda dem. När tävlingen var i gång och Hippomenes märkte att den tillbedda var honom i hälarna tappade han som av misstag ett av äpplena; flickan lockades av det sköna äpplet och kunde inte låta bli att vika av för att plocka upp det:
flickan blev häpen, hon greps av begär till det glänsande äpplet, ändrade kurs, vek av och tog upp det gyllene klotet.2
I rätt ögonblick gjorde han likadant med det andra och det tredje äpplet, så att han vann loppet genom att avleda henne och få henne ur kurs.
När läkarna inte kan få bort en katarr avleder de den och styr bort den till en mindre farlig kroppsdel. Jag har iakttagit att detta också är den vanligaste behandlingen av själssjukdomar. ”Ibland måste själen också avledas mot andra intressen, bekymmer, omsorger och sysslor; slutligen kan den ofta botas genom platsbyte, som man gör med sjuka som inte repar sig.”3 Man låter sällan själen angripa det onda frontalt; man låter den varken uthärda attacken eller slå den tillbaka, i stället låter man den avvända angreppet och styra bort det.
Nästa exempel är alltför upphöjt och svåruppnåeligt. Det är bara människor av yppersta klass som kan dröja fullständigt vid saken, betrakta den och bedöma den. Det tillkommer bara en Sokrates att närma sig döden med orubblig min, vänja sig vid den och ta den som en lek. Han söker ingen tröst utanför saken själv; döden är för honom en naturlig och likgiltig händelse, han fäster sin blick rakt på den och bestämmer sig för att möta den utan att se åt sidan. Hegesias lärjungar blev så upptända av de fina resonemangen i hans föreläsningar att de svalt sig till döds i så stor mängd att kung Ptolemaios förbjöd Hegesias att förse sin skola med så mordiska tankar: sådana människor betraktar inte själva döden, de bedömer den inte, det är inte vid döden de fäster sina tankar; målet som de skyndar mot är den nya tillvaro som de har i sikte.
De stackars människor som man ser på schavotten, uppfyllda av brinnande gudstro och med alla sinnen maximalt koncentrerade – med öronen på helspänn inför alla tillsägelser, ögon och händer riktade mot himlen, rösten utsändande högljudda böner, i en våldsam och ihållande sinnesrörelse – de gör visserligen något berömvärt som passar i en sådan nödsituation, och man måste berömma dem för gudstro, men egentligen inte för fasthet. De flyr från kampen och vänder bort tankarna från döden, på samma sätt som man distraherar barn när de ska åderlåtas. Jag har själv sett dödsdömda som har stelnat till och frenetiskt skickat tankarna åt andra håll om de någon gång har råkat sänka blicken mot de fasansfulla förberedelser för döden som pågått runtomkring dem. Människor som ska passera en hemsk avgrund beordras att blunda eller se åt ett annat håll.
Nero befallde att Subrius Flavus skulle dödas av Niger – de var båda generaler – och när Subrius fördes till fältet där avrättningen skulle äga rum och fick se att gropen som Niger låtit gräva var skev och felgjord vände han sig till soldaterna som var där och sade: ”Inte ens det där är gjort efter militära regler.” Och när Niger uppmanade honom att hålla huvudet stadigt svarade han: ”Bara du nu kan hugga lika stadigt!” Han hade rätt i sina aningar, för Niger darrade på handen och behövde flera hugg för att kapa huvudet. Den mannen tycks verkligen ha haft tankarna rakt och stadigt fästa mot det som det verkligen gällde.
Den som dör i stridsvimlet med vapen i hand fördjupar sig inte i döden just då, han känner inte dödens närvaro och reflekterar inte över den: stridens hetta rycker honom med sig. En adelsman som jag känner föll omkull i en duell, och när han låg på marken kände han hur motståndaren gav honom nio eller tio dolkhugg samtidigt som alla de närvarande skrek att han måste tänka på sin sista bikt, men efteråt berättade han för mig att ropen visserligen trängde in i hans öron men att de inte berörde honom: han tänkte bara på att bli av med sin motståndare och hämnas. Han dödade honom i samma strid.
Mannen som kom med dödsdomen till Lucius Silanus gjorde honom en stor tjänst: efter att ha hört Silanus svara att han visserligen var beredd att dö, men inte att dö för brottsliga händer kastade han sig över Silanus tillsammans med sina soldater för att övermanna honom. Silanus var helt obeväpnad, försvarade sig hårdnackat med händer och fötter men blev dödad i denna strid: med ett plötsligt och vilt vredesutbrott skingrade han det plågsamma medvetandet om den långdragna, noga uttänkta död som han var bestämd för. Vi tänker alltid på något annat: vi hålls tillbaka och stöds av hoppet om ett bättre liv, av hoppet om att våra barn ska utmärka sig, att vårt namn ska äras i framtiden, att vi ska undslippa det här livets onda eller att de som vållar vår död ska drabbas av hämnd:
Ja, jag hoppas – om gudarna har någon makt – att bland klippor
du ska få lida ditt straff och ofta få ropa på Dido.
Budet om dina kval ska nå mig i dödsrikets avgrund.4
Xenofon höll just på att offra med krans på huvudet när man kom med budet om att sonen Gryllos hade dött i slaget vid Mantineia. När han först hörde meddelandet kastade han kransen på marken, men när han fick höra fortsättningen och förstod hur tappert sonen hade stupat tog han upp kransen och satte den på huvudet igen. Till och med Epikuros tröstar sig med att hans skrifter kommer att leva i evighet och göra nytta. ”Alla mödor som ger berömmelse och ära blir lätta att bära.”5 Och samma sår och samma plåga tynger en fältherre mindre än en menig soldat enligt Xenofon. Epameinondas fann döden lättare att bära när han förstod att segern hade stannat på hans sida. ”Detta är trösten, detta är lindringen för de största plågor.”6 Och andra liknande förhållanden uppehåller, avleder och vänder bort oss från att tänka på själva saken.
Till och med filosofins argument går hela tiden vid sidan av ämnet, undviker det och nuddar knappt vid dess yta. Den främste mannen i den främsta filosofiska skolan, som influerat de andra, den store Zenon, talade mot döden på följande sätt: inget ont är ärofullt, döden är ärofull, alltså är döden inget ont. Och mot dryckenskapen: Ingen anförtror sina hemligheter åt en drinkare, alla anförtror sina hemligheter åt den vise, alltså är den vise ingen drinkare. Ska det vara mitt i prick, det? Jag älskar att se hur dessa framstående själar misslyckas med att skaka av sig gemenskapen med oss andra. Hur fullkomliga människor de än är är de hela tiden tungt mänskliga.
Hämnden är en ljuv lidelse, djupt inpräglad i vår natur, det ser jag klart fast jag själv inte har någon erfarenhet av den. När jag nyligen skulle locka bort en ung furste från tankar på hämnd sade jag inte till honom att man i kristen kärlek skulle vända andra kinden mot den som hade slagit en, inte heller målade jag upp de tragiska följder som diktningen tillskriver samma lidelse. Jag lät hämnden vara och inriktade mig på att få mannen att uppleva skönheten i en motsatt föreställning om den ära, sympati och välvilja som han skulle vinna om han visade mildhet och godhet. Jag vände bort honom, mot ärelystnaden. Så hanterar man hämnd. Om din kärlekslidelse är alltför stark så sprid ut den, brukar man säga; det är rätt, det har jag själv ofta prövat med gott resultat: bryt upp den i många olika begär, där en gärna får bli herre och kung om du vill, men försvaga den då, håll den tillbaka genom att dela upp den och avleda den, annars tar den befälet och tyranniserar dig.
När en pockande åder bultar i rastlösa lemmen,7
utstöt i vilka kroppar som helst den vätska som samlats.8
Och sköt om det i god tid, så att du inte plågas om det dominerande begäret får grepp om dig, om du
inte förtränger de första såren med nya impulser
och med vandrande kärlek kan bota dem när de är färska.9
En gång drabbades jag av en sorg som var våldsam för en man med min natur, och ännu mer berättigad än våldsam. Jag skulle kanske ha dukat under för den om jag enbart hade litat till mina egna krafter. Eftersom jag behövde en kraftig avledning för att skingra tankarna från denna sorg gjorde jag mig förälskad med målmedveten förkonstling, och min ålder kom mig till hjälp. Kärleken gav lindring och drog bort mig från den sorg som vänskapen hade vållat mig. Överallt annars är det likadant: om en plågsam tanke tar tag i mig finner jag det lättare att byta ut den än att kuva den; kan jag inte ersätta den med en motsatt ersätter jag den i alla fall med en annan. Omväxling lindrar alltid, löser upp och skingrar. Kan jag inte bekämpa den plågsamma tanken undflyr jag den, och under flykten lägger jag ut villospår och nyttjar list: genom att byta plats, sysselsättning och sällskap räddar jag mig in i en mängd andra sysselsättningar och tankar där den förlorar spåret och tappar mig ur sikte. Så beter sig naturen tack vare vår välsignade obeständighet. Tiden, som den har gett oss som det överlägsna botemedlet mot våra lidanden, når i första hand sitt resultat genom att hela tiden erbjuda vår tanke nya frågor; den kopplar bort och bryter ner den första känslan, hur stark den än har varit. En vis man ser knappast sin döende vän mindre klart framför sig efter tjugofem år än efter ett, och enligt Epikuros ser han honom precis lika tydligt framför sig, för Epikuros ansåg att lidandena inte kunde mildras, vare sig av att man såg dem i förväg eller genom att tiden gick. Men det kommer så många tankar och korsar den första att denna slutligen tröttnar och mattas.
För att styra pratet i annan riktning skar Alkibiades av öronen och svansen på sin fina hund och föste ut den på torget: när folket fick den historien att skvallra om skulle de låta honom vara i fred med sina övriga göranden och låtanden. Jag har också sett kvinnor dölja sina verkliga känslor med spelade för att avleda folks tyckanden och gissningar och leda sladdertackorna på avvägar. Men jag har också upplevt att en kvinna när hon förställde sig blev gripen på allvar och övergav den ursprungliga, verkliga känslan och anammade den låtsade i stället. Av henne lärde jag mig att män som har vunnit en kvinnas bevågenhet är bra dumma om de samtycker till att kvinnan bedriver ett sådant apspel. För eftersom hälsningar och öppna samtal då förbehålls den man som på låtsas har godkänts som uppvaktande måste denne vara bra oskicklig om det inte slutar med att han tar din plats och låter dig få hans. Det är verkligen att skära till och sy upp en sko för att en annan ska sätta den på foten.
Det behövs inte mycket för att avleda och vända bort oss, för det krävs inte mycket för att det ska fånga vår uppmärksamhet. Vi betraktar knappast saker och ting i deras helhet och för sig, det är obetydliga och ytliga omständigheter och intryck som slår oss, det är tomma skal som faller av tingen
likt de runda höljen cikadorna nu emot sommarn lämnar.10
När självaste Plutarchos saknar sin dotter är det hennes apkonster han saknar. Minnet av ett avsked, av en handling, av en särskild gunst eller en sista rekommendation drabbar oss hårt. Caesars blodiga toga satte skräck i hela Rom, vilket hans död inte hade gjort. Själva klangen av ord som ringer i örat på oss: ”Min stackars herre!”, ”Min dyre vän!”, ”Ack, käre far!”, ”Min söta dotter!” – när dessa omkväden hugger till i mig och jag ser närmare på dem finner jag att klagoropet ligger i retoriken, det är ordet och klangen som drabbar mig, på samma sätt som predikanternas känslosamma utrop ofta griper åhörarna mer än deras argument, och på samma sätt som vi grips av det ömkliga bölet från ett djur som slaktas för vår skull – och under den tiden underlåter jag att väga och tränga in i sakens sanna, stabila kärna:
smärtan sargar sig själv med sådana sporrar.11
Det är grundvalarna till vår sorg.
Mina envisa njurstenar, som är särskilt svåra när de har fastnat i lemmen, har ibland hindrat mig från att kasta vatten långa tider, tre fyra dagar, och fört mig så nära döden att det hade varit vansinne av mig att hoppas kunna undgå den, ja till och med vansinne att önska undgå den med tanke på de grymma attacker som det här tillståndet utsätter mig för. Vilken mästare i tortyrkonsten var inte den gode kejsaren som lät snöra åt lemmen på sina brottslingar så att de dog därför att de inte kunde pissa! När jag befann mig i det tillståndet tänkte jag på vilka obetydliga skäl och ting det var som fick min tanke att längta efter livet; vilka lätta atomer det var som i min själ gjorde avfärden tung och svår, och hur många lättsinniga tankar vi ger plats åt i en så allvarlig stund: en hund, en häst, en bok, ett glas och jag vet inte vad, allt kom med på min förlustlista. För andra människor är det deras ärelystna förhoppningar, deras penningpung, deras lärdom: precis lika löjligt, tycker jag. Jag ser lätt på döden när jag ser den i stort, som livets slut. Jag kontrollerar den som ett helt, men i smådelar kastar den sig girigt över mig. En tjänares tårar, fördelningen av mina efterlämnade kläder, beröringen av en välkänd hand, ett enkelt ord av tröst gör mig otröstlig och vek.
På samma sätt rörs våra själar av klagan i diktverk. Didos klagan hos Vergilius och Ariadnes klagan hos Catullus väcker lidelser även hos dem som inte tror på den. Det är ett tecken på en tjockhudad och hård natur om man inte erfar den minsta känsla inför något sådant; det berättas som ett underverk att Polemon var sån, men så bleknade han inte heller ens när han blev biten av en galen hund och fick vaden avsliten. Och hur klok man än är kan man aldrig med enbart förståndet förstå orsaken till en sådan intensiv och total sorg på ett så djupgående sätt att förståelsen inte ökar av den fysiska närvaron, då ögon och öron är med, organ som bara kan sättas igång av betydelselösa tillfälligheter. Är det rimligt att konsterna själva utnyttjar vår medfödda svaghet och dumhet för egen vinst? I det skådespel som talaren uppför kommer talaren enligt retoriken att gripas av sin egen stämmas klang och av sina låtsade känslor; han låter sig luras av den lidelse som han gestaltar. Med hjälp av det taskspeleri som han uppför kommer han att inprägla i sig själv en sann och äkta sorg för att sedan föra över denna till domarna, som är ännu mindre berörda. Talarna liknar de här kvinnorna som man städslar vid begravningar för att de ska assistera vid sorgeceremonin: de säljer sina tårar och sin sorg efter mått och vikt, för även om de går igång med lånade känslor är det ändå uppenbart att de ofta dras med helt och hållet och upplever äkta melankoli inom sig när de har vant sig vid att anlägga de rätta anletsdragen.
Jag var en av flera vänner som följde greve de Gramonts lik till Soissons från belägringen av La Fère, där han stupade. Då märkte jag att överallt där vi drog fram brast folk som vi mötte ut i klagan och gråt vid blotta åsynen av vårt mäktiga liktåg; de visste inte ens namnet på den avlidne. Quintilianus säger att han har sett skådespelare som har levt sig in så djupt i en sörjande roll att de fortfarande grät när de kom hem; om sig själv berättar han, att en gång när han hade tagit sig före att väcka en lidelse hos en annan människa hade han själv anammat känslan så till den grad att han ertappades med inte bara tårar utan också blekhet, och med att röra sig som en människa verkligt nedtyngd av smärta.
I en trakt i närheten av våra berg spelar kvinnorna dubbla roller precis som prästen som förrättar mässan ensam, för samtidigt som de förstärker saknaden efter den avlidne mannen genom att minnas hans goda och behagliga egenskaper sammanställer de också hans ofullkomligheter och redovisar dem öppet, liksom för att själva komma i balans och avleda sig från medlidande till förakt. Det är bra mycket snyggare än det som vi brukar göra: vid förlusten av en ytlig bekant ägnar vi honom ivrigt nya, falska lovsånger och gör honom nu, när vi har förlorat honom ur sikte, till en helt annan människa än den han tycktes oss vara när vi såg honom – som om sorgen lärde oss något nytt eller tårarna tvättade vårt förstånd och lyste upp det. Här och nu undanber jag mig alla gynnsamma vittnesbörd som man kan vilja ge mig därför att jag är död och inte därför att jag har förtjänat dem.
Frågar man mannen därborta: ”Vad har du för intresse av den här belägringen?” svarar han: ”Intresset att visa ett gott föredöme och visa fursten den vanliga lydnaden. Vinning eftersträvar jag inte alls, och vad ära beträffar vet jag vilken liten andel en enskild människa som jag kan vinna. Jag har varken lidelser eller intressen i den här saken.” Men se sen hur han tar sig ut nästa dag: helt förändrad, blodröd och kokande av vrede står han där i sin anfallslinje. Det är glansen av allt detta stål, eldslågorna och mullret från våra kanoner och trummor som har fört in denna nya oförsonlighet och detta hat i hans ådror. En obetydlig sak, invänder du. Vad då sak? Det behövs ingen sak för att sätta vår själ i rörelse. En fantasi utan kropp och ämne styr den och sätter den i rörelse. Om jag sätter igång och bygger luftslott konstruerar min fantasi nöjen och lustbarheter där som min själ verkligen eggas av och fröjdar sig åt. Hur ofta förmörkar vi inte vårt sinne med vrede och sorg på grund av sådana skuggor, och hur ofta går vi inte in i inbillade lidelser som förvandlar oss till både själ och kropp! Vilka förbluffade, skrattande, förvirrade grimaser framkallar inte drömmeriet i våra ansikten! Vilka plötsliga ryck och häftiga rörelser i lemmar och röst! Nog verkar det väl som om den ensamme mannen därborta har vanföreställningar om att han står bland en massa andra människor som han har något att göra med, eller som om han har en inre demon som förföljer honom? Fråga dig själv var det finns något som är föremål för en sådan förändring: finns det ingenting i naturen utom vi själva som lever på tomhet, och som tomheten har makt över?
Kambyses lät döda sin bror därför att han drömde att denne skulle bli kung av Persien – en bror som han älskade och som han alltid hade litat på. Messeniernas kung Aristodemos tog livet av sig därför att han inbillade sig att hans hundars konstiga ylande var ett dåligt omen. Och kung Midas gjorde likadant därför att han var oroad och upprörd av en obehaglig dröm. Att uppge sitt liv för en dröm är att uppskatta livet till dess rätta värde. Hör ändå hur vår själ triumferar över kroppens ynkedom, över kroppens svaghet och dess utsatthet för allsköns sjukdomsangrepp och fördärv – själen är verkligen den rätta att tala om detta!
Olycksaliga lera som först fick form av Prometheus!
Utan att tänka sig för utförde han detta verk.Kroppen han formade väl med sin konst men försummade själen.
Tvärtom borde han gjort: först ha gett form åt vår själ.12
1 Uberibus semper lacrimis semperque paratis / in statione sua atque expectantibus illam, / quo iubeat manare modo. Juvenalis 6, 273–275. ↵
2 obstupuit virgo nitidique cupidine pomi / declinat cursus aurumque volubile tollit. Ovidius, Metamorfoser 10, 666–667. ↵
3 Abducendus etiam non numquam animus est ad alia studia, sollicitudines, curas, negotia; loci denique mutatione, tamquam aegroti non convalescentes, saepe curandus est. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 35, 74. ↵
4 Spero equidem mediis, si quid pia numina possunt, / supplicia hausurum scopulis et nomine Dido / saepe vocaturum. / Audiam, et haec Manes veniet mihi fama sub imos. Vergilius, Eneiden 4, 382–384, 387. ↵
5 Omnes clari et nobilitati labores fiunt tolerabiles. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 26, 62. ↵
6 Haec sunt solacia, haec fomenta summorum dolorum. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 24, 59. ↵
7 Cum morosa vago singultiet inguine vena. Persius 6, 72. ↵
8 coniicito humorem collectum in corpora quaeque. Lucretius 4, 1065. ↵
9 si non prima novis conturbes vulnera plagis / volgivagaque vagus Venere ante recentia cures. Lucretius 4, 1070–1071. ↵
10 folliculos ut nunc teretes aestate cicadae / linquunt. Lucretius 5, 803–804. ↵
11 his se stimulis dolor ipse lacessit. Lucanus 2, 42. ↵
12 O prima infelix fingenti terra Prometheo! / Ille parum cauti pectoris egit opus. / Corpora disponens mentem non vidit in arte, / recta animi primum debuit esse via. Propertius 3, 5, 7–10. ↵