I VÅRT RÄTTSVÄSEN är det praxis att man dömer somliga för att varna andra. Att döma dem för att de förbrutit sig vore en dumhet, som Platon säger. Det som är gjort kan nämligen inte göras ogjort, i stället dömer man dem för att de inte ska förbryta sig igen eller för att andra inte ska följa deras exempel. Man korrigerar inte den man hänger, man korrigerar andra genom honom. Jag gör likadant. Mina fel är numera en del av min natur och omöjliga att korrigera och bota, men på samma sätt som goda män gagnar allmänheten genom att uppträda som föredömen kan jag kanske gagna den som avskräckande exempel:
Se vilket eländigt liv som Albius son nu får leva,
se på Barrus vad fattig han är – de varnar oss tydligt
för att förslösa vårt fädernearv.1
Om jag offentliggör mina ofullkomligheter och fördömer dem kommer en och annan att lära sig att frukta dem. De egenskaper som jag skattar högst hos mig själv får större ära av att jag fördömer mig själv än av att jag berömmer mig. Det är därför jag så ofta återkommer till felen och dröjer vid dem. Men när allt räknas in talar man aldrig ostraffat om sig själv. Självkritiken blir alltid trodd, självberömmet misstrott. Kanske finns det några med samma temperament som jag som lär sig mer av att motsätta sig exempel än av att efterlikna dem, mer genom att undvika än genom att följa. Det var den sortens undervisning som Cato den äldre hade i tankarna när han sade att de visa har mer att lära av dårar än dårar av visa, likaså den forntida lyrspelaren som enligt Pausanias brukade tvinga sina elever att gå och lyssna på en usel musiker som bodde mittemot: där lärde de sig att avsky dennes falska toner och taktfel. Min fasa för grymhet driver mig längre i mildhet än vad något mönsterexempel på mildhet skulle kunna locka mig till. En bra ridlärare förbättrar inte min hållning i sadeln på samma sätt som en advokat eller venetianare till häst, och ett uselt sätt att uttrycka sig förbättrar mitt eget mer än ett gott. Dagligen blir jag varnad och vägledd av andras enfaldiga uppträdande. Det som stöter berör och väcker mer än det som är behagligt. Vår tid är ägnad att förbättra oss baklänges, mer genom kontrast än genom anpassning, mer genom olikhet än genom likhet. Eftersom jag inte lär mig något vidare av goda exempel utnyttjar jag de dåliga, vilkas undervisning pågår dagligen. Jag har bemödat mig om att vara lika behaglig som jag har sett andra vara obehagliga, lika fast som jag sett andra vara slappa, lika mild som jag sett andra vara våldsamma, lika god som jag sett andra vara onda. Men målen som jag satte upp för mig var för höga.
Den mest givande och naturliga andliga övningen för oss är enligt min uppfattning samtalet. Jag tycker att samtal är behagligare än någon annan verksamhet i livet, och om jag nu vore tvungen att välja tror jag därför att jag skulle gå med på att mista synen hellre än att mista förmågan att höra och tala. Athenarna och även romarna höll denna övning högt i ära i sina akademier. I vår tid har italienarna bevarat vissa spår av den; det har varit till stor nytta för dem, det märks när man jämför våra intelligenser med deras. Att läsa böcker är en matt och svag rörelse som aldrig värmer upp en, medan samtalet lär en något och samtidigt är en träning och övning. Samtalar jag med en stark själ och en styv fäktare ansätter han mig på båda sidorna, hugger in på mig till vänster och höger, hans idéer sätter fart på mina. Rivaliteten, ärelystnaden och kampen driver mig och får mig att överträffa mig själv. Och att vara överens i ett samtal är dödtråkigt. Men på samma sätt som vårt intellekt stärks genom kontakt med kraftfulla, klara intellekt går det nästan inte att säga hur mycket det förlorar och fördummas av vår ständiga kontakt och vårt ständiga umgänge med lågtstående, inskränkta huvuden. Ingen smitta sprider sig som den. Jag har erfarenhet och vet vad jag talar om. Jag älskar att debattera och diskutera, men bara i en liten grupp och för min egen skull. Ty att vara spektakel för höga män och tävla om att visa upp sin intelligens och sitt kacklande är en syssla som enligt min åsikt inte alls passar en man av ära. Dumhet är en dålig egenskap, men att inte kunna stå ut med dumheten, bli irriterad och ilsken på den, som jag blir, är en annan sorts sjukdom som är lika plågsam. Och nu är det den egenskapen hos mig som jag vill fördöma.
Jag går in i samtal och diskussioner med stor frihet och lätthet eftersom övertygelser finner en dålig grogrund hos mig: de har svårt att tränga ner och slå djupa rötter. Inga påståenden chockerar mig, ingen åsikt sårar mig, hur mycket den än går emot min egen. Det finns inte en tanke så lättsinnig och huvudlös att den inte tycks mig som ett rimligt utslag av det mänskliga tänkandet. Vi som fråntar vårt omdöme rätten att avkunna domar ser lugnt på avvikande åsikter, och även om vi inte ger dem vårt bifall ger vi dem gärna vårt öra. När den ena vågskålen är alldeles tom låter jag den andra gunga under tyngden av en gummas skrock och tycker att det är i sin ordning att jag föredrar ojämna tal framför jämna, torsdagar framför fredagar, att jag hellre är den tolfte eller fjortonde än den trettonde vid bordet, att jag hellre ser en hare springa längs vägen än tvärsöver den när jag är ute och reser, och att jag hellre börjar med vänster fot än med höger när stövlarna ska på. Alla sådana inbillningar, som folk tror på runtomkring oss, förtjänar åtminstone att man lyssnar på dem. För mig väger de bara obetydligt mer än ingenting, men mer än så väger de i alla fall. Ogrundade förmodanden bland enkelt folk har en annan vikt än rena intet i naturen. Och den som inte är beredd att gå så långt råkar kanske ut för styvsinnets last av rädsla för att hamna i vidskeplighetens. Motstridiga åsikter kan alltså varken stöta mig eller uppröra mig, de bara väcker mig och får mig att öva mitt huvud. Vi skyr alla försök att rätta oss, men borde gå dem till mötes och ta dem till oss, särskilt när de kommer samtalsvis och inte på ett skolmässigt mästrande sätt. Var gång man möter motstånd ser man inte efter om det är berättigat utan hur man, med rätt eller orätt, ska komma undan det: i stället för att bre ut armarna fäller vi ut klorna. Jag tål omild behandling av mina vänner: ”Du är en dumbom, du drömmer!” Jag gillar att man uttrycker sig modigt och rättframt bland rejäla människor, och att orden går åt samma håll som tankarna. Vi måste stålsätta våra öron och härda dem mot artighetsfrasernas förledande klang. Jag gillar en stark och manlig umgängesstil, en vänskap som sätter en ära i kärva och kraftfulla tag på samma sätt som kärleken sätter en ära i bett och blodiga klösningar. Samtalet är inte tillräckligt kraftfullt och storsint om det inte är konfliktpräglat, om det är belevat och följer reglerna, om det undviker krockar och lägger band på sina rörelser. ”För det går inte att diskutera utan att kritisera.”2
När man säger emot mig väcker man min uppmärksamhet, inte min vrede; jag närmar mig den som motsäger mig och som lär mig. Sanningen borde vara en gemensam sak för oss båda. Vad kommer han att svara? Vredens lidelse har redan drabbat hans omdöme; förvirringen har bemäktigat sig hans omdöme före förnuftet. Det vore nyttigt om man kunde slå vad om utgången av våra diskussioner och om det fanns ett gripbart tecken på våra förluster, så att vi kunde föra bok över dem och min tjänare kunde säga: ”Förra året kostade det er hundra écu vid tjugo tillfällen att ni var okunnig och envis.”
Jag hyllar sanningen och hälsar den i vilka händer jag än finner den, jag kapitulerar glatt för den och sträcker vapen för den redan när jag på långt håll ser den närma sig. Och bara man inte går fram med alltför befallande skolmästarmin gläder jag mig över att bli tillrättavisad. Ofta anpassar jag mig till kritikerna mer av artighet än för att förbättra mig, för jag tycker om att stimulera och uppmuntra till fri kritik av mig genom att lätt ge efter. Ändå är det svårt att locka mina samtida till detta: de vågar inte kritisera därför att de inte vågar bli kritiserade själva, och i varandras närvaro talar de alltid med förställning. Jag finner så stor glädje i att bli bedömd och känd att det nästan är egalt för mig om jag får beröm eller kritik. Min tanke motsäger och fördömer sig själv så ofta att det går på ett ut om det är någon annan som gör det, särskilt som jag inte ger den andres kritik större betydelse än vad jag har lust med. Men jag bryter tvärt om någon sätter sig på lika höga hästar som en jag känner: han ångrar att han har gett ett råd om man inte instämmer, och han känner sig kränkt om man vägrar att följa det.
Att Sokrates alltid tog emot invändningar mot sina resonemang med ett skratt kan antas bero på hans styrka: eftersom det var säkert att han skulle få övertaget tog han emot dem som ämnen till nya segrar. Fast när det gäller oss ser vi tvärtom att det inte finns något som gör oss så känsliga för kritik som föreställningen om vår egen överlägsenhet, vårt förakt för motståndaren och vår åsikt att det rimligen snarare är den svagare som godvilligt bör ta emot invändningar vilka korrigerar och rättar till honom. Jag umgås faktiskt hellre med människor som kritiserar mig hårdhänt än med sådana som är rädda för mig. Det är ett blekt och skadligt nöje att umgås med beundrare som utplånar sig själva. Antisthenes uppmanade sina barn att aldrig visa tacksamhet eller välvilja mot någon som berömde dem. Jag känner mig mycket stoltare över att ha segrat över mig själv när jag i stridens hetta böjer mig för styrkan i min motståndares argument än jag gläder mig åt att ha segrat över honom på grund av hans svaghet. Kort sagt godtar jag och erkänner alla sorters raka slag, hur svaga de än är, men jag tål inte sådana som utdelas utan mål och mening. Ämnet gör mig detsamma, alla åsikter är lika värda för mig och det är mig nästan likgiltigt vilken som segrar. Jag diskuterar gärna en hel dag i lugn och ro, om diskussionen går ordnat till. Det är inte så mycket kraft och skarpsinne jag är ute efter, snarare ordning; den ordning som dagligen kommer till synes i herdars och butikspojkars ordväxlingar, men aldrig bland oss. Spårar de ur gör de det av bristande hyfs; likadant med oss. Men deras upphetsning och otålighet för dem aldrig bort från ämnet, deras samtal håller kursen. Även om de faller varann i talet och inte inväntar sin tur förstår de åtminstone varandra. För mig är ett svar alltid förträffligt, bara det är ett svar på det jag har sagt. Men när diskussionen blir förvirrad och rörig lämnar jag ämnet, biter mig ilsket och tanklöst fast i formen och kastar mig ut i en halsstarrig, elak och befallande argumentationsform som jag måste rodna över efteråt. Det är omöjligt att diskutera uppriktigt med en idiot. Inte bara mitt omdöme utan också mitt samvete tar skada i en så obetänksam skolmästares händer.
Våra gräl borde förbjudas och straffas som andra verbala brott. Vilka olater väcker de inte till liv och förökar, styrda och behärskade av vrede som de alltid är! Först blir vi fiender till argumenten, sedan blir vi fiender till personerna. Vi lär oss diskutera bara för att inte säga emot, och när alla säger emot och blir motsagda blir resultatet av diskussionen att sanningen går förlorad och förintas. Därför förbjuder Platon i sin stat de dumma och obegåvade att syssla med sådana övningar.
Varför ger du dig ut att söka det som är tillsammans med en människa som varken kan hålla takten eller gå så långa sträckor? Man gör inte orätt mot ämnet om man lämnar det för att se efter med vilken metod det bör behandlas. Jag menar inte en skolastisk och konstlad metod, jag menar en naturlig, byggd på sunt förnuft. Vad blir det av alltsammans till slut? Den ene går österut, den andre västerut, de tappar bort huvudsaken och förlorar den i mängden av tillfälligheter. Efter en timmes stormande vet de inte vad de söker: en träffar under, en annan över, en tredje vid sidan av målet. En hakar upp sig på ett ord och en liknelse, en annan minns inte längre vad man invänder mot honom, så uppslukad är han av sitt eget spår att han bara tänker på att följa det, inte dig. En tredje känner sig svag, är rädd för allt, avvisar allt, blandar ihop allt från början och rör till det, eller sparkar bakut när diskussionen är som hetast; han tiger som muren; i ilska över sin okunnighet spelar han överlägset föraktfull eller drar sig ur striden i larvig blygsamhet. En bryr sig inte om hur han blottar sig, bara han själv får in några stötar, en annan räknar sina ord och väger dem som om de vore tunga argument. En utnyttjar bara det övertag som han har med sin röst och sina lungor. Och här har vi en som drar slutsatser vilka talar mot honom själv; en annan bedövar dig med onödiga inledningar och utvikningar. En annan beväpnar sig med rena förolämpningar och söker få igång ett tyskt gräl för att slippa undan sällskap och dialog med ett intellekt som överträffar hans. Den siste fattar ingenting av det förnuftiga resonerandets värde utan håller dig belägrad med sina satsers dialektiska hägn och de formler som hans konst tillhandahåller.
Men vem börjar inte misstro lärdomen och betvivla att den kan ge någon hållbar frukt för livets behov när man ser hur vi använder den, denna ”lärdom som ingenting botar”?3 Vem har lärt sig begripa något genom logiken? Vart ledde dess vackra löften? ”Varken till ett bättre liv eller till en klarare argumentation.”4 Är det mer sammelsurium i fiskmadamernas pladder än i de professionella logikernas offentliga disputationer? Jag skulle hellre se att min son lärde sig tala på krogarna än i vältalighetsskolorna. Ta en magister artium och samtala med honom. Varför får han oss inte att känna hans överlägsenhet i facket, varför slår han inte kvinnorna och oss ignoranter med häpnad över sina orubbliga argument och sin vackra bevisföring? Varför behärskar han oss inte, varför övertygar han oss inte som han vill? Om han har ett sådant övertag i sakkunskap och uppträdande, varför blandar han in förolämpningar, osaklighet och raseri i sin fäktning? Tar han av sig ämbetsbandet, kappan och latinet och slutar upp med att fylla våra öron med ren och osmält Aristoteles kommer du att ta honom för en av oss, eller för någon ännu sämre. För min uppfattning går det med deras sätt att tvinna och sno fraser, med vilkas hjälp de sätter dit oss, som med trollkonstnärerna: deras smidighet överväldigar och betvingar våra sinnen, men den skakar inte alls vår övertygelse; förutom detta hokuspokus åstadkommer de ingenting som inte är banalt och tarvligt. Även om de är lärdare är de inte mindre odugliga. Jag älskar och vördar lärdomen lika mycket som dess besittare gör, och när den används rätt är den människornas ädlaste och mäktigaste vinning, men hos de människor (och de är oräkneliga) som bygger hela sin kapacitet och sitt värde på lärdomen, baserar sin intelligens på minnet, ”gömmer sig i andras skugga”5 och inte klarar av något utan hjälp av böcker – hos dem hatar jag lärdomen, om jag får uttrycka det så, litet mer än dumheten. I mitt land och i min tid gynnar lärdomen rätt väl plånböckerna, men alls icke själarna. Stöter lärdomen på slöa själar tynger den dem och kväver dem som en rå och osmält massa; stöter den på skarpa själar kan den ofta rena, avklarna och förfina dem så att de alldeles förflyktigas. Lärdomen är närmast ett ting som varken är gott eller ont: ett mycket nyttigt tillbehör för en begåvad själ, skadligt och fördärvligt för en annan, eller snarare ett ting som är mycket dyrbart att använda och som inte kan köpas billigt; i somligas händer är den en spira, i andras en narrstav. Men låt oss fortsätta.
Kan du hoppas på en större seger än att få din fiende att fatta att han inte kan besegra dig? När du vinner övertag för ditt yttrande är det sanningen som vinner; när du vinner övertag för en god disposition och ett gott framförande är det du som vinner. Hos Platon och Xenofon diskuterar Sokrates enligt min åsikt mer för diskussionsdeltagarnas än för diskussionens skull, och mer för att få Euthydemos och Protagoras att inse att deras yttranden är irrelevanta än att deras konst är irrelevant. Han grabbar tag i första bästa ämne och har ett nyttigare syfte än att belysa det: han vill upplysa de andar som han påtar sig att bearbeta och öva. Upphetsningen och själva jakten är vårt egentliga byte, driver vi den dåligt eller dumt finns det ingen ursäkt; missar vi bytet är det en annan sak. För vi är födda till att söka sanningen, att äga den tillkommer en högre makt. Sanningen ligger inte dold i avgrundernas djup, som Demokritos sade, utan snarare upplyft oändligt högt i det gudomliga medvetandet. Världen är bara en skola där man söker. Frågan gäller inte vem som träffar ringen med lansen, utan vem som rider an på det vackraste sättet. Den som säger något sant kan vara lika dum som den som säger något falskt, för vi intresserar oss inte för vad som sägs utan för hur det sägs. Själv är jag böjd att se lika mycket till formen som till innehållet och lika mycket till den som pläderar som till saken, så som Alkibiades föreskrev att man skulle göra. Och varje dag sysselsätter jag mig med att läsa olika författare utan att bry mig om deras vetande; jag inriktar mig på deras uttryckssätt, inte på deras ämne. På samma sätt som jag samtalar med någon berömd ande, inte för att han ska undervisa mig utan för att jag ska lära känna honom och efterbilda honom när jag känner honom, om han är värd det.
Alla människor kan tala sanning, men tala välordnat, klokt och kunnigt är det få som kan. Därför stöts jag inte av en felaktighet som beror på okunnighet, det är dumhet som stöter mig. Jag har avbrutit många felaktiga affärer därför att motpartens krav har varit så korkade. Det händer inte en gång om året att jag blir upprörd över mina underordnades fel, men varenda dag flyger vi i strupen på varandra på grund av dumheten och halsstarrigheten i deras åsneaktigt enfaldiga påståenden, ursäkter och undanflykter. De begriper varken det som sägs eller varför och svarar därefter; jag blir förtvivlad. Ett hårt slag mot skallen får jag bara av en annan skalle, och jag finner mig mer i mitt husfolks laster än i deras tanklöshet, oförskämdhet och dumhet. De får gärna uträtta mindre, bara de förstår sig på det de gör. Du lever i hoppet att få fart på deras vilja, men av en stubbe kan man varken förvänta sig något eller få någon riktig nytta.
Men anta att jag ser saker och ting annorlunda än de är? Det är möjligt. Och därför anklagar jag min otålighet och hävdar för det första att otåligheten är ett lika stort fel hos den som har rätt som hos den som har fel, för det är alltid en tyrannisk grinighet att inte stå ut med ett annat sätt att tänka än sitt eget; för det andra hävdar jag att det inte finns någon större, mer bestående och mer opassande dumhet än att hetsa upp sig och reta sig på världens dumheter. Ty den dumheten gör oss först och främst irriterade på oss själva, och filosofen i det förgångna saknade heller aldrig anledning att gråta så länge han betraktade sig själv. Myson, en av de sju vise, hade samma lynne som Timon och Demokritos, och när han tillfrågades vad han skrattade åt för sig själv svarade han: ”Åt att jag skrattar för mig själv.”
Hur många dumheter finner jag inte i mina påståenden och svar varenda dag. Hur många fler finner då inte andra! Om jag biter mig i läppen för dem, vad måste då inte andra göra! Kort sagt, vi måste leva bland de levande och låta floden rinna under bron utan att vi engagerar oss, eller åtminstone utan att vi tar vid oss. Ja sannerligen – varför kan vi möta en människa med förvriden och vanskapt kropp utan att uppröras, när vi inte står ut med att möta ett kaotiskt huvud utan att vredgas? En sådan opassande stränghet beror mer på domaren än på felet. Låt oss alltid ha det här ordet av Platon på läppen: ”Om jag tycker att något är sjukt, är det inte jag själv som är sjuk? Är det inte jag själv som har fel? Kan inte min anmärkning vändas mot mig själv?” Ett klokt och gudomligt ord, som gisslar det vanligaste och mest universella felet hos människorna. Det är inte bara de förebråelser som vi riktar mot varandra, utan också våra skäl och argument i omstridda frågor som i regel kan vändas mot oss själva, så att vi genomborrar oss med våra egna vapen. Det har antiken gett mig nog av vägande exempel på. Fyndigt och träffande uttrycktes det av den som fann uttrycket ”Egen skit luktar gott”.6 Vi har inte ögon i nacken. Hundra gånger om dan hånar vi oss själva i grannens gestalt och avskyr hos andra sådana fel som syns tydligare hos oss själva, och vi häpnar över dem med förunderlig fräckhet och aningslöshet. Så sent som igår kunde jag höra en klok man i lika roliga som träffande vändningar skoja om en annan mans löjliga vana att tråka ihjäl alla med sina anor och släktförbindelser, som till mer än hälften är felaktiga (ju tvivelaktigare och osäkrare anor är, desto ivrigare kastar sig sådana människor ut i den sortens skumma utredningar); men om den här mannen hade vänt sig mot sig själv hade han funnit att han är lika måttlös och tråkig när han framhäver sin hustrus förnäma släkt och berättar om den för alla. Vilken besvärande inbilskhet som hustrun utrustas med genom den egna mannens försorg! Förstod han latin borde man säga till honom:
Age, si haec non insanit satis sua sponte, instiga.7
Jag menar inte att man måste vara fri från fel för att kritisera, för i så fall skulle ingen kritisera; man behöver inte ens vara fri från de fel som man kritiserar. Jag menar att när vårt omdöme angriper den människa som det just då handlar om, befriar det oss inte från att hålla sträng dom över oss själva. När en människa inte kan utrota en last hos sig själv är det ändå en barmhärtighetsgärning om han försöker utrota den hos någon annan, där den kanske är mindre elakartad och mindre envist fastrotad. Och om någon påpekar ett fel hos mig tycker jag inte heller att det är på sin plats att svara att han har samma fel. Vad ska det tjäna till? Påpekandet är ändå sant och nyttigt. Hade vi fina näsor skulle vår avföring stinka värre därför att den är vår. Och Sokrates anser att den som inser att han, hans son och en främling är skyldiga till ett våldsdåd eller något annat brott måste börja med att anmäla sig själv till fällande dom i rätten och tigga om bödelns hjälpande hand för att rena sig; i andra hand ska han be om samma sak för sonen och i sista hand för främlingen. Även om den föreskriften siktar lite för högt bör han åtminstone först utlämna sig åt det egna samvetets bestraffning.
Våra första, egentliga domare är sinnena, som bara uppfattar saker och ting genom deras yttre och tillfälliga egenskaper; därför är det inte så konstigt att det på alla områden i samhällslivet ständigt förekommer ett så allomfattande inslag av ritualer och ytliga sken att detta utgör den bästa och mest effektiva delen av det sociala regelverket. Det är hela tiden människan vi har att göra med, och människans natur är förunderligt kroppslig. De som under de senaste åren har velat bygga upp en kontemplativ och immateriell religionsutövning bör inte bli förvånade om det är några som tycker att religionen skulle ha runnit bort mellan fingrarna på dem om den inte höll sig kvar bland oss mer som ett tecken, en förevändning och ett redskap för splittring och partibildning än av egen kraft. Det är likadant med samtal. Talarens allvar, hans kappa och höga ställning ger ofta trovärdighet åt tomma och enfaldiga repliker: det kan inte råda något tvivel om att en herre som har så stort följe och är så fruktad har större färdigheter inom sig än vanligt folk, och att en man som får så många uppdrag och ämbeten och är så föraktfull och högdragen är kunnigare än en annan man som bugar för honom på långt håll och som ingen anlitar. Man uppmärksammar inte bara sådana människors ord utan noterar också deras minspel, och alla bemödar sig om att ge dem en positiv och hållbar tolkning. Nedlåter de sig till att delta i ett vanligt samtal och du visar dem något annat än bifall och vördnad klubbar de ner dig med den auktoritet som de fått av sin erfarenhet: de har hört, de har sett, de har handlat – du överhopas med exempel. Jag skulle gärna vilja säga dem att utbytet av en läkares erfarenhet inte är historien om hans behandlingar och minnet av att han har botat fyra pestsmittade och tre giktbrutna om han inte förmår utvinna något ur den praktiken som utvecklar hans omdöme och låter oss märka att han har blivit skickligare i att utöva sin konst. Det är som en konsert: man hör inte en luta, en spinett och flöjten, man hör en samlad harmoni, den samlade effekten av dem alla. Om resor och uppdrag har förbättrat dem ska detta framgå av deras intellektuella prestationer. Det räcker inte att räkna upp sina erfarenheter, man måste väga och jämföra dem, man måste ha smält dem och destillerat dem för att dra ut de argument och slutsatser som de rymmer. Aldrig har det funnits så många historiker. Det är alltid bra och nyttigt att lyssna till dem, för de ger mängder av goda och prisvärda lärdomar ur sitt minnes förråd, och en stor del är förvisso till hjälp i livet, men det är inte det vi söker just nu, vi vill veta om dessa berättare och samlare själva är prisvärda.
Jag avskyr alla former av tyranni, både i ord och i handling. Jag motsätter mig medvetet tomma yttre omständigheter som med sinnenas hjälp lurar vårt omdöme, och efter att noggrant ha iakttagit män som har blivit unikt framstående har jag funnit att de på sin höjd är människor som alla andra.
Sunt förnuft är ju tämligen sällsynt i den positionen.8
Kanske undervärderar man dem och ser dem som mindre än de är därför att de uträttar mer, visar sig mer och inte svarar mot bördan som de har tagit på sig. Bäraren måste ha större kraft och styrka än bördan. Den som inte sätter in alla sina krafter låter dig gissa om han har ytterligare krafter eller om han har prövats till bristningsgränsen. Den som dignar under sin börda röjer sitt format och sina klena axlar. Det är därför man ser så många odugliga själar bland de lärda, ja fler än dugliga. De hade kunnat bli goda förvaltare, goda köpmän, goda hantverkare: deras medfödda begåvning var av det formatet. Lärdomen är tung och den bördan dignar de under: deras intelligens har varken kraft eller skicklighet nog för att visa upp, ordna, använda och utnyttja detta rika och mäktiga stoff. Detta kan bara ta sin boning i en stark natur, och sådana är mycket sällsynta. Och svaga människor, säger Sokrates, förstör filosofins värdighet när de handskas med den. När den hamnar i olämpliga kärl framstår den som både onyttig och skadlig. På så sätt föröder de sig själva och blir galna
liksom en apa, i ansiktet snarlik en mänska och utstyrd
av en skämtande pojke i dyrbara kläder av silke
men med ryggen och rumpan bar, till gästernas nöje.9
Och för dem som härskar och befaller över oss räcker det inte heller att ha ett vanligt förstånd och att kunna det som vi kan. Om de inte står långt över oss står de långt under oss. Eftersom de lovar mer är de också skyldiga mer, och därför är tystnad för dem inte bara en vördnadsbjudande och allvarlig hållning, utan ofta också en vinstbringande och fördelaktig. För när Megabyzos besökte Apelles i hans ateljé stod han länge alldeles tyst, sedan började han diskutera målarens verk men fick följande skarpa tillrättavisning: ”Så länge du höll tyst verkade du vara en stor man tack vare halskedjorna och den andra prakten. Men nu när vi har hört dig tala finns det ingen i min ateljé, inte ens lärlingarna, som inte föraktar dig.” De stiliga kläderna och den höga rangen tillät honom inte att vara okunnig som vanligt enkelt folk och att prata i vädret om måleri. Han borde ha hållit sig stum och behållit det yttre skenet av kompetens. För hur många stupida själar har inte en kylig och tigande uppsyn tjänat som bevis på klokhet och kunnande under min tid!
Värdigheter och ämbeten utdelas oundvikligen mer på en slump än efter förtjänster, och med orätt skyller man ofta detta på kungarna. Tvärtom är det förunderligt att de har sådan tur med sina val när de har så lite att gå efter –
härskarens största förtjänst är att han känner sitt folk10 –
för naturen har inte gett dem ögon så att de kan överblicka så många människor, urskilja de duktigaste och tränga in i våra bröst, där kunskapen om vår vilja och vårt främsta värde ligger förborgade. De tvingas välja mellan oss med hjälp av gissningar och trevanden och gå efter börd, rikedom, lärdom och folkets röst – mycket svaga bedömningsgrunder! Den som kunde hitta ett sätt att rättvist bedöma människor och välja ut dem på ett förnuftigt sätt skulle med denna enda handling upprätta en fullkomlig styrelseform.
”Ja, men han lyckades väl med den stora uppgiften.” Det säger en del, men inte tillräckligt. För det är en vedertagen sats att man inte ska bedöma avsikten efter resultatet. Karthagerna straffade sina härförares dåliga beslut även om dessa korrigerades av en lycklig utgång. Och det romerska folket vägrade ofta att hålla triumftåg över stora och nyttiga segrar därför att anförarens handlande inte alls hade varit i nivå med hans goda tur. I det som händer här i världen ser man i regel att Fortuna tävlar med dygden: hon visar oss vilken stor makt hon har i allt, och hon njuter av att slå ner vår inbilskhet genom att göra de dumma lyckosamma när hon inte lyckats göra dem kloka. Och helst gynnar hon handlingar där hon själv har vävt inslaget. Därför ser vi dagligen att de enfaldigaste bland oss fullgör mycket stora uppgifter, både offentliga och privata. När folk förundrade sig över att det gick så illa för persern Seiramnes när hans planer var så kloka svarade Seiramnes att han bara var herre över sina planer men att ödet var herre över utgången. Detsamma kan de dumma svara, fast omvänt. Det mesta här i världen sker av sig själv.
Ödena finner sin väg.11
Utgången legitimerar ofta ett alldeles huvudlöst beteende. Vårt ingripande är nästan bara en rutin, och vi ser oftare till tidigare bruk och exempel än till vad som är förnuftigt. När jag en gång förbluffades över ett storslaget företag fick jag veta av dem som hade utfört det vilka motiv och resurser de hade. Jag fann bara banala idéer; och kanske är de banalaste och mest använda idéerna också de säkraste och mest användbara att handla efter, även om de inte är de bästa att visa upp.
Och tänk om de plattaste argumenten är de hållbaraste! Och om de lägsta, vagaste och mest uttröskade är de som är bäst anpassade till våra angelägenheter! Ska man bevara det kungliga rådets auktoritet får man inte låta oinvigda delta eller se det på närmare håll än från den yttersta muren. Rådet måste vördas fullt och helt om det ska behålla sitt anseende.
När jag överväger något skissar jag lite på saken och tittar flyktigt på dess yttre drag; uppgiftens kärna, dess huvudsak brukar jag överlåta åt himlen:
Låt gudarna ta hand om det övriga.12
Tur och otur är enligt min åsikt två suveräna makter. Det är oklokt att tro att den mänskliga klokheten kan spela ödets roll. Och det är fåfängt att inbilla sig att man kan överblicka både orsaker och följder och för egen hand styra sina sakers utveckling; i synnerhet är det fåfängt när det gäller överväganden i krig. Den militära försiktigheten och eftertanken har aldrig varit större än vad den ibland är hos oss. Kan det bero på att man är rädd för att gå vilse på vägen och sparar sig för spelets upplösning? Jag vill gå längre och hävda att även vår klokhet och våra överväganden för det mesta styrs av slumpen. Min vilja och min tanke rörs av än den ena vinden än den andra, och många av dessa rörelser styrs utan mig. Mitt förnuft utsätts för tillfälliga impulser som skiftar från dag till dag:
Sinnestillstånden växlar, och nu går det andra impulser
genom bröstet än nyss, då vindarna skockade molnen.13
Se efter vilka som är mäktigast i städerna och vilka som sköter sitt arbete bäst; i regel finner man att det är de minst begåvade. Det har hänt att kvinnor, barn och dårar har styrt stora riken lika bra som de dugligaste furstar. Och de tröga (säger Thukydides) lyckas bättre än de skarpsinniga. Vi förklarar deras goda tur med deras klokhet.
Som man nyttjar turen blir man framgångsrik –
sen drar vi alla slutsatsen att karln är klok.14
Därför vill jag klart säga ifrån att resultaten på alla sätt är usla vittnesbörd om vårt värde och vår kompetens. Men som jag just sade behöver man bara se en man upphöjas till någon värdighet så smyger det sig omärkligt in en föreställning om storhet och kompetens i vår uppfattning om honom, trots att vi tre dagar tidigare kände honom som en obetydlig människa; vi intalar oss att han har ökat i värde eftersom han har ökat i status och anseende. Vi bedömer honom inte efter hans värde utan precis som vi bedömer brickorna på räknebrädan: efter den fördel som placeringen betyder. Om lyckan vänder och han faller ner i den gemena hopen igen frågar sig alla förundrat hur det kom sig att han hamnade så högt. ”Är det verkligen han?” frågar man. ”Förmådde han inget mer när han satt så högt? Nöjer sig furstarna med så lite? Goda händer vi var i minsann!” Detta är något som jag ofta har upplevt under min tid. Till och med den mask av storhet som man visar oss på teatern berör oss på något sätt och lurar oss. Det som jag själv avgudar hos kungarna är mängden av människor som avgudar dem. Vi är skyldiga att böja oss för dem och underkasta oss i alla avseenden – utom med förståndet. Mitt förnuft är inte vant att böja sig och kröka sig, bara mina knän. När Melanthios tillfrågades vad han tyckte om Dionysios tragedi sade han: ”Jag kunde inte se den, den var så skymd av ord.” På samma sätt borde de flesta av dem som bedömer stora mäns tal säga: ”Jag hörde inte vad han sade, det var så skymt av allvar, storhet och kunglig värdighet.” En dag försökte Antisthenes övertala athenarna att befalla att deras åsnor skulle användas till att plöja jorden precis som hästarna. Han fick då svaret att åsnan inte var skapt för sådant arbete. ”Det spelar ingen roll”, svarade han, ”ni behöver bara befalla dem, för även de okunnigaste och odugligaste män som ni utnämner till befäl i era krig blir ju omedelbart synnerligen värdiga den uppgiften därför att ni utnämner dem till det.” Det är något liknande med sedvanan bland alla de folk som kanoniserar sin kung när de har utsett honom bland sig själva, och som inte anser sig hedra honom tillräckligt om de inte avgudar honom. När människorna i Mexiko har fullbordat kröningsceremonierna vågar de inte längre se kungen i ögonen, utan det är som om de har gjort honom till gud när de har skänkt honom kungamakten, och de tvingar honom inte bara att svära att han ska upprätthålla deras religion, deras lagar och deras friheter och svära att han ska vara tapper, rättvis och god; han får dessutom svära att han ska låta solen gå sin bana med sitt vanliga ljus, få molnen att avge sitt regn i rätt tid, få floderna att flyta i sina lopp och få jorden att bära allt som hans folk behöver.
Jag delar inte denna utbredda uppfattning och blir mer misstrogen mot kompetensen när jag ser den åtföljas av hög ställning och folkets uppskattning. Vi måste vara uppmärksamma på vilken fördel det är att tala när man själv vill, att kunna välja tidpunkt, avbryta eller byta ämne med suverän myndighet, försvara sig mot andras invändningar med en skakning på huvudet, ett leende eller med tystnad inför ett sällskap som darrar av vördnad och respekt. En ohyggligt rik man framlade sin åsikt om något obetydligt ämne som diskuterades helt avspänt vid hans bord och inledde med just dessa ord: ”Det kan bara vara en lögnare eller ignorant som kan påstå något annat än...” och så vidare. Fullfölj det filosofiska argumentet med en dolk i handen!
Här är en annan varning som jag har stor nytta av: i diskussioner och samtal bör vi inte genast godta allt som verkar bra. De flesta människor har ett rikt förråd av andras kompetens. Det kan hända att någon säger något träffande, ger ett bra svar eller uttalar en fin maxim och framför detta utan att inse hur starkt det verkar. Att man inte kontrollerar allt som man lånar är jag kanske själv ett bevis på. Man bör inte alltid ge efter för det som sägs, hur sant eller vackert det än är. Man bör antingen bekämpa det på allvar eller dra sig tillbaka under sken av att man inte förstår det, för att grundligt kunna känna efter hur djupt det sitter hos upphovsmannen. Det kan hända att vi går rakt mot hans svärdspets och bidrar till att stöten går djupare än vad den själv skulle mäkta. Förr i tiden hände det att jag i stridens hetta och trängsel utdelade motstötar som trängde igenom effektivare än jag hade planerat och hoppats. Jag tänkte bara på att de skulle vara många, men de togs emot efter vikt. Precis som när jag debatterar mot en stark motståndare: då gläder jag mig åt att föregripa hans slutsatser, jag besparar honom mödan att förklara sig och jag försöker förekomma hans tanke när den ännu är ofullkomlig och håller på att födas; den ordning och skärpa som präglar hans förstånd varnar och hotar mig på långt håll; men med den andra sortens motståndare gör jag precis tvärtom: här ska man inte förstå något mer än det som de uttryckligen säger och inte förutsätta någonting. Om de uttalar generella omdömen – ”Det här är bra, det där är inte bra” – och träffar rätt, se då efter om det inte är slumpen som träffar rätt åt dem. Låt dem avgränsa och inskränka sitt uttalande litegrann: varför det är bra, på vilket sätt det är bra. Dessa allmängiltiga omdömen, som jag träffar på så ofta, säger ingenting. De är människor som hälsar ett helt folk i klump och massa. De som verkligen känner folket hälsar människorna en och en och tilltalar dem med namn. Men det är ett riskabelt företag. Därför har jag oftare än dagligen varit med om att själar med klen underbyggnad som velat spela snillrika under läsningen av en bok har velat peka ut det vackraste stället och riktat in sin hänförelse på en så illa vald passage att de i stället för att visa oss hur framstående författaren är visar oss hur okunniga de själva är. Det är tryggt att utropa ”O så vackert!” när man har hört en hel sida Vergilius. Så räddar sig de sluga. Men att försöka följa en god författare steg för steg och med välövervägt och uttalat omdöme söka peka på var han överträffar sig själv medan man väger hans ord, uttryck, ämnesval och hans olika dygder en efter en – det ska du akta dig för. ”Man bör inte bara se efter vad var och en säger, utan också vad var och en anser och även av vilken orsak var och en anser det han anser.”15 Dagligen hör jag dumbommar säga ord som inte är dumma. De säger något vettigt; låt oss då ta reda på hur långt de förstår det, låt oss se efter varifrån de har fått det. Då hjälper vi dem att använda det goda yttrandet och det goda argumentet, som de inte äger utan bara förvarar: de kan ha framfört det på en slump och trevande, vi ger det vikt och värde för dem.
Du räcker dem en hjälpande hand. Vad ska det vara bra för? De är dig inte det minsta tacksamma, och de blir bara dummare av det. Låt bli att stödja dem, låt dem klara sig själva: de kommer att ta i det här stoffet som om de vore rädda för att bränna sig, de vågar varken ändra dess sammanhang och belysning eller fördjupa dess innebörd. Skaka det aldrig så lite och det glider ur händerna på dem; de lämpar över det på dig, hur starkt och skönt det än är. Det är fina vapen, men skaften är svaga. Hur många gånger har jag inte gjort den erfarenheten! Men om du klargör saken för dem och bekräftar den, då tar de genast och rycker av dig den fördel som din tolkning gav: ”Det var just det jag menade; precis min tanke; att jag inte uttryckte det så var bara för att jag inte hittade orden.” Skitprat. Ska man näpsa en så uppblåst enfald måste man rentav tillgripa elakhet. Hegesias tes att man varken ska hata eller fördöma utan vägleda är riktig i andra sammanhang, men här är det orättfärdigt och omänskligt att hjälpa och stötta upp en man som inte behöver det och som bara blir sämre av det. Jag gillar att låta dem trampa ner sig och fastna ännu djupare än de är, om möjligt så djupt att de till slut inser vad de är för ena.
Dumhet och förvirring kan inte botas med en varning. Och om den sortens försök att korrigera kan vi med rätta säga detsamma som Kyros sade när han enträget ombads att hålla ett manande tal till sin armé före ett slag: att man inte omedelbart bli modig och krigisk av ett bra och eggande tal, lika litet som man omedelbart blir musiker därför att man lyssnar på en vacker sång. Det kräver inlärning på förhand genom lång och ihållande skolning.
En sådan omsorg, en sådan ihållande tukt och skolning har vi våra anhöriga att tacka för. Men att börja predika för förste bäste och läxa upp den förste vi stöter på för hans okunnighet eller dumhet är ett bruk som jag önskar allt ont. Så gör jag bara sällan, inte ens i samtal som jag är mitt uppe i, och jag ger hellre upp alltsammans än jag tar till sådana besynnerliga och mästrande lektioner. Med min läggning passar jag inte för att vare sig tala eller skriva för nybörjare. Men när det gäller saker som sägs bland folk eller med andra närvarande så blandar jag mig aldrig i med vare sig ord eller gester, hur felaktigt eller orimligt jag än anser det sagda vara. Dessutom finns det ingenting som förargar mig så mycket hos dumheten som att den är mer belåten med sig själv än vad något förnuft förnuftigtvis kan vara. Det är tråkigt att klokheten förbjuder dig att vara nöjd och stolt över dig själv och alltid skickar iväg dig missnöjd och ängslig, medan halsstarrigheten och tanklösheten fyller sina värdar med glädje och självsäkerhet. Det är den enfaldigastes lott att se ner på de andra och att alltid återvända från striden uppfylld av ära och jubel. Och detta arroganta språk, dessa glättiga miner ger dem dessutom oftast segern bland åskådarna, som vanligen är klent begåvade och ur stånd att bedöma saken rätt och se var det verkliga övertaget ligger. Halsstarrighet och brinnande åsikter är det säkraste beviset på dumhet. Det finns väl inget så säkert, beslutsamt, föraktfullt, grubblande, allvarligt och högtidligt som en åsna?
Under rubriken samtal och åsiktsutbyte kan vi väl också räkna in de spetsiga och lösryckta repliker som glatt humör och förtrolighet kan åstadkomma goda vänner emellan när de skrattar och skojar glatt och livligt med varandra. En sådan övning är jag ganska lämpad för genom mitt medfött glada lynne; och även om den inte är lika spänd och allvarlig som den andra övning som jag nämnde nyss kräver den inte mindre skärpa och påhittighet; enligt Lykurgos är den inte heller mindre nyttig. Vad mig själv beträffar kan jag bidra med mer frimodighet än intelligens, och jag har mer tur än påhittighet, men som skottavla är jag perfekt, för jag tål när man ger igen, inte bara hårt utan också hänsynslöst, utan att klaga. Och om man angriper mig och jag inte genast kommer på någon snabb replik slösar jag inte tid på att driva saken vidare med svag och tråkig motsägelselusta som gränsar till rättshaveri: jag låter angreppet passera, böjer glatt på huvudet och skjuter upp min hämnd till ett bättre tillfälle. Ingen köpman kammar hem en vinst var gång. De flesta människor ändrar ansiktsuttryck och röst när krafterna sviker dem, och i stället för att ta hämnd röjer de sin svaghet och sin oförmåga att behärska sig med malplacerad vrede. I våra glada sällskap slår vi ibland an hemliga strängar, förknippade med våra ofullkomligheter, som vi inte kan röra i lugnare stunder utan att såra, och på så sätt påpekar vi på ett nyttigt sätt varandras brister.
Det finns andra spel som på franskt sätt är hänsynslösa och hårda. Dem hatar jag som pesten, jag är ömhudad och känslig. Under min levnad har jag varit med om att två furstar av vårt kungliga blod har lagts i graven på grund av dem. Det är illa när ett nöje blir till blodig kamp.
För övrigt: när jag vill bedöma en människa frågar jag honom hur nöjd han är med sig själv och hur nöjd han är med sitt sätt att uttrycka sig och med sitt arbete. Jag vill undvika fina ursäkter som ”Jag gjorde det bara på skoj” –
arbete pågick med verket, men så blev det bortryckt från städet16 –
”och jag har knappt ägnat det en timme, sen har jag inte sett åt det.” ”Bra”, säger jag, ”då struntar vi i de där sakerna, ge mig i stället något som visar dig hel och hållen, något som du gärna vill visa som måttstock.” Och sedan säger jag: ”Vad tycker du är det bästa i ditt verk? Är det den delen eller den? Är det den behagfulla stilen, ämnet, temavalet, omdömet eller kunskaperna?” Jag har nämligen märkt att folk vanligtvis misstar sig lika mycket när de bedömer sitt eget arbete som när de bedömer andras, inte bara därför att de blandar in sina egna känslor utan också därför att de inte har någon förmåga att lära känna det och klart urskilja det. Med sin egen kraft och framgång kan verket stödja upphovsmannen utöver hans egen skaparförmåga och kunskap. För min del finns det inga arbeten vilkas värde jag bedömer på ett dunklare sätt än mitt eget, och Essayer skattar jag än lågt, än högt på ett mycket obeständigt och osäkert sätt.
Det finns många böcker som är nyttiga på grund av sitt ämne men som författarna inte får någon ära för, och det finns goda gärningar som är en skam för upphovsmannen. Jag kan skriva om hur det går till vid våra banketter och om hur vi klär oss och göra det utan allt behag; jag kan publicera min tids förordningar och de furstebrev som finns allmänt tillgängliga; jag kan göra ett sammandrag av en bra bok (och alla sammandrag av bra böcker är dumma sammandrag) som sedan går förlorad, med mera liknande. Eftervärlden får utomordentlig nytta av sådana arbeten, men vilken ära får jag själv, annat än för att jag har haft tur? Många berömda böcker är av det slaget.
När jag för flera år sedan läste Philippe de Commynes, som förvisso är en mycket bra författare, fäste jag mig vid följande ord som något ovanliga: man måste akta sig för att göra sin herre så många tjänster att han omöjligt kan återgälda dem rättvist. Jag borde ha prisat tanken, inte författaren. Jag mötte den nyligen på nytt hos Tacitus: ”Välgärningar är angenäma så länge man anser sig kunna återgälda dem. Överstiger de kraftigt denna förmåga lönas de med hat i stället för tacksamhet.”17 Och Seneca påpekar med kraft: ”Ty den som anser det skamligt att inte betala igen vill att det inte ska finnas någon att betala igen till.”18 Och Quintus Cicero i mjukare form: ”Den som inte anser sig kunna fullgöra sin skyldighet kan på inga villkor vara en vän.”19
Ämnet kan vara sådant att det ger författaren rykte om sig att vara lärd och minnesgod, men för att bedöma vilka av hans egenskaper som är hans mest personliga och mest värdefulla och bedöma hans själsliga kraft och skönhet måste man veta vad som är hans och vad som inte är det, och i det som inte är hans måste man veta hur mycket som beror på honom i fråga om det urval, den disposition, utsmyckning och stil som han har bidragit med. Tänk om han har lånat ämnet och gett det en sämre form, något som ofta händer! Vi som har obetydlig kontakt med böcker råkar i knipa när vi möter en vacker tanke hos en ny diktare eller ett starkt argument hos en predikant: vi vågar inte berömma dem för detta förrän vi har hört oss för hos någon lärd person om det där är deras eget eller om det kommer från någon annan. Tills jag får veta det är jag alltid på min vakt.
Jag har just läst igenom Tacitus historia i ett svep (det händer mig nästan aldrig; på tjugo år har jag aldrig ägnat en hel och obruten timme åt en bok), och jag gjorde det på uppmaning av en adelsman som Frankrike sätter högt, både för hans egen del och för den oföränderliga duglighet och godhet som man möter hos hans många bröder. Jag vet ingen annan författare som i en redogörelse för offentliga angelägenheter fogar in så många betraktelser om enskilda människors beteenden och böjelser. Och i motsats till vad han själv ansåg om saken anser jag att just eftersom han skulle skildra sin tids kejsare och deras liv, så skiftande och så extrema i alla avseenden, och alla de anmärkningsvärda handlingar som i första hand deras grymhet drev fram hos undersåtarna, hade han ett starkare och mer lockande ämne att behandla och berätta om än ifall han skulle ha skildrat fältslag och världsomspännande oroligheter. Därför finner jag honom ofta steril när han glider förbi dessa ädla dödar, som om han var rädd för att tråka ut oss när de historierna blir för många och långa.
Den här formen av historieskrivning är den i särklass nyttigaste. De offentliga skeendena är mer beroende av slumpens agerande, de privata av vårt. Boken är snarare en dom över historien än en redogörelse för den. Där finns fler föreskrifter än berättelser: det är inte en bok att läsa, utan en bok att studera och lära sig av; den innehåller så många maximer att där finns både felaktiga och riktiga. Den är en plantskola för moraliska och politiska reflektioner, där de som har utsetts att styra världen kan förse sig och smycka sig. Tacitus driver alltid sin sak med gedigna och kraftfulla argument och på ett tillspetsat och skarpsinnigt sätt i tidens affekterade stil: så mycket älskade de att blåsa upp sig att om de inte hittade något vasst eller spetsfundigt i tingen hämtade de det hos orden. Hans skrivsätt liknar rätt mycket Senecas. Tacitus tycks mig köttigare, Seneca vassare. Tacitus gör mer nytta i en störd och sjuk stat sådan som vår är nu. Ofta tycker man att det är oss han skildrar och tadlar. De som tvivlar på hans pålitlighet visar att de är emot honom av andra skäl. Han har sunda åsikter och står på den goda sidan i den romerska politiken. Ändå beklagar jag lite att han har bedömt Pompeius hårdare än vad uppfattningen var bland de rättskaffens män som levde på hans tid och hade med honom att göra, och att Tacitus har likställt honom med Marius och Sulla, bortsett från att han var mer hemlighetsfull. Pompeius har aldrig frikänts från äregirighet och hämndlystnad i sin strävan efter makten, och till och med hans vänner fruktade att en seger skulle driva honom utanför förnuftets gränser, men inte till sådana tygellösheter som Marius och Sulla. Ingenting i hans liv förebådade en så överlagd grymhet och ett sådant tyranni som hos dem. Dessutom ska man inte låta misstankar väga lika tungt som bevis, så jag tror inte på Tacitus på den här punkten. Ett argument för att hans berättelser är uppriktiga och rättframma kan kanske vara just det förhållandet att de inte alltid stämmer precis med de värderande slutsatser som han drar. Dessa slutsatser bestäms av den synvinkel som han en gång har valt, och de går ofta utanför det material som han lägger fram för oss; men materialet har han inte värdigats ändra en tum. Han behöver inte ursäktas för att han godtog sin tids religion och följde lagarna som ålade honom att hylla den, och att han var okunnig om den sanna tron; det var hans olycka, inte hans fel.
Jag har först och främst studerat hans omdöme, och det framgår inte klart för mig överallt. Som till exempel följande ord i det brev som Tiberius gammal och sjuk skickade till senaten: ”Vad ska jag skriva till er, senatorer, eller hur ska jag skriva det, eller vad ska jag inte skriva till er i denna stund? Må gudarna och gudinnorna förgöra mig med svårare kval än dem jag känner mig förgås av var dag, om jag visste det.” Jag förstår inte varför Tacitus så tveklöst förklarar dessa ord med de gnagande kval som pinar Tiberius samvete. Jag förstod det i alla fall inte när jag läste det.
Jag tycker också att det är lite svagt av honom att han, efter att först ha varit tvungen att nämna att han har beklätt ett fint ämbete i Rom, sedan ursäktar sig med att han inte nämnde detta för att skryta. Ett sådant påpekande tycker jag är sjabbigt av en själ i hans format. För om man inte vågar tala fritt om sig själv visar det på bristande mod. En människa med fast och upphöjt omdöme, en som fäller sunda och säkra omdömen använder lika gärna egna som andras exempel och vittnar lika uppriktigt om sig själv som om andra saker. Vi måste överskrida de vanliga belevenhetsreglerna till förmån för sanningen och friheten. Jag inte bara vågar tala om mig själv, jag vågar tala enbart om mig. Jag går vilse när jag skriver om annat och jag kommer bort från mitt ämne. Jag älskar inte mig själv så omåttligt och jag är inte så fast och bunden vid mig själv att jag inte kan se och iaktta mig själv utifrån, som en granne eller ett träd. Det är ett lika stort fel att inte se hur mycket man är värd eller att rapportera ett högre värde än det man ser. Vi är skyldiga Gud en större kärlek än oss själva och vi känner honom mindre än oss, ändå talar vi om honom så mycket vi orkar.
Om Tacitus skrifter säger något om hans egenskaper var han en stor personlighet, rättsinnad och modig, inte överdrivet sträng men filosofisk och högsinnad. Man kan tycka att han är djärv i sina vittnesbörd, till exempel när han berättar om en soldat som bar en börda ved att hans händer stelnade av köld och fastnade i bördan så att fingrarna lossnade från händerna och hängde döda kvar i veden. I sådana fall brukar jag böja mig för auktoriteten hos så förnämliga vittnen. Och när han berättar att Vespasianus tack vare guden Serapis gunst botade en blind kvinna i Alexandria genom att smörja in hennes ögon med sin egen saliv och jag vet inte vilka andra underverk, då gör han det som en plikt efter alla goda historikers exempel. De registrerar viktiga händelser, och till de offentliga händelserna hör också de rykten och föreställningar som förekommer bland folket. Det är historikernas roll att återge vanliga föreställningar, inte att korrigera dem. Den senare uppgiften tillkommer teologerna och filosoferna, som är samvetenas vägledare. Därför yttrade mycket klokt en av Tacitus kolleger, också han en stor man: ”För min del nedtecknar jag mer än jag tror på, för jag kan varken garantera det som jag tvivlar på eller utelämna det som jag har hört.”20 Och en annan: ”Det här är inte värt mödan att vare sig bekräfta eller vederlägga. Man måste hålla sig till traditionen.”21 Och eftersom Livius skrev vid en tid då tron på under började gå tillbaka säger han att han ändå inte vill underlåta att i sina annaler infoga och ge plats för sådant som hade godtagits av så många utmärkta människor med så djup vördnad för gamla tider. Det är mycket bra sagt. Må historikerna hellre ge oss historien som de tar emot den än som de anser att den var. Jag, som är kung över det ämne som jag behandlar och som inte är redovisningsskyldig inför någon – jag litar ändå inte helt på mig själv. Ofta chansar jag med intellektuella krumsprång, som jag misstror, och med vissa verbala spetsfundigheter, som jag skakar på huvudet åt, men jag låter dem få chansen, jag märker att somliga vinner ära och beröm för sådant och det är inte bara jag som ska bedöma det. Jag visar upp mig stående och liggande, framifrån och bakifrån, från höger och från vänster, med alla mina medfödda egenheter. Även människor med lika goda huvuden gör inte alltid samma bruk och samma bedömning av sådant. Detta var vad mitt minne av Tacitus hade att säga mig, i allmänna och rätt oklara drag. Alla allmänna omdömen är vaga och ofullkomliga.
1 Nonne vides Albi ut male vivat utque / Barrus inops? Magnum documentum, ne patriam rem / perdere quis velit. Horatius, Satirer 1, 4, 109–111. ↵
2 Neque enim disputari sine reprehensione potest. Cicero, De finibus 1, 8, 28. ↵
3 nihil sanantibus litteris. Seneca, brev 59, 15. ↵
4 Nec ad melius vivendum nec ad commodius disserendum. Cicero, De finibus 1, 19, 63. ↵
5 sub aliena umbra latentes. Seneca, brev 33, 8. ↵
6 Stercus cuique suum bene olet. Erasmus, Adagia 3, 4, 2. ↵
7 Nå! Är hon inte galen nog på egen hand, blås bara på! Terentius, Flickan från Andros 692. ↵
8 Rarus enim ferme sensus communis in illa / fortuna. Juvenalis 8, 73–74. ↵
9 humani qualis simulator simius oris, / quem puer arridens pretioso stamine Serum / velavit nudasque nates ac terga reliquit, / ludibrium mensis. Claudianus, In Eutropium 1, 303–306. ↵
10 prinicpis est virtus maxima nosse suos. Martialis 8, 15, 8. ↵
11 Fata viam inveniunt. Vergilius, Eneiden 3, 395. ↵
12 Permitte divis cetera. Horatius, Carmina 1, 9, 9. ↵
13 Vertuntur species animorum et pectora motus / nunc alios, alios dum nubila ventus agebat, / concipiunt. Vergilius, Georgica 1, 420–422. ↵
14 Ut quisque fortuna utitur / ita praecellet, atque exinde sapere illum omnes dicimus. Plautus, Lögnaren 679–680. ↵
15 Videndum est non modo quid quisque loquatur, sed etiam quid quisque sentiat atque etiam qua de causa quisque sentiat. Cicero, De officiis 1, 41, 147. ↵
16 ablatum mediis opus est incudibus istud. Ovidius, Tristia 1, 7, 29. ↵
17 Beneficia eo usque laeta sunt, dum videntur exsolvi posse; ubi multum antevenere, pro gratia odium redditur. Tacitus, Annaler 4, 18, 3. ↵
18 Nam qui putat esse turpe non reddere, non vult esse cui reddat. Seneca, brev 81, 32. ↵
19 Qui se non putat satisfacere, amicus esse nullo modo potest. Quintus Cicero, De petitione consulatus 9, 35. ↵
20 Equidem plura transcribo quam credo, nam nec confirmare sustineo de quibus dubito, nec subducere quae accepi. Curtius 9, 1, 34. ↵
21 Haec neque affirmare neque refellere operae pretium est: famae rerum standum est. Livius 1, förord 6 + 7, 6, 6. ↵