KANSKE FINNS DET ingen form av fåfänglighet mer uppenbar än den att skriva så fåfängt om den. Det som gudomen så gudomligt har sagt om den borde ständigt begrundas noga av tänkande människor. Det finns väl ingen som inte ser att jag har slagit in på en väg som jag oupphörligt och oförtröttligt kommer att följa så länge det finns bläck och papper i världen. Jag kan inte föra bok över mitt liv med hjälp av mina handlingar, ödet placerar dem för lågt; i stället gör jag det med hjälp av mina tankar. Jag kände en adelsman som redovisade sitt liv enbart med hjälp av sin mages funktioner. I hans hem stod en rad pottor för de senaste sju åtta dagarna uppställda för begrundan. Detta studerade han och reflekterade över, alla andra ämnen stank för honom. Här finner man, en smula snyggare presenterat, en gammal andes exkrementer, än hårda, än lösa, alltid osmälta. Och när skulle jag bli klar med att skildra mina tankar, som ständigt är i rörelse och växlar vilket ämne de än stöter på, när Diomedes kunde fylla sextusen böcker med ett enda ämne, grammatik? Vad kan inte pratandet leda till när den lösta tungans hackande kvävde världen med ett så fruktansvärt lass av böcker! Så många ord bara om ord. Ack, Pythagoras! Varför avvärjde du inte denna anstormning? Galba, en man i forntiden, anklagades för att leva ett sysslolöst liv. Han svarade att var och en borde redovisa för sina handlingar, inte för vad han inte hade gjort. Han hade fel, för rättvisan känner också dem som inte arbetar och kan straffa dem. Men det borde finnas något lagligt tvångsmedel mot dumma och onyttiga författare precis som det finns mot lösdrivare och latmaskar. Då skulle både jag och hundra andra bannlysas från vårt folk. Jag skämtar inte. Skrivklådan tycks vara ett symptom på en tid som gått över styr. När skrev vi så mycket som vi har gjort sedan oroligheterna bröt ut hos oss? När skrev romarna så mycket som de gjorde under sin förfallstid? Dessutom innebär inte förfining av andarna att dessa fungerar klokare i en stat: denna aktiva sysslolöshet uppstår av att var och en tar lätt på sina ämbetsplikter och skolkar från arbetet. Var och en av oss lämnar sitt särskilda bidrag till tidens förfall: somliga bidrar med svek, andra med orättfärdighet, gudlöshet, tyranni, girighet, grymhet efter vad de mäktar; de svagaste bidrar med dumhet, fåfänga, sysslolöshet, till dem hör jag. Det tycks vara högsäsong för fåfängliga ting när vi ansätts av nedbrytande saker. Vid en tid då det är så vanligt med onda handlingar är det närmast berömvärt att göra något som bara är onyttigt. Jag tröstar mig med att jag kommer att bli en av de sista som man måste haffa. Medan man tar hand om de mest brådskande fallen får jag tid att bättra mig, för jag tycker att det vore orimligt att ingripa mot mindre förseelser när vi hemsöks av stora. En man bad läkaren Filotimos förbinda hans finger, men läkaren märkte på ansiktshyn och andningen att han hade lungsot och sade: ”Käre vän, nu är det inte rätt tid för dig att syssla med naglarna.”
Men apropå det upplevde jag för några år sedan att en hög person, vars minne jag synnerligen högaktar, mitt under våra stora olyckor, då det precis som nu varken fanns lag eller rättvisa eller domare som gjorde sina plikter – att han just då föreslog några obetydliga reformer av klädedräkten, matlagningen och rättsordningen. Det är förströelser som man matar ett försummat folk med för att visa att man inte har glömt bort det alldeles. Likadant gör andra som med all energi går in för att förbjuda ett folk som hänger sig åt alla slags avskyvärda laster att använda vissa uttryckssätt, att dansa och spela. När man har rejäl feber är det inte rätt tid att tvätta sig och snygga till sig. Det är bara spartaner som kan börja kamma sig och ordna håret just när de ska kasta sig ut i faror och riskera livet.
Själv har jag en värre ovana: om ena skon sitter snett låter jag både skjortan och kappan sitta snett, halvdan bättring är inget för mig. När jag har det dåligt biter jag mig fast i olyckan, ger mig hän åt förtvivlan, låter mig glida mot stupet och slänger skaftet efter yxan, som man brukar säga. Jag framhärdar i förfallet och tycker inte att jag är värd någon omsorg längre. Antingen alldeles bra eller alldeles dåligt.
Det är en fördel för mig att det bedrövliga tillståndet i det här landet sammanfaller med min bedrövliga ålder. Jag står hellre ut med att tiden nu förvärrar mina olyckor än med att min lyckliga period skulle ha störts. Orden som jag uttalar inför olyckan är trotsiga. Mitt hjärta uppreser sig i stället för att ge vika. Och i motsats till andra blir jag mer gudfruktig när turen är med mig än när den är emot mig; här följer jag Xenofons föreskrift, fast inte hans motivering, och jag blickar vänligare mot himlen när jag tackar den än när jag ber den om något. Jag är mer angelägen om att förbättra min hälsa när den ler mot mig än om att vinna tillbaka den när den har lämnat mig. Medgång är skola och fostran för mig, precis som motgångar och piskor är det för andra. Människorna blir bara goda när de drabbas av motgång, som om medgång vore oförenligt med gott samvete. Men för mig är lycka en enastående sporre till måttfullhet och anspråkslöshet. Bön vinner mig, hot stöter bort mig; välvilja böjer mig, fruktan får mig att hårdna.
Bland de mänskliga egenskaperna finns det en som är rätt vanlig: vi tycker mer om andras saker än våra egna, och vi älskar omväxling och förändring.
Stigande gryning: den får oss att bada i ljus, som vi älskar
just för att hästarna byts var gång dagen är ny.1
Sådan är jag också. De som går till den andra ytterligheten: är nöjda med sig själva, sätter det som de själva äger högre än annat och inte erkänner att något är vackrare än det de ser; de är verkligen lyckligare än vi, även om de inte är klokare. Jag avundas inte deras vishet men väl deras goda tur.
Detta begär efter nya och okända saker bidrar till att nära min reslust, men det är rätt många andra förhållanden som också medverkar. Ledningen av mitt hus lämnar jag gärna ifrån mig. Det är en viss fördel att befalla och bli åtlydd av sitt folk, om så bara i en lada, men den glädjen är alltför enformig och långrandig. Dessutom blandas den oundvikligen upp med många bekymmersamma tankar: än ansätts du av dina underlydandes fattigdom och betryck, än av ett gräl mellan dina grannar, än av att de gör intrång på din egendom, eller också
förstörs av hagel hela din skörd av vin,
slår åkerns gröda fel, och oliverna:
det vållas av för mycket regn, avbrännande hetta, av kalla vindar.2
Och knappt en gång i halvåret skickar Gud ett väder som din förvaltare är riktigt nöjd med och som är bra för vinet samtidigt som det inte skadar ängarnas bete.
Än bränner solen från himlen med alltför förtärande hetta,
än kommer plötsliga, härjande regn och isande frost och
vindarna sveper förstörande fram med våldsamma virvlar.3
Lägg därtill den gamle romarens sko, som är ny och välformad men ger dig skavsår. En utomstående förstår inte hur mycket det kostar dig och hur mycket du måste offra för att upprätthålla det sken av ordning som man ser i ditt hus och som du kanske betalar ett alltför högt pris för. Jag började sent som hushållare. De som naturen hade satt till världen före mig lät mig länge slippa den bördan. Jag hade redan slagit in på annat, som bättre passade mitt temperament. Såvitt jag förstår är det en syssla som är mer tidskrävande än svår: alla som kan sköta andra uppgifter klarar den här mycket lätt. Vore jag ute efter att bli rik skulle jag tycka att den här vägen var för lång; då skulle jag ha gått i tjänst hos kungarna, en mer lönande bransch än någon annan. Eftersom det enda jag vill skaffa mig är ryktet att jag varken har skaffat mig någon rikedom eller förskingrat en, helt i överensstämmelse med mitt övriga liv, ur stånd att göra vare sig gott eller ont, och eftersom det enda jag eftersträvar är att leva mina dagar kan jag gudskelov göra det utan att dra till mig någon uppmärksamhet.
I värsta fall ska man alltid förekomma fattigdomen genom att skära ner på utgifterna. Det är det jag inriktar mig på, och på att bättra mig innan nöden tvingar mig att göra det. Dessutom har jag i själen förberett mig för tillräckligt många olika nivåer, så att jag kan klara mig på mindre än det jag har – klara mig och vara nöjd, menar jag. ”Penninginnehav bestäms inte av inkomsttaxeringen, utan av livsstil och vanor.”4 För att täcka mina verkliga behov behöver jag inte precis allt jag äger, så lyckan har lite att ta av utan att gå mig in på livet. Trots att jag är okunnig och ointresserad är min närvaro till stor nytta för driften av min gård. Jag ägnar mig åt den, men motvilligt. Dessutom är det så i mitt hus, att när jag bränner mitt ljus i min ände sparas det inte på något i den andra änden.
Det enda som plågar mig med resorna är att utgifterna blir stora och överstiger mina resurser, eftersom jag har för vana att resa inte enbart med det nödvändiga följet, utan med ett som är ståndsmässigt. Därför måste jag göra resorna desto kortare och glesare; till resor använder jag bara överskjutande och sparade tillgångar och väntar med att resa och skjuter upp det tills sådana pengar kommer fram. Jag vill inte att resglädjen ska förstöra glädjen med att vara stilla; tvärtom vill jag att de ska vara till nöje och stöd för varandra. Eftersom min viktigaste syssla här i livet har varit att leva det lugnt och snarare avspänt än fullt upptaget har lyckan stått mig bi i detta: den har befriat mig från behovet att mångfaldiga mina tillgångar för att tillgodose en mångfald av arvingar. Vad gäller min enda arvinge säger jag, att om hon inte nöjer sig med det som har varit så överflödande nog för mig själv blir det värst för henne. Då förtjänar hennes oförstånd inte att jag önskar henne ett större arv. I likhet med Fokion ger var och en sina barn nog om han ger dem så pass att de inte får det annorlunda än han. Jag skulle aldrig göra som Krates. Han lämnade sina pengar hos en bankir och bestämde att om hans barn var dumbommar skulle han ge dem arvet, men om de var klyftiga skulle han dela ut pengarna till de enfaldigaste bland folket. Som om dumbommar vore bättre på att handskas med rikedomar bara för att de var sämre på att klara sig utan dem.
Hursomhelst: den skada som det leder till att jag är borta förtjänar inte, tycker jag, att jag avstår från de tillfällen som dyker upp att få omväxling från denna tröttsamma närvaro så länge jag har råd med det. Härhemma är det alltid något som går snett. Än den ena, än den andra familjens affärer får du på halsen. Du observerar allt på alltför nära håll; klarsynen blir en pina för dig själv, här som i så många andra fall. Jag undviker tillfällen att bli irriterad och vill inte veta om sånt som går galet, ändå stöter jag hela tiden på sådant härhemma som jag ogillar. Och de busstreck som man döljer mest för mig är de som jag bäst känner till. En del av dem måste man själv hjälpa till att dölja för att de inte ska skada för mycket. Fåfänga nålstick: fåfänga ibland, men likafullt nålstick. Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest: en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är. Ju tätare och finare dessa nålstick därhemma är, desto vassare och mer oväntat sårar de oss eftersom de så lätt överraskar oss utan att vi anar det.
Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer. Jag känner dem bättre än folk i allmänhet, så därför är jag tåligare. Även om de inte sårar mig betrycks jag ändå av dem. Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag. Så snart jag har vänt mig åt det dystra hållet – ”för ingen står emot sig själv när han väl börjat rubbas”5 – hur löjlig anledningen än har varit som fört mig dit, driver jag mitt lynne åt det hållet; sedan livnärs det och förbittras det av sin egen rörelse, drar till sig och hopar sak på sak att frossa på.
Fallande droppar urholkar stenen.6
Detta vardagliga droppande tär på mig och ger mig sår. Vardagliga förargelser är aldrig obetydliga. De finns där hela tiden och de är ohjälpliga, särskilt när de vållas av detaljer hemmavid som finns där hela tiden och är ofrånkomliga. När jag betraktar mina affärer på avstånd och i stort finner jag, kanske därför att jag inte minns så noga, att de hittills har lyckats bättre än jag har tänkt och räknat med. Jag tycker att jag får ut mer av dem än vad de verkligen ger: framgången bedrar mig. Men när jag står mitt uppe i arbetet och ser alla smådelarna i verksamhet,
då blir vår själ på allvar splittrad av allsköns bekymmer7
och tusen saker gör mig missnöjd och orolig. Att överge affärerna helt och hållet är mycket lätt för mig, att ägna mig åt dem utan att bekymra mig mycket svårt. Det är ett elände att vara på en plats där allt man ser angår en och oroar en. Och jag tror att jag skulle njuta mer glatt av glädjeämnena i någon annans hus och uppleva dem mer fritt och odelat. Diogenes svarade i min anda när han tillfrågades vilket vin han tyckte bäst om: ”Andras.”
Min far älskade att göra tillbyggnader på Montaigne, där han var född, och när det gäller allt som har med husets skötsel att göra följer jag gärna hans förebild och hans regler, och jag ska göra så gott jag kan för att få mina efterföljare att göra detsamma. Kunde jag följa hans avsikter bättre skulle jag göra det. Jag sätter en ära i att hans vilja fortfarande utförs och verkar genom mig. Gud förbjude att jag försummar något tillfälle att ge en så god far en skugga av liv. När jag har ägnat mig åt att fullborda någon gammal murbit eller reparera någon illa uppförd del av en byggnad har jag förvisso tänkt mer på hans avsikter än på mitt eget nöje. Och jag klandrar min lättja för att jag inte har kommit längre med att fullborda den försköning av huset som han påbörjade och lämnade, så mycket mer som det är stor risk att jag blir den siste ägaren i min släkt och den siste som ägnar sig åt det. För vad min personliga läggning beträffar är jag inte särskilt road av att vare sig bygga, vilket påstås vara så lockande, eller jaga eller sköta trädgårdar och inte heller road av lantlivets övriga nöjen. Den inställningen hos mig förkastar jag, liksom alla andra åsikter som är till nackdel för mig. Jag bryr mig inte särskilt mycket om att mina åsikter ska vara starka och lärda, jag bryr mig mer om att de är praktiska och lätta att leva med. De är tillräckligt sanna och sunda bara de är nyttiga och behagliga. Folk som hör mig tala om min oduglighet som lanthushållare och viskar i mitt öra att det där är en föraktfull inställning och som påstår att orsaken till att jag inte lär mig jordbrukets redskap, dess årstider och arbetsordning, inte vet hur mitt vin framställs och hur ympning går till, inte kan namn och utseende på örter och frukter, inte vet hur man tillreder maten som jag äter och inte vet namn och pris på de tyger som jag klär mig med är att jag har ett högre vetande inom mig – de irriterar mig till döds. Det är bara dumt: det vore mer enfaldigt än inbilskt. Jag skulle hellre vilja vara en god ryttare än en god logiker.
Varför gör du då inte hellre nånting som är nyttigt
som exempelvis flätar korgar av säv eller vide?8
Vi låter våra tankar helt upptas av det allmänna och av universella orsaker och processer, som klarar sig utmärkt utan oss, och vi försummar våra egna angelägenheter och försummar Michel, som angår oss mycket närmare än Människan. Nu stannar jag visserligen hemma mest för jämnan, men jag skulle vilja trivas bättre där än någon annanstans.
Må det bli mitt hem på min ålderdom när
jag bli led på resor till lands och sjöss och
tröttnar på krigstjänst.9
Jag vet inte om jag kommer att nå ända dit. Jag skulle önska att min far i stället för någon annan del av sitt arv hade fått mig att överta den lidelsefulla kärlek som han på sin ålderdom hyste till driften av sin egendom. Han var lycklig att kunna rätta sina önskningar efter det han förfogade över och glädja sig åt det han hade. Samhällsfilosofin får gärna kritisera min syssla som tarvlig och ofruktbar, om jag blott en gång kan få samma smak för den som han. Jag anser att den ärofullaste sysslan är att tjäna det allmänna och därmed vara till nytta för många. ”Ty den rikaste frukten av intelligens, dygd och alla andra företräden skördas först när de kommer alla de närmaste till del.”10 För min egen del avstår jag från offentlig tjänst, dels av samvetsskäl (för samtidigt som jag ser vilken vikt som tillmäts sådana sysslor ser jag också vilka små möjligheter jag har att fullgöra dem; Platon, den store mästaren i all statsmannakonst, avstod helt), dels av lättja. Jag nöjer mig med att glädjas åt världen utan att engagera mig i den, och med att leva ett liv som åtminstone är ursäktligt och i alla fall inte är en börda för vare sig mig eller andra.
Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom med ett verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra egna barn.
Den som får hand om kassan när jag reser har hand om den helt och hållet och behöver inte redovisa: han skulle lika gärna kunna lura mig när han räknade pengarna inför mig, och är han inte en ren djävul tvingar jag honom att sköta sig genom att ge honom ett så obegränsat förtroende. ”Många har lärt andra att bli bedragare genom att själva vara rädda för att bli bedragna, och genom sin misstänksamhet har de gett andra rätt att synda.”11 Mitt vanligaste medel att försäkra mig om mitt folks trohet är ovetskapen: jag räknar inte med att de begår några fel förrän jag har sett dem, och mest litar jag på unga män, som jag anser är minst förstörda av dåliga förebilder. Jag hör hellre efter två månader att jag har gjort av med fyrahundra écu än jag varje kväll får mig itutat att jag har gjort av med tre, fem, sju. Ändå har jag inte utsatts mer för sådana stölder än andra. Visserligen understöder jag själv min okunnighet: medvetet låter jag kunskapen om mina pengar vara lite suddig och vag; till en viss gräns är jag glad att kunna sväva i ovisshet. Man måste ge lite spelrum åt sin tjänares trolöshet och fräckhet. Om vi i det stora hela har så att vi kan göra vad vi vill, då ska vi låta Fortuna råda över det överflöd som hon i sin frikostighet har gett oss: efterskörden går till tjänarna. Trots allt aktar jag inte mitt tjänstefolks trohet så mycket som jag ringaktar den skada de vållar mig. Vilken tarvlig och dum sysselsättning att fördjupa sig i sina pengar, att roa sig med att plocka med dem och räkna igenom dem på nytt! Det är på det sättet girigheten äter sig in.
På de arton år som jag har skött egendomen har jag inte orkat sätta mig in i vare sig ägardokumenten eller mina viktigaste affärer, som jag borde vara insatt i och ta mig an. Det beror inte på något filosofiskt förakt för världsliga och förgängliga ting, så förfinad är inte min smak, och jag uppskattar dem åtminstone för vad de är värda; nej, det är naturligtvis lättja och oförlåtlig, barnslig likgiltighet. Vad skulle jag inte göra hellre än att läsa ett kontrakt och hellre än att rota i dessa dammiga papper som en slav under mina egna affärer – eller än värre, som en slav under andras affärer, vilket många människor är för pengarnas skull! Ingenting är så påkostande för mig som möda och besvär, och det enda jag söker är att vara likgiltig och slapp. Jag var mer skapt, tror jag, för att leva på någon annans förmögenhet, om det gick att göra det utan att råka i tacksamhetsskuld och slaveri. Och vid närmare eftertanke tror jag rentav att det för en person med mitt temperament och min livslott rymmer mer av förnedring, obehag och bitterhet i att stå ut med affärer, tjänare och underlydande än att tjäna en man av finare börd än jag som kunde vägleda mig på ett behagligt sätt. ”Slaveri är underkastelse av en svag och feg själ som saknar egen vilja.”12 Krates gjorde något värre när han kastade sig ut i fattigdomens frihet för att slippa husägarens ovärdiga bekymmer. Det skulle jag aldrig göra: jag avskyr fattigdom lika mycket som smärta. Men jag skulle gärna byta ut det här livet mot ett annat, mindre lysande, mindre jäktat.
När jag är borta släpper jag alla sådana tankar, och då skulle det röra mig mindre att ett torn rasar än vad det nu rör mig att ett takskiffer ramlar ner. När jag är borta har min själ ingen svårighet att koppla loss, men när jag är här lider den som en vinodlares. En töm som sitter snett eller en stigbygelrem som slår mot benet på mig förstör mitt humör en hel dag. Mitt hjärta kan jag lyfta inför obehag, men inte blicken.
Sinnen, åh gudomliga sinnen!13
Härhemma är jag ansvarig för allt som går snett. Det finns få herremän – jag menar medelstora herremän som jag – som kan lita så mycket på någon annan att de slipper den tyngsta bördan, och finns det några är de desto lyckligare. Det tar ofta bort en del av min gästfrihet när det kommer folk och när jag förplägar dem, och kanske har jag hållit kvar några mer med mitt kök än med mitt behagliga sätt, såsom fallet är med otrevliga människor; det tar också bort en hel del av den glädje som jag borde uppleva när mina vänner kommer hem till mig och samlas här. En adelsman tar sig aldrig så löjlig ut som när man ser honom fullt upptagen av sakernas skötsel i sitt eget hus, när man ser honom viska något till en tjänare och kasta hotfulla blickar på en annan. Skötseln ska flyta utan att det märks, den ska verka normal. Jag tycker det är illa att samtala med gästerna om hur de tas om hand, att be om ursäkt är lika fel som att skryta. Jag älskar ordning och renhet –
fat och bägare blänker
så att jag ser mig själv14 –
lika mycket som överflöd, och i mitt hus ser jag till att vi har precis vad som behövs; att visa upp tillgångarna bryr jag mig föga om. Om en tjänare slåss i någon annans hem och om ett fat välter skrattar du bara åt det; du sover när herrn i huset planerar nästa dags förplägnad med sin hovmästare. Nu talar jag för mig själv, för jag är inte omedveten om att det i allmänhet är en rolig syssla för vissa naturer att hålla på med fredlig och blomstrande hushållning i god ordning. Jag vill varken fästa mina egna fel och brister vid själva saken eller säga emot Platon, som anser att den lyckligaste sysselsättningen för var och en är att sköta sina egna angelägenheter utan att göra orätt mot andra. När jag reser behöver jag bara tänka på mig själv och på hur mina pengar ska användas, och för det krävs en enda föreskrift. För att samla in dessa pengar krävs det alltför många egenskaper, och det förstår jag mig inte på. Jag förstår mig en del på att lägga ut dem och att visa upp utläggen – det är ju pengarnas viktigaste funktion. Men det ägnar jag mig åt alltför ärelystet, så utgifterna blir ojämna och planlösa – och dessutom måttlösa både när jag sparar och när jag slösar. Om utgifterna märks och gör nytta låter jag mig fortsätta spenderandet utan hämningar, och lika hämningslöst stänger jag kranen om utgifterna inte syns och inte roar mig.
Antingen det nu är inlärt eller naturligt att vi tvingas leva efter andras uppfattningar gör det oss mer ont än gott. Vi lurar av oss våra egna goda sidor och anpassar vår yttre framtoning till den gängse uppfattningen. Det blir inte lika viktigt för oss hur vi är inom oss och i verkligheten som hur vi ter oss i det allmänna medvetandet. Till och med andens glädjeämnen och visheten tycks oss gagnlösa om det bara är vi själva som har glädje av dem och de inte betraktas och gillas av andra. Det finns människor hos vilka guldet flyter i strida strömmar i underjordiska rum utan att det märks; andra plattar ut sitt guld i skivor och blad så att styvern blir värd en daler för somliga och för andra blir det tvärtom, eftersom utgifter och värde bedöms efter det yttre skenet. All ivrig uppmärksamhet på pengar luktar girighet, det gör också utlägg och frikostighet om det blir alltför systematiskt och beräknat. Rikedom är inte värd någon mödosam uppmärksamhet och omsorg. Den som vill använda sina pengar på rätt sätt stramar till och håller igen. Att spara pengar och att använda dem är likgiltiga saker, det är först vår viljeinriktning som gör dem goda eller onda.
Den andra anledningen till att jag reser är att jag inte kan förlika mig med den mordiska situationen i vårt land. Jag skulle lätt kunna finna mig i detta fördärv om det bara gällde dess effekter på samhället –
en tid som är värre än järnets,
denna tid för vars brott inte ens naturen har lyckats
finna ett namn och ej kunnat ta en metall som benämning15–
men inte när det träffar mig själv. Som enskild drabbas jag för hårt. I min trakt har vi nämligen genom inbördeskrigens långa laglöshet snart åldrats i en styrelseform så kaotisk –
där rätt och orätt kastats om16–
att det verkligen är ett under att den kan bestå.
Jorden de plöjer med vapen i hand, deras ständiga glädje
är att hemföra nya rov och att leva på plundring.17
Av vårt eget exempel inser jag kort sagt att människornas samhälle bevaras och hålls samman till varje pris. Hur man än placerar människorna börjar de flytta på sig och hopas så att de samlar sig och ordnar sig, på samma sätt som omaka föremål vilka stoppas i en säck om varandra av sig själva finner ett sätt att gå ihop och placera sig i förhållande till varandra, ofta på ett bättre sätt än om man hade lagt ner dem efter en plan. Kung Filip samlade ihop de ondaste och mest oförbätterliga männen han kunde hitta och hyste dem alla i en stad som han lät bygga åt dem och som fick sitt namn efter invånarna. Jag antar att de byggde upp ett inre politiskt system just på sina egna laster och ett fungerande, regelmässigt samhälle.
Det som jag ser är inte en handling, tre handlingar eller hundra, utan ett allmänt och vedertaget skick och bruk så monstruöst, särskilt i sin omänsklighet och trolöshet – vilket för mig är den värsta lasten – att jag inte kan tänka på det utan fasa, och detta inger mig nästan lika stor häpnad som avsky. Utövandet av dessa ohyggliga ondskefullheter vittnar lika mycket om energi och själsstyrka som om förvillelse och laglöshet. Nödvändigheten driver samman människorna och får dem att sluta förbund. Detta tillfälliga band utvecklas sedan till lagar, för det har funnits lagar så grymma som någon mänsklig tanke kan framföda och som ändå bevarat lika god hälsa och lika långt liv som Platons och Aristoteles lagar kunnat göra.
Och det visar sig verkligen att alla dessa beskrivningar av påhittade samhällen är löjliga och omöjliga att omsätta i praktiken. De långa och omfattande diskussionerna om den bästa samhällsformen och om vilka regler som bäst håller oss samman är diskussioner som enbart duger till att öva våra intellekt, precis som det inom de fria konsterna finns många ämnen som till sitt väsen skapar livliga debatter och inte har något liv utanför dem. En sådan beskrivning av ett samhälle skulle passa i en ny värld, men nu har vi att göra med en värld som redan är skapad och formad efter vissa sedvänjor. Vi skapar den inte som Pyrrha eller Kadmos. Vilka medel vi än kan använda för att korrigera den och tukta den på nytt kan vi inte vrida den ur dess vanda form utan att knäcka alltihop. Solon fick frågan om han hade infört de bästa lagarna han kunnat för athenarna. ”Javisst”, svarade han, ”de bästa de kunde godta.” Varro ursäktar sig på ett liknande sätt: om han skulle skriva om religionen som ett alldeles nytt fenomen skulle han skriva vad han anser om den; men eftersom religionen redan är accepterad tänker han tala mer om hur den är enligt traditionen än om hur den är enligt naturen.
Det är inte en åsikt utan den rena sanningen att den bästa och främsta styrelseformen för ett land är den som har upprätthållit dess existens. Dess form och grundläggande ändamålsenlighet beror på praktiken. Vi är ofta missnöjda med det nuvarande tillståndet. Ändå hävdar jag att det är felaktigt och vansinnigt att kräva fåtalsvälde i en demokratisk stat eller ett annat styre i en monarki:
Älska din stat som du ser att den är.
Är den kunglig, håll kungsmakten kär;
styrs den av alla, styrs den av få,
älska den alltjämt: Gud lät dig födas just där.
Så talade den gode herr de Pibrac, som vi nyligen har förlorat: en sådan ädel själ, så förnuftiga åsikter, en så behaglig karaktär. Förlusten av honom och förlusten av herr de Foix, som vi drabbades av vid samma tid, blev kännbar för vår krona. Jag vet inte om det i Frankrike finns ett par män som kan ersätta dessa två gascognare i fråga om uppriktighet och kompetens i våra kungars råd. De var två ädla själar, fast ädla på olika sätt, och i en tid som vår var de var och en på sitt sätt både sällsynta och ädla. Men vem hade placerat dem i vår tidsålder, där de passade så illa och var så främmande för vårt fördärv och våra stormar?
Inget plågar en stat som nya anordningar: förändringen i sig skapar orätt och tyranni. När någon enstaka del går ur led kan man aldrig stötta upp den; man kan motsätta sig att den förändring och det förfall som är något naturligt för alla ting leder oss alltför långt bort från våra utgångspunkter och principer. Men att ge sig på att gjuta om en så väldig massa och byta ut grundvalarna för en sådan jättebyggnad, det är en uppgift för sådana som häller ut barnet med badvattnet, söker avhjälpa enskilda fel med allmänt kaos och vill bota sjukdomar med döden, ”lystna, inte efter att förändra saker och ting, utan efter att välta dem överända”.18 Världen kan inte bota sig själv. Så illa tål den det som tynger den att den bara tänker på att bli av med det utan att tänka på vad det kostar. Vi har tusen exempel på att den i regel botas på sin egen bekostnad: att bli av med stundens onda är ingen bot om inte allmäntillståndet förbättras. Kirurgens mål är inte att ta död på det sjuka köttet, det är bara vägen till boten. Han syftar längre än så, han vill få friskt kött att återfödas och få kroppsdelen tillbaka i sitt naturliga tillstånd. Den som enbart går in för att ta bort det som gör ont kommer till korta, för det är inte nödvändigtvis så att det goda kommer efter det onda: ett annat ont kan komma efter, och det kan vara värre. Det var det som hände Caesars mördare: de försatte republiken i ett sådant tillstånd att de fick ångra att de hade ingripit. Efter dem är det flera som ända till vår tid har upplevt samma sak. Mina samtida i Frankrike vet en hel del om detta. Alla stora förändringar skakar staten och bringar den i kaos. Den som direkt syftar till att bota sjukdomen och tänker över saken innan han gör något skulle säkert svalna i sin iver att gå till verket. Pacuvius Calavius korrigerade detta felaktiga beteende med ett lysande exempel. Hans landsmän hade gjort uppror mot överheten. Pacuvius, som var en inflytelserik man i staden Capua, lyckades en dag låsa in senaten i senatshuset och sammankallade folket på torget. Han sade att nu hade den dagen kommit då de i full frihet kunde ta hämnd på de tyranner som så länge hade förtryckt dem: han höll dessa i sitt våld och de saknade följen och vapen. Nu föreslog han att man skulle föra ut senatorerna en i taget efter lottdragning, att man skulle fatta beslut om var och en för sig och omedelbart verkställa den dom som fälldes, förutsatt att de omedelbart beslöt att utse en rättskaffens man som kunde ersätta den dömde så att posten inte stod obesatt. Knappt hade de hört namnet på en senator förrän det höjdes ett vrål av allmänt missnöje mot denne. ”Jag förstår att den här mannen måste avsättas”, sade Pacuvius, ”han är en dålig människa; låt oss ta en bra karl i hans ställe.” Då blev det genast tyst. Alla blev villrådiga om vem de skulle välja. När den förste var djärv nog att nämna ett namn hördes en ännu starkare kör som var överens om att förkasta honom: de nämnde hundra brister och hundra rimliga skäl för att avvisa honom. När dessa motstridiga uppfattningar väl hade blossat upp gick det ännu sämre med den andre och den tredje senatorn. Det var lika stor oenighet om vem som skulle väljas som det var enighet om att avsätta den gamla senatorn. Efter att ha tröttat ut sig på detta meningslösa gräl började de gradvis droppa av från mötet, alla med den övertygelsen i sitt inre att det äldsta och mest välbekanta onda alltid är uthärdligare än ett nytt och oprövat.
Bara för att jag ser vårt ömkliga tumult – för vad har vi inte gjort:
Vi skäms för ärr, för brott och för brodermord
och vilka grymma dåd har vi skyggat för?
Ja, vilken gudlöshet är ännuokänd för oss? Finns det något brott som
en ungdom tvekat för i sin gudsfruktan?
Finns någonstans ett altare kvar som vi
förskonat?19 –
drar jag inte genast slutsatsen att även
om Välgångens gudinna själv går in
så kan hon inte rädda vår familj.20
Men vår sista stund är kanske ändå inte kommen. Hur stater bevaras är en fråga som sannolikt övergår vårt förstånd. En statsbildning är som Platon säger en mäktig sak som inte upplöses så lätt, den håller ofta stånd mot dödliga inre sjukdomar, mot orättfärdiga lagars skadeverkan, mot tyranni, mot överhetens övergrepp och okunnighet och mot folkens tygellöshet och uppror.
I alla ödets skiften jämför vi oss med det som finns över oss och vi tittar på dem som har det bättre. Låt oss mäta oss med det som finns under: då finns det ingen som är så illa ute att han inte hittar tusen exempel att trösta sig med. Det är vårt stora fel att vi är mer ovilliga att se någon över oss än villiga att se folk under oss. Ändå sade Solon att om man lade alla olyckor i en hög finns det inte en enda människa som inte hellre skulle gå därifrån med de olyckor som han redan har än dela lika med alla andra människor på hela högen och ta sin rättmätiga andel. Vår stat är sjuk; ändå har det funnits sjukare stater som inte har dött. Gudarna spelar boll med oss människor och kastar oss från hand till hand,
för gudarna, de spelar liksom boll med oss.21
Stjärnorna förutbestämde den romerska statens öde och utsåg den till att vara ett exempel på vad de kan åstadkomma i det här avseendet: där innefattas alla former och växlingar som en stat kan råka ut för – allt som ordning och kaos kan ställa till med, lycka och olycka. Vilken stat kan förtvivla om situationen när den ser vilka omskakningar och rörelser som Rom drabbades av och överlevde? Om väldets utbredning är ett tecken på statens hälsa, vilket jag inte alls anser (jag uppskattar att Isokrates manade Nikokles att avundas, inte de furstar som hade vidsträckta välden, utan dem som kunde bevara de riken som tillfallit dem), var Rom aldrig så friskt som när det var som sjukast: sämsta formen bragte största lyckan. Man kan knappt se spår av någon styrning under de första kejsarna: det var det djupaste och mest fasansfulla kaos man kan tänka sig. Ändå överlevde Rom detta och bestod, inte som en monarki innesluten inom sina gränser utan som ett rike med alla dessa folk som var så olika, så avlägsna, så fientligt stämda, så kaotiskt administrerade och så orättfärdigt erövrade,
anförtror åt ingen nation sitt hat till det folk som
härskar till lands och till sjöss.22
Det är inte allt som vacklar och faller. Ett så väldigt byggnadsverk hålls ihop av mer än en spik. Till och med dess ålder håller det uppe, precis som gamla hus där grunden har försvunnit med åren och där murbruket och cementen är borta: de lever ändå och håller sig uppe med sin egen tyngd:
ej längre fäst i jord med kraftiga rötter
står den trygg med sin egen tyngd.23
Dessutom är det ingen bra metod att bara rekognoscera flanken och vallgraven när man ska bedöma om en plats är säker: man måste se efter från vilka håll den kan anfallas och i vilket skick angriparen är. Få kärl sjunker av sin egen tyngd, utan yttre våld. Men låt oss se oss om: allt störtar samman omkring oss. Se på de stora staterna som vi känner till, både inom kristenheten och utanför, och du finner uppenbara hot om förändring och undergång:
alla har sina egna problem och nu härjas de alla
av samma storm.24
Det är en enkel sak för astrologerna att varna oss som de gör för stora förändringar och omedelbara skiften: det som de spår om är verklighet som man kan ta på, man behöver inte vända sig till himlen för det.
Vi kan inte bara hämta tröst av detta universellt gemensamma tillstånd av olyckor och hot, utan också ett visst hopp om att vår stat kommer att bestå, eftersom naturen är så inrättad att när allt faller faller ingenting. Universell sjukdom betyder enskild hälsa; likformighet motverkar upplösning. För min del förtvivlar jag inte, och jag tycker mig se vägar för vår räddning.
Kanske kommer en välvillig gud och ser till att det vänder
och allt blir rätt igen.25
Vem vet om det inte är Guds vilja att det ska gå med staten som med kroppar vilka renas och når ett bättre tillstånd genom långa och svåra sjukdomar som ger dem en starkare och mer fullständig hälsa än den som dessa sjukdomar berövat dem? Det som plågar mig mest när jag räknar upp symptomen på vår sjukdom är att jag ser lika många symptom vilka är naturliga och himlens egna, nedsänkta därifrån till oss, som symptom vilka är vållade av vår egen upplösning och vår mänskliga dumhet. Det tycks som om stjärnorna själva förkunnar att vi har levt nog och överskridit de normala gränserna. Det plågar mig också att den mest omedelbara olycka som hotar oss inte är någon förändring av samhällets solida och täta massa, utan att den ska slitas sönder och splittras i småbitar – det värsta av allt vi har att frukta.
I de fria fantasierna här fruktar jag också att minnet ska svika mig och att det av misstag ska få mig att nedteckna samma sak två gånger. Jag avskyr att gå igenom det jag har skrivit och granskar aldrig annat än mot min vilja det som en gång har undsluppit mig. Här kommer jag ju inte med några nya lärdomar. Det är gängse idéer, och eftersom jag kanske har tänkt dem hundra gånger är jag rädd att jag redan har skrivit ned dem. Upprepning är alltid tråkigt, till och med hos Homeros, men det är katastrofalt när det gäller saker som bara väcker ytlig och flyktig uppmärksamhet. Jag gillar inte när saker och ting hamras in, inte ens nyttiga saker som hos Seneca, och jag ogillar den vana som de hade i hans stoiska skola att om varje ämne upprepa de allmänna principerna och premisserna och om och omigen dra igenom de vanliga generella argumenten och resonemangen. Mitt minne försämras grymt för var dag
som om strupen bränt av törst och jag druckit av bägarn
som bringar glömskans ljuva sömn.26
Hädanefter måste jag (för hittills har det gudskelov inte gått fel) undvika att förbereda mig, så att jag inte binder mig vid någon förpliktelse som jag sedan måste lyda – i motsats till andra, som försöker ta sig tid och tillfälle att tänka igenom i förväg vad de ska skriva. Är jag bunden och förpliktad går jag vilse, likaså om jag är beroende av ett så bräckligt redskap som mitt minne.
Jag kan aldrig läsa följande historia utan att bli upprörd personligen och känna en naturlig ilska. Lynkestes hade anklagats för att konspirera mot Alexander, och den dagen då han traditionsenligt ställdes inför soldaterna i armén för att försvara sig hade han ett väl förberett tal i huvudet. Tvekande och stammande yttrade han några meningar, men när han trasslade in sig mer och mer och kämpade med sitt minne och försökte komma på talet anfölls han och dödades med lansar av de soldater som stod närmast, för de betraktade honom som skyldig. Hans förvirring och tystnad var som ett erkännande för dem. Eftersom han hade haft så lång tid på sig för förberedelser i fängelset var det enligt deras åsikt inte minne som fattades honom, det var samvetet som band hans tunga och tog ifrån honom kraften. Verkligen ett förtjusande resonemang! Platsen, åhörarna och förväntningarna gör en förvirrad, till och med när man bara strävar efter att tala väl. Vad kan man då göra när det är ett tal som gäller livet?
För mig gör själva det förhållandet att jag är bunden till det som jag ska säga att jag kommer bort från det. När jag är helt hänvisad till minnet och litar på det är jag så beroende av det att minnet dignar och grips av rädsla för sin uppgift. Ju mer jag litar på minnet, desto mer ställer jag mig utanför mig själv så att jag rentav sätter min självkontroll på prov, och ibland har jag haft svårt att dölja hur förslavad av minnet jag har varit, samtidigt som det är min ambition att i mitt tal visa mig helt obekymrad i tal och åtbörder och röra mig slumpmässigt och oförberett, som om rörelserna föddes ur ögonblicket; jag låter hellre bli att säga någotsomhelst av betydelse än jag visar att jag kommer förberedd för ett fint tal, vilket är opassande, särskilt för män i min ställning, och dessutom alltför krävande för den som inte kan hålla särskilt mycket i huvudet: förberedelserna lovar mer än de kan hålla. Ofta är man så dum att man kommer i bara jackan, fast man ändå inte hoppar längre än man gör med kappan på. ”Ingenting är så ogynnsamt för dem som vill behaga som själva förväntningen.”27
Om talaren Curio står det skrivet att när han meddelade att hans tal var så disponerat att det omfattade tre eller fyra delar eller när han angav antalet argument och resonemang som han tänkte utveckla, hände det ofta att han antingen glömde ett eller lade till ett eller två ytterligare. Jag har alltid aktat mig noga för att hamna i ett sådant bryderi eftersom jag avskyr den sortens löften och föreskrifter, inte bara därför att jag misstror mitt minne utan också därför att den formen är alldeles för skolmästaraktig. ”Det enklare passar soldater.”28 Det får räcka med att jag har lovat mig själv att hädanefter aldrig tala i officiella sammanhang. Ty att läsa högt ur ett manuskript är inte bara alldeles befängt, det är också en betydande nackdel för dem som har naturliga anlag för att agera fritt. Och ännu mer motvillig är jag att utlämna mig åt min improvisationsförmågas godtycke: den är tungfotad och rörig och kan inte infria plötsligt uppkomna, viktiga krav.
Läsare, låt detta försök, detta tredje tillägg till de andra delarna av mitt porträtt, få gå på. Jag lägger till, men jag rättar inte. För det första därför att den som har lämnat sitt verk som pant i världen rimligen inte har någon rätt till det längre, enligt min uppfattning. Låt honom uttrycka det bättre någon annanstans, om han kan, i stället för att förstöra det arbete som han redan har sålt. Sådana människor ska man inte köpa något av förrän de är döda. De kan väl tänka sig för innan de publicerar. Det finns väl ingen som jagar på dem?
Min bok är hela tiden en och densamma, förutom att jag tillåter mig att fästa några extra ornament på den (eftersom det hela bara är ett illa hopfogat lappverk) var gång den ges ut i ny upplaga, för att köparen inte ska gå alldeles tomhänt från den. Det är bara lite extramaterial som inte dömer ut verket i dess första form, utan ger var och en av de följande versionerna ett särskilt värde med hjälp av någon liten pretentiös spetsfundighet. Följden blir lätt att tidsföljden kastas om: mina berättelser placeras efter var de passar och inte alltid efter hur gamla de är.
För det andra därför att jag för min egen del är rädd för att förlora på ändringar. Mitt förstånd går inte alltid framåt, det går bakåt också. Jag misstror knappast mina tankar mindre i en andra eller tredje version än i den första, knappast mindre i en ny än i en gammal version. Och ofta rättar vi oss lika dumt som vi rättar andra. Jag har blivit ett antal år äldre sedan min första upplaga, som utgavs 1580. Men jag betvivlar att jag har blivit en tum klokare. Jag just nu och jag för ett tag sedan är förvisso två personer. När jag är bäst kan jag inte säga. Det vore härligt att bli gammal om vi enbart gick mot förbättring. Det är en berusad mans gång, vacklande, yr och krängande, eller späda vasstrån, som vinden vajar nyckfullt efter eget skön.
Antiochos hade kraftfullt försvarat Akademin i sina skrifter; på sin ålderdom bytte han ståndpunkt. Vilken åsikt jag än följde skulle jag väl ändå följa Antiochos? Efter att ha fastställt tvivlet ville han fastställa det säkra i de mänskliga föreställningarna – innebar inte det att han fastställde tvivlet och inte det säkra? Och att han lovade att om han fick leva en livsålder till var han fortfarande beredd att gå över till en ny ståndpunkt, som kanske inte var bättre men i alla fall annorlunda?
Allmänhetens gunst har gett mig en smula större djärvhet än jag hade väntat mig. Men det jag är mest rädd för är att jag ska göra allmänheten övermätt. Jag skulle hellre reta den än trötta ut den; så har en lärd man i min samtid gjort. Det är alltid trevligt med beröm, från vem och varför det än kommer, men för att verkligen glädja sig åt sådant måste man känna till skälet. Också ofullkomligheter kan vinna uppskattning. Vanligt folks uppskattning träffar sällan rätt, och om jag inte tar fel är det i min tid de sämsta böckerna som har fått störst andel av publikgunsten. Naturligtvis tackar jag de redliga människor som värdigas se positivt på mina obetydliga bemödanden. Ingenstans kommer fel i handlaget lika tydligt i dagen som när ämnet i sig själv inte talar för sig. Läsare! Klandra inte mig för de fel som smyger sig in här på grund av andra människors idéer eller slarv: varje hand, varje hantverkare bidrar med sina. Jag lägger mig inte i vare sig stavningen (säger bara till att de ska följa den gamla) eller interpunktionen: jag är okunnig om bådadera. När de förstör innebörden totalt bryr jag mig inte om det särskilt mycket, för då fritar de i alla fall mig från ansvaret. Men när de lägger in en oriktig innebörd, vilket de gör så ofta, och när de vrider om mig till sin åsikt, då krossar de mig. Fast när en ståndpunkt inte håller mitt mått bör en hedersman vägra att betrakta den som min. De som vet hur lat och egensinnig jag är förstår utan vidare att jag hellre skulle skriva lika många Essayer till än underkasta mig mödan att läsa igenom de här igen för sådana barnsliga rättelser.
Jag sade alltså nyss att eftersom jag befinner mig längst ner i gruvan med den nya metallen saknar jag inte bara närmare kontakt med människor med annan moral än min egen och andra uppfattningar som håller dem samman med en hårdare knut än alla andra; dessutom lever jag farligt bland människor för vilka allt är tillåtet, människor som i de flesta fall inte kan förvärra sin sak mer inför vår rättvisa, vilket leder till den yttersta hänsynslöshet. När jag går igenom alla särskilda omständigheter kring mitt fall finner jag inte en enda människa i vårt land som har fått betala ett högre pris för att försvara lagarna, både i form av uteblivna inkomster och i form av påförd skada, som juristerna säger. Och somliga skryter med sitt nit och sin hårdhet fast de gör mycket mindre än jag när allt vägs samman.
Eftersom mitt hus alltid har varit fritt, tillgängligt och välkomnande för alla (jag har nämligen aldrig låtit mig luras att göra det till ett krigets redskap; krig deltar jag helst i när det är så långt hemifrån som möjligt) har det tillvunnit sig välförtjänt kärlek bland folk, och det skulle vara svårt att angripa mig på min egen gödselstack. Jag tycker att det är ett underbart mästerstycke, värt efterföljd, att huset ännu inte har besudlats av blod eller skövling under denna långvariga storm och under alla dessa omvandlingar och oroligheter i omgivningen. För sanningen att säga skulle det vara möjligt för en man av mitt temperament att undgå en konstant och ihållande livsfara, vilken form den än hade, men båda sidornas invasioner och inbrytningar och ödets alla växlingar och kast runtomkring mig har hittills snarare upphetsat än mildrat stämningen i trakten och utsätter mig ständigt för nya faror och oöverstigliga svårigheter. Jag klarar mig, men jag gillar inte att det mer beror på tur och rentav mer på min kloka försiktighet än på rättvisa, och jag gillar inte att jag står utan lagarnas skydd och under annat beskydd än dessas. Som läget är lever jag till mer än hälften på andras nåd, vilket ger en tung tacksamhetsskuld. Jag vill inte att min trygghet ska vara beroende, vare sig av godhet och välvilja från mäktiga män, som uppskattar min laglydnad och mitt oberoende, eller av mina fäders och mitt eget tillmötesgående sätt. För hur hade det gått om jag var annorlunda? Om mitt uppträdande och mitt rättframma sätt att umgås med folk verkligen ger grannar och släktingar en tacksamhetsskuld är det hemskt att de kan gälda den skulden genom att låta mig leva och genom att säga: ”Vi låter honom fortsätta att hålla gudstjänst i sitt huskapell fast vi har ödelagt alla kyrkor i omgivningen, och vi låter honom behålla sin egendom och sitt liv eftersom han ger beskydd åt våra kvinnor och kor när det behövs.” I mitt hus har vi sedan länge haft del i den ära som tillkom athenaren Lykurgos, som förvaltade och bevarade sina medborgares pengar.
Men jag anser att man ska leva efter lag och myndigheter, inte efter belöning eller nåd. Hur många principfasta män har inte föredragit att mista livet framför att ha någon att tacka för sitt liv! Jag undviker att underkasta mig alla former av beroende, men mest sådana som binder mig genom hedersskuld. Jag tycker att inget kostar mig så mycket som det jag får som gåva: det beror på att min vilja då förblir intecknad så länge jag inte har gjort någon motprestation. Då tar jag hellre emot tjänster som jag köper. Naturligtvis: för de senare ger jag bara pengar, för de förra ger jag mig själv. När jag binds av hederns lag tycks mig det bandet mycket stramare och mer betungande än när jag binds av medborgarplikten. Man fjättrar mig lösare med en notarie än med mig själv. Det är väl rimligt att mitt samvete känner sig mycket mer förpliktat när man helt enkelt har litat på det? I andra fall är min trohet inte skyldig något, för man har inte gett den något till låns, och då får man klara sig med de garantier och säkerheter som man har skaffat sig utanför mig själv. Jag bryter mycket hellre fängelsemurar och lagar än mitt ord. Jag är minutiöst noga med att hålla mina löften, och med vilja gör jag dem alltid vaga och kringgärdar dem med olika villkor. Betydelselösa löften ger jag betydelse genom att skrupulöst följa min regel, som torterar mig och tynger mig med sin egen ränta. Ja, i företag som är helt och hållet mina egna och där jag är fri tycker jag, att om jag talar om för någon vad jag tänker göra så ålägger jag mig själv att göra det: ger man andra kunskap om saken ger man sig själv en befallning. Jag tycker att jag lovar det i och med att jag säger det. Så jag luftar sällan mina planer.
Den dom som jag fäller över mig själv är hårdare och strängare än den som domare skulle fälla eftersom de bara går efter de allmänna plikterna: mitt samvetes grepp är stramare och strängare. Utan energi fullgör jag sådana plikter som man skulle tvinga mig till om jag inte fullgjorde dem frivilligt. ”En handling som i sig är rätt blir riktig bara om den är frivillig.”29 Om en handling inte har någon glans av frivillighet över sig saknar den både behag och ära.
När rätten tvingar lyder jag, men motvilligt.30
När tvånget drar mig föredrar jag att låta viljan slakna, ”för allt som framtvingas med befallning tillgodoräknas mera den som kräver än den som utför det”.31 Jag vet en del som följer den linjen så långt att det blir orättfärdigt: de ger hellre bort än ger tillbaka vad de är skyldiga, lånar hellre ut än betalar och snålar mest med välgärningar till dem som de står i skuld till. Så långt går inte jag, men nästan. Jag har så starkt behov av att göra mig av med bördor och förpliktelser att jag ibland har räknat det som en tillgång när jag har tagit emot otacksamhet, förolämpningar och otidigheter från personer som jag på grund av släktskap eller andra förhållanden har varit skyldig att visa vänskap: då har jag tagit deras förlöpning som en fördel vilken löser mig från min skuld. Även om jag fortsätter att visa dem den yttre hövlighet som umgängeslivet kräver tycker jag ändå att det är en stor besparing att jag i rättvisans namn kan göra det som jag tidigare gjorde av tillgivenhet och kan befria mig något från min inre viljeanspänning och oro. ”En klok karl bör hejda välviljans iver precis som han saktar farten i kappkörningen.”32 För när jag engagerar mig blir viljan alltför pockande och pressande, åtminstone för mig som absolut inte vill pressas av bekymmer. Och genom att hushålla på det här sättet med min vilja kommer jag i viss mån över bristerna hos mina närstående. Naturligtvis tycker jag det är tråkigt att de härigenom blir mindre värda, men faktum kvarstår att jag besparas en del bekymmer och hänsyn gentemot dem. Jag kan acceptera att en man älskar sin son mindre därför att han har skabb eller puckel, inte bara när han är vanartig utan också när han är vanlottad och illa rustad (och Gud själv har därvidlag reducerat hans medfödda valör och värde), förutsatt att han iakttar måtta och sträng rättvisa i sin kyla. För mig mildras inte brister av att man är släkt, de snarare förvärras.
I den mån jag begriper mig på välviljans och tacksamhetens subtila och mycket nyttiga konst vet jag när allt kommer omkring ingen människa som är friare och mindre skuldsatt än vad jag är just nu. Det jag är skyldig är jag skyldig på grund av vanliga medfödda förpliktelser. Det finns ingen som står mer fri gentemot andra,
och gåvor från stormän
känner jag ej.33
Mycket ger mig furstarna om de inget tar ifrån mig, och de gör mig gott om de inte gör mig något ont; det är allt jag begär av dem. Åh, vad jag är Gud tacksam för att det har behagat honom att låta mig få allt jag har direkt av hans nåd, och att allt som jag är skyldig är jag skyldig honom ensam! Hur ivrigt ber jag inte till Gud att han med sin heliga barmhärtighet aldrig ska låta mig vara någon människa stor tack skyldig för något väsentligt i livet! Välsignade frihet, som har lett mig så långt. Må den bestå till slutet.
Jag försöker vara helt oberoende av alla andra. ”Allt hopp för mig finns i mig själv.”34 Det är något som alla klarar själva, men det är lättare för dem som Gud har skyddat mot naturliga, trängande behov. Det är mycket ömkligt och farligt att vara beroende av någon annan. Det är riktigast och säkrast att vi förlitar oss på oss själva, men vi har inte gjort oss själva tillräckligt säkra. Jag äger inget annat än mig själv, och ändå är detta ägande delvis bristfälligt och belånat. Jag övar upp mig, både i mod, vilket är viktigast, och i att bära ödets växlingar, för att där ha något att hålla mig till när allt annat fattas mig.
Hippias från Elis skaffade sig inte bara kunskaper så att han vid behov kunde sitta i musernas knä och gladeligen undvara allt annat sällskap, och han skaffade sig inte bara insikter i filosofi för att kunna lära sin själ att vara nöjd med sig själv och manligt undvara alla yttre bekvämligheter när ödet befallde honom. Han var så noggrann att han också lärde sig att laga mat, klippa sig och raka sig, göra sina kappor, sina skor och sina byxor för att bli så självförsörjande som möjligt och klara sig utan andras hjälp. Man känner mycket större frihet och glädje av lånade tillgångar när lånet inte är oundgängligt och framtvingat av behovet och när man har viljestyrka och resurser att klara sig utan. Jag känner mig väl. Men jag har svårt att tänka mig en frikostighet så ren, en gästfrihet så uppriktig och oegennyttig att jag inte skulle tycka att den var obehaglig, tyrannisk och färgad av förebråelse om rena nöden hade snärjt mig i den. Eftersom givandet rymmer en makt och ett övertag rymmer också tagandet en underkastelse. Därom vittnar Beyazits kränkande och aggressiva vägran att ta emot de gåvor som Timur Lang skickade honom. Och de gåvor som överlämnades från sultan Süleyman till kejsaren av Calicut gjorde den senare så vred att han inte bara avvisade dem barskt med orden att varken han eller hans föregångare hade för sed att ta emot nånting och att det var deras egen sak att ge gåvor; dessutom lät han kasta de utskickade sändebuden i en fängelsehåla. Aristoteles säger att när Thetis smickrar Jupiter och spartanerna smickrar athenarna friskar de inte upp deras minne av de välgärningar som de själva har gjort athenarna, vilket alltid är motbjudande, utan erinrar om de välgärningar som athenarna själva har visat spartanerna. Personer som jag ser helt obesvärat utnyttja var och varannan människa för att därmed bli beroende av dem skulle aldrig göra så om de liksom jag njöt av den rena frihetens sötma och om de övervägde hur tyngande ett sådant beroende kan bli för en klok människa. Ibland kan det kanske betalas, men det upplöses aldrig. Grymma bojor för den som älskar fritt armbågsrum åt alla håll. De som känner mig, både de som står över och de som står under mig – de vet att de aldrig har mött en människa som kräver, begär och ber om mindre av andra och som lägger mindre börda på andra. Att jag överträffar alla nutida exempel i det avseendet är inte så märkligt eftersom det är så många sidor av min karaktär som bidrar till det: en smula medfödd stolthet, en oförmåga att tåla ett avslag, mina begränsade begär och avsikter, min oskicklighet i alla slags affärer, och så mina favoritegenskaper: lättjan och friheten. Allt detta har gett mig ett dödligt hat till att vara beroende av eller genom andra än mig själv. Innan jag utnyttjar någon annans välvilja gör jag allt jag kan för att klara mig på egen hand, hur betydelselöst eller viktigt tillfället eller behovet än är. Mina vänner gör mig ovanligt olycklig när de ber mig framföra en begäran för deras räkning till en tredje person. Och jag tycker att det kostar mig lika mycket att lösa en person som står i tacksamhetsskuld till mig från denna genom att utnyttja honom till att göra en av mina vänner en tjänst som att för mina vänners skull sätta mig i tacksamhetsskuld till en man som inte står i skuld till mig. Undviker de detta, och undviker de dessutom att be mig om något som ger mig bekymmer och besvär (för jag har förklarat krig på liv och död mot alla bekymmer) är jag hjälpsam och lättillgänglig för allas behov. Men jag har ännu mer undvikit att ta emot än jag har försökt ge; det är ju också lättare enligt Aristoteles. Slumpen har inte gett mig stora möjligheter att göra gott för andra, och det lilla den har låtit mig göra har den gett till fattiga. Hade den låtit mig födas till en hög rang bland människor hade jag strävat efter att bli omtyckt, inte fruktad eller beundrad. Ska jag uttrycka det mer brutalt? Jag hade strävat lika mycket efter att behaga andra som efter att ta hem egna vinster. Genom en mycket bra härförares och en ännu bättre filosofs mun fällde Kyros det mycket kloka yttrandet att han skattade sin godhet och sina välgärningar långt högre än sin tapperhet och sina bedrifter i krig. Och var gång Scipio den äldre vill framhäva sina förtjänster skattar han sin snällhet och mänsklighet högre än sin djärvhet och sina segrar, och ständigt har han de stolta orden på tungan att han har gett fienderna lika stor anledning att älska honom som vännerna.
Det jag menar är alltså att om man ska vara skyldig något ska man vara det på ett mer formellt juridiskt sätt än på det sätt som jag nyss talade om och som detta eländiga krig tvingar mig till, och skulden bör inte vara så stor att den omfattar hela min överlevnad: en sådan skuld krossar mig. Tusen gånger har jag gått till sängs härhemma och inbillat mig att i natt kommer man att förråda mig och mörda mig, och jag har dagtingat med slumpen om att det ska ske utan fruktan och dröjsmål. Och efter mitt fadervår har jag utbrustit i frågan:
Kommer en gudlös knekt att ta över min välskötta åker?35
Vad ska jag göra åt det? Det här är min födelseplats och de flesta av mina förfäders; de har gett den sin kärlek och sitt namn. Vi härdas mot allt som vi vänjer oss vid. Och i det eländiga tillstånd som vi lever i har vår förmåga att vänja oss varit en mycket gynnsam gåva av naturen som dövar smärtan, så att vi har kunnat uthärda många olyckor. Inbördeskrigen är värre än andra krig genom att de gör oss alla till vaktposter i våra egna hus.
Ledsamt känns det att skydda sitt liv med dörrar och murar, knappt kunna sätta sin lit till att ens hus är nog starkt.36
Det har gått mycket långt när man känner sig hotad till och med i sitt eget hushåll och i hemmets frid. Trakten där jag bor är alltid den första och sista som härjas av våra inbördeskrig, och där freden aldrig visar hela sitt ansikte:
Även i tider av fred går folk och bävar för kriget,37
var gång som freden raseras av ödet
är det just här som kriget drar fram – o öde! du skulle
hellre ha gett mig en boplats i öst eller skänkt mig ett rörligt
hem långt i norr under isiga Björnen.38
Ibland tar jag likgiltighet och slapphet till hjälp för att stärka mig mot sådana tankar; även sådana egenskaper kan ibland göra oss beslutsamma. Det händer ofta att jag med viss glädje målar upp dödsfaror för mig och inväntar dem. Vettlöst störtar jag mig huvudstupa i döden utan att betrakta den eller utforska den, som i ett stumt, mörkt djup som slukar mig i ett nafs och på ett ögonblick övermannar mig med en tung sömn där jag ingenting känner och inte har några plågor. Och betydelsen av dessa korta, våldsamma dödstillstånd ger mig en tröst som är större än själva fruktan. Det sägs att på samma sätt som livet inte är bättre när det blir långt är döden bäst när den inte blir lång. Det är inte det att jag håller tanken på att vara död på avstånd – jag gör mig snarare förtrogen med döendet. Jag sveper in mig och gömmer mig under denna storm av dödshot, som kan blända mig och rycka bort mig med en rasande stöt, ett anfall så snabbt att jag inte känner något.
Om det nu vore sant som vissa trädgårdsmästare säger att rosor och violer får starkare doft om de växer nära vitlök och lök därför att dessa drar åt sig och suger upp all dålig lukt i jorden, skulle de fördärvade människorna också dra in allt gift i luften och klimatet hos mig och göra mig så mycket bättre och renare genom att bo intill mig att jag ändå inte förlorade allt. Så är det ju inte, men det kan ligga något i att godheten är vackrare och mer lockande när den är sällsynt, och att viljan att göra gott stärks och koncentreras av konflikt och skilda ståndpunkter och får extra glöd av den heta viljan att göra motstånd och vinna ära. Tjuvarna har tack och lov inget särskilt emot mig, och inte jag mot dem; då skulle jag vara tvungen att vara mot alltför många människor. Samma sinnelag förekommer i olika förpackning, samma grymhet, trolöshet och tjuvaktighet. Och ju fegare, tryggare och mer dolt under lagarnas skugga de verkar, desto värre blir de. Jag avskyr mindre en öppen orättfärdighet än en dold, mindre en som begås i krig än en som begås i fred i lagens hägn. Vår feber har drabbat en kropp vars tillstånd den knappast förvärrat. Elden fanns där, lågorna har blivit större. Larmet har ökat, det onda obetydligt. När folk frågar varför jag reser brukar jag svara att jag vet mycket väl vad jag undflyr men inte vad jag söker. Svarar man mig att utlänningarnas hälsotillstånd kan vara lika uselt och att deras moral inte mår bättre än vår svarar jag för det första att så kan det svårligen vara –
så många former har brotten!39–
och för det andra att det alltid är en fördel att byta ett uselt tillstånd mot ett ovisst, och att andras olyckor inte bör drabba oss lika hårt som våra egna. En sak ska jag inte glömma att säga: jag blir aldrig så upprorisk mot Frankrike att jag inte ser välvilligt på Paris. Den staden vann mitt hjärta redan när jag var barn. Och för mig har det gått med Paris som med andra ojämförliga saker: ju mer jag har sett av andra vackra städer, desto större makt har den stadens skönhet fått över mig och desto mer vinner den mitt hjärta. Jag älskar den för dess egen skull, och mer när den är sig själv än när den är överlastad med främmande prakt. Jag älskar den ömt, även dess vårtor och fläckar. Fransman är jag enbart tack vare denna stora stad: stor i fråga om folkmängd, stor genom sin lyckliga belägenhet, men i synnerhet stor och ojämförlig i sin växlande mångfald av livets goda: Frankrikes ära och en av världens förnämsta prydnader. Må Gud driva våra inre stridigheter långt bort från den staden: är den samlad och enad anser jag att den är skyddad mot allt annat våld. Jag varnar den för att det värsta som kan hända den är att den drabbas av oenighet. För stadens del fruktar jag bara staden själv, och för Paris del fruktar jag förvisso lika mycket som jag fruktar för någon annan del av vårt land. Så länge Paris består kommer jag inte att sakna en tillflyktsort där jag kan dö, en plats som kan få mig att mista all saknad efter andra tillflyktsorter.
Det är inte därför att Sokrates har sagt det utan därför att det är min – kanske något överdrivna – mening, som jag hävdar att alla människor är mina landsmän. Jag omfamnar en polack lika gärna som en fransman och lägger mindre vikt vid den nationella tillhörigheten än vid den universella och gemensamma. Jag är inte särskilt förtjust i hemtraktens ljuva luft. Helt nya bekantskaper som jag gör på egen hand tycks mig väl så värdefulla som sådana vanliga, tillfälliga bekantskaper som man knyter med sina grannar. Vänner som vi skaffar oss helt på egen hand överträffar i regel sådana som vi får därför att vi bor under samma luftstreck eller är släkt med varandra. Naturen har satt oss till världen fria och obundna, och sedan låser vi in oss i vissa snäva små områden, precis som perserkungarna: de ålade sig att aldrig dricka annat vatten än det i floden Choaspes, och därmed avsade de sig enfaldigt nog sin rätt att nyttja alla andra vatten och torrlade hela den övriga världen för sig själva. Jag tror aldrig att jag skulle bli så försvagad eller så bunden vid mitt land att jag skulle säga som Sokrates gjorde i slutet av sitt liv när han betraktade en dom om landsförvisning som värre än en dödsdom. Sådana himmelska liv har sidor som jag visar aktning snarare än tillgivenhet. De har också sidor som är så upphöjda och enastående att jag inte ens kan visa dem aktning, eftersom jag inte kan föreställa mig dem. Det här var ju en mycket känslig inställning för att komma från en man som ansåg att världen var hans hemort. Visserligen ogillade han resor och hade knappt satt foten utanför Attika. Vad ska man säga om att han protesterade när hans vänner ville betala pengar för att rädda hans liv, och om att han vägrade lämna fängelset med andras hjälp för att inte bryta mot lagarna vid en tid då lagarna var så korrupta? De exemplen hör till den första sorten för mig. Till den andra sorten hör andra exempel som jag skulle kunna hitta hos samma person. Flera av dessa sällsynta exempel visar en handlingskraft som överträffar min, men några överträffar också vad mitt omdöme orkar med.
Förutom dessa skäl anser jag att resandet är en nyttig övning. Själen övas oavbrutet när den iakttar okända och nya saker, och som jag ofta har sagt vet jag inget bättre sätt att forma en människas liv än att ständigt ställa henne inför den stora mångfalden av andra liv, tankar och sedvänjor och få henne att uppleva en evigt växlande mångfald av former för vår natur. På resa är kroppen varken sysslolös eller uttröttad, och den måttliga rörelsen håller den i gång. Trots min njursten och utan att ha tråkigt färdas jag utan att sitta av till häst i åtta–tio timmar,
utöver den gräns som dras upp av åldringens krafter.40
Ingen årstid plågar mig utom den då solen bränner med stigande hetta, för parasollerna, som man har använt i Italien sedan de gamla romarna, är mer en börda för armarna än en lättnad för huvudet. Jag skulle gärna vilja veta vad det var för en konst som perserna behärskade för så länge sedan, då lyxen just höll på att födas, för att åstadkomma frisk vind och skugga efter behag, såsom Xenofon berättar. Jag är som en anka och gillar regn och lera. Förändringar i luft och klimat stör mig inte. Alla luftstreck är lika för mig. Plågas gör jag bara av de inre besvär som dyker upp hos mig, fast mera sällan när jag reser.
Jag är svår att få igång, men när jag väl är på väg reser jag hur långt som helst. Jag är lika motsträvig inför små företag som stora och rustar mig lika ovilligt för en dagstur och ett grannbesök som för en riktig långresa. Jag har lärt mig att resa på spanskt vis, det vill säga i ett sträck och med rimligt långa dagsetapper. När det är stark hetta avverkar jag dem på natten, från solnedgång till soluppgång. Det andra sättet – att äta middag på vägen under jäkt och oro – är obekvämt, särskilt när dagarna är korta. Mina hästar mår bättre av mitt sätt, och en häst som har klarat den första dagen har aldrig svikit mig. Jag låter mina hästar dricka överallt och ser bara till att de har tillräckligt långt kvar för att få vätskan ur kroppen. Eftersom jag är slö med att stiga upp får mitt följe tid att äta middag i lugn och ro innan vi bryter upp. Själv kan jag aldrig äta för sent: aptiten kommer medan jag äter, inte annars. Hungrig är jag bara när jag sitter till bords.
Somliga klagar över att jag fortfarande roar mig med den här övningen fast jag är gift och gammal. De har fel. Den bästa tiden att lämna huset är när man har fått det att fortsätta utan oss och man lämnar efter sig en ordning som inte bryter mot hur det var tidigare. Det är mycket mindre klokt att ge sig iväg när man i huset lämnar efter sig folk som inte är pålitliga i sin vakthållning och inte bryr sig om att bevaka ägarens intressen.
Den nyttigaste och mest hedervärda kunskapen och sysslan för modern i en familj är att sköta driften. Jag vet någon som är girig och mycket få som är goda hushållare. Detta är hustruns viktigaste egenskap, och det är den man ska söka före alla andra, för detta är det enda hon för med sig i boet som kan ruinera eller rädda våra hus. Det behöver ingen tala om för mig; erfarenheten har lärt mig att framför alla andra dygder kräva av en gift kvinna att hon ska kunna sköta ett hus. Min egen hustru ger jag möjlighet att visa sin förmåga, för när jag är borta ger jag henne hela ansvaret. Upprört ser jag hur det går till i många hus, där herrn kommer hem omkring middagstid, grinig och slutkörd av alla besvärliga affärer, medan frun fortfarande håller på att kamma sig och pynta sig i sitt påklädningsrum. Så kan drottningar göra, fast jag är inte säker ens på det. Det är löjligt och orättfärdigt att våra fruars lättja ska kunna gödas med vår svett och vårt arbete. Om jag kan kommer ingen att nyttja sin egendom på ett smidigare, lugnare och mer skuldfritt sätt än jag. Om mannen står för ämnet vill naturen själv att hustrun står för formen. Vad beträffar den äktenskapliga kärlekens plikter, som anses bli försummade under sådan här lång frånvaro, så tror jag inte på det. Tvärtom kan ett förhållande lätt svalna av alltför oavbruten samvaro och skadas av regelbundenhet. Alla främmande kvinnor tycks oss tilldragande, och alla vet av egen erfarenhet att om man ses hela tiden kan man inte känna samma glädje som när man omväxlande skils och möts. Dessa avbrott fyller mig med ny kärlek till de mina och gör det roligare att sköta mitt hus: växlingen stegrar min lust till hemmalivet och resandet. Jag vet att vänskapen har armar långa nog för att hålla i varandra och sträckas från ett hörn av världen till ett annat, särskilt den här sortens vänskap, där det sker ett ständigt utbyte av tjänster som återuppväcker dess band och håller minnet av den levande. Stoikerna säger ju också att det finns ett så nära samband och förbund mellan de visa att om en av dem äter middag i Frankrike föder han sin kamrat i Egypten, och om en av dem bara lyfter ett finger, varsomhelst, så känner alla visa på den bebodda jorden att de blir hjälpta.
Det är först och främst i fantasin som vi gläds åt att njuta och äga något. Fantasin famnar hetare och mer varaktigt det den åtrår än det vi faktiskt har. Gå igenom vad som upptar dig på dagarna och du ska finna att du är som mest borta från din vän när du har honom i rummet. Hans närvaro får din uppmärksamhet att mattas och ger din tanke frihet att försvinna närsomhelst, av vilken anledning som helst.
Från det avlägsna Rom kontrollerar jag och styr mitt hus och de tillgångar jag har lämnat där. På två tum när ser jag hur mina murar, mina träd och mina inkomster växer och krymper, precis som när jag är hemma:
för mina ögon svävar mitt hus och platsens konturer.41
Kan vi bara glädjas åt det som vi kan ta på är det ajöss med våra pengar när de ligger på kistbotten och ajöss med våra barn när de är ute på jakt. Närmare vill vi ha dem. I trädgården – är det för långt bort? På en halv dags avstånd? Och på tio lieues avstånd – är det långt bort eller nära? Om tio är nära, hur är det med elva, tolv, tretton? Och så vidare steg för steg. Om någon hustru vill föreskriva för sin man efter hur många steg nära slutar och efter hur många steg långt bort börjar, vill jag råda henne att hejda sin man mittemellan –
fram med en siffra, så käbblet kan sluta!
Annars tar jag min chans, och på samma sätt som jag rycker
taglen ett efter ett ur hästens svans ska jag minska
stegvis med ett tills han fälls av krympande-hög-argumentet42–
och oförväget söka hjälp hos filosofin, även om någon kan förebrå filosofin för att göra en mycket dålig bedömning av var mitten befinner sig eftersom den inte kan urskilja vare sig den ena eller den andra änden där alltför mycket och alltför lite, lätt och tungt och nära och långt borta möts, och den inte ser var dessa saker börjar och slutar. ”Tingens natur har inte gett oss någon kunskap om gränserna.”43 Hustrur och älskarinnor är de väl fortfarande när de är det till avlidna män – män som inte befinner sig vid den här världens ände, utan i den andra världen? Med tanken kan vi omfatta både dem som har levat och dem som ännu inte lever, inte bara dem som är frånvarande. När vi gifte oss ingick vi inte något avtal om att vi hela tiden skulle vara bundna med svansarna vid varandra i stil med vissa smådjur som vi känner till eller likt de förhäxade i Karentia. Och en hustru bör inte ha blicken så girigt fäst på sin mans framsida att hon inte kan se baksidan när så tarvas. Men kanske är det här på sin plats med följande ord, yttrade av en ypperlig skildrare av kvinnornas lynne, så att vi förstår varför de klagar:
Blir du försenad tror din fru direkt att du
bedriver älskog eller uppvaktas av nån
eller att du super eller festar om och har
det fint på egen hand när hon mår avskyvärt.44
Eller är det kanske så att det roar dem att säga emot och vara oppositionella och att de trivs rätt bra bara de får dig att vantrivas?
I sann vänskap, som jag är skicklig i, ger jag mig själv till min vän mer än jag drar honom till mig. Det är inte bara så att jag hellre gör honom gott än låter honom göra mig gott; det är också så att jag föredrar att han gör sig själv gott framför att han gör mig gott: mest gott gör han mig när han gör sig själv gott. Och om det är till glädje eller nytta för honom att han är borta är hans frånvaro ljuvare för mig än hans närvaro, och egentligen är det inte någon frånvaro när vi har möjlighet att hålla kontakt. Förr fann jag nytta och fördelar i att vi var åtskilda. Vi kunde leva mera fullt och rikt när vi inte var tillsammans: han levde, njöt och såg för mig – och jag för honom – i lika fullt mått som om han varit på plats; när vi var tillsammans förblev en del av oss sysslolös, vi gick upp i varandra. När vi var skilda åt i rummet uppstod en rikare själslig förening. En omättlig hunger efter kroppslig närvaro tyder på en viss svaghet i själarnas njutning.
Vad beträffar min höga ålder, som man anför mot mitt resande, är det tvärtom ungdomen som ska underkasta sig de gängse åsikterna och lägga band på sig av hänsyn till andra. Unga människor kan tjäna både kollektivet och sig själva, vi gamla har mer än nog med att tjäna oss själva. I takt med att de naturliga glädjeämnena faller bort för oss får vi hålla oss uppe med de konstlade. Det är orättvist att ursäkta de unga för att de tar för sig av njutningar och att samtidigt förbjuda de gamla att söka efter några. När jag var ung dolde jag mina lustfyllda lidelser bakom en fasad av klokhet; nu när jag är gammal skingrar jag de ledsamma genom att vara lättsinnig. Sålunda förbjuder också Platons lagar människorna att resa innan de har fyllt fyrti eller femti, för att resorna ska bli nyttigare och mer lärorika. Jag skulle hellre gå med på andra artikeln i samma lagar som förbjuder resor efter sexti.
”Men när du är så gammal kommer du aldrig tillbaka från en så lång resa.” Vad bryr jag mig om det? Jag reser varken för att komma tillbaka eller för att fullborda färden. Jag reser enbart för att röra på mig så länge jag har glädje av att röra på mig, och jag reser för att resa. De som springer efter prebenden och harar springer inte, det gör bara de som leker hök och duva och springer för att öva sig i löpning. Min resplan kan delas upp hursomhelst, den bygger inte på några stora förhoppningar: var dag är ett mål i sig. Och min livsresa försiggår på samma sätt. Ändå har jag sett rätt många främmande platser där jag gärna velat bli kvarhållen. Och varför inte, när Chrysippos, Kleanthes, Diogenes, Zenon och Antipatros, allesammans visa män av den bistraste skolan, lämnade sina hemländer utan att ha något att klaga på, bara för nöjet att uppleva en annan atmosfär? Det som plågar mig mest på mina resor är faktiskt att jag aldrig kan få med mig ett beslut om att jag ska slå ner mina bopålar där jag trivs, och att jag alltid måste resa ut med ett beslut att fara hem igen, eftersom den allmänna meningen säger att man ska göra det och jag måste anpassa mig till den. Om jag var rädd för att dö någon annanstans än på min födelseort, om jag trodde att det var värre att dö skild från familjen, skulle jag knappast lämna Frankrike, jag skulle inte lämna min hemsocken utan att känna skräck. Jag känner dödens ständiga grepp om strupe och njurar. Men jag är annorlunda skapt: döden är mig likadan överallt. Fast om jag kunde välja tror jag att jag hellre skulle dö på hästryggen än i sängen, borta från mitt hus, långt från de mina. Det är mer hjärtskärande än tröstande att ta farväl av sina vänner. Jag glömmer gärna bort den skyldigheten, som belevenheten kräver, för av vänskapens plikter är den här den enda obehagliga, och helst skulle jag också glömma bort att säga detta stora farväl för alltid. Om det finns någon fördel med att vännerna är närvarande vid en dödsbädd drar det med sig hundra pinor. Jag har sett många döende mycket ömkligt belägras av en sådan hop: trängseln kväver dem. Att låta en människa dö i fred anses strida mot pliktens bud och vittna om bristande kärlek och omsorg: en plågar dina ögon, en annan dina öron, en tredje din tunga; inget sinne, ingen kroppsdel undslipper omild behandling. Ditt hjärta dras samman av medlidande när du hör vännernas jämranden, och kanske av ilska över att höra andra jämranden som är låtsade och hycklande. Den som alltid har varit känslig blir ännu känsligare när han är försvagad. I denna stora nöd behöver han en mild och känslig hand som kan klia honom precis där det kliar. Annars ska man inte klia honom alls. Om vi behöver en klok gumma för att komma till världen behöver vi en ännu klokare man för att lämna den. En sådan man, som tillika är ens vän och kan bistå vid ett sådant tillfälle, kan inte skattas nog högt.
Jag har inte alls nått fram till den överlägsna styrka som hämtar kraft ur sig själv och som inte kan hjälpas och inte oroas av något; jag befinner mig på ett lägre plan. Jag trycker som en kanin och försöker sno mig undan denna övergång, inte av rädsla, utan överlagt. Jag tänker inte bevisa eller demonstrera min ståndaktighet i dödsögonblicket. Vem skulle jag göra det för? Då upphör ju all min rätt till ett gott rykte och allt mitt intresse för det. Jag är nöjd med en samlad, lugn och ensam död, helt min egen och i samklang med mitt tillbakadragna, enskilda liv. I motsats till den vidskepliga romerska tron att man var olycklig om man dog utan att tala och utan att de anhöriga var med och slöt ens ögon, har jag nog med att trösta mig själv utan att behöva trösta andra, nog av tankar i huvudet utan att omständigheterna inger mig nya, nog ämnen att reflektera över utan att behöva låna av andra. Döden är inte något masskådespel, det är en akt med en person. Låt oss leva och skratta bland de våra, låt oss dö och sura bland okända. Mot betalning kan du få folk som vänder ditt huvud och masserar dina fötter, folk som inte besvärar dig mer än du vill, visar dig ett likgiltigt ansikte och låter dig sköta dig själv och klaga som du vill.
Med tankens hjälp frigör jag mig dag för dag från den barnsliga och omänskliga sinnesförfattning som gör att vi vill väcka våra vänners medlidande och sorg med våra lidanden. Vi gör våra besvär större än de är för att locka fram deras tårar. Och den ståndaktighet att uthärda sitt olycksöde som vi prisar hos alla angriper vi och kritiserar hos våra närstående om de är ståndaktiga inför vårt eget olycksöde. Vi nöjer oss inte med att de känner med oss i vår olycka, de ska också tyngas av den. Glädjen ska vi sprida, men sorgen ska vi inskränka så mycket det går. Den som låter sig beklagas utan anledning förtjänar inte att beklagas när anledning finns. Att ständigt beklaga sig är ett bra sätt att aldrig bli beklagad: när man så ofta spelar ömklig är det ingen som ömkar en. Den som spelar död när han lever betraktas gärna som levande när han är döende. Jag har varit med om att folk har blivit arga när man har sagt att de ser pigga ut och att pulsen är lugn, att folk har kvävt sitt skratt därför att skrattet avslöjade att de höll på att bli friska, och att folk har avskytt hälsan därför att den innebär att man inte har något att beklaga. Och vad mera är: det var inte kvinnor.
Mina sjukdomar beskriver jag på sin höjd som de är, och undviker dystra förutsägelser och inlärda utrop. Hos en vis man som är sjuk kan, om inte munterhet så i alla fall ett fattat sätt att uppträda vara lämpligt för dem som besöker honom. Bara för att han befinner sig i det motsatta tillståndet har han inget otalt med hälsan. Han tycker om att se hälsan stark och obruten hos någon annan och att få njuta den åtminstone indirekt. Bara för att han känner att det går utför förkastar han inte alldeles tankar som hör livet till, och han skyr inte vanliga samtal. Sjukdom vill jag studera när jag är frisk; när sjukdomen är där gör den sig märkbar på ett nog så påtagligt sätt utan hjälp av min fantasi. Vi förbereder oss i god tid för resor som vi ska företa och vi är beslutsamt inställda på dem; uppbrottstimmen ägnar vi åt vårt sällskap och skjuter upp den för deras skull.
Jag upplever en överraskande fördel av att mina levnadsvanor har offentliggjorts, nämligen att de på sätt och vis blir till ett rättesnöre för mig. Ibland får jag för mig att jag inte får svika min livshistoria. Min offentliga redovisning tvingar mig att hålla mig på vägen, att inte motsäga skildringen av mina egenskaper, som i stort sett är mindre förvridna och motsägande än vad man kunde vänta sig av vår tids ondsinta och sjuka sätt att bedöma saker och ting. Mitt enhetliga och enkla sätt att leva ger visserligen en bild som är lätt att tolka, men eftersom gestaltningen är lite ny och ovanlig lämnar den alltför stort utrymme åt förtalet. Men om någon vill ge mig en ärlig utskällning tycker jag ändå att jag har bekänt och redovisat så många brister att han har så det räcker att hugga in på utan att fäkta med vind. Och om han tycker att jag tar gadden ur hans anfall genom att själv hinna före med kritiken och avslöjandet, är det rimligt att han utnyttjar sin rätt att förstora och utvidga – anfall har rätt att gå längre än lag och rätt – och att han gör stora träd av de laster vilkas rötter jag visar honom i mitt inre: må han inte bara utnyttja de laster som har mig i sitt våld, utan även dem som bara hotar mig. Skadliga laster, både i styrka och antal. Må han sikta mot dem när han anfaller mig.
Jag skulle gärna följa filosofen Bions exempel. Antigonos försökte reta honom för hans ursprung, men Bion täppte till munnen på honom: ”Jag är son till en slav”, sade han, ”en brännmärkt slaktare, och till en hora som min far gifte sig med på grund av sin låga ställning. Båda straffades för något brott. En retor köpte mig när jag var pojke därför att han tyckte att jag var vacker och förekommande, och när han dog fick jag alla hans ägodelar; jag förde dem hit till Athen och ägnade mig åt filosofi. Historikerna behöver inte besvära sig med att söka upplysningar om mig, jag kan tala om för dem precis hur det är.” En fri och öppenhjärtig bekännelse tar gadden ur kritiken och avväpnar förtalet. Men när allt kommer omkring tycker jag att jag får beröm utöver det rimliga lika ofta som jag får överdriven kritik. Dessutom tycker jag att man snarare har placerat mig högre än lägre än vad som tillkommer mig i fråga om rang och ära. Jag skulle trivas bättre i ett land där dessa rangordningar antingen var satta i system eller nonchalerades. Så snart en ordväxling mellan män om vem som har rätt att gå eller sätta sig först överstiger tre repliker bryter den mot umgängesreglerna. Jag drar mig inte för att gå efter eller före i strid mot reglerna för att undvika en sån pinsam kontrovers, och aldrig har någon stått efter min förtur utan att jag har gett honom den.
Förutom nyttan som jag nämnde att jag har av att skriva om mig själv hoppas jag att det för med sig en annan: om mina infall skulle råka tilltala och passa någon bra människa hoppas jag att han försöker ta kontakt med mig innan jag dör. Då har han ett stort försprång, för allt som han skulle kunna inhämta under flera års bekantskap och förtroligt umgänge kan han läsa in på tre dar i de här uppteckningarna, och det på ett säkrare och precisare sätt. Rolig tanke: många saker som jag aldrig skulle vilja säga till en enskild människa berättar jag för allmänheten, och när det gäller mina hemligaste insikter och tankar skickar jag mina trognaste vänner till bokhandeln:
Våra inälvor vräker vi upp.45
Om jag under så goda tecken fick höra talas om en människa som passade mig skulle jag helt säkert ta mig långt för att möta honom, för sötman med en passande och behaglig kontakt kan enligt min åsikt inte köpas för dyrt. Ack, vad är inte en vän! Hur sann är inte den gamla satsen att samvaro med en vän är nödvändigare och ljuvare än bruket av vattnets och eldens element!
För att återgå till mitt resonemang är det alltså inte så illa att dö ensam långt borta. Vi anser ju också att vi ska dra oss undan för att utföra naturliga handlingar som är mindre frånstötande och motbjudande än att dö. Dessutom borde människor som till slut är hänvisade till att leva ett tynande liv under lång tid kanske önska att de inte ska betunga en stor familj med sitt elände. Det var därför som indierna i en viss provins ansåg det rätt att döda dem som hamnade i ett sådant olyckligt tillstånd; i en annan provins lämnades de ensamma och fick klara sig bäst de kunde. För vilka blir inte de döende till slut besvärliga och outhärdliga? De gemensamma plikterna sträcker sig inte så långt att de ålägger oss detta. Med tvång lär du dina bästa vänner att vara grymma: genom lång vana härdar du hustrun och barnen att inte längre känna och ömka dina plågor. Stönen vid mina njurstensanfall får inte längre någon att reagera. Och även om vi skulle ha lite glädje av deras sällskap (vilket inte alltid är fallet, eftersom våra situationer är så olika, vilket lätt leder till förakt eller avund mot vemsomhelst) är det väl för mycket att utnyttja detta en hel levnadsålder? Ju mer jag ser dem ädelmodigt lägga band på sig för min skull, desto mer beklagar jag deras plågsamma möda. Vi har rätt att stödja oss på andra, men inte att lägga oss så tungt på dem att stödet som de ger oss blir deras död, likt mannen som lät skära halsen av små barn och dricka deras blod för att bota sin sjukdom, eller mannen som försågs med unga flickor som skulle hålla hans lemmar varma på natten och blanda sin ljuva andedräkt med hans sura och tunga. Ålderdomssvaghet kräver ensamhet. Jag är ytterst sällskaplig. Ändå tycker jag det är rimligt att jag hädanefter döljer mitt besvärliga jag för världens blickar och ruvar över det i ensamhet, drar ihop mig och kryper in i mitt skal som sköldpaddorna: jag lär mig att betrakta människorna utan att klamra mig fast vid dem; det vore en skymf att söka dem när det går så brant utför med mig. Det är dags att vända ryggen till sällskap och umgänge.
”Men på dina resor kommer du att ömkligen fastna i ett ruckel där du saknar allt.” Det mesta av det nödvändiga bär jag med mig. Och dessutom kan vi inte undvika ödet om det bestämmer sig för att rusa på oss. Jag behöver inget utöver det vanliga när jag är sjuk. Det som naturen inte kan göra i mig vill jag inte att ett piller ska göra. Alldeles i början av mina feberanfall och sjukdomsattacker som slår ner mig, medan jag fortfarande är obruten och har nära till hälsa, försonar jag mig med Gud genom de sista sakramenten. Då känner jag mig mer fri och lättad och tycker att jag kan få bättre bukt med sjukdomen. Notarier och advokater har jag ännu mindre bruk av än läkare. Det som jag inte har hunnit ordna upp i mina affärer när jag var fullt frisk ska man inte vänta sig att jag reder upp när jag är sjuk. Det jag önskar göra i samband med döden är alltid redan gjort, det skulle jag inte våga skjuta upp en enda dag. Och om inget är gjort betyder det antingen att tvivel har fördröjt mitt val, för ibland är det ett gott val att inte välja, eller att jag helt enkelt inte har velat göra något.
Jag skriver min bok för få människor och få år. Hade det varit ett varaktigt ämne borde det ha anförtrotts åt ett mer stabilt språk. Med tanke på den ständiga växling som har ägt rum i vårt språk ända till nu kan väl ingen hoppas att franskans nuvarande form ska vara i bruk om femti år? Dag för dag glider den oss ur händerna, och under min livstid har den förändrats till hälften. Vi säger att den är fulländad just nu. Det säger varje tidsålder om sitt språk. Jag aktar mig noga för att anse vårt språk fulländat så länge det smiter iväg och förändras som det gör. Det är de goda och nyttiga böckernas sak att nagla fast det hos sig, och franskans anseende kommer att följa vår stats öde. Därför drar jag mig inte för att foga in en hel del privata saker här vilkas gångbarhet löper ut med de nu levande människorna, saker som knyter an till vissa människor vilka har mycket speciella kunskaper, så att de kan blicka djupare i mina skrifter än folk i allmänhet. Jag vill i alla fall inte att folk ska debattera på det sätt som jag vet att man ofta gör kring avlidnas minne: ”Han ansåg si, han levde så”, ”han ville si”, ”hade han bara talat när han låg på sitt yttersta hade han sagt det och det, hade han skänkt det och det”, ”jag kände honom bättre än någon annan”. Därför tillkännager jag här mina böjelser och känslor så långt anständigheten medger det, men friare och hellre gör jag det muntligt för var och en som vill veta. Hursomhelst: ser man efter ska man finna att jag har sagt allt i dessa uppteckningar, eller antytt allt: det som jag inte kan uttrycka pekar jag på med fingret.
Men för en skarpsynt själ är det fullt tillräckligt med dessa
obetydliga spår: via dem lär du känna de andra.46
Om mig själv lämnar jag inget att önska och inget att gissa. Ska det pratas om mig vill jag att det ska vara sant och rätt. Jag skulle gärna komma tillbaka från den andra världen och beslå den person med lögn som framställer mig annorlunda än jag var, även om det görs för att hedra mig. Även om de levande märker jag att man alltid talar på ett annat sätt än de är. Och om jag inte med alla krafter hade försvarat minnet av en vän som jag förlorat hade man slitit honom i tusen bitar för mig, alla olika.
För att fullborda beskrivningen av mina svaga sidor erkänner jag att jag knappt kommer fram till ett nattlogi på mina resor innan den frågan far genom mitt huvud om jag skulle kunna ligga sjuk där och dö. Jag vill inkvarteras på ställen som passar min smak, ställen där det är ostört och varken smutsigt, rökigt eller kvavt. Jag försöker smickra döden med sådana ytliga krav, eller rättare sagt: jag försöker befria mig från alla andra förtretligheter så att jag kan rikta hela min uppmärksamhet på döden, som säkert blir mig betungande nog utan andra bördor. Jag vill att döden ska få sin del av det som är obesvärat och behagligt i mitt liv: det tar upp en stor och viktig del av min tillvaro, och jag hoppas att det hädanefter inte ska komma det förflutna på skam.
Döden har vissa former som är lättare än andra, och den antar olika egenskaper alltefter varje människas föreställning. Bland dödens naturliga former tycks mig den som vållas av försvagning och tilltagande slöhet vara mild och behaglig. Bland de våldsamma formerna föreställer jag mig att det är värre att falla nedför ett stup än att ett hus störtar samman över mig, och värre med ett svärdshugg än med en salva från en bössa, och jag skulle hellre ha druckit gift som Sokrates än störtat mig på svärdet som Cato. Och även om det går på ett ut är det för min fantasi lika stor skillnad mellan att kasta mig i en brinnande ugn och att hoppa i en grund å som mellan liv och död. På detta löjliga vis inriktar sig vår fruktan mer på sättet än på resultatet. Det handlar bara om ett ögonblick, men detta ögonblick väger så tungt att jag gärna skulle ge många dar av mitt liv för att gå igenom det på mitt sätt. Eftersom var och en föreställer sig döden som mer eller mindre bitter och eftersom var och en föredrar ett dödssätt framför ett annat, låt oss gå lite längre och försöka hitta ett sätt som är helt fritt från obehag. Skulle man till och med kunna göra döden lustfylld, så som Antonius och Kleopatras dödskamrater upplevde saken? Jag bortser här från sådana krävande och förebildliga prestationer som filosofin och religionen kan bjuda på. Men bland mindre berömda personer har det funnits några, till exempel Petronius och Tigellinus i Rom, som när de beordrades att begå självmord så att säga sövde döden med behagfyllda förberedelser. De fick döden att glidande smyga sig in medan de ägnade sig åt sina vanliga avspända tidsfördriv, i sällskap med fala kvinnor och glada kamrater: inga tröstande fraser, inte ett ord om testamente, inget ärelystet försök att spela ståndaktig, inga djupa tankar om deras kommande tillvaro, utan omgivna av lekar, festmåltider, skämt, samtal om vanliga enkla ting, musik och kärleksdikter. Skulle inte vi kunna efterlikna denna beslutsamhet i mer ärbara former? Eftersom det finns dödar som passar för dårar och dödar som passar för visa, låt oss finna dem som passar för folk däremellan. I fantasin kan jag tänka mig ett sätt att dö som är lätt och också åtråvärt eftersom vi alla ska dö. De romerska tyrannerna ansåg att de skänkte en brottsling livet när de lät honom välja hur han ville dö. Men tvingades inte Theofrastos, denna känsliga, måttfulla och kloka filosof, av sitt förnuft att citera denna versrad, som Cicero har översatt till latin:
Det är slumpen, inte kloka råd som styr vårt liv.47
Slumpen har sett till att livet mitt kan avträdas till billigt pris genom att den har fört det till en punkt där det numera inte är vare sig nödvändigt eller betungande för de mina. Det är en situation som jag skulle ha välkomnat under alla perioder av mitt liv, men nu, när jag står i begrepp att plocka ihop mitt pick och pack och bryta upp, känner jag en särskild glädje över att jag inte vållar någon människa vare sig glädje eller sorg när jag dör. Genom konstfärdig utjämning har slumpen ordnat det så att de som kan hoppas på materiell vinning av min död samtidigt vidkänns en materiell förlust. Döden är oss ofta tung därför att den tynger andra, och den plågar oss med andras plåga nästan lika mycket som med vår egen, ibland mer eller enbart med andras plåga.
Till de bekvämligheter som jag söker i mitt nattlogi hör inte lyx och vräkighet, sånt närmast avskyr jag, däremot en viss enkel renlighet, något som man oftare finner på ställen som inte är så påkostade och som naturen har smyckat med sitt eget behag: ”ett smakfullt gästabud men utan överflöd.”48 ”Mer förfinat än dyrbart.”49
Och de enda som riskerar att överraskas av sin egen död på resan är de som måste resa i affärer genom Graubünden mitt i vintern. Jag, som oftast reser för mitt nöjes skull, bär mig inte så dumt åt. Ser det illa ut åt höger tar jag till vänster; känner jag mig inte i form att sitta till häst stannar jag. Och på så sätt upplever jag faktiskt ingenting som inte är lika trevligt och bekvämt som hemma. Visserligen finner jag det alltid överflödigt med överflöd och känner mig alltid illa till mods med sånt som är utstuderat och vräkigt. Lämnar jag något obesett bakom mig vänder jag om och är fortfarande på rätt väg. Jag följer ingen bestämd bana, varken rak eller krokig. Finner jag inte det man berättat om på platsen som jag kommer till? Ofta händer det att andras omdömen inte stämmer med mina, och oftast har jag funnit att deras är felaktiga. Ändå ångrar jag inte mitt besvär; då har jag fått veta att det inte ligger till som man har sagt mig.
Min kropp anpassar sig till allt och min smak är den enklaste i världen. Att seder och bruk växlar från land till land ger mig bara omväxlingens behag. Varje sedvänja har sitt berättigande. Antingen faten är av tenn, trä eller lergods, maten är kokt eller stekt, antingen man använder smör eller olja, nötolja eller olivolja och antingen maten är varm eller kall är det mig egalt, ja så egalt att jag nu på äldre dar kritiserar denna öppna attityd: jag skulle behöva en kräsen och grannlaga inställning som kan hejda min omåttliga aptit och ibland ge lindring åt min mage. När jag har varit utanför Frankrike och man varit artig och frågat mig om jag velat bli serverad på franskt sätt har jag alltid bara skrattat och satt mig vid borden med de flesta utlänningarna. Jag skäms när jag ser hur våra landsmän berusas av den dumma inställningen att man ska ta anstöt av skick och bruk som är annorlunda än ens eget. De känner sig utanför sitt rätta element när de är utanför hembyn. Vart de än far håller de sig till sina egna seder och avskyr andras. Hittar de en landsman i Ungern firar de händelsen: nu kan de gadda ihop sig, sluta sig samman och fördöma alla barbariska seder som de möter. Varför skulle de inte vara barbariska – de är ju inte franska! Och detta är ändå de klyftigaste människorna, som har iakttagit sederna så pass att de kan tala illa om dem. De flesta reser bara ut för att komma hem igen. I tigande, kontaktlös misstänksamhet reser de ut, slutna och insvepta för att skydda sig mot smittan från ett okänt klimat.
Det jag säger om dem påminner mig om något liknande som jag ibland har iakttagit hos en del av våra unga hovmän. De håller sig bara till människor av sin egen sort, och med förakt eller medlidande betraktar de oss som människor från den andra världen. Hindra dem från att tala om hovets mysterier så tappar de bort sig helt, lika gröna och klumpiga för oss som vi är för dem. Det brukar med rätta sägas att en bildad man är en man med många sidor. Med mig är det tvärtom, jag reser ut spyfärdig inför våra egna seder och inte för att leta upp gascognare på Sicilien, jag har lämnat tillräckligt många därhemma; snarare söker jag upp greker och perser: dem tar jag kontakt med och studerar, det är dem jag rättar mig efter och ägnar mig åt. Och vad mera är: jag tror aldrig att jag har stött på några seder och bruk som inte har varit lika bra som våra. Men det är inte mycket jag sätter på spel när jag säger detta, för jag har knappt förlorat mina egna vindflöjlar ur sikte.
För övrigt är de flesta av de tillfälliga bekantskaper som man gör på resor mer besvärliga än trevliga: jag håller mig på min kant, mer nu när ålderdomen isolerar mig och leder mig lite vid sidan av de gängse mönstren. Du lider av andra eller andra av dig, bådadera är obehagligt och påfrestande, men det sista tycker jag är värst. Du har ovanlig tur men det är oändligt uppiggande om du får tag på en bildad människa med gott förstånd och samma vanor som du och som gärna följer med på resan. Det har jag saknat enormt på alla mina resor. Men en sådan reskamrat måste man välja ut och skaffa sig redan hemma. Ingen glädje har någon smak för mig om jag inte kan förmedla den till andra. Knappt har en djärv tanke dykt upp i min själ förrän jag grämer mig över att jag har frambringat den ensam och inte har någon att ge den till. ”Om vishet gavs på det villkoret att jag skulle hålla den instängd och aldrig förmedla den till någon skulle jag tacka nej.”50 En annan tog i hårdare: ”Om en vis man fick ett sådant liv att han hade överflöd på allt och frihet att i enrum och största lugn betänka och begrunda allt som är värt att veta men hans ensamhet var så stor att han inte kunde se en människa, då skulle han lämna livet.”51 Jag gillar Archytas åsikt att det till och med i himlen vore tråkigt att vandra bland dessa stora, gudomliga himlakroppar om man inte hade någon med sig. Men ändå är det bättre att vara ensam än att vara tillsammans med tråkiga och dumma människor. Aristippos gillade att leva som främling överallt.
Tillät mig ödet att leva på villkor som var mina egna52
skulle jag tillbringa mitt liv med ändan i sadeln,
ivrig att fara dit
där solens lågor rasar vilt, till
trakter där dimman och regnet härjar.53
”Har du inga behagligare tidsfördriv? Vad är det du saknar? Ligger inte ditt hus på en vacker och hälsosam plats, är det inte välförsett och stort nog och mer därtill? Hans kungliga majestät har mer än en gång fått rum där med sitt praktfulla följe. Din släkt har väl fler släkter under sig än den har över sig i rang? Plågas du av tankar därhemma som är så enorma att du inte kan bemästra dem?
Vad är det nu som härjar ditt bröst och bränner och plågar?54
Var nånstans tror du att du kan leva utan besvär och oro? ’Lyckan är aldrig odelat gynnsam.’55 Du måste inse att det bara är du själv som gör det besvärligt för dig och att du själv kommer att följa med dig överallt och beklaga dig överallt. För här på jorden finns tillfredsställelse bara för djuriska och himmelska själar. Om en person som har det som du inte är nöjd, var tror du då att han kan vara det? För hur många tusen människor är inte din situation deras drömmars mål! Försök bara förbättra dig, för där förmår du allt; men mot lyckan är det din enda rättighet att vara tålig. ’Det finns ingen stilla ro utom den som förnuftet frambringat.’”56
Jag inser det förnuftiga i denna förmaning, jag inser det alldeles klart. Men man kunde ha sagt det snabbare och mer träffande med två ord: ”Var vis!” En sådan beslutsamhet går utöver visheten, den är vishetens verk, dess resultat. Det är likadant med läkaren som ropar ”Upp med hakan!” till en stackars borttynande sjukling. Inte fullt lika enfaldigt hade det varit om han hade rått honom: ”Bli frisk!” Själv är jag bara en människa av vanlig enkel sort. Det finns en hälsobringande, säker och lättbegriplig föreskrift som säger: ”Var nöjd med det du har”, det vill säga med det som är rimligt. Men att följa den föreskriften kan varken jag eller de visaste. Det följande är ett folkligt talesätt men det har en fruktansvärd räckvidd, för vad omfattar det inte: ”Man måste kunna göra åtskillnader och anpassningar på alla områden.”
Jag vet mycket väl att om man tar den här reslusten bokstavligt så vittnar den om rastlöshet och obeslutsamhet. Så är detta också våra viktigaste och mest framträdande egenskaper. Ja, jag erkänner att jag inte ens i drömmen eller önskningarna kan finna något som jag kan hålla mig till: det är bara omväxlingen och upplevelsen av den skiftande mångfalden som tillfredsställer mig, om det nu alls är något som tillfredsställer mig. När jag reser är det just detta att jag kan stanna till utan att det gör något och att jag enkelt kan vika av som uppmuntrar mig. Jag gillar att leva som privatman därför att jag gör det av eget val, inte därför att jag är olämplig för ett offentligt liv, som kanske passar min läggning lika bra. Jag tjänar min furste desto hellre därför att jag gör det efter mitt omdömes och mitt förnufts fria val, utan någon personlig förpliktelse och utan att jag har drivits eller tvingats till det därför att jag är ovälkommen och illa sedd i alla andra partier. Likadant med allt annat. Jag avskyr de bitar som nödvändigheten skär upp för mig; varje fördel skulle fastna i halsen på mig om jag enbart var beroende av den:
Ett enda rep räcker inte för att hålla kvar mig. ”Ett sådant tidsfördriv är ren fåfänglighet”, säger du. Men vad är inte det? Och dessa fina föreskrifter är fåfänglighet; fåfänglighet är ock all vishet. ”Herren känner de visas tankar, att de är fåfänglighet.”58 Sådana utsökta spetsfundigheter passar bara i predikningar. Det är argument som ska skicka oss tyngda som packåsnor till den andra världen. Livet är en materiell och kroppslig rörelse, en process som till själva sitt väsen är ofullkomlig och oregelbunden: jag strävar efter att tjäna det på dess egna villkor.
Manerna undslipper ingen.59
”Vi måste handla så att vi aldrig går emot naturen generellt, men när den har respekterats ska vi följa vår egen natur.”60 Vad ska det tjäna till med sådana filosofiska sinnrikheter så högt upp i vädret att ingen mänsklig varelse kan finna fäste där, och med regler som går långt utanför vår praxis och våra krafter? Jag upplever ofta att människor håller upp livsmönster för oss som varken de själva eller vi som lyssnar har minsta hopp om att kunna följa och som vi, vad värre är, inte har någon lust att följa. Från samma pappersark där en domare just har skrivit domen mot en äktenskapsbrytare river han av en bit för att skriva en kärleksbiljett till sin kollegas hustru. Kvinnan som du just gnuggat dig mot på ett otillbörligt sätt kommer strax efter, i din egen närvaro, att skria högre än Portia om att hennes väninna har begått samma synd. Och det finns folk som dömer människor till döden för brott som de inte ens betraktar som felsteg. I min ungdom var jag med om att en fin herre med ena handen bjöd allmänheten dikter som excellerade i både skönhet och oanständighet och samtidigt med den andra gav ut de mest aggressiva skrifter om teologiska reformer som världen på långa tider fått kalasa på. Så är det med människan. Vi låter lagar och föreskrifter gå åt ett håll och går själva åt ett annat, inte bara på grund av vårt osedliga leverne utan ofta också därför att vårt omdöme och våra åsikter går åt motsatt håll. Lyssna på ett filosofiskt tal: idékombinationen, vältaligheten och klarheten slår dig genast och gör intryck, men det finns inget som kittlar eller sticker samvetet; det är ju inte till samvetet det talas, eller hur? Ariston sade också att varken ett bad eller en predikan gör någon nytta om de inte tvagar och renar oss. Man kan dröja vid barken, men bara om man först har plockat ut märgen, precis som vi först efter att vi har svalt det goda vinet ur en vacker bägare kan betrakta graveringarna och hantverket.
I alla läger inom den antika filosofin förekommer det att en och samma lärare utger regler om måttfullhet och samtidigt utger skrifter om kärlek och otukt. Samtidigt som Xenofon låg i Kleinias armar skrev han en polemik mot Aristippos njutningslära. Det beror inte på att någon mirakulös omvändelse väller över dem som i vågor. Det är snarare så att Solon ömsom framträder som sig själv, ömsom som lagstiftare; ömsom talar han för folket, ömsom för sig själv; för egen del väljer han fria och naturliga regler eftersom han är så säker på sin goda, orubbade hälsa.
Allvarligt sjuka bör tas om hand av de bästa doktorer.61
Antisthenes tillåter den vise att älska och göra allt som han själv anser lämpligt att göra, utan att bry sig om lagarna: han är ju klokare än lagarna och har bättre kunskap om dygden. Hans lärjunge Diogenes sade att han mot lidelserna satte förnuftet, mot ödet självtilliten och mot lagarna naturen.
Klena magar kräver sträng, noga planerad diet. Goda magar följer helt enkelt sin naturliga aptits föreskrifter. Det är så våra läkare gör när de äter melon och dricker svalt vin samtidigt som de tvingar sina patienter att hälla i sig saft och brödsoppa. ”Jag vet inget om deras böcker, visdom och filosofi”, sade kurtisanen Lais, ”men de där herrarna bultar på min dörr lika ofta som andra.” Eftersom vår tygellöshet alltid får oss att gå längre än vad som är lagligt och tillåtet har man ofta stramat åt föreskrifter och lagar om vår livsföring hårdare än vad det allmänna förnuftet medger.
Ingen anser det nog att begå bara sådana brott som
du kan låta passera.62
Det vore önskvärt med en bättre överensstämmelse mellan befallning och åtlydnad: ett mål som inte kan uppnås framstår som orättvist. Ingen är så rättskaffens att han inte förtjänar att hängas tio gånger om i sitt liv om han underställde alla sina handlingar och tankar lagarnas granskning – till och med sådana människor som det vore en stor förlust och en stor orättvisa att straffa och krossa.
Dig rör det väl inte,
Olus, vad han eller hon gör med sin ägandes hud?63
En människa skulle också kunna låta bli att bryta mot lagarna men ändå inte alls förtjäna att hyllas som en dygdig person och med all rätt pryglas av filosofin. Så oklart och skevt är förhållandet mellan lag och dygd. Vi bryr oss inte om att vara rättfärdiga enligt Guds lag, och vi kan aldrig vara det enligt vår. Den mänskliga visdomen har aldrig lyckats uppfylla de plikter som den har föreskrivit sig själv, och hade den lyckats med det skulle den föreskriva sig andra längre bort, som den hela tiden skulle syfta och sträva mot; så mycket hatar vår natur det bestående. Människan befaller sig själv att av nödvändighet stå på minus. Det är inte särskilt listigt att skära till förpliktelser för sig efter ett annat väsen än sitt eget. För vem föreskriver hon plikter som hon inte förväntar sig att någon ska uppfylla? Är det fel av henne att hon inte gör vad hon omöjligt kan? Samma lagar som dömer oss till maktlöshet dömer oss för att vi är maktlösa.
I värsta fall kan denna aviga frihet att framställa sig på två olika sätt – handlingarna på ett sätt, orden på ett annat – vara tillåten för dem som talar om saker och ting, men det kan den omöjligt vara för dem som talar om sig själva, som jag gör: jag måste gå samma väg med pennan som jag gör med fötterna. Ett liv i samhällets gemenskap måste ses i förhållande till andras liv. Catos dygd var långt starkare än den i hans tid; och eftersom han ägnade sig åt att leda andra och var förutbestämd för att tjäna det allmänna skulle man kunna säga att hans rättfärdighet var, om inte orättfärdig så åtminstone fåfäng och malplacerad. Till och med mitt eget levnadssätt, som knappt avviker en tum från det gängse, gör mig ändå avvisande och otillgänglig för min tid. Jag vet inte om det är utan orsak som jag vämjs över världen som jag lever i, men jag vet mycket väl att det vore utan orsak om jag beklagade mig över att den vämjdes över mig därför att jag vämjdes över den.
Den dygd som föreskrivs dem som styr världens affärer är en dygd försedd med många veck, in- och utbuktningar för att kunna passa och ansluta till de mänskliga svagheterna; den är uppblandad och listig, inte rak, klar och fast, aldrig helt oskyldig. Våra historiska annaler klandrar än i dag en av våra kungar för att han alldeles för godtroget föll för sin biktfaders målmedvetna övertalning. För statsangelägenheter gäller strängare föreskrifter:
vill man ha kvar sin moraliska renhet
måste man lämna palatset.64
En gång i världen försökte jag att i den offentliga administrationens tjänst omsätta åsikter och levnadsregler som var precis så råa, nya, oslipade och obefläckade som de var när jag föddes med dem eller tillägnade mig dem under min uppfostran, och som jag använder, om inte med lätthet så åtminstone med säkerhet i mitt privata liv: en dygd för skolgossar och nybörjare. I det offentliga livet fann jag att dessa åsikter och levnadsregler var odugliga och farliga. Den som rör sig bland folk måste kunna kliva åt sidan, dra in armbågarna, ta ett steg bakåt eller framåt, rentav vika av från den raka vägen beroende på vad han möter. Han måste leva mer efter andras norm än efter sin egen, inte efter vad han föresätter sig utan efter vad andra föresätter honom, efter tiden, människorna, intressena. Platon säger att om någon kan ägna sig åt att styra världen och komma ifrån det med byxorna rena så är det ett mirakel. Han säger också att när han gör sin filosof till ledare för en stat menar han inte en statsorganisation så korrumperad som Athen, än mycket mindre så korrumperad som vår, där visheten själv skulle stå handfallen. Och när en fin växt planteras om i en jord helt annorlunda än sin naturliga omvandlar den sig snarare till den nya jordmånen än förbättrar denna så att den passar växten.
Jag känner på mig att om jag skulle övas upp grundligt till sysslor i offentlig tjänst skulle det krävas stora förändringar och klädbyten. Även om jag kunde lyckas med det (och varför skulle jag inte det, med tiden och med god vilja?) skulle jag inte vilja det. Det lilla jag har prövat på i det yrket har ingett mig avsmak. Ibland känner jag hur ärelystnadens frestelser stiger upp i min själ, men jag stålsätter mig och håller envist emot:
Men du, Catullus, måste envist hålla stånd.65
Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.
Vi kan inte skilja mellan människans olika färdigheter, de har skiljelinjer och gränser som är vanskliga och svåra att bestämma. Att utgå från en mans kompetens i privatlivet och därav sluta sig till att han har en viss kompetens för offentliga uppdrag är att dra en dålig slutsats: en styr sig själv väl men inte andra, en producerar Essayer men kan inte producera resultat. En organiserar en belägring väl men organiserar ett slag illa, en är vältalig privat men talar illa till ett folk eller en furste. Ja, att man kan göra det ena bevisar kanske snarare att man inte kan göra det andra än att man kan det. Jag anser att upphöjda andar knappast är mindre dugliga på att göra låga ting än låga andar på att göra upphöjda saker. Vem hade kunnat tro att Sokrates gav athenarna en anledning att skratta ut honom därför att han inte klarade av att räkna rösterna i sitt distrikt och redovisa dem för rådet? Den vördnad som jag känner för denne store mans fullkomlighet förtjänar verkligen att hans öde skänker mig ett så storartat exempel som ursäkt för mina viktigaste ofullkomligheter.
Våra färdigheter är upphackade i småbitar. Mina har ingen bredd, de är också få till antalet. Saturninus sade till dem som hade gett honom högsta befälet: ”Kamrater, nu har ni förlorat en bra kapten och fått en usel general i stället.” Om någon i en sjuk tid som vår skryter med att han tjänar världen med ren och uppriktig dygd är det antingen så att han inte vet vad dygd är, eftersom våra uppfattningar fördärvas med sederna (hör bara hur folk beskriver sin egen dygd, hör hur de flesta skroderar med sitt uppträdande och skapar sina egna regler; i stället för att beskriva dygden beskriver de rena rama orättfärdigheten och lasten och framställer den lika falskt när de ska uppfostra våra furstar), eller också känner han dygden och skryter orättmätigt och gör tusen saker som hans samvete klandrar honom för vad han än må säga. Jag skulle gärna tro på vad Seneca har att säga om sin erfarenhet från en liknande situation, förutsatt att han vore beredd att tala uppriktigt till mig om saken. Det högsta tecknet på godhet i en sådan svår situation är att öppet erkänna sitt eget och andras fel, att med alla sina krafter motstå och fördröja sin böjelse mot det onda, att bara under motstånd låta sig dras ner, och att hoppas och önska att det ska bli bättre.
Nu när Frankrike slits i stycken och vi delas upp i olika partier ser jag att var och en kämpar för att försvara sin egen sak, men att även de främsta gör det med hjälp av förställning och lögn. Att skriva rakt på sak om detta vore dumdristigt och skadligt. Också det rättfärdigaste partiet är ändå en del av en maskstungen och rutten kropp. Men i en sådan kropp är det den minst sjuka delen som kallas frisk, och det med rätta, eftersom våra egenskaper enbart får sitt värde i förhållande till andra. Medborgares oskuld mäts efter plats och tid. Hos Xenofon hade jag gärna sett att Agesilaos blev hyllad på följande sätt: En grannfurste, som han en gång i världen hade krigat mot, bad honom om fri lejd över hans område. Agesilaos beviljade honom detta och gav honom genomfart över Peloponnesos. Han lät inte bara bli att fängsla honom eller förgifta honom fast han hade honom i sitt våld; han tog hövligt emot honom såsom han hade förbundit sig med sitt löfte att göra och krökte inte ett hår på hans huvud. Enligt den tidens sätt att se saken var detta inget att göra väsen av, men på andra platser och i andra tider skulle man framhäva det frimodiga och storsinta i ett sådant handlande. Vår tids stupida skolyngel skulle ha flinat åt det, så litet liknar den spartanska och den franska rättskaffenheten varandra. Vi saknar inte dygdiga män, men de är dygdiga på vårt sätt. Den som har en moral ovanför sin egen tid får antingen vrida på sina regler och göra dem trubbigare, eller – vilket jag snarast råder honom till – dra sig undan och låta bli att beblanda sig med oss. Vad skulle han vinna på det?
Ser jag en anständig, rättskaffens man så jämför jag detta
vidunder med en tvehövdad pojke, med fiskar som bonden
häpen plöjt upp ur sin jord eller med en mula som fölar.66
Man kan längta efter bättre tider men inte fly från samtiden; man kan önska sig bättre styresmän men måste ändå lyda dem som är här. Och kanske är det mer förtjänstfullt att lyda de dåliga än de goda. Så länge ett sken från den här monarkins gamla nedärvda lagar glimmar i någon vrå kommer jag att vara där. Om det skulle gå så illa att de motsäger eller blockerar varandra så att det uppstår två partier som det är svårt och vanskligt att välja mellan blir mitt val helst att jag smiter bort och drar mig undan den stormen; under tiden får naturen eller krigets tillfälligheter ge mig en hjälpande hand. I valet mellan Caesar och Pompeius skulle jag ha tagit klar ställning. Men om det gällde att välja mellan de tre tjuvarna som kom sedan måste man antingen gömma sig eller följa med vinden, vilket jag anser tillåtet när förnuftet inte längre styr:
Kursen är ändrad, vart viker du av?67
Det här fyllnadsgodset har föga med mitt ämne att göra. Jag hamnar på avvägar, men snarare av fri vilja än genom slarv. Mina infall följer på varandra, men ibland på långt avstånd från varann, och de betraktar varandra, fast ur ögonvrån. Jag har ögnat på en dialog av Platon, en fantastisk blandning av två delar där början handlar om kärlek, hela slutet om retorik. De var inte rädda för sådana växlingar, och de är underbart behagfulla när de på det sättet låter sig ledas av vinden, eller låtsas göra det. Rubrikerna på mina kapitel täcker inte alltid ämnet, ofta antyder de det bara med något ord på samma sätt som andra titlar, till exempel Flickan från Andros och Eunucken och namnen Sulla, Cicero och Torquatus. Jag tycker om den poetiska gångarten med dess hopp och skutt. Som Platon säger är det en lättrörlig, bevingad och gudomlig konst. Det finns skrifter hos Plutarchos där han glömmer ämnet och där det bara är en slump att behandlingen av temat dyker upp alldeles inbakad i annat material; se bara hur han rör sig i skriften Om Sokrates daimonion. Gud vilken skönhet det är i dessa muntra utflykter och i denna variation, desto större ju mer otvunget och slumpmässigt det verkar! Det är den ouppmärksamme läsaren som tappar min tråd, inte jag. I något hörn finns det alltid något ord som säkert är tillräckligt, även om det inte tar någon större plats. Jag söker mig till omväxling, ohämmat och oordnat: min stil är lika kringströvande som min tanke. Man måste vara litet galen för att inte bli ännu dummare, säger våra lärares föreskrifter och än mer deras exempel. Tusen diktare släpar sig fram och försmäktar på prosans vis, men den bästa antika prosan – och här strör jag ut den på samma sätt som poesi – lyser överallt av diktarkraft och djärvhet och ger en antydan om diktarvansinnet. Diktkonsten måste verkligen tillerkännas mästerskap och främsta rangen i språkbehärskning. Diktaren, säger Platon, sitter på musernas trefot, och i vansinne låter han allt som kommer i hans mun rinna ut som ur mynningen på en fontän, utan att idissla och värdera det, och då ger han ifrån sig saker av olika färg och motsatta ämnen, och de kommer i en ojämn ström. Den gamla teologin är heltigenom diktkonst (säger de lärda), likaså den första filosofin. Det är gudarnas ursprungliga språk.
Jag anser att ämnet ska avteckna sig av sig själv. Det visar tydligt nog var det förändras, var det slutar, var det börjar och var det börjar igen utan att jag flätar in ord, förbindelseled och sömmar till tjänst för klena eller likgiltiga öron, och utan att jag kommenterar mig själv. Vem vill inte hellre förbli oläst än läsas av en sovande eller disträ människa? ”Inget är så nyttigt att det är till nytta i förbifarten.”68 Om man tog in en bok genom att bara ta i den, om man begrundade den genom att bara titta på den och om man begrep den genom att bläddra i den, då vore det fel av mig att hävda min totala okunnighet som jag gör.
Eftersom jag inte kan fånga läsarens uppmärksamhet med ämnets tyngd är det inte så illa69 om jag råkar göra det med min oreda. ”Jodå, men efteråt kommer läsaren att ångra att han har lagt ner tid på det.” Visst, men då har han i alla fall lagt ner tid på det. Och dessutom finns det människor som är så funtade att de föraktar det de begriper: de kommer att få högre tankar om mig om de inte fattar vad jag säger. De kommer att sluta sig till att mina tankar är djupsinniga på grund av sitt dunkel – en dunkelhet som jag uppriktigt sagt hatar intensivt, och som jag skulle undvika om jag bara kunde undvika mig själv. Aristoteles skryter nånstans med att han har en förkärlek för att vara dunkel. En förkastlig förkärlek.
Eftersom jag tyckte att den täta kapiteluppdelningen, som jag använde i början, bröt läsarens uppmärksamhet och skingrade den innan den väcktes, eftersom läsaren inte brydde sig om att samla sig och koncentrera sig för så lite, började jag göra kapitlen längre, vilket kräver att läsaren fattar ett medvetet beslut och avsätter tid. Om man inte ens vill ge en timme åt en sådan sysselsättning vill man inte ge något alls. Och man gör ingenting för en människa om man gör det medan man gör något annat. Härtill kommer att jag kanske har en personlig förpliktelse att säga ut bara hälften, tala förvirrat, tala motsägelsefullt.
Jag önskar alltså det glädjedödande förnuftet allt ont, och även om de högtflygande kraven som plågar livet ur en och de subtila idéerna har ett korn av sanning i sig finner jag förnuftet alltför dyrköpt och besvärligt. Jag inriktar mig tvärtom på att ge värde åt själva fåfängligheten och dumheten, om de ger mig någon glädje. Och jag låter mig följa mina naturliga böjelser utan att granska dem så grundligt.
Även på andra platser än i Rom har jag sett husruiner och statyer av både himmelska och jordiska gestalter, och överallt är det människors verk. Det är visserligen sant. Men platsen där det stora och märkliga Rom ligger begravet kan jag ändå aldrig återse så många gånger att jag upphör att beundra och vörda den. Vi anser det fint att vårda sig om de döda. Nu har jag uppfötts sedan barndomen med Roms döda: jag var insatt i Roms affärer långt innan jag var insatt i vad som hände i mitt eget hus. Jag kände till Capitolium och visste var det låg innan jag kände till Louvren; jag kände Tibern före Seine. Jag visste mer om Lucullus, Metellus och Scipio än om några av våra landsmän. De är döda. Det är också min far, lika fullständigt som de, och på arton år har han avlägsnat sig lika långt från mig och livet som de andra har gjort på sextonhundra år. Ändå fortsätter jag att älska och vörda hans minne och att vidmakthålla vänskapen och umgänget med honom i en samhörighet som är fullkomlig och mycket levande.
Till min läggning är jag rentav mer förekommande mot de avlidna: de är ju hjälplösa nu, och därför tror jag att de behöver min hjälp desto mer. Här kan tacksamheten visa sig i sitt rätta ljus. En välgärning blir mindre generös när det råder ömsesidighet och den kan gengäldas. När Arkesilaos besökte den sjuke Ktesibios och såg att han hade det fattigt smög han försiktigt in lite pengar under kudden, och genom att göra det obemärkt befriade han också mannen från tacksamhetsskuld. De som har förtjänat min vänskap och tacksamhet har aldrig förlorat den även om de inte längre är i livet; jag har betalat dem bättre och mer omsorgsfullt när de är borta och aldrig får veta det. Jag talar mer tillgivet om mina vänner när de inte längre kan veta om det.
Och jag har startat hundra gräl för att försvara Pompeius och tala för Brutus sak. Denna vänskap består fortfarande mellan oss. Även företeelser i nuet håller vi ju bara fast med tanken. Eftersom jag inte tycker att jag kan vara till någon nytta för min egen tid förflyttar jag mig till antiken, och jag är så förgapad i den tiden att jag hyser ett lidelsefullt intresse för förhållandena i det gamla fria, rättrådiga och blomstrande Rom (för jag gillar inte stadens barndom eller dess ålderdom). Därför kan jag återse platserna där deras gator och hus har legat och ruinerna, som går så djupt att de når till antipoderna, hur många gånger som helst utan att tycka att jag kastar bort min tid. Är det naturen eller ett tankefel som gör att vi på sätt och vis blir mer gripna när vi betraktar platser som vi vet har besökts och bebotts av personer, vilkas minne vi vördar, än när vi hör berättas om deras bedrifter eller läser deras skrifter? ”Så stor förmåga har platser att väcka minnen till liv. Och i den här staden är den förmågan verkligen oändlig, ty var vi än går trampar vi på något historiskt.”70 Jag älskar att tänka på deras ansikten, hållningar och kläder; jag tuggar på dessa stora namn och låter dem ljuda i mina öron. ”Jag vördar dem och reser mig alltid upp för så stora namn.”71 När det är fråga om saker som till vissa delar är stora och beundransvärda beundrar jag också de delar som är alldagliga. Jag skulle gärna vilja se de gamla romarna småprata, promenera och äta kvällsmat. Det vore otacksamt att förakta lämningarna och bilderna av så många ädla och tappra människor som jag har sett leva och dö och som ger oss så många nyttiga lärdomar genom sina föredömen, om vi bara kunde följa dem.
Vidare förtjänar detta Rom, som vi ser, att älskas därför att staden har varit förbunden med den franska kronan under så lång tid och med så många band: Rom är den enda staden i världen som tillhör alla folk. Den suveräna myndighet som härskar här blir erkänd överallt; den är huvudstad för alla kristna folk. Spanjor eller fransman, alla är hemma här. För att bli furste i denna stat behöver man bara tillhöra kristenheten, var det än må vara. Det finns ingen plats på jorden som himlen har omfattat med så beständig välvilja. Även med sina ruiner är Rom en glansfull och ståtlig stad:
än mer kostbar med sina sköna ruiner.72
Även i graven bevarar den tecknen och glansen från sitt välde. ”För att det ska framgå klart att det finns en enda plats där en glädjerik natur har varit verksam.”73 En och annan kanske förebrår sig själv och upprörs över att han känt sig lockad av ett så fåfängligt nöje. Men våra sinnesstämningar är inte alltför fåfängliga om de ger oss glädje. Kan de ge en förnuftig människa en bestående glädje, vilka de än må vara, har jag inte hjärta att klandra honom. Jag är mycket tacksam mot ödet för att det hittills aldrig har utsatt mig för något så hemskt att jag inte har klarat av det. Kanske är det ödets sätt att lämna dem i fred som inte besvärar det?
Den som mycket ger upp gynnas i samma mån:
han blir lönad av gud. Utblottad går jag nu till
dem som avstår från allt. De som har stort begär
saknar mängder av ting.74
Fortsätter ödet på det sättet kommer det att skicka mig glad och nöjd härifrån; jag
plågar inte gudarna
med krav på mer.75
Men det gäller att se upp. Tusen förliser när de nått hamnen.
Jag bryr mig föga om vad som kommer att hända när jag inte längre är på plats. Jag har nog att göra med det som händer nu,
det andra förtror jag åt ödet.76
Dessutom har jag inte det starka band som sägs förbinda människorna med framtiden genom de barn som bär deras namn och ära. Och om det är det som gör barn önskvärda bör jag kanske ännu mindre önska mig ett sådant band. Jag är bara alltför starkt knuten till världen och jordelivet genom mig själv. Det räcker för mig med den makt som ödet har över mig genom de omständigheter som är strängt nödvändiga för min existens, utan att dess domsmakt över mig utvidgas på något annat sätt. Jag har aldrig ansett att barnlöshet är en brist som gör livet mindre fullständigt eller mindre tillfredsställande. Ett liv utan frukt har också sina fördelar. Barn tillhör de saker som vi inte har någon större anledning att önska oss, särskilt inte nu, när det vore svårt att fostra dem till goda människor. ”Nu kan intet gott födas, så fördärvat är utsädet.”77 Men har man skaffat sig barn har man ändå goda skäl att sörja dem om man förlorar dem.
Han som gav mig ansvaret för mitt hus förutspådde att jag skulle ruinera det med tanke på min föga husliga läggning. Han misstog sig; huset är som när jag började, om inte lite bättre, trots att jag saknar både ämbete och prebende.
För övrigt kan jag säga, att även om ödet inte har utsatt mig för några våldsamma och osedvanliga motgångar har det heller inte visat mig någon särskild gunst. Allt vi har fått från ödet skänkte det för över hundra år sen. Personligen har jag ingen rejäl och påtaglig förmån som jag har ödets generositet att tacka för. Ödet har skänkt mig några luftiga titlar som har med rang och ära att göra men som saknar substans, och i sanningens namn beviljade det mig dem inte, utan erbjöd mig dem, vid Gud – mig, som är helt materiellt inriktad och bara sätter värde på realiteter, gärna ytterst handgripliga sådana också; jag som, om jag bara vågade bekänna det, inte finner girighet mindre ursäktlig än ärelystnad, smärta mindre värt att undvika än skam, hälsa mindre önskvärt än lärdom och rikedom mindre begärligt än adelskap. Bland ödets fåfängliga favörer är det ingen som gläder min fåniga fåfänga, som lever just på sånt, mer än en autentisk kungörelse om romerskt medborgarskap som tilldelades mig sist jag var i Rom, ett praktfullt dokument med sigill och förgyllda bokstäver, beviljat mig med nådig storsinthet. Och eftersom dessa kungörelser utfärdas i olika ordalag, mer eller mindre välvilliga, och eftersom jag innan jag hade sett något skulle ha glatt mig åt att få se ett sådant formulär, ska jag återge det ordagrant för dem som kanske lider av samma nyfikenhet som jag:
Med anledning av det förslag som Orazio Massimi, Marzio Ceccio och Alessandro Muti, den goda stadens konservatorer, har inlämnat till Senaten om att romerskt medborgarskap skall tilldelas den vittfrejdade Michel de Montaigne, riddare av Sankt Mikaelsorden och kammarherre hos den allra kristligaste Konungen, har Roms senat och folk i denna sak beslutat följande.
Eftersom det är gammalt skick och bruk att man med iver och intresse bland oss upptar de män av utmärkt dygd och ädel börd som varit till stor nytta och prydnad för vår Republik eller kan vara det en gång i framtiden, anser Vi, manade av våra fäders exempel och vilja, att vi bör följa och upprätthålla denna lysande tradition.
Eftersom den vittfrejdade Michel de Montaigne, riddare av Sankt Mikaelsorden och kammarherre hos den allra kristligaste Konungen, visat sitt synnerliga nit för Roms namn och både genom sin släkts berömmelse och ära och genom egna förtjänster är synnerligen värdig att upptagas i det Romerska Borgerskapet genom romerska senatens och folkets högsta beslut och vilja, har romerska senaten och folket därför beslutat att den vittfrejdade Michel de Montaigne, rikt rustad i alla avseenden och synnerligen kär för detta frejdade folk, skall inskrivas som romersk medborgare, han själv och hans efterkommande, och beklädas med alla de belöningar och värdigheter vilka åtnjutes av dem som är födda romerska medborgare och patricier eller med full rätt har blivit det.
Härvid anser romerska senaten och folket att det icke tilldelar honom denna medborgarrätt som en gåva utan fastmer ger honom den som en skyldighet, och att det icke skänker honom ett privilegium mer än det tar emot ett av honom, då han genom att mottaga detta medborgarskap skänker själva Staden sällspord glans och ära.
Detta senatsbeslut har samma konservatorer låtit införa i sina akter genom romerska senatens och folkets skrivare och bevara i arkivet på Capitolium, och de har låtit upprätta detta privilegiebrev och försegla det med Stadens sedvanliga sigill.
År 2331 efter stadens grundläggning och år 1581 efter Kristi födelse, den 13 mars.
ORAZIO FOSCO
Heliga romerska
senatens och folkets
skrivareVICENZO MARTOLI
Heliga romerska
senatens och folkets
skrivare78
Eftersom jag inte var borgare i någon stad är jag mycket glad över att ha blivit det i den ädlaste stad som någonsin funnits och någonsin kommer att finnas. Om andra gjorde som jag och uppmärksamt betraktade sig själva skulle de precis som jag finna att de är fulla av tomhet och dumhet. Det kan jag inte göra mig av med utan att göra av med mig själv. Vi är alla genomsyrade av det, alla utan undantag. Men de som inser det är i ett lite bättre läge – fast jag vet inte riktigt.
Den vanliga benägenheten att hellre se på andra än på oss själva har stött vår egen sak. Det är ett ämne som väcker stort missnöje, vi ser inget annat än elände och fåfänglighet. För att inte göra oss modfällda har naturen mycket lämpligt riktat våra blickar utåt: vi flyter fram med strömmen, men att vända om och gå mot oss själva är en plågsam rörelse; så blir också havet upprört och gör motstånd när det kastas tillbaka mot sig själv. ”Se”, säger alla, ”se hur himlen rör sig, se hur folk beter sig: se hur den här mannen kämpar och slåss, se på den där mannens puls, och se på den mannens testamente!” Kort sagt: se hela tiden uppåt eller nedåt eller åt sidan eller framför eller bakom dig. Den befallning som guden i Delfi utfärdade i gammal tid gick på tvärs mot detta: ”Se in i er själva, känn er själva, håll er till er själva, för tillbaka den tanke och vilja som nu förbrukar sin kraft på annat håll till sig själv: ni flyter ut, ni splittrar upp er; samla er, hejda er innan man förråder er, skingrar er och bestjäl er på er själva. Ser du inte att allt i den här världen har sina blickar vända inåt och håller ögonen öppna för att betrakta sig själv? Invändigt och utvändigt ser du hela tiden fåfänglighet, men det blir mindre fåfänglighet ju mindre den är utbredd. Med undantag av dig, o människa” – sade den här guden – ”studerar allting först och främst sig själv och drar efter behov gränser för sina mödor och önskningar. Det finns absolut inget som är så tomt och fattigt som du – du som med tanken kan omsluta hela universum! Du är utforskaren utan insikt, domaren utan domsrätt, och när allt kommer omkring är du narren i farsen.”
1 Ipsa dies nos grato perluit haustu / quod permutatis hora recurrit equis. Petronius fr 42, 5–6. ↵
2 aut verberatae grandine vineae / fundusque mendax, arbore nunc aquas / culpante nunc torrentia agros / sidera, nunc hiemes iniquas. Horatius, Carmina 3, 1, 29–32. ↵
3 Aut nimiis torret fervoribus aetherius sol, / aut subiti perimunt imbres gelidaeque pruinae / flabraque ventorum violento turbine vexant. Lucretius 5, 215–217. ↵
4 Non aestimatione census, verum victu atque cultu terminatur pecuniae modus. Cicero, Paradoxa Stoicorum 6, 3, 50. ↵
5 nemo enim resistit sibi cum coeperit impelli. Seneca, brev 13, 13. ↵
6 Stillicidii casus lapidem cavat. Lucretius 1, 313. ↵
7 tum vero in curas animum diducimur omnes. Vergilius, Eneiden 5, 720. ↵
8 Quin tu aliquid saltem potius, quorum indiget usus, / viminibus mollique paras detexere iunco? Vergilius, Bucolica 2, 71–72. ↵
9 Sit meae sedes utinam senectae, / sit modus lasso maris et viarum / militiaeque. Horatius, Carmina 2, 6, 6–8. ↵
10 Fructus enim ingenii et virtutis omnisque praestantiae tum maximus accipitur cum in proximum quemque confertur. Cicero, Om vänskap 19, 70. ↵
11 Multi fallere docuerunt, dum timent falli, et aliis ius peccandi suspicando fecerunt. Seneca, brev 3, 3. ↵
12 Servitus oboedientia est fracti animi et abiecti, arbitrio carentis suo. Cicero, Paradoxa Stoicorum 5, 1, 35. ↵
13 Sensus o superi sensus! Okänd källa. ↵
14 et cantharus et lanx / ostendunt mihi me. Horatius, Epistlar 1, 5, 23–24. ↵
15 peioraque saecula ferri / temporibus, quorum sceleri non invenit ipsa / nomen et a nullo posuit natura metallo. Juvenalis 13, 28–30. ↵
16 quippe ubi fas versum atque nefas. Vergilius, Georgica 1, 505. ↵
17 Armati terram exercent semperque recentes / convectare iuvat praedas et vivere rapto. Vergilius, Eneiden 7, 748–749. ↵
18 non tam commutandarum quam evertendarum rerum cupidi. Cicero, De officiis 2, 1, 3. ↵
19 Eheu cicatricum et sceleris pudet / fratrumque. Quid nos dura refugimus / aetas? Quid intactum nefasti / liquimus? Unde manus iuventus // metu deorum continuit? Quibus / pepercit aris? Horatius, Carmina 1, 35, 33–38. ↵
20 ipsa si velit Salus, / servare prorsus non potest hanc familiam. Terentius, Bröderna 761–762. ↵
21 enimvero dii nos homines quasi pilas habent. Plautus, Fångarna 22. ↵
22 nec gentibus ullis / commodat in populum terrae pelagique potentem / invidiam Fortuna suam. Lucanus 1, 82–84. ↵
23 nec iam validis radicibus haerens / pondere tuta suo est. Lucanus 1, 138–139. ↵
24 et sua sunt illis incommoda parque per omnes / tempestas. Vergilius, Eneiden 11, 422–423. ↵
25 Deus haec fortasse benigna / reducet in sedem vice. Horatius, Epoder 13, 7–8. ↵
26 pocula Lethaeos ut si ducentia somnos / arente fauce traxerim. Horatius, Epoder 14, 3–4. ↵
27 Nihil est his, qui placere volunt, tam adversarium quam exspectatio. Cicero, Academica 2, 4, 10. ↵
28 Simpliciora militares decent. Quintilianus 11, 1, 33. ↵
29 Hoc ipsum ita iustum est quod recte fit, si est voluntarium. Cicero, De officiis 1, 9, 28. ↵
30 Quod me ius cogit, vix voluntate impetrent. Terentius, Bröderna 490. ↵
31 quia quicquid imperio cogitur exigenti magis quam praestanti acceptum refertur. Valerius Maximus 2, 2, 6. ↵
32 Est prudentis sustinere ut cursum, sic impetum benevolentiae. Cicero, Om vänskap 17, 63. ↵
33 nec sunt mihi nota potentum / munera. Vergilius, Eneiden 12, 519–520. ↵
34 In me omnis spes est mihi. Terentius, Phormio 139. ↵
35 Impius haec tam culta novalia miles habebit? Vergilius, Bucolica 1, 70. ↵
36 Quam miserum porta vitam muroque tueri / vixque suae tutum viribus esse domus! Ovidius, Tristia 4, 1, 69–70. ↵
37 Tum quoque, cum pax est, trepidant formidine belli. Ovidius, Tristia 3, 10, 67. ↵
38 quoties pacem fortuna lacessit, / hac iter est bellis. Melius, fortuna, dedisses / orbe sub Eoo sedem gelidaque sub Arcto / errantesque domos. Lucanus 1, 256–257a, 251b–253. ↵
39 tam multae scelerum facies. Vergilius, Georgica 1, 506. ↵
40 vires ultra sortemque senectae. Vergilius, Eneiden 6, 114. ↵
41 Ante oculos errat domus, errat forma locorum. Ovidius, Tristia 3, 4, 57. ↵
42 excludat iurgia finis. / Utor permisso caudaeque pilos ut equinae / paulatim vello et demo unum, demo etiam unum, / dum cadat elusus ratione ruentis acervi. Horatius, Epistlar 2, 1, 38 och 45–47. ↵
43 Rerum natura nullam nobis dedit cognitionem finium. Cicero, Academica 2, 29, 92. ↵
44 Uxor, si cesses, aut te amare cogitat / aut tete amari aut potare aut animo obsequi / et tibi bene esse soli, cum sibi sit male. Terentius, Bröderna 32–34. ↵
45 Excutienda damus praecordia. Persius 5, 22. ↵
46 Verum animo satis haec vestigia parva sagaci / sunt, per quae possis cognoscere cetera tute. Lucretius 1, 402–403. ↵
47 Vitam regit fortuna, non sapientia. Chairemon fr 2 Kannicht-Snell, översatt av Cicero, Samtal i Tusculum 5, 9, 25. ↵
48 non ampliter sed munditer convivium. Lucius Pomponius fr 54 Frassinetti citerat av Nonius 234, 36 och 510, 22. ↵
49 Plus salis quam sumptus. Cornelius Nepos, Atticus 13, 2. ↵
50 Si cum hac exceptione detur sapientia, ut illam inclusam teneam nec enuntiem, reiiciam. Seneca, brev 6, 4. ↵
51 Si contigerit ea vita sapienti, ut omnium rerum affluentibus copiis, quamvis omnia, quae cognitione digna sunt, summo otio secum ipse consideret et contempletur, tamen si solitudo tanta sit, ut hominem videre non possit, excedat e vita. Cicero, De officiis 1, 43, 153. ↵
52 Me si fata meis paterentur ducere vitam / auspiciis. Vergilius, Eneiden 4, 340–341. ↵
53 visere gestiens / qua parte debacchentur ignes, / qua nebulae pluviique rores. Horatius, Carmina 3, 3, 54–56. ↵
54 Quae te nunc coquat et vexet sub pectore fixa? Ennius, Annaler 328 citerat av Cicero, Om ålderdom 1, 1. ↵
55 Numquam simpliciter fortuna indulget. Curtius 4, 14, 19. ↵
56 Nulla placida quies est, nisi quam ratio composuit. Seneca, brev 56, 6. ↵
57 Alter remus aquas, alter mihi radat arenas. Propertius 3, 3, 23. ↵
58 Dominus novit cogitationes sapientium, quoniam vanae sunt. Psaltaren 93:11 och Paulus, 1 Kor 3:20. ↵
59 Quisque suos patimur manes. Vergilius, Eneiden 6, 743. ↵
60 Sic est faciendum, ut contra naturam universam nihil contendamus; ea tamen conservata propriam sequamur. Cicero, De officiis 1, 31, 110. ↵
61 Curentur dubii medicis maioribus aegri. Juvenalis 13, 124. ↵
62 Nemo satis credit tantum delinquere quantum / permittas. Juvenalis 14, 233–234. ↵
63 Ole, quid ad te / de cute quid faciant ille vel illa sua? Martialis 7, 10, 1–2. ↵
64 exeat aula / qui vult esse pius. Lucanus 8, 493–494. ↵
65 At tu, Catulle, obstinatus obdura. Catullus 8, 19. ↵
66 Egregium sanctumque virum si cerno, bimembri / hoc monstrum puero, et miranti iam sub aratro / piscibus inventis et fetae comparo mulae. Juvenalis 13, 64–66. ↵
67 Quo diversus abis? Vergilius, Eneiden 5, 166. ↵
68 Nihil est tam utile, quod in transitu prosit. Seneca, brev 2, 3. ↵
69 manco male. ↵
70 Tanta vis admonitionis inest in locis. [...] Et id quidem in hac urbe infinitum: quacumque enim ingredimur, in aliquam historiam vestigium ponimus. Cicero, De finibus 5, 1, 2 och 5, 2, 5. ↵
71 Ego illos veneror et tantis nominibus semper assurgo. Seneca, brev 64, 9. ↵
72 laudandis pretiosior ruinis. Sidonius Apollinaris, Carmina 23, 62. ↵
73 Ut palam sit uno in loco gaudentis opus esse naturae. Plinius, Naturalis historia 3, 5, 40. ↵
74 Quanto quisque sibi plura negaverit / a diis plura feret: nil cupientium / nudus castra peto. [...] Multa petentibus / desunt multa. Horatius, Carmina 3, 16, 21–23 och 42–43. ↵
75 nihil supra / deos lacesso. Horatius, Carmina 2, 18, 11–12. ↵
76 fortunae cetera mando. Ovidius, Metamorfoser 2, 140. ↵
77 Bona iam nec nasci licet, ita corrupta sunt semina. Tertullianus, De pudicitia 1, 2. ↵
78 Quod Horatius Maximus, Martius Cecius, Alexander Mutus, almae urbis conservatores de Illustrissimo viro Michaële Montano equite Sancti Michaëlis, et a Cubiculo Regis Christianissimi, Romana Civitate donando, ad Senatum retulerunt, S.P.Q.R. de ea re ita fieri censuit: Cum veteri more et instituto cupide illi semper studioseque suscepti sint, qui virtute ac nobilitate praestantes, magno Reip. nostrae usui atque ornamento fuissent, vel esse aliquando possent: Nos, maiorum nostrorum exemplo atque auctoritate permoti, praeclaram hanc Consuetudinem nobis imitandam ac servandam fore censemus. Quamobrem, cum Illustrissimus Michaël Montanus, Eques sancti Michaëlis et a Cubiculo Regis Christianissimi, Romani nominis studiosissimus, et familiae laude atque splendore et propriis virtutum meritis dignissimus sit, qui summo Senatus Populique Romani iudicio ac studio in Romanam Civitatem adsciscatur, placere Senatui P.Q.R. Illustrissimum Michaëlem Montanum, rebus omnibus ornatissimum atque huic inclyto populo charissimum, ipsum posterosque in Romanam Civitatem adscribi ornarique omnibus et praemiis et honoribus, quibus illi fruuntur qui Cives Patriique Romani nati aut iure optimo facti sunt. In quo censere Senatum P.Q.R. se non tam illi Ius Civitatis largiri quam debitum tribuere, neque magis beneficium dare quam ab ipso accipere qui, hoc Civitatis munere accipiendo, singulari Civitatem ipsam ornamento atque honore affecerit. Quam quidem S.C. auctoritatem iidem Conservatores per Senatus P.Q.R. scribas in acta referri atque in Capitolii curia servari, privilegiumque huiusmodi fieri, solitoque urbis sigillo communiri curarunt. Anno ab urbe condita CX CCCXXXI, post Christum natum MDLXXXI, III Idus Martii ↵
Horatius Fuscus, sacri S.P.Q.R. scriba.
Vincent. Martholus, sacri S.P.Q.R. scriba