JÄMFÖRT MED FOLK i allmänhet påverkas jag av få saker, eller rättare sagt: är det få saker som tar ordentligt tag i mig. Det är rimligt att saker och ting påverkar oss, bara de inte tar oss i besittning. Jag lägger ner stor möda på att medvetet och genomtänkt utvidga det privilegierade tillstånd av okänslighet som redan av naturen är välutvecklat hos mig. Det är få saker som jag tar till mitt hjärta och följaktligen få som jag brinner för. Min syn är skarp men det är få saker som jag riktar den mot, mina sinnen är känsliga och mottagliga, men min uppfattning och reaktionsförmåga är styv och trubbig och jag har svårt att engagera mig. Så mycket jag kan sysselsätter jag mig med mig själv, och även då vill jag gärna tygla och hålla tillbaka mina känslor så att de inte ger sig hän alltför fullständigt, eftersom detta är ett ämne som jag äger på en annans nåd: här har Fortuna större makt än jag. Till och med när det gäller hälsan, som jag skattar så högt, bör jag således inte stå efter den och ägna mig åt den så rasande ivrigt att jag finner det outhärdligt med sjukdomar. Man måste hitta en balans mellan hat till smärta och kärlek till lust. Platon anvisar också en medelväg i livet mellan de två. Men de känslor som drar bort mig från mig själv och binder mig någon annanstans motsätter jag mig verkligen med all min kraft. Jag anser att man ska låna sig åt andra och ge sig bara till sig själv. Om min vilja visade sig ha lätt för att sätta sig i pant och binda sig skulle jag inte hålla ut: jag är för vek av både natur och vana, jag
undflyr affärer, född till ett liv i trygghet och vila.1
I hårda och ihållande debatter som slutar med att min motståndare får övertaget skulle en utgång som fick mig att skämmas över min heta strävan säkert plåga mig mycket grymt. Om jag kunde hugga till direkt som andra kan skulle min själ aldrig ha kraft att stå ut med den oro och upprördhet som blir följden när man tar på sig så mycket. Den skulle omedelbart gå ur led av en sådan inre upphetsning. Om man någon gång har förmått mig att ta hand om andras angelägenheter har jag lovat att ta dem i mina händer, inte ta in dem i lungorna och levern; att ta på mig saken, inte införliva den med mig själv; att sköta om den, visst; att brinna för den – aldrig; jag ser till den, men jag ruvar inte på den. Jag har nog med att sköta och ordna upp hela massan av problem i mitt eget hus, som går in i tarmarna och ådrorna på mig, utan att jag låter mig intas av andras problem som tynger ner mig; och jag är tillräckligt upptagen av mina egna väsentliga och naturliga angelägenheter utan att släppa in andras. De som vet hur många skyldigheter och plikter de har mot sig själva inser att naturen med detta har gett dem ett tillräckligt omfattande uppdrag, som ingalunda ger dem någon chans att lata sig. Du har fullt upp att göra hemma, gå inte därifrån.
Människor hyr ut sig. Då tillhör deras färdigheter inte dem själva, de tillhör dem som de underkastar sig, då är det de som hyr dem som känner sig hemma, inte de själva. Denna vanliga inställning gillar jag inte. Vi måste hushålla med vår själsliga frihet och enbart sätta den i pant vid tillfällen då det är rätt, och de tillfällena är inte många om vi bedömer saken förnuftigt. Se bara hur det går när människor vänjer sig vid att låta sig fångas och dras med: då gör de det överallt, i små frågor liksom i stora, i frågor som inte angår dem liksom i sådana som angår dem. Utan urskillning lägger de sig i där det finns uppgifter att utföra, och om de mister sin oroliga upptagenhet mister de livet. ”De går upp i affärer för affärernas skull.”2 De söker sysselsättning blott för att vara sysselsatta. De gör det inte så mycket för att de vill vara i rörelse som för att de inte kan hålla sig stilla, precis som när en sten rullar utför och inte kan stanna förrän den kommer till vila. För en viss sorts människor är det ett tecken på kompetens och värdighet att vara sysselsatt. Likt barnet i vaggan söker deras själar vila i rörelsen. De kan sägas vara lika hjälpsamma mot sina vänner som de är besvärliga för sig själva. Ingen delar ut sina pengar till andra men alla delar ut sin tid och sitt liv till andra. Inget slösar vi med som med dessa ting – de enda som det vore nyttigt och berömvärt att vi snålade med. Min inställning är den rakt motsatta. Jag håller mig till mig själv; jag begär inte särskilt mycket, och det jag begär begär jag inte särskilt starkt; när jag engagerar mig och arbetar gör jag det på samma sätt: sällan, och lugnt och stilla. Allt som andra människor eftersträvar och gör utför de med hela sin vilja och med full intensitet. Det finns så många svåra passager att det är säkrast att glida lätt och på ytan genom världen: glida, inte gå ner sig i den. Också vällusten är plågsam när den går på djupet:
du går på
eld som är täckt av förrädisk aska.3
Rådmännen i Bordeaux valde mig till borgmästare i staden när jag var långt borta från Frankrike och ännu längre bort från alla tankar på något sådant. Jag avböjde, men man talade om för mig att jag gjorde fel eftersom Kungen också hade befallt det. Det är ett ämbete som måste anses mycket fint, eftersom det inte ger annan lön eller vinning än äran att bekläda det. Det varar i två år och kan förlängas med ett nytt val, men detta är mycket ovanligt. Så skedde med mig, och då hade det bara hänt två gånger tidigare, nämligen för herr de Lansac några år tidigare och nyligen för herr de Biron, marskalk av Frankrike, som jag efterträdde; själv efterträddes jag av herr de Matignon, också han marskalk av Frankrike. Det känns ärofullt med detta förnämliga sällskap,
båda tjänande skickligt i fred som i krigstid.4
Fortuna ville ha med ett finger i min utnämning genom att bidra med denna särskilda omständighet, och det var inte förgäves, för Alexander avvisade sändebuden från Korinth när de erbjöd honom medborgarskap i sin stad, men när de berättade att Bacchus och Herkules också stod på listan tackade han ja.
När jag tillträdde ämbetet redovisade jag ärligt och samvetsgrant min karaktär alldeles som jag själv uppfattar den: en man utan minne, vaksamhet, erfarenhet och handlingskraft, också utan hat, ärelystnad, girighet och brutalitet, för att de skulle vara underrättade och medvetna om vad de hade att vänta sig av min tjänstgöring. Och eftersom det bara var deras kunskap om min salig far och deras vördnad för hans minne som hade fått dem att utnämna mig tillade jag mycket tydligt för dem att jag skulle bli mycket ledsen om något skulle betunga min vilja lika mycket som deras angelägenheter och deras stad en gång hade betungat min fars vilja när han skötte ledningen och hade samma ämbete som de nu hade kallat mig till. Jag drog mig till minnes hur jag i min barndom hade sett honom som en gammal man, så grymt plågad i själen av det offentliga käbblet att han glömde den milda luften på sitt gods, dit han långt dessförinnan var bunden på grund av sin ålderdomssvaghet, och glömde egendomsdriften och sin egen hälsa, och hur han naturligtvis inte tog någon hänsyn till sitt eget liv, som han nästan förlorade när han för borgarnas skull gav sig ut på långa och tröttande resor. Sådan var han, och hos honom var denna läggning ett utslag av hans medfödda stora godhet. En kärleksfullare själ, mer inriktad på det allmännas väl, har aldrig funnits. Den inriktningen prisar jag hos andra, men jag tycker inte alls om att efterlikna dem, och i viss mån kan jag ursäktas. Min far hade hört sägas att man måste glömma bort sig själv för sina medmänniskors skull och att det enskilda var helt utan betydelse jämfört med det allmänna. De flesta regler och föreskrifter i världen går ut på att knuffa ut oss ur oss själva och jaga ut oss på torget till samhällets nyttjande. Med dessa regler tänkte man att man gjorde något bra när man vände oss och drog bort oss från oss själva, eftersom man förutsatte att vi bara alltför mycket höll oss till oss själva, med alltför naturliga band; ingen möda lämnade min far ospard i en sådan strävan. Det är nämligen inget nytt att de visa talar för sakernas nytta och inte för vad de verkligen är värda. Sanningen har sidor som är till hinder och besvär för oss och sidor som är oförenliga med oss. Ofta måste vi bli lurade för att vi inte ska lura oss själva, sluta ögonen och döva förståndet för att skärpa och förbättra dem. ”Ty det är okunniga människor som dömer, och ofta måste man lura dem just för att de inte ska ta fel.”5 När de visa befaller oss att älska tre, fyra, femti sorters ting före oss själva gör de som bågskyttarna, vilka siktar högt över målet för att träffa det. Ska man göra en krokig pinne rak böjer man den åt andra hållet.
I Pallas tempel tror jag att det var likadant som vi vet att det är i alla andra religioner: där fanns öppna mysterier, som visades för folket, och andra, hemligare och högre mysterier som bara visades för de invigda. Sannolikt är det hos de sistnämnda man finner den sanna vänskap som var och en är skyldig sig själv: inte en falsk vänskap som får oss att omfatta ära, lärdom, rikedom och sådana saker med en dominerande och omåttlig kärlek, som om de vore delar av vårt väsen, inte heller en vänskap som är foglig och okritisk och som utvecklas likt murgrönan som fördärvar och raserar väggen som den klänger på, utan en sund och balanserad vänskap som ger både nytta och glädje. Den som känner den vänskapens plikter och fullgör dem tillhör verkligen musernas kabinett: han har nått höjden av mänsklig visdom och lycka. Eftersom en sådan människa vet exakt vad han är skyldig sig själv inser han att det ingår i hans roll att han ska tillämpa sina erfarenheter av andra människor och världen på sig själv och att han, för att göra detta, ska ge sitt bidrag till samhället genom att fullgöra de plikter och skyldigheter som åvilar honom. Den som inte alls lever för andra lever knappast för sig själv. ”Du ska veta att den som är vän med sig själv är vän med alla.”6 Den viktigaste uppgiften för var och en av oss är att leva sitt eget liv. Det är därför vi är här. Den som glömmer att leva ett gott och gudfruktigt liv och tror sig ha gjort sin plikt genom att leda och lära andra att göra det är en dumbom; och den som avstår från ett sunt och glatt liv för egen del för att hjälpa andra gör likaledes ett dåligt och onaturligt val enligt min uppfattning. Jag menar inte att man inte ska ägna uppmärksamhet, möda, ord, även svett och blod om så krävs, åt de uppgifter som man tar på sig,
själv beredd att orädd
dö för sitt land och för kära vänner.7
Men det ska vara som ett lån och tillfälligt, och själen ska hela tiden vara lugn och sund, inte avhålla sig från handling men undvika lidande och lidelse. Att bara handla kostar själen så lite att den kan handla till och med i sömnen. Men när själen sätts i rörelse måste det göras med urskillning, för kroppen känner visserligen de bördor som läggs på den precis som de är, men själen gör dem ofta större och tyngre, till skada för sig själv, och ger dem sådana proportioner som den själv finner för gott. Man kan göra en och samma sak med helt olika grader av möda och viljeanspänning. Det går utmärkt att handla utan lidelse. För hur många människor utsätter sig inte dagligen för livsfara i krig som inte angår dem och kastar sig ut i blodiga slag fast de inte ens blir störda i sin nattsömn dagen efter om de förlorar! En person kan sitta hemma, långt från en fara som han aldrig skulle våga betrakta, och vara mer lidelsefullt upptagen av det krigets utgång och pinas mer i sin själ än soldaten som satsar blod och liv i det. Jag har kunnat åta mig offentliga uppdrag utan att avlägsna mig en tum från mig själv, och jag har kunnat ge mig åt andra utan att ta bort mig från mig själv. Ett vilt och våldsamt begär hindrar en mer än det hjälper en att utföra det som man åtar sig. Det gör att vi inte står ut med sådant som motverkar eller försinkar, och det fyller oss med förbittring och misstänksamhet mot dem vi har att göra med. Vi har aldrig full kontroll över en sak om den tar oss i besittning och kontrollerar oss:
i allt ges usel hjälp av passionens
storm.8
Den som bara använder sitt omdöme och sin skicklighet går till verket mera glatt: han simulerar, böjer av, skjuter upp som det behagar honom, alltefter vad situationen kräver; han missar målet utan grämelse och vånda, oberörd och färdig för ett nytt företag, alltid med tyglarna i sin hand. Hos den som är berusad av en våldsam vilja som tyranniserar honom finner man ofrånkomligen ett stort mått av oförstånd och orättfärdighet. Han övermannas av sitt stormiga begär, hans åtgärder blir oöverlagda och ger föga frukt om inte slumpen ger dem ett ordentligt handtag. När vi bestraffar lidna oförrätter kräver filosofin att vi ska hålla tillbaka vreden, inte för att hämnden ska bli mindre, utan tvärtom för att den ska drabba hårdare och tyngre, vilket enligt filosofin förhindras av en sådan stormande lidelse. Vrede skapar inte bara förvirring; i sig själv tröttar den också ut de straffande armarna. Denna eld dövar och förtar deras styrka. På samma sätt som ”brådskan försenar”9 när man skyndar sig. Hasten lägger krokben för sig själv, hindrar och hejdar sig själv. ”Snabbheten snärjer sig själv.”10 Min erfarenhet från det dagliga livet säger till exempel att girigheten är sitt eget största hinder: ju mer spänd och stark den är, desto mindre ger den. I regel fångar den rikedomar raskare när den bär en mask av givmildhet.
En adelsman, en förträfflig människa och god vän till mig, blev nästan sjuk i huvudet av sitt alltför lidelsefulla engagemang i sin herres affärer. Denne herre, en furste, beskrev sig en gång på följande sätt för mig: han upplever olyckor lika tungt som andra, men om olyckorna är obotliga bestämmer han sig genast för att uthärda; när det gäller andra olyckor befaller han först om de nödvändiga åtgärderna, vilket han kan göra snabbt eftersom han är så rörlig i huvudet, sedan inväntar han lugnt vad som kan hända. Och jag har verkligen sett honom i aktion: då bevarade han en stor sorglöshet och en stor frihet i handling och hållning under mycket viktiga och besvärliga händelser. Jag finner honom större och dugligare i motgång än i medgång. Hans förluster länder honom till större ära än hans segrar, hans sorger mer än hans triumfer.
Betänk också att även i tomma och betydelselösa verksamheter som schack, bollspel och liknande driver ett starkt och hett engagemang i ett stormande begär själen och lemmarna till att tappa omdöme och ordning. Man blir förblindad och hindrar sig själv. Den som har en mer balanserad inställning till seger och förlust är hela tiden herre i sitt eget hus. Ju mindre han hetsar upp sig och ju mindre lidelse han ägnar spelet, desto fördelaktigare och säkrare blir hans spel.
Dessutom hindrar vi själen från att få grepp och tag om saker och ting när vi ger den så mycket att ta tag i. Somliga saker ska man bara förevisa för själen, andra ska man knyta till den, åter andra ska man införliva med den. Själen kan se och förnimma alla ting, men den ska bara livnära sig på sig själv och underrättas om det som egentligen berör den och det som egentligen är dess egendom och substans. Naturens lagar lär oss vad vi verkligen behöver. När de visa säger oss att ingen lider nöd enligt naturens mått utan att var och en lider nöd enligt sin egen uppfattning, då skiljer de skarpsinnigt mellan de begär som kommer från naturen och dem som har sin upprinnelse i vår ostyriga fantasi. De begär som har synliga gränser är naturens, de begär som flyr bort framför oss och som vi aldrig kan se slutet på är våra egna. Materiell fattigdom är lätt att bota, själslig omöjlig.
Kunde jag nöjas med det som människan anser tillräckligt
skulle det här vara nog, men nu när så inte är fallet,
hur kan vi tro att min själ då nånsin blir mättad på skatter?11
När Sokrates såg en stor mängd dyrbarheter, smycken och värdefulla ting bäras i procession genom hans stad sade han: ”Tänk så många saker som jag inte vill ha!” Metrodoros levde på tolv uns om dagen, Epikuros på mindre. Metrokles sov med fåren på vintern, på sommaren i templens pelargångar. ”Naturen räcker till för det som den kräver.”12 Kleanthes levde på sina händers arbete och skröt med att han kunde föda en Kleanthes till om han ville. Om just det som naturen ursprungligen kräver av oss för livsuppehället är för litet (och hur litet det faktiskt är och hur litet det kostar att upprätthålla våra liv uttrycks bäst av tanken att det är så litet att det undgår slumpens grepp och slag), låt oss då bevilja oss lite mer; låt oss också kalla det natur som blivit vana och betingelse för var och en av oss; låt oss värdera och behandla oss själva efter den måttstocken; låt oss utvidga våra beroenden och beräkningar ända dit. Så långt tycker jag gott att vi kan gå. Vanan är en andra natur, inte mindre mäktig. Om det saknas något som jag är van vid anser jag att det är jag själv som saknar det. Och jag skulle nästan lika gärna gå med på att man berövade mig livet som att man fick mitt liv att magra och beskar det så att det hamnade långt från det tillstånd i vilket jag har levat det så länge. Jag klarar inte längre en stor förändring och kan inte längre kasta mig in i ett nytt och ovant levnadssätt, inte ens ett rikare: ej längre finns det tid att bli en annan. Och på samma sätt som jag skulle beklaga mig om en stor framgång föll i händerna på mig nu och inte vid en tid då jag kunde glädjas åt en sådan –
Varför få tur när förmågan att nyttja den är mig förvägrad?13 –
på samma sätt skulle jag beklaga mig över ett tillskott i mitt inre. Det är nästan bättre att aldrig bli en dugande människa än att bli det så sent att man förstår sig på att leva när man inte längre har något liv. Jag, som är på väg ut, skulle gärna avstå de kunskaper jag har förvärvat om umgänge med människor åt någon som är på väg in. Senap efter middag! Jag behöver inget gott som jag inte kan använda. Vad ska den med kunskaper till som inte längre har något huvud? Ödet trampar på en liggande när det ger oss gåvor som fyller oss med berättigad ilska över att vi inte fick dem i tid. Led mig inte längre, jag kan inte längre gå. Av färdighetens alla delar är förmågan att härda ut nog för oss nu. Ge lysande färdighet att sjunga högsta körstämman till en med ruttna lungor! Skänk vältalighet till eremiten som dragit sig tillbaka i Arabiens öknar! För att falla behövs ingen konst. Slutet kommer av sig själv när ett arbete är färdigt. Min värld är förbrukad, min form uttömd. Jag tillhör helt det förgångna. Jag måste godta detta och anpassa min sorti till det.
Som exempel kan jag nämna att när påven nyligen tog bort tio dagar slog det ner mig så hårt att jag helt enkelt inte kan anpassa mig till det. Jag tillhör de år då vi räknade på ett annat sätt. En så gammal och långvarig vana gör anspråk på mig och kallar mig till sig. På den punkten är jag tvungen att vara en aning kättersk, oemottaglig för en nyhet även om den är till det bättre. Mot min vilja kastar sig min fantasi hela tiden tio dagar framåt eller bakåt och mumlar i mitt öra: ”Den där regeln gäller bara för dem som har livet framför sig.” Till och med om hälsan ryckvis besöker mig med sin sötma gör den det snarare för att få mig att sakna den än för att stå till mitt förfogande. Jag kan inte längre hysa den. Tiden går ifrån mig; utan den äger man intet. Åh så lite jag skulle bry mig om dessa höga äreposter som jag ser att man utnämns till ute i världen och som bara går till män som står i begrepp att bryta upp; man bryr sig aldrig om hur väl de sköter de här uppgifterna, bara hur kort tid: redan vid tillträdet tänker man på deras avfärd.
Kort sagt: här står jag nu, i färd med att fullborda denna människa, inte med att göra honom till en ny. Lång vana har gjort denna form till min substans, min lott till min natur. Jag menar alltså att var och en av oss svaga varelser kan ursäktas om han räknar det som inryms under vanans måttstock som sitt eget. Men jag menar också att det råder full förvirring bortom dessa gränser. Längre än så kan vi inte låta våra rättigheter sträcka sig. Ju mer vi utökar våra behov och vårt ägande, desto mer utsätter vi oss för ödets slag och för motgångar. Utrymmet för våra begär måste inskränkas och snävt begränsas till de mest omedelbara och närliggande nyttigheterna; dessutom bör deras bana inte vara rak och utmynna någon annanstans, den ska gå i cirkel så att de två ändpunkterna efter en kort sväng möts och slutar i oss själva. Handlingar som saknar denna återvändande rörelse – jag menar en snabb och verklig återkomst – som till exempel de girigas, de ärelystnas och många andras som bara går rakt fram och av sin egen rörelse hela tiden drivs längre och längre fram; dessa handlingar är felaktiga och sjukliga.
De flesta av våra handlingar är fars. ”Hela världen spelar teater.”14 Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. De räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass. Jag kan inte lära dem att skilja mellan de hälsningar som gäller dem själva från de hälsningar som gäller deras ämbete, deras följe eller deras mula. ”De går så upp i framgången att de rentav glömmer sin natur.”15 De blåser upp och förstorar sin själ och sitt naturliga sätt att tala för att höja sig till ämbetsstolens nivå. Borgmästaren och Montaigne har alltid varit två klart skilda personer. Även om man är advokat eller finansman behöver man inte vara okunnig om de skurkstreck som förekommer i de branscherna. En hederlig man är inte ansvarig för de laster och dårskaper som förekommer i hans yrke och bör inte vägra att utöva det av den anledningen; det är skick och bruk i hans land och det finns vinster att hämta. Man måste leva av världen och utnyttja den sådan den är.
Men en kejsares omdöme måste stå över hans kejsarmakt, denna kejsarmakt bör han se och uppfatta som en tillfällig, yttre omständighet, och han måste kunna glädja sig åt sitt eget sällskap och precis som Per och Pål kunna anförtro sig åtminstone åt sig själv.
Jag kan inte gå upp i en sak så fullt och helt. När min vilja får mig att välja ett parti binder jag mig inte så våldsamt vid det att förståndet smittas. Under de nuvarande oroligheterna i denna stat har mitt ställningstagande inte gjort mig blind för vare sig de lovvärda egenskaperna hos våra motståndare eller de klandervärda egenskaperna hos dem som jag har valt att följa. Folk tillber allt i det egna lägret; jag kan inte ens ursäkta det mesta i mitt. Ett fint arbete förlorar inte sitt värde därför att det argumenterar mot mig. Bortsett från stridens själva kärnpunkt har jag hållit mig i jämvikt och opartisk. ”Och utöver vad kriget kräver hyser jag inte något särskilt hat.”16 Det är jag stolt över, eftersom jag ser att de flesta begår det motsatta felet. De som förlänger sin vrede och sitt hat utanför frågan det gäller, vilket de flesta gör, visar att vreden har en annan upprinnelse, nämligen någon privat orsak; precis som bestående feber hos en person som får sin böld botad visar att febern har en annan, mer dold orsak. Det beror på att de inte hatar saken i allmänhet därför att den skadar statens och allas intresse; de avskyr den bara därför att den inkräktar på deras enskilda intresse. Det är därför de hetsas av en personlig lidelse som går utöver rättvisan och det allmännas bästa. ”Det var inte så mycket det att de samfällt klandrade alltihop, som att de var och en klandrade det som bara gällde honom.”17 Jag hoppas att vi vinner, men jag grips inte av raseri om vi inte gör det. Jag ansluter mig fullt och fast till det sundaste partiet, men jag eftersträvar inte att bli särskilt bemärkt som fiende till det andra utöver vad som är allmänt rimligt. Särskilt eftertryckligt kritiserar jag usla resonemang som de här: ”Han tillhör Ligan, för han beundrar hertigen av Guise och hans behagfulla sätt”; ”han är hänförd av kungen av Navarra och hans handlande, alltså är han hugenott”; ”han tycker att det och det är fel med kungens levnadssätt, alltså är han upprorisk i sitt hjärta”. Jag gick inte ens med på att myndigheten hade rätt när den fördömde en bok som hade gett plats åt en kättare bland vårt århundrades bästa diktare. Ska vi inte våga säga om en tjuv att han har snygga ben? Måste en kvinna stinka för att hon är hora? Fråntog man under klokare tider Marcus Manlius den lysande titeln Capitolinus, som man tidigare hade gett honom som beskyddare av den offentliga religionen och friheten? Kvävde man minnet av hans frikostighet, hans vapenbragder och de militära utmärkelserna för hans tapperhet därför att han senare eftersträvade kungamakt i strid mot landets lagar? Har man börjat hata en advokat säger man nästa dag att han är en usel talare. I ett annat sammanhang har jag talat om den nitälskan som har drivit utmärkta människor att begå liknande fel. Själv kan jag mycket väl säga: ”Här gör han fel, där gör han rätt.” På samma sätt vill sådana människor att alla i deras parti ska vara blinda och döva när förutsägelserna blir dystra eller händelserna går dem emot, och att vår övertygelse och vårt omdöme ska tjäna, inte sanningen, utan det vi vill uppnå. Jag skulle hellre begå det motsatta felet, så starkt fruktar jag att mitt begär ska förföra mig. Härtill kommer att jag har en lite försiktig misstro till de saker som jag önskar.
Under min tid har jag sett sällsamma exempel på hur okritiskt och fantastiskt lätt folk låter sin tro och sina förhoppningar ledas och manipuleras åt det håll som deras ledare gillat och haft nytta av – ovanpå hundra missräkningar, den ena efter den andra, ovanpå fantasifoster och drömmar. Då förvånar det mig inte längre att människor drogs vid näsan av Apollonios’ och Muhammeds apkonster. Vett och förstånd kvävs fullständigt av lidelsen hos sådana människor. Deras omdöme kan inte längre välja något annat än det som ler mot dem och stärker den egna saken. Alldeles särskilt lade jag märke till detta i det första av våra partier som greps av febern. Det andra partiet, som bildades senare, överträffar det första i sina försök att efterlikna det. Detta har lärt mig att det här är en egenskap som är oskiljaktigt förenad med folkliga förvillelser. När det första partiet har startat knuffar de andra fram varandra och följer vinden likt vågor. Man tillhör inte flocken om man kan lämna den och om man inte följer med strömmen. Men man gör verkligen fel mot laglydiga partier om man försöker stödja dem med skurkstreck. Det har jag alltså motsatt mig. Det medlet fungerar bara på sjuka huvuden. För friska finns det metoder som inte bara är hederligare utan också säkrare för att hålla modet uppe och förklara motgångar.
Himlen har aldrig skådat och kommer heller aldrig att skåda en så djup oenighet som den mellan Caesar och Pompeius. Ändå tycker jag att man kan se att dessa ädla själar visade stor självbehärskning mot varandra. Rivaliteten om ära och makt drev dem inte till rasande och besinningslöst hat, det var en rivalitet utan ondska och nedsvärtning. I deras mest förbittrade krigshandlingar urskiljer jag en rest av respekt och välvilja, och jag bedömer att om det hade varit möjligt skulle båda ha föredragit att fullgöra sina uppgifter utan att krossa den andre framför att fullgöra dem genom att krossa honom. Tänk så annorlunda det var med Marius och Sulla: se upp!
Vi ska inte störta oss så vettlöst efter våra känslor och intressen. När jag var ung motsatte jag mig kärleken när jag märkte att den fick alltför starkt grepp om mig; jag såg till att den inte blev så behaglig för mig att den slutligen övermannade mig och jag helt och hållet kom i dess makt, och likadant gör jag vid alla andra tillfällen då min vilja tar för sig med alltför stor aptit. Jag lutar mig åt andra hållet när jag ser vart den strävar och jag märker hur den dyker ner i sitt eget vin och berusar sig. Jag göder aldrig dess lust så långt att jag inte kan återvinna kontrollen över den utan att lida blodiga förluster.
Själar som är så förslöade att de bara ser saker och ting till hälften har det så lyckligt ställt att skadliga ting skadar dem mindre. Det är en andlig spetälska som har ett drag av hälsa – en sådan hälsa som filosofin inte alls föraktar. Men därför finns det inget skäl att kalla den visdom, vilket vi ofta gör. Under antiken var det till exempel en som hånade Diogenes när han stod helnaken mitt i vintern och omfamnade en snögubbe för att pröva vad han tålde. När mannen påträffade Diogenes i den ställningen frågade han: ”Fryser du mycket nu?” ”Inte alls”, svarade Diogenes. ”Vad är det då som är så svårt och förebildligt, tycker du, med att stå så där?” svarade den andre. För att mäta en människas ståndaktighet måste man med nödvändighet veta hur mycket han lider.
Men själar som tvingas uppleva motgångar och ödets slag i hela deras djup och hårdhet; själar som tvingas bära dem i deras tyngd och smaka dem i deras naturliga bitterhet måste göra allt de kan för att undvika sådant som orsakar olyckorna, och de måste hålla sig borta från vägar som leder dit. Vad gjorde kung Kotys? Han betalade rundhänt för den vackra, rikt utarbetade servis som man erbjöd honom, men eftersom den var särdeles skör slog han genast sönder den för att i god tid avvärja en så närliggande anledning att bli arg på sina tjänare. På samma sätt har jag medvetet undvikit att blanda ihop mina affärer med andras och sett till att mina ägor inte gränsar till några som tillhör släktingar eller människor som jag måste knyta nära vänskapsband med: sådant grannskap brukar leda till fiendskap och split. Förr gillade jag turspel med kort och tärning. Det slutade jag med för längesen, helt enkelt därför att jag inte kunde låta bli att känna ett stick i hjärtat, hur oberörd min jag än satte upp, när jag förlorade. En man av ära som måste känna sig träffad i hjärtat av en anklagelse för lögn eller någon annan förolämpning och som inte kan ta en dålig ursäkt som betalning och tröst; en sådan man bör undvika att ge sig in i några häftiga gräl. Jag skyr dystra och grälsjuka människor som pesten, och samtal där jag inte kan delta opartiskt och lidelsefritt blandar jag mig inte i om inte plikten tvingar mig. ”Det är bättre att de aldrig börjar än att de bryter.”18 Det säkraste sättet är alltså att förbereda sig innan det händer något. Jag vet mycket väl att somliga visa har valt en annan väg och inte varit rädda för att slå klorna i alla möjliga saker och engagera sig djupt i dem. Sådana människor litar på sin styrka, med dess hjälp skyddar de sig mot alla slags motgångar; olyckorna bekämpar de med sin starka förmåga att härda ut,
som när en klippa
skjuter ut i vidsträckta havet och utsätts för vågor,
piskas av rasande vind men trotsar den samlade kraften
från alla himlens och havets hot och själv förblir orörd.19
Låt oss inte ge oss i kast med sådana förebilder, så långt når vi aldrig. De är fast beslutna att hårdnackat och med bevarad fattning se sitt land gå under, ett land som ägde och styrde hela deras vilja. För oss vanliga själar är detta alltför krävande och hårt. Den inställningen fick Cato att överge det ädlaste liv som nånsin har levts. Vi andra är små människor och måste fly längre bort från stormen; vi ska inte försöka uthärda den utan försöka undvika att uppleva den; vi ska dra oss undan slag som vi inte kan parera. När Zenon såg att Chremonides, en ung man som han älskade, närmade sig och tänkte sätta sig bredvid honom reste han sig hastigt. Kleanthes frågade varför och Zenon svarade: ”När någon kroppsdel hotar att svälla har jag förstått av läkarna att man först och främst ska hålla sig lugn och undvika upphetsning.” Sokrates säger inte: ”Ge inte efter för skönhetens lockelse, stå emot den, bjud den spetsen.” Nej, han säger: ”Fly från skönheten, spring ur dess åsyn och undvik att möta den som om den vore ett kraftigt gift som sprutas ut och träffar på långt avstånd.” Och när hans goda lärjunge uppdiktar eller återger – men enligt min åsikt snarare återger än uppdiktar – den store Kyros enastående egenskaper låter han honom misstro sina krafter att stå emot den berömda Pantheas gudomliga skönhet och dess lockelser; hon var hans fånge och Kyros anförtrodde uppgiften att besöka och vakta henne åt en annan man med mindre handlingsfrihet än han själv. Den helige Ande säger samma sak: ”Inled oss icke i frestelse.”20 Vi ber inte att vårt förnuft inte ska nedkämpas och överväldigas av den sinnliga lusten, utan att förnuftet inte ens ska sättas på prov; att vi inte ska försättas i ett tillstånd där vi har att utstå syndens närmanden, anmaningar och frestelser; och vi bönfaller Vår Herre att han ska bevara vårt samvete lugnt, helt och fullständigt fritt från all kontakt med det onda.
De som säger att deras lidelsefulla hämndbegär eller någon annan sorts plågsam lidelse är berättigad talar ofta sanning om hur sakerna är, men inte om hur de var. När de talar till oss har de själva redan gött och utvecklat orsakerna till sitt felsteg. Gå då längre tillbaka, påminn dem om hur orsakerna såg ut från början, så står de där med ändan bar. Menar de verkligen att deras felsteg är mindre bara för att det nu har blivit äldre, och att följden av en orätt början är rätt? Den som i likhet med mig vill att det ska gå väl för hans land utan att han ska förbittras och grämas för den sakens skull blir bedrövad men inte utom sig av att se hur det hotas, antingen av ödeläggelse eller av en lika ödeläggande fortsättning på dess nuvarande tillstånd. Arma fartyg som rycks av vågor, vindar och styrman i så olika riktningar:
styrmannen, vinden och vågorna drar det
bort åt så olika håll.21
Den som inte gapar efter furstars gunst som något oumbärligt känner sig inte särskilt stucken av deras kyliga mottagande och ansiktsuttryck eller av deras nyckfulla vilja. Den som inte ruvar på sina barn och sina hedersbetygelser med slavisk hängivenhet kan leva förträffligt också när han har förlorat dem. Den som gör gott först och främst för att tillfredsställa sig själv påverkas knappt när han märker att folk inte bedömer hans handlingar efter hans förtjänster. Med ett fjärdedels uns tålighet klarar man sådana olägenheter. Jag finner mig väl till rätta med hjälp av följande princip: jag köper mig fri så billigt jag kan redan från början, och med den principens hjälp tycker jag att jag har undvikit många plågor och svårigheter. Med obetydlig ansträngning hejdar jag mina sinnesrörelser vid första impulsen och överger ett ämne som börjar tynga mig innan jag har ryckts med av det. Den som inte hejdar loppet vid starten kan aldrig hejda det. Den som inte kan stänga dörren för känslorna kan aldrig jaga ut dem när de väl sluppit in. Den som inte får bukt med starten får aldrig bukt med slutet. Och den som inte kunnat stå emot en stöt av känslorna kan aldrig stå emot att de bringar en på fall. ”De driver nämligen på sig själva så snart man en gång har lämnat förnuftet, svagheten befordrar sig själv, ger sig aningslöst ut på djupt vatten och finner inget ankarfäste.”22 I god tid känner jag de svaga vindarna som kommer och gör sina försök med mig; de susar i mitt inre och förebådar storm
likt suset som hörs då
vindens första stöt fångas upp av en skog och det mullrar
rullande, dovt, som ett varsel för sjömän om stormen so nalkas.23
Hur många gånger har jag inte begått en alldeles uppenbar orätt mot mig själv för att undgå risken att drabbas av en än värre orätt av domarna efter oändliga förargelser och smutsiga och tarvliga knep som är mer mot min natur än tortyr och bål! ”Det är lämpligt att undvika rättegång så långt det är tillåtet, kanske också litet längre än vad som är tillåtet. För det är inte bara generöst utan ibland också lönsamt att någon gång göra lite avkall på sina rättigheter.”24 Om vi vore kloka borde vi glädja oss och bravera på samma sätt som jag en dag hörde sonen i en fin familj naivt berätta för alla att hans mor just hade förlorat ett mål som om det var en hosta, en feber eller något annat som är besvärligt att dras med. Till och med de fördelar som ödet kan ha gett mig – släktförbindelser och kontakter med dem som har högsta myndighet i dessa frågor – har jag samvetsgrant och envist undvikit att utnyttja för att skada andra eller för att vidga mina rättigheter mer än de verkligen är värda. Kort sagt har jag med mina dagliga bemödanden åstadkommit att jag – som tur är, måste jag säga! – hittills har undgått alla de rättegångar som vid flera tillfällen har erbjudit mig sina tjänster, och det med all rätt om jag hade velat höra på det örat. Likaså har jag undgått tvister och gräl. Snart har jag levat ett långt liv utan att ha lidit eller tillfogat någon skada, och utan att ha hört någon kalla mig något värre än mitt namn, en sällsynt nåd från himlen.
Våra största oroligheter har löjliga drivkrafter och orsaker. Vilken katastrof utsatte sig inte vår siste hertig av Burgund för på grund av en kärra med fårskinn! Och var inte graveringen på en ring den första och viktigaste orsaken till den mest fasansfulla omskakning som världsmaskineriet nånsin har upplevt? Ty Pompeius och Caesar är bara avkomlingar och efterföljare till de andra två. Och under min tid har jag sett kungarikets klokaste huvuden samlas under stora ceremonier och till stora offentliga kostnader för att ingå fördrag och avtal där det verkliga beslutet samtidigt har varit helt och hållet beroende av hur samtalen förlöpte i damernas budoar och av vad något litet fruntimmer kunde tycka. Diktarna insåg detta klart när de lät Grekland och Asien brinna och blöda för ett äpples skull. Se efter varför en man sätter liv och ära på spel med svärd och dolk; be honom tala om vad som vållade striden – han kan inte säga det utan att rodna, så tom och obetydlig är anledningen. Till att börja med behövs det bara litet eftertanke, men så snart du har klivit ombord sträcks alla skot. Här krävs det större, mer krävande och betydelsefulla förråd. Hur mycket lättare är det inte att låta bli att gå in än att ta sig ut! Vi bör göra tvärtemot vad vasstrået gör: det frambringar först en lång, rak stjälk, men som om vasstrået vore uttröttat och andfått bildar det sedan en rad tjocka knutar, ett slags vilopunkter som visar att vassen inte längre har kvar den där första styrkan och beständigheten. Nej, snarare bör man börja varligt och svalt, spara andhämtning och kraftinsatser till arbetets höjdpunkt och fullbordan. Vi styr saker och ting i början och håller dem under vår kontroll, men sedan, när de har satts igång, är det de som styr oss och drar oss med och vi får lov att följa dem.
Det betyder dock inte att den här principen har befriat mig från alla svårigheter eller att jag inte många gånger har haft det besvärligt att trycka ner och tygla mina lidelser. De går inte alltid att styra efter omständigheternas betydelse, och själva deras start är ofta häftig och våldsam. Trots allt har alla en hel del att spara och vinna på att följa min princip – utom de som inte är nöjda med en vinst om de inte blir omtalade. För i verkligheten förs en sådan handling bara upp på ens eget inre konto. Du blir gladare av den men du blir inte mer uppskattad, eftersom du bättrade dig själv innan du gick ut i dansen och saken blev synlig för alla. Men samtidigt är det så, inte bara när det gäller den här utan också när det gäller alla andra plikter i livet, att de som strävar mot ära väljer en helt annan väg än de vilkas mål är ordning och förnuft.
Jag vet människor som oöverlagt och rasande ger sig ut på banan och sedan saktar farten under loppet. Plutarchos säger att de som genom förkastlig falsk blygsamhet är svaga och som lätt går med på allt man ber dem om – att de längre fram har lätt att bryta sina löften och ta tillbaka. Det är likadant med människor som lätt hamnar i konflikt: de kommer ur lika lätt. Samma tröghet som hindrar mig från att gå in i en konflikt skulle sporra mig när jag väl hade kommit igång och blivit upphetsad. Det är en dålig vana: har man väl börjat måste man fortsätta eller gå under. ”Börja kyligt men fortsätt eldigt”, sade Bias. Brist på klokhet ger brist på mod, vilket är ännu mer outhärdligt.
De flesta uppgörelser som ingås under våra stridigheter nuförtiden är skamliga och förljugna. Vi försöker bara rädda skenet samtidigt som vi sviker och förnekar våra verkliga avsikter. Vi smetar över själva sakförhållandet. Vi vet hur vi sade det och vad vi menade med det, och alla som var med vet det liksom de av våra vänner som vi ville att de skulle fatta att vi hade rätt. På bekostnad av vår handlingsfrihet och det egna modets ära förnekar vi det vi anser och kryper in i lögnens kaninhål för att komma överens. Vi anklagar oss själva för lögn för att komma ifrån den anklagelse för lögn som vi riktat mot någon annan. Du ska inte se efter om det som du har gjort eller sagt kan tolkas på ett annat sätt, det är din sanna och uppriktiga tolkning som du hädanefter ska hävda, vad det än kan kosta dig. Man talar till din dygd och till ditt samvete; de går inte att gömma bakom någon mask. Låt oss överlåta sådana låga metoder och knep åt domstolarna och deras lagvrängeri. De ursäkter och bortförklaringar som jag dagligen ser folk komma med för att sona ett övertramp tycks mig fulare än själva övertrampet. Det hade varit bättre att kränka motståndaren en gång till än att kränka sig själv genom att ge honom en sådan gottgörelse. Du utmanade honom när du brann av vrede, nu ska du lugna ner honom med smicker när du är kylig och mer förnuftig: på så sätt backar du mer än du har ryckt fram. Jag anser inte att en adelsman kan säga något som är så förkastligt att det inte är skamligare för honom att ta tillbaka när man tvingar honom med makt att ta tillbaka det: hos honom är egensinne ursäktligare än feghet.
Jag har lika lätt att undvika lidelserna som jag har svårt att behärska dem. ”Det är lättare att rycka loss dem från själen än att tygla dem.”25 Må den som inte kan nå den ädla stoiska orubbligheten rädda sig som jag in i den folkliga okänslighetens famn. Det som stoikerna gjorde av dygd vänjer jag mig att göra av temperament. Mellanregionerna hyser stormarna, de båda ytterområdena, filosofernas och böndernas, möts i frid och lycka:
Lycklig den som lärt känna tingen och deras orsak,
den som besegrat all skräck och det obevekliga ödet
och inte räds den girige Acherons dånande vatten.
Lycklig också den som känner lantlivets gudar:
gamle Silvanus och Pan och systerskaran av nymfer.26
Alla ting är svaga och spröda vid födseln. Därför måste man hålla ögonen öppna när de uppstår, för medan faran då är så liten att man inte upptäcker den upptäcker man ej längre botemedlet när faran blivit större. Jag hade fått svårt att smälta den miljon motgångar som hade mött mig varje dag om jag hade gått ärelystnadens väg – svårare än det var att hejda den naturliga böjelse som drev mig i den riktningen:
jag blev med rätta rädd
för att själv sticka upp, därmed bli vida känd.27
Alla handlingar som utförs offentligt blir föremål för osäkra och skiftande tolkningar, ty alltför många huvuden bedömer dem. Somliga säger om min ämbetsutövning här i staden (och jag är glad att jag nu kommer in på den, inte för att den är värd det utan därför att den kan tjäna som exempel på mitt förhållningssätt i sådana fall) att jag uppträdde för trögt och var svagt engagerad, och det är inte utan att de har rätt. Jag försöker hålla min själ och mina tankar lugna. ”Dels har jag alltid varit lugn av naturen, dels är jag nu lugn av ålder också.”28 Och om mina tankar någon gång rycks med av något starkt och genomträngande intryck sker det faktiskt mot min vilja. Denna naturliga tröghet ska man ändå inte ta som bevis på oduglighet, för brist på intresse och brist på förstånd är två olika saker; än mindre ska man ta det som bevis på likgiltighet och otacksamhet mot stadens invånare, som gjorde allt de kunde för att gå mig till mötes, både innan de hade lärt känna mig och därefter, och som gjorde ännu mer för mig när de valde om mig än när de utsåg mig första gången. Jag önskar dem allt tänkbart gott, och hade det getts tillfälle finns det inget som jag inte hade gjort för att tjäna dem. Jag mödade mig lika mycket för dem som jag gör det för mig själv. De är goda, krigiska och ädla människor som ändå kan inordna sig, visa disciplin och tjäna en god sak om de får bra ledning. Man säger också att min ämbetstid förlöpte utan att avsätta några märkbara spår. Verkligen träffande! Man kritiserar mig för passivitet vid en tid då nästan alla beskylldes för att göra för mycket. Jag hoppar av otålig iver att handla när viljan drar i mig. Men denna iver är fiende till ihärdigheten. Om någon vill utnyttja mig som jag är ska han ge mig uppgifter där det krävs energi, frimodighet och ett rakt, kortvarigt och rentav riskabelt agerande, då kan jag åstadkomma en del; krävs det ett långvarigt, spetsfundigt, omständligt, sofistikerat och slingrigt agerande är det bättre att vända sig till någon annan.
Alla viktiga ämbeten är inte svåra. Jag var beredd att anstränga mig lite hårdare om det verkligen hade behövts. För jag kan göra något mer än vad jag gör och gillar att göra. Såvitt jag vet lämnade jag ingen åtgärd ogjord som plikten verkligen krävde av mig. Jag struntade glatt i de åtgärder som ärelystnaden blandar ihop med plikter och täcker med deras namn. Det är sådana åtgärder som oftast fyller ögon och öron och gör människor nöjda: då är det skenet och inte saken som tillfredsställer dem. Hör de inte buller och brak tror de att man sover. Mitt temperament är inte bullrande, tvärtom. Jag skulle mycket väl kunna slå ner ett uppror utan att uppröras och straffa oroligheter utan att förlora fattningen. Behöver jag vrede och upphetsning lånar jag det och tar på det som en mask. Mitt uppträdande är milt, snarare tamt än hårt. Jag kritiserar inte en ämbetsman som sover, förutsatt att de som lyder under honom också sover. Likaså lagarna. Själv värderar jag ett liv som glider fram, obemärkt, utan buller och bång, ”varken undergivet och försagt eller högmodigt”.29 Sådan är min lott. Jag är född i en släkt som har levat utan att väcka uppseende och uppståndelse, och så långt man kan minnas har den satt en särskild ära i att leva hederligt.
Vår tids människor är så vana vid oro och prål att godhet, måtta, jämnt humör, beständighet och liknande lugna och försynta egenskaper inte längre märks. Skrovliga föremål märker man, glatta hanterar man utan att lägga märke till dem; sjukdom märks, hälsa föga eller inte alls, inte heller saker som känns trevliga jämfört med dem som känns otrevliga. Om en sak kan klaras av i en rådsal men man hänskjuter den till torget; om man gör en sak mitt på dagen fast man kunde göra den föregående natt; om man är svartsjukt angelägen att själv göra något som en kollega kan göra lika väl, då arbetar man för sitt eget rykte och för sin egen enskilda vinning. Sålunda fanns det några kirurger i Grekland som utförde sina operationer på estrader i de förbipasserandes åsyn för att skaffa fler patienter till sin praktik. Sådana människor anser att goda insatser bara märks om de ackompanjeras av trumpetstötar.
Äregirighet är inte en last för små obetydliga människor som vi eller för våra bemödanden. Någon sade till Alexander: ”Din far kommer att efterlämna ett stort rike, lättstyrt och fredligt, till dig.” Men gossen var avundsjuk på sin fars segrar och på hans rättvisa styre. Han hade aldrig velat njuta av ett världsherravälde i lugn och fred. Hos Platon säger Alkibiades att han hellre vill dö utomordentligt ung, vacker, rik, ädel och lärd än leva vidare i sitt nuvarande tillstånd. Den sjukdomen är kanske ursäktlig hos en så stark och välutrustad själ. Men när små ynkliga dvärgsjälar inbillar sig att de är något och tror att de blir berömda namn därför att de har bedömt en sak rätt eller skött vaktavlösningen vid en stadsport visar de bara rumpan desto mer ju mer de tror sig sticka upp huvudet. Sådana obetydliga insatser har varken kropp eller liv; de försvinner första gången de kommer i någons mun och tar sig aldrig längre än från ett gathörn till nästa. Men gå på bara och underhåll din son och din kammartjänare med dem – som den där mannen under antiken som inte hade någon annan människa som kunde lyssna på hans självberöm och uppskatta hans tapperhet; han skröt inför sin kammarjungfru och utropade: ”Åh Perrette, tänk vilken tapper och duktig husbonde du har!” I värsta fall får du underhålla dig själv med dina prestationer, likt en rådman jag kände, som med den största möda och lika stor enfald först utspydde en båtlast paragrafer och sedan gick från rådsalen till domstolens pissoar där han gudfruktigt hördes mumla: ”Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran.”30 Den som inte kan få någon annan att betala får ta ur egen ficka.
Berömmelse köps inte så billigt. De sällsynta och förebildliga handlingar som förtjänar att bli berömda skulle aldrig stå ut med sällskap av en sådan oändlig mängd av vardagliga små handlingar. Marmorn kan hylla dina kvalifikationer hur mycket du vill för att du låtit lappa en muryta eller rensa en offentlig rännsten, men inte människor med sunt förnuft. Gott rykte följer inte på alla goda handlingar, det krävs också att de har varit svåra och märkvärdiga. Ja, inte heller är varje handling som alstras av dygd värd enkel uppskattning enligt stoikerna; de vill inte ens att man uppskattar en man som av måttfullhet avstår från en gammal surögd kvinna. De som kände Scipio Africanus beundransvärda egenskaper instämmer inte i Panaitios hyllning av hans omutlighet, eftersom den äran inte så mycket tillkommer Scipio som hela hans tid.
Vi har glädjeämnen efter vår livslott; låt oss inte rycka till oss sådana som tillhör de stora. Våra är mer naturliga, och de är gedignare och säkrare eftersom de är anspråkslösare. Eftersom vi inte avvisar äregirighet av samvetsskäl så låt oss åtminstone göra det av äregirighet. Låt oss förakta denna simpla och tiggaraktiga hunger efter berömmelse och ära som får oss att tigga den av alla slags människor – ”Vad är det för beröm om det kan köpas på marknaden?”31 – med förkastliga metoder och för vilket uselt pris som helst. Det är vanärande att bli ärad på det sättet. Låt oss lära oss att inte vara giriga på mer ära än vi kan bära. Blåsa upp sig för varenda handling som är nyttig och oklanderlig kan de göra hos vilka en sådan handling är något enastående och sällsynt; de vill visa vad det har kostat dem att prestera den. Ju mer uppseendeväckande en god handling är, desto mer minskar jag ner på dess godhet, eftersom jag misstänker att den snarare har utförts för att vara uppseendeväckande än för att vara god: utställd vara halvvägs såld. Mycket mer tilltalande är handlingar som obekymrat och utan ståhej lämnar upphovsmannens hand och som någon dugande person senare väljer ut och lyfter fram ur mörkret och ut i ljuset för dess egen skull. ”Mer berömvärt tycker jag att allt är som utförs utan skryt och utan allmän publik”, säger den mest fåfänga mannen i världen.32
Allt jag behövde göra som borgmästare var att bevara läget som det var och leva vidare, vilket betydde ljudlösa handlingar som inte märktes. Det är mycket glansfullt med förnyelse, men sånt kan man inte ägna sig åt i denna tid, då vi är hårt ansatta och enbart måste skydda oss mot allt nytt. Att avstå från att göra något är ofta lika ädelt som att göra det, men det är mindre synligt, och det lilla som jag duger till är nästan alltihop av den sorten. Kort sagt: omständigheterna under min borgmästartid fogade sig efter mitt temperament, och det är jag dem mycket tacksam för. Det finns väl ingen som vill bli sjuk för att se sin läkare i arbete, och nog borde man prygla den läkare som önskar oss pest för att han ska få praktisera sina färdigheter? Jag delade aldrig den orättfärdiga och rätt utbredda inställningen att önska att stadens oroliga och sjukliga tillstånd skulle framhäva mitt styre och skänka det glans och ära: jag lade redligen manken till för att saker och ting skulle flyta mer smärtfritt och lätt. Den som inte vill ge mig äran för den ordning och det milda och tysta lugn som åtföljde min skötsel kan i alla fall inte ta ifrån mig den del däri som jag har tack vare min goda tur. Jag är så funtad att jag lika gärna vill vara gynnad av turen som klok, och lika gärna vill ha Guds nåd som mitt eget handlande att tacka för mina framgångar. Rätt vältaligt hade jag klargjort för alla hur föga skickad jag var för sådana offentliga angelägenheter. Värre än att jag är föga skickad är att jag inte alls är missnöjd med att vara det, och att jag inte alls försöker avhjälpa min oförmåga, med tanke på det levnadssätt som jag är inriktad på. Själv blev jag inte heller nöjd med min insats, men i stort sett lyckades jag med det som jag hade lovat mig själv, och jag överträffade rentav vida vad jag hade lovat dem som jag hade att göra med, för jag lovar helst lite mindre än vad jag kan och hoppas kunna hålla. Jag är säker på att jag inte har efterlämnat vare sig oförrätter eller hat. Och om jag har lämnat saknad och längtan efter mig vet jag åtminstone säkert att det inte är något som jag särskilt har eftersträvat:
skulle jag sätta lit till ett monster som detta,
helt glömma bort vad som döljs under havets fridfulla yta,
under dess rofyllda dyning?33
1 fugax rerum securaque in otia natus. Ovidius, Tristia 3, 2, 9. ↵
2 In negotiis sunt negotii causa. Seneca, brev 22, 8. ↵
3 incedis per ignes / suppositos cineri doloso. Horatius, Carmina 2, 1, 7–8. ↵
4 uterque bonus pacis bellique minister. Vergilius, Eneiden 11, 658. ↵
5 Imperiti enim iudicant et qui frequenter in hoc ipsum fallendi sunt, ne errent. Quintilianus 2, 17, 28. ↵
6 Qui sibi amicus est, scito hunc amicum omnibus esse. Seneca, brev 6, 7. ↵
7 non ipse pro caris amicis / aut patria timidus perire. Horatius, Carmina 4, 9, 51–52. ↵
8 male cuncta ministrat / impetus. Statius, Thebais 10, 704–705. ↵
9 festinatio tarda est. Curtius 9, 9, 12. ↵
10 Ipsa se velocitas implicat. Seneca, brev 44, 7. ↵
11 Nam si, quod satis est homini, id satis esse potesset, / hoc sat erat; nunc, cum hoc non est, qui credimus porro / divitias ullas animum mi explere potesse? Lucilius 208–210 citerat av Nonius 445, 26–28. ↵
12 Sufficit ad id natura quod poscit. Seneca, brev 90, 18. ↵
13 Quo mihi fortuna, si non conceditur uti? Horatius, Epistlar 1, 5, 12. ↵
14 Mundus universus exercet histrioniam. Johannes av Salisbury, Policraticus 3, 8. ↵
15 Tantum se fortunae permittunt, etiam ut naturam dediscant. Curtius 3, 2, 18. ↵
16 Neque extra necessitates belli praecipuum odium gero. Livius 28, 22, 2. ↵
17 Non tam omnia universi quam ea, quae ad quemque pertinent, singuli carpebant. Livius 34, 36, 5. ↵
18 Melius non incipient quam desinent. Seneca, brev 72, 11. ↵
19 velut rupes, vastum quae prodit in aequor, / obvia ventorum odiis expostaque ponto / vim cunctam atque minas perfert caelique marisque, / ipsa immota manens. Vergilius, Eneiden 10, 693–696. ↵
20 Ne nos inducas in tentationem. Mattheus 6:13, Lukas 11:4. ↵
21 in tam diversa magister, / ventus et unda trahunt. George Buchanan, Franciscanus 13–14. ↵
22 Etenim ipsae se impellunt, ubi semel a ratione discessum est, ipsaque sibi imbecillitas indulget in altumque provehitur imprudens nec reperit locum consistendi. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 18, 42. ↵
23 ceu flamina prima / cum deprensa fremunt silvis et caeca volutant / murmura, venturos nautis prodentia ventos. Vergilius, Eneiden 10, 97–99. ↵
24 Convenit a litibus quantum licet, et nescio an paulo plus etiam quam licet, abhorrentem esse. Est enim non modo liberale paululum nonnumquam de suo iure decedere, sed interdum etiam fructuosum. Cicero, De officiis 2, 18, 64. ↵
25 Exscinduntur facilius animo quam temperantur. Seneca, brev 108, 16. ↵
26 Felix qui potuit rerum cognoscere causas / atque metus omnes et inexorabile fatum / subiecit pedibus strepitumque Acherontis avari. / Fortunatus et ille deos qui novit agrestes, / Panaque Silvanumque senem Nymphasque sorores. Vergilius, Georgica 2, 490–494. ↵
27 inde perhorrui / late conspicuum tollere verticem. Horatius, Carmina 3, 16, 18–19. ↵
28 Cum semper natura, tum etiam aetate iam quietus. Quintus Cicero, De petitione consulatus 2, 9. ↵
29 neque submissam et abiectam, neque se efferentem. Cicero, De officiis 1, 34, 124. ↵
30 Non nobis, Domine, non nobis, sed nomini tua da gloriam. Psaltaren 105:1. ↵
31 Quae est ista laus quae possit e macello peti? Cicero, De finibus 2, 15, 50. ↵
32 Mihi quidem laudabiliora videntur omnia, quae sine venditatione et sine populo teste fiunt. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 26, 64. ↵
33 mene huic confidere monstro, / mene salis placidi vultum fluctusque quietos / ignorare? Vergilius, Eneiden 5, 849b, 848–849a. ↵