FÖR TVÅ TRE år sedan förkortade man året med tio dagar i Frankrike. Hur många förändringar skulle inte följa på den reformen! Det var bokstavligt talat att sätta himmel och jord i rörelse. Ändå är det ingenting som har rört sig: mina grannar finner rätta tiden för sådd, skörd och affärer och de ogynnsamma och gynnsamma dagarna på precis den punkt där de alltid har placerat dem. Vi märkte aldrig något fel med vårt gamla bruk och märker ingen förbättring med det nya. Så stor är osäkerheten överallt, så grov, dunkel och trubbig är vår iakttagelseförmåga. Det sägs att denna reglering kunde ha gjorts på ett smidigare sätt: man kunde ha gjort som Augustus och under några års följd ha tagit bort skottdagen, som under alla förhållanden är en besvärlig dag som ställer till oreda, tills man lyckats täcka bristen – inte ens det har man åstadkommit med den här ändringen, vi ligger fortfarande ett par dar efter. Och på samma sätt kunde man ha ordnat saken för framtiden genom att bestämma att den här extradagen efter ett visst antal år skulle tas bort för alltid, så att vår felräkning därefter aldrig kunde överstiga tjugofyra timmar. Vi har inget annat sätt att mäta tiden än med år. Världen har använt det i många sekler, och ändå är det ett mått som vi ännu inte har lyckats fixera; det är sådant att vi dagligen frågar oss vilken annorlunda form som andra folk har gett det och hur de har använt det. Tänk om det är som somliga säger att himlarna drar ihop sig över oss allt eftersom de blir äldre och kastar ut oss i ovisshet till och med om timmarna och dagarna? Och om månaderna – Plutarchos säger ju att astrologin på hans tid ännu inte kunde bestämma månens rörelser. Vi är verkligen väl rustade för att föra bok över händelser i det förgångna!
Som så ofta funderade jag just på vilket självrådigt och osäkert redskap det mänskliga förnuftet är. När människor ställs inför fakta upplever jag för jämnan att de hellre ägnar sig åt att söka efter orsaken till dem än att undersöka om de är sanna: de går förbi förutsättningarna men granskar noggrant deras följder. De lämnar sakerna därhän och rusar till orsakerna. Roliga sakförare. Kunskap om orsakerna tillkommer blott honom som styr över sakerna, inte oss, som bara utsätts för dem och som alltefter vårt behov har hel och full nyttjanderätt till dem utan att kunna tränga in till deras ursprung och väsen. Och vinet smakar heller inte bättre för den som känner till dess grundläggande egenskaper. Tvärtom: både kroppen och själen bryter och försvagar den nyttjanderätt de har till världen och sig själva när de blandar in anspråk på vetenskapligt vetande. Fakta berör oss, men alls inte orsakerna. Att bestämma och fördela tillkommer den som är herre och mästare, att ta emot tillkommer undersåten och lärlingen.
Låt oss återvända till vår vana att hellre söka orsaken än sanningen. Folk brukar börja så här: ”Hur går det där till?” Men de borde fråga: ”Går det till?” Vår tanke kan bygga hundra andra världar och hitta deras grundelement och sammansättning. Tanken behöver varken byggnadsmaterial eller grund. Låt den löpa på, den bygger lika lätt på tomhet som på fullhet, lika lätt med ingenting som med materia,
fullt i stånd att ge röken tyngd.1
I nästan alla fall tycker jag att man ska säga: ”Så där är det inte alls.” Jag skulle ofta vilja använda det svaret, men vågar inte, för då skriker man att det är en undanflykt som jag kommer med därför att jag är dum och okunnig. Och i regel måste jag spela narr för sällskaps skull och diskutera betydelselösa ämnen och historier som jag inte tror ett dugg på. Dessutom är det faktiskt litet ohyfsat och grälsjukt att rakt upp och ner bestrida något som presenteras som ett faktum. Och de flesta kan inte låta bli att försäkra att de har sett saken med egna ögon eller anföra vittnen som med sin auktoritet stänger vägen för våra invändningar, särskilt när det rör sig om saker som det är svårt att övertyga andra om. En följd av detta bruk är att vi känner grunderna och orsakerna till tusen saker som aldrig har existerat. Och världen slåss om tusen frågor där det är lika fel att vara för som emot. ”Det falska ligger så nära det sanna att den vise bör akta sig för att ge sig ut i så farlig terräng.”2 Sanning och lögn har samma ansikte, likadan hållning, smak och gång: vi betraktar dem med samma öga. Som jag ser det är vi inte bara slappa i vårt försvar mot bedrägeriet, vi eftersträvar och anstränger oss också att bli snärjda av det. Vi älskar att trassla in oss i något tomt och fåfängligt eftersom det står i samklang med vårt vara. Jag har sett många underverk födas under min tid. Även om de kvävs vid födseln kan vi inte låta bli att förutsäga vilken väg de skulle ha följt om de hade levat hela sin tid. Bara man hittar en trådända kan man nysta av hur mycket man vill. Och det är större avstånd mellan ingenting och den minsta saken i världen än mellan den minsta och den största. När de första som har matats med en märkvärdighet i vardande sprider sin berättelse till andra märker de på de invändningar som de möter vad det är som är svårt att övertyga andra om, och då tätar de till det stället med en bit som är falsk. Förutom att vi ”med människornas medfödda lust att medvetet ge rykten näring”3 naturligtvis inte gärna lämnar tillbaka något som man har lånat oss utan att lägga på en viss ränta och ett visst tillskott av egen tillverkning. Ett enskilt fel blir först till ett allmänt fel, sedan blir det allmänna felet i sin tur ett enskilt. På så sätt bygger hela konstruktionen upp sig själv och utvecklas medan den går ur hand i hand, så att det mest avlägsna vittnet är mer insatt än det närmaste och den sist insatte mer övertygad än den förste. Det är ett naturligt förlopp. Var och en som tror något anser nämligen att det är en barmhärtighetsgärning att övertyga någon annan om saken, och för att göra detta drar han sig inte för att lägga till något som han själv har hittat på – så mycket som han själv anser vara nödvändigt i sin berättelse för att övervinna den andres motstånd och fylla de luckor som han tycker sig märka i dennes fattningsförmåga. Jag själv, som är extremt motvillig till att ljuga och som inte alls bekymrar mig om att ge trovärdighet och auktoritet åt det jag säger, märker ändå att när jag börjar brinna för ett ämne som jag behärskar, upptänd antingen av någon annans motstånd eller av min berättelses egen hetta, då förstorar jag mitt ämne och blåser upp det med hjälp av rösten, gesterna och med starka, kraftfulla ord, men också genom att jag bygger ut historien och höjer den i färg, inte utan ett visst avbräck för den enkla sanningen. Men då gör jag det ändå med det förbehållet att så snart någon återför mig till realiteterna och begär den nakna, råa sanningen, då överger jag genast denna strävan och ger honom sanningen utan överdrifter, uppskruvade tonfall och utfyllnader. Ett livligt och högröstat sätt att tala, som mitt brukar vara, drar gärna åt överdrifter.
Det finns ingenting som människor i allmänhet är så inriktade på som att driva igenom sina åsikter. När den vanliga metoden inte fungerar använder vi också befallningar, våld, svärd och eld. Det är ett elände att hamna i den situationen att den bästa prövostenen för sanning är antalet troende i en massa där galningarna är betydligt fler än de kloka. ”Som om det verkligen funnes något som är lika kraftigt utbrett som oförnuft.”4 ”Det är detta att galningarna är många som borgar för klokheten.”5 Det är svårt att bilda sig en åsikt mot de gängse uppfattningarna. Tron på ett under griper först de enfaldiga: från dem sprids den till kloka människor genom den auktoritet som utövas av antalet vittnesbörd och deras ålder. Med mig är det så att om jag inte tror på en person i en fråga tror jag heller inte på hundra gånger en, och jag bedömer inte åsikter efter hur många år de har på nacken.
En av våra furstar fick sin goda hälsa och sitt livfulla väsen förstörda av gikt. Nyligen blev han så starkt övertygad av ryktet om en präst, som uträttade sällsamma ting och med ord och gester botade alla sjukdomar, att han företog en lång resa och sökte upp honom; med hjälp av sin starka fantasi lyckades han döva värken i benen några timmar och övertalade dem så pass att han kunde få dem att göra tjänst igen, något som de för längesedan hade glömt. Hade Fortuna låtit fem sex sådana händelser hopas kunde de ha gjort ett sådant underverk till levande verklighet. Efteråt fann man att mannen bakom dessa verk var så enfaldig och oskicklig att han ansågs ovärdig att straffas. Likadant skulle man göra med de flesta sådana saker om man granskade deras ursprung. ”Saker som bedrar oss beundrar vi bara på avstånd.”6 Så föreställer sig vår syn på långt avstånd ofta märkliga bilder, men när de kommer närmare försvinner de. ”Ett rykte bringas aldrig till klarhet.”7 Det är sällsamt att så utbredda uppfattningar i regel utgår från så tomma grundvalar och obetydliga orsaker. Just detta hindrar oss från att undersöka dem, för när man söker efter starka och tunga orsaker och syften som är värdiga en sådan spridning tappar man bort de verkliga. De undgår vår blick därför att de är så små. Och vid sådana undersökningar behövs det verkligen en mycket klok, uppmärksam och skarpsinnig undersökare som är opartisk och inte har förutfattade meningar. Hittills har alla sådana underverk och märkliga händelser hållit sig dolda för mig. Jag har aldrig sett något mer utpräglat monster och mirakel än mig själv här i världen. Med vanan och tiden blir man förtrogen med allt märkligt, men ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.
Rätten att föra fram sådana händelser och göra dem kända tillkommer i första hand Fortuna. I förrgår passerade jag en by två lieue från mitt hem och fann att det fortfarande rådde full uppståndelse på torget över ett underverk som just hade misslyckats. Saken hade sysselsatt omgivningen i månader och grannprovinserna hade också börjat röra på sig; människor av alla de slag strömmade till i stora skaror. En ung man från byn hade en natt roat sig med att härma en anderöst i sitt hem, utan annan avsikt än att ställa till med ett skämt för stunden. Det lyckades bättre än han hade tänkt sig, och för att spela på fler strängar i sitt upptåg drog han in en urdum och enfaldig flicka från byn och till slut var de tre, alla lika unga och dumma; en huspredikan blev till offentlig predikan, de gömde sig under altaret i kyrkan, talade bara nattetid och förbjöd folk att tända ljus. Från ord om jordens omvändelse och hotelser om domedagen (det är ju ämnen som inger sådan respekt och vördnad att bedrägeriet döljs) gick de över till syner och handlingar så naiva och löjliga att något så klumpigt knappt förekommer ens i småbarnens lekar. Men om Fortuna hade varit en smula mer gynnsamt stämd, vem vet vad det här gyckelspelet då hade utvecklats till? Nu sitter dessa arma satar i fängelse och får antagligen sota för den allmänna dumheten; kanske kommer någon ännu dummare att hämnas på dem för sin egen enfald. I det här fallet kan man se det hela tydligt eftersom saken är uppklarad, men i många fall av liknande beskaffenhet, som övergår vår kunskap, anser jag att vi ska vänta med vårt omdöme, både mot och för.
Det uppstår många misstag i världen, eller för att uttrycka det mer rättframt: alla misstag i världen uppstår genom att man lär oss att inte våga bekänna vår okunskap; därmed är vi också beredda att godta allt som vi inte kan vederlägga. Vi talar om alla saker på ett befallande och kategoriskt sätt. Rättsordningen i Rom krävde att även sådant som ett vittne uppgav sig ha sett med egna ögon och sådant som en domare förkunnade på grundval av den säkraste kunskap skulle formuleras på följande sätt: ”Det synes mig.” Presenterar man sannolikheter för mig som orubbliga sanningar grips jag av hat till dem. Jag älskar sådana ord som mildrar och modererar det tvärsäkra i våra påståenden som ”kanske”, ”på sätt och vis”, ”någon”, ”det sägs”, ”tror jag” och liknande. Och skulle jag ha uppfostrat barn skulle jag ha lagt detta frågande, obeslutsamma sätt att svara – ”Vad betyder det?”, ”Det där förstår jag inte”, ”Kan så vara”, ”Är det sant?” – i munnen på dem så ofta att de snarare skulle ha fortsatt att vara lärlingar i sextiårsåldern än föreställt doktorer vid tio, som de nu gör. Vill man bli botad från sin okunnighet måste man bekänna den. Iris är dotter till Thaumas. All filosofi utgår från förundran, utvecklas genom undersökning och utmynnar i okunnighet. Ja, det finns faktiskt rentav en stark och ädel okunnighet som inte står vetandet efter i ära och mod: en okunnighet som det krävs lika mycket kunskap för att fatta som det krävs för att fatta kunskapen.
I min ungdom läste jag en skildring av en rättegång kring en märkvärdig händelse som rådman Coras i Toulouse hade låtit trycka. Två män uppträdde i varandras ställe. Det enda jag minns är att jag tyckte att domaren hade gjort den skyldiges bedrägeri till något så sällsamt, så långt utanför vår och domarens kunskap, att jag fann det alldeles för djärvt att döma honom till hängning. Låt oss införa en sorts domslut som säger ”Rätten förstår ingenting” och som säger det på ett friare och rakare sätt än medlemmarna av Areopagdomstolen, som när de kände sig pressade av ett fall som de inte kunde reda ut befallde att parterna skulle komma tillbaka om hundra år.
Häxorna här i trakten riskerar livet var gång en ny författare kommer och bekräftar att det finns substans i deras fantasier. För att anpassa de exempel som den Heliga skrift ger oss på sådana saker – mycket säkra och obestridliga exempel – och ställa samman dem med händelser i vår tid krävs det en skarpare hjärna än vår, eftersom vi inte ser vare sig varför eller hur de inträffar. Kanske tillkommer det detta enda mäktiga vittnesbörd att säga oss: ”Den där mannen bedriver häxeri, och hon där, men inte han därborta.” Här måste vi tro på Gud, det är naturligtvis självklart, men fördenskull måste vi inte tro på en av oss, som förundras över sin egen berättelse (och med nödvändighet förundras över den, om han nu inte är alldeles från vettet), vare sig han talar om vad någon annan har gjort eller vänder den mot sig själv.
Jag är trög, håller mig i någon mån till sånt som är solitt och sannolikt och undgår de här förebråelserna från antiken: ”Människor sätter högre tilltro till sånt som de inte förstår.”8 ”Människosinnet har en drift att hellre tro på sånt som är dunkelt.”9 Jag är klart medveten om att folk blir arga och förbjuder mig att tvivla på sådana saker under hot om förfärliga straff. Ett nytt sätt att övertyga! Gudskelov kan min övertygelse inte styras med knytnävsslag. Låt dem trakassera människor som anklagar dem för att ha en felaktig åsikt; jag anklagar dem bara för att ha en åsikt som är förhastad och svår att tro på, och lika mycket som de fördömer jag det motsatta påståendet, fast inte lika kategoriskt. Den som fastslår sin åsikt på ett utmanande och befallande sätt visar att skälen är svaga. I en skolmässig ordstrid kan sådana deltagare verka lika övertygande som sina motståndare. ”Låt gärna saker och ting synas vara sanna, bara de inte försäkras vara det.”10 Men när de praktiska konsekvenserna dras har de senare trumf på hand. För att döda människor måste man ha en stark och lysande klarhet, och vårt liv är alltför verkligt och alltför väsentligt för att kunna svara för sådana övernaturliga och fantastiska händelser. Vad beträffar användning av droger och gifter går jag inte in på sånt, det är mord av värsta slag. Men även i sådana fall sägs det att man inte alltid ska fästa sig vid de här människornas egna bekännelser, för ibland har det hänt att de har anklagat sig själva för att ha dödat personer som man sedan har funnit leva i bästa välmåga. Vad beträffar andra naturstridiga anklagelser vill jag gärna säga att det verkligen räcker att en människa, oavsett anseende, blir trodd om sådant som är mänskligt; i fråga om sådant som går utanför hennes fattningsförmåga och verkar på ett övernaturligt sätt bör hon bara bli trodd när det har auktoriserats genom ett övernaturligt godkännande. Det privilegium som det har behagat Gud att ge vissa av våra vittnesbörd får inte fråntas sitt värde genom att utdelas på ett lättsinnigt sätt. Jag har fått öronen fyllda med tusen historier som den här: ”Tre personer såg honom en dag i öster, tre såg honom dagen efter i väster, vid det och det klockslaget, på den och den platsen, klädd så och så.” Jag skulle sannerligen inte tro ens på min egen utsaga om en sådan sak. Hur mycket naturligare och mer sannolikt tycks det mig inte vara att två personer ljuger än att en man flyger med vindarna från öster till väster på tolv timmar! Hur mycket naturligare är det inte att vårt förstånd förs bort från sin rätta plats av vår egen förvillade och flyktiga ande än att en av oss skickas upp med kött och blod av en främmande ande på en kvast genom skorstenen! Låt oss inte söka efter okända vanföreställningar utanför oss själva, vi som ständigt sätts i rörelse av våra egna inre vanföreställningar. Jag anser att man är ursäktad om man misstror ett underverk, åtminstone så länge man kan undvika den övernaturliga förklaringen och utmönstra den med hjälp av en icke övernaturlig. Jag är överens med Augustinus om att det är bättre att tvivla än att vara tvärsäker när det gäller saker som är svåra att bevisa och farliga att tro på.
För några år sedan reste jag genom en suverän furstes område. Som en ynnest och för att övervinna min misstro var han vänlig nog att helt privat låta mig möta tio tolv fångar av det här slaget medan han själv var med. Bland dem fanns en gammal gumma som verkligen var ful och vanskapt som en häxa och som sedan länge var mycket känd för att ägna sig åt häxeri. Jag fick del av både bevis och frivilliga bekännelser, jag förevisades en sorts okänslig punkt på den stackars gummans kropp, jag ställde frågor och jag fick prata så mycket jag ville, jag var så uppmärksam jag bara kunde, och jag är inte den som låter mitt omdöme låsas av förutfattade meningar. Efteråt skulle jag med gott samvete hellre ha ordinerat prustrot än odört. ”Saken tycktes snarare gälla sinnesförvirring än brott.”11 Och för sådana sjukdomar har rättvisan särskilda straff.
Vad beträffar de invändningar och argument som goda och ärbara män har riktat mot mig, både i den här frågan och ofta i andra, har jag inte hört några som har kunnat binda mig: alla har medgett en mer sannolik lösning än den som de själva har kommit fram till. Visserligen försöker jag aldrig lösa upp bevis och argument som bygger på erfarenhet och fakta; i dem finns det ingen trådända som man kan börja rycka i. Ofta hugger jag av dem som Alexander gjorde med sin knut. När allt kommer omkring sätter man ett bra högt värde på sina egna gissningar när man låter steka en människa levande för deras skull. Praestantius berättar om sin far (och det finns andra exempel på samma sak) att han föll i sömn och sov mycket djupare än vanligt. Han drömde att han var ett sto och att han användes som packhäst av några soldater, och det som han hade drömt blev sedan verklighet. Även om trollkarlar drömmer kroppsligt på det viset, och även om drömmar ibland kan få kroppslig gestalt på det sättet, anser jag ändå inte att vår vilja ska ställas till svars för det inför rätta.
Det här säger jag som en som varken är domare eller kunglig rådgivare och som inte på långa vägar anser sig värd en sådan ställning; nej, jag säger det som en vanlig människa född och förbunden att lyda staten i både handling och ord. Den som tar fasta på mina funderingar och riktar dem mot den obetydligaste lilla lag, åsikt eller sedvana i sin by skulle begå en lika stor orätt mot sig själv som mot mig. För i det som jag säger garanterar jag ingen annan säkerhet än den att detta är vad jag just då hade i tankarna. Röriga och vacklande tankar. Det är för att prata som jag tar upp allt, intet tar jag upp för att råda. ”Och jag skäms inte som de andra för att erkänna att jag inte vet det som jag inte vet.”12 Jag skulle inte uttala mig så djärvt om jag kunde resa anspråk på att bli trodd. Så här svarade jag en hög herre som klagade över att mina uppmaningar var så fräna och häftiga: ”Eftersom jag märker att ni är hårt inställd på att hålla på den ena sidan visar jag er den andra sidan så omsorgsfullt jag kan, för att upplysa ert omdöme, inte för att binda det. Gud rår över ert hjärta, han kommer att bestämma ert val.” Jag är inte så inbilsk att jag ens önskar att mina åsikter ska bli utslagsgivande i viktiga frågor; mitt öde har inte lärt upp dem att fatta så avgörande och upphöjda beslut. Förvisso har jag inte bara ett stort antal temperamentsdrag utan också tillräckligt många åsikter som jag gärna skulle få min son att gilla, om jag hade någon. Tänk om de sannaste åsikterna inte alltid är de gynnsammaste för människan, så barbariskt sammansatt som hon är!
Antingen det här nu passar in eller inte, det kvittar: i Italien finns det ett talesätt som säger att en man som inte har legat med en halt kvinna inte känner Venus i hennes fullkomliga ljuvlighet. Slumpen eller någon särskild händelse har för längesen lagt uttrycket i folkmun, och det används om både män och kvinnor, för när en skythisk man inbjöd amasonernas drottning till älskog svarade hon: ”Den halte kopulerar bäst.”13 För att undvika manligt herravälde i amasonernas stat gjorde de männen till krymplingar redan som barn och berövade dem armar, ben och andra lemmar som gav dem övertag gentemot kvinnor, och de använde männen enbart till det som vi använder kvinnor till här hos oss. Jag skulle ha sagt att en halt kvinnas ryckiga rörelser tillförde en ny njutning till könsakten och en ljuvt kittlande känsla hos dem som prövar detta, men nu har jag just fått veta att själva den antika filosofin har avgjort saken: den säger att eftersom benen och låren hos halta kvinnor inte får rätt näring på grund av deras ofullkomlighet leder det till att könsdelarna, som ligger ovanför, blir mer välfyllda, mer välnärda och kraftigare. Eller också är det så att eftersom lytet hindrar kroppsrörelse slösar de drabbade mindre med sin energi och kommer till Venus lekar med friskare krafter. Vilket också är anledningen till att grekerna talade nedsättande om att väverskor var hetare än andra kvinnor på grund av sitt stillasittande yrke, som de utövar utan att röra särskilt mycket på kroppen. Vad kan vi inte argumentera för på sådana villkor? Om väverskorna skulle jag också kunna säga att den vibration som de erfar när de sitter så där och arbetar väcker och eggar dem på samma sätt som höga damer hetsas av skakningarna och darrningarna när de åker i sina vagnar.
Bekräftar inte dessa exempel det jag sade i början: att våra orsaksförklaringar ofta föregriper sakförhållandena och utvidgar sin jurisdiktion så oändligt att de utövar den i själva tomrummet och fäller domar om sånt som inte finns? Förutom att vår uppfinningsförmåga är smidig när det gäller att hitta på orsaker till alla slags vanföreställningar har vår fantasi lika lätt att ta emot falska intryck genom synnerligen ytliga skenbilder. Ty enbart genom talesättets antika rötter och dess utbredning fick det sådan auktoritet att jag en gång förleddes att tro att jag upplevde större lust med en kvinna därför att hon var krokig och jag räknade detta som ett extra tilldragande inslag.
När Torquato Tasso jämför Frankrike och Italien säger han sig ha lagt märke till att vi har smalare ben än de italienska adelsmännen, vilket han förklarar med att vi ständigt sitter till häst – just det förhållande som får Suetonius att dra rakt motsatt slutsats! Han säger nämligen att Germanicus tvärtom fick tjockare ben av sitt ständiga ridande. Det finns inget så böjligt och föränderligt som vårt förstånd: det är Theramenes sko, som passar till båda fötterna. Förståndet är tvetydigt och skiftande, och tingen är tvetydiga och skiftande. ”Ge mig en silverdrachma”, sade en kynisk filosof till Antigonos. ”Det är inte någon kunglig gåva”, svarade denne. ”Ge mig då en talent!” ”Det är inte någon gåva till en kyniker.”
Antingen öppnar hettan fler kanaler och vidgar
dolda rör, så att fukt stiger upp i spirande växter,
eller härdar den jorden och stryper dess öppnade ådror
för att skapa ett skydd mot sipprande regn, mot solens
brännande glöd och mot nordans allt genomträngande kyla.14
Varje medalj har sin baksida.15 Det var därför Kleitomachos en gång i forntiden sade att Karneades överträffade Herkules storverk när han berövade människorna deras vana att hålla med, det vill säga deras tendens att hysa åsikter och fälla förhastade omdömen. Detta drastiska infall var enligt min åsikt en reaktion mot oförskämdheten och den omåttliga arrogansen hos dem som under antiken skröt med sitt vetande. Aisopos bjöds ut till försäljning tillsammans med två andra slavar. Köparen frågade den förste vad han dög till, och för att göra ett gott intryck lovade han guld och gröna skogar och sade att han kunde både det ena och det andra. Den andre svarade att han kunde lika mycket eller mer. När turen kom till Aisopos och man frågade också honom vad han kunde svarade han: ”Ingenting, för de där två har redan lagt beslag på allt, de kan allt.” Likadant gick det i filosofins skola: stoltheten hos dem som tillskrev människoanden en förmåga att klara allt ledde till att andra av ilska och tävlingslust hävdade att människoanden inte förmår någonting alls. Det ena lägret går till samma ytterlighet om okunnigheten som det andra om vetandet. Och då kan man inte förneka att människan är omåttlig i allt och att hon inte kan hejdas av något annat än det oundvikliga och av sin egen oförmåga att gå längre.
1 dare pondus idonea fumo. Persius 5, 20. ↵
2 Ita finitima sunt falsa veris, ut in praecipitem locum non debeat se sapiens committere. Cicero, Academica 2, 21, 68. ↵
3 insita hominibus libidine alendi de industria rumores. Livius 28, 24, 1. ↵
4 Quasi vero quidquam sit tam valde quam nil sapere vulgare. Cicero, De divinatione 2, 39, 81. ↵
5 Sanitatis patrocinium est insanientium turba. Seneca fr 34 Haase citerat av Augustinus, Guds stad 6, 10. ↵
6 Miramur ex intervallo fallentia. Seneca, brev 118, 7. ↵
7 Numquam ad liquidum fama perducitur. Curtius 9, 2, 14. ↵
8 Maiorem fidem homines adhibent iis quae non intelligunt. Okänd källa. ↵
9 Cupidine humani ingenii libentius obscura credentur. Tacitus, Historiae 1, 22, 4. ↵
10 Videantur sane, ne affirmentur modo. Cicero, Academica 2, 27, 87. ↵
11 Captisque res magis mentibus quam consceleratis similis visa. Livius 8, 18, 11. ↵
12 Nec me pudet, ut istos, fateri nescire quod nesciam. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 25, 60. ↵
13 ἄριστα χωλὸς οἰϕεῖ. Mimnermos 21a West; Scholiast till Theokritos 4, 62/63b Wendel; Diogenianos 2, 2. ↵
14 Seu plures calor ille vias et caeca relaxat / spiramenta, novas veniat qua succus in herbas, / seu durat magis et venas astringit hiantes, / ne tenues pluviae rapidive potentia solis / acrior aut Boreae penetrabile frigus adurat. Vergilius, Georgica 1, 89–93. ↵
15 Ogni medaglia ha il suo riverso. Italienskt talesätt. ↵