INGET BEGÄR ÄR naturligare än begäret efter kunskap. Vi prövar alla medel som kan leda oss till den. När förnuftet sviker oss använder vi erfarenheten –
Vägledd av visat exempel och genom att pröva sig fram på växlande sätt blir erfarenheten upphov till konsten1 –
som är ett mycket svagare och tarvligare medel. Men sanningen är en så stor sak att vi inte bör förakta någon metod som kan föra oss till den. Förnuftet har så många former att vi inte vet vilken vi ska hålla oss till. Erfarenheten har inte färre. De slutsatser som vi försöker dra av en jämförelse mellan olika händelser är osäkra, eftersom händelserna alltid är olika. Ingen egenskap är så allmän i tingens sätt att framträda som olikhet och mångfald. Både greker, romare och vi själva använder äggen som det bästa exemplet på likhet. Ändå har det funnits människor som har kunnat se skillnad på ägg; det var särskilt en i Delfi som aldrig förväxlade dem: trots att han hade många hönor kunde han avgöra vilken som hade värpt ett visst ägg. Olikheten tar sig obedd in i allt vi frambringar. Varken Perrozet eller någon annan kan glätta och bleka baksidan på sina spelkort så väl att inte vissa spelare känner igen dem bara genom att se dem rinna genom händerna på någon annan. Likheten gör aldrig tingen så lika som olikheten gör dem olika. Naturen har ålagt sig att aldrig frambringa något som är alldeles likt något annat. Därför är jag inte överens med den man som ansåg att man med en stor mängd lagar skulle kunna begränsa domarnas myndighet genom att skära upp bitar åt dem. Han förstod inte att tolkningen av lagarna ger lika stor frihet och lika stort spelrum som stiftandet av dem. Och det måste vara ett skämt när somliga tror att de kan inskränka eller stoppa våra tvister genom att påminna oss om vad som uttryckligen står i Bibeln, eftersom vår tanke finner lika stort spelrum när den granskar andras meningar som när den framställer sina egna – som om det skulle förekomma mindre agg och bitterhet när man kommenterar än när man tänker själv. Vi ser hur den mannen misstog sig. För i Frankrike har vi fler lagar än hela den övriga världen tillsammans, fler än vad som behövs för att styra Epikuros alla världar – ”nu lider vi av lagar såsom förr av brott”2 – och ändå har vi överlåtit så mycket åt domarna att ta ställning till och besluta om att det aldrig har funnits en så mäktig och tygellös frihet. Vad har våra lagstiftare vunnit på att välja ut hundratusen olika sorters handlingar och särfall och knyta hundratusen lagar till dem? Antalet står inte i någon proportion till de mänskliga handlingarnas oändliga mångfald. Även om vi mångdubblar våra tänkta fall kommer de aldrig upp till de verkliga exemplens mångfald. Lägg till hundra gånger så många och ändå kommer inte en enda framtida händelse att ansluta sig till och så exakt likna någon av alla dessa tusentals utvalda och inregistrerade händelser att det inte återstår någon avvikande omständighet som kräver ett särskilt beaktande när domen ska fastställas. Det finns ett klent samband mellan våra handlingar, som är i ständig förändring, och de fasta, orörliga lagarna. De mest önskvärda lagarna är de som är få, enkla och allmängiltiga. Ja, jag tror rentav att det vore bättre att inte ha några lagar alls än att ha så många som vi.
Naturen ger oss alltid mer lyckade lagar än dem som vi själva ger oss. Därom vittnar diktarnas skildringar av guldåldern och tillståndet som vi kan se det hos folk som inte har andra lagar än naturens. Det finns folk som till domare i sina tvister utser förste bäste som reser förbi i deras berg. Andra folk väljer ut någon bland sig på marknadsdagen, och denne får avgöra alla deras mål på stället. Vad skulle det vara för risk om de visaste bland oss avgjorde våra tvister på samma sätt, allt efter omständigheterna och med ögonmått, utan att tänka på tidigare och kommande fall? Sko efter fot! När kung Ferdinand skickade kolonister till Indien var han klok nog att se till att inga som hade studerat juridik fick komma med: han var rädd att den nya världen skulle översvämmas av processer eftersom juridiken till sin natur är en vetenskap som alstrar tvist och split; han ansåg med Platon att advokater och läkare inte är någon tillgång för ett land.
Hur kan det komma sig att vårt vanliga språk, som lämpar sig så väl för alla andra bruk, blir dunkelt och obegripligt i kontrakt och testamenten, och hur kan det komma sig att den som annars uttrycker sig klart, vad han än säger och skriver, på det här området inte kan hitta något sätt att formulera sig utan att det uppstår tvetydigheter och motsägelser? Det kan bero på att mästarna i juridiken har ägnat särskild iver åt att välja högtidliga ord och bilda fraser enligt konstens alla regler, har vägt varje stavelse på guldvåg och granskat varje sammanställning så minutiöst att de har trasslat in sig i en oändlig massa figurer och så hårfina uppdelningar att fraserna inte längre faller under någon regel eller föreskrift och inte får någon säker betydelse. ”Allt som delas upp till stoft blir kaotiskt.”3 Har någon sett hur barn försöker dela upp en klump kvicksilver i ett bestämt antal bitar? Ju mer de klämmer och knådar den och försöker få den att lyda, desto mer väcker de den ädla metallens frihetsvilja: den gäckar deras färdighet, delar upp sig och splittrar sig i oräkneliga smådelar. Det är likadant med språket, för genom att dela upp spetsfundigheterna lär man människorna att öka sina tvivel, man får oss att utvidga och differentiera svårigheterna, man förlänger dem och sprider ut dem. När man sår ut frågor och sedan hackar upp dem får man världen att krylla och sjuda av ovisshet och osämja på samma sätt som jorden blir fruktbarare ju mer den smulas sönder och plöjs på djupet. ”Det är lärdom som skapar svårigheter.”4 Vi hade våra tvivel inför Ulpianus och tvivlar ännu mer inför Bartolus och Baldus. Vi borde utplåna spåren av denna tallösa mängd av olika åsikter, inte pryda oss med dem och inte proppa dem i skallen på våra efterkommande.
Jag vet inte vad jag ska säga om saken, men erfarenheten visar att så många tolkningar skingrar sanningen och bryter sönder den. Aristoteles skrev för att bli förstådd. Om han inte lyckades med det kommer en annan, mindre begåvad man eller en tredje att klara det ännu sämre än Aristoteles, som lägger ut sina egna tankar. Vi bearbetar ämnet, och genom att spä ut det sprider vi ut det: ett ämne gör vi till tusen, och genom att mångfaldiga det och dela upp det på nytt och på nytt hamnar vi i Epikuros oändlighet av atomer. Aldrig har två män dömt likadant om samma sak, och det är omöjligt att finna två åsikter som är exakt lika, inte bara hos olika människor, utan också hos en och samma människa vid olika tidpunkter. I regel börjar jag tvivla på sånt som kommentatorn inte har brytt sig om att ta upp. Jag snubblar lättare på slät mark, likt vissa hästar jag känner till som snubblar när vägen är jämn.
Vem kan förneka att kommentarerna ökar tvivlet och ovissheten när det inte finns en enda mänsklig eller gudomlig bok som världen fångas av och som erbjuder en tolkning vilken utplånar alla svårigheter? Den hundrade kommentaren skickar boken vidare till nästa i ett törnigare och kvistigare skick än vad den förra hade funnit den. När kommer vi överens om att nu räcker det för den här bokens del, hädanefter finns det inget mer att säga? Det här syns tydligast inom lagvrängeriet. Juridisk myndighet ger vi ett otal doktorer, ett otal domslut och lika många tolkningar. Får vi därför något slut på tolkningsbehovet? Ser man några framsteg som leder till lugn och ro? Behöver vi färre advokater och domare nu än när denna lagmassa ännu var i spädbarnsåldern? Tvärtom! Vi fördunklar och begraver innebörden, och om vi inte tar oss förbi alla skrankor och stängsel kan vi aldrig mera hitta den. Människorna är inte medvetna om sin tankes medfödda sjukdom: den gör inget annat än snokar och letar, snurrar oavbrutet runt, bygger, snärjer in sig i sitt eget verk som silkesmasken och kvävs. ”Mus i tjära.”5 I fjärran tror den sig se någon sorts glimt av ljus och inbillad sanning, men medan den hastar dit korsas dess väg av så många svårigheter, hinder och nya undersökningar att dessa leder tanken på villovägar och gör den yr. Det går som det gick för hundarna hos Aisopos när de såg något som liknade ett kadaver ligga och flyta på havet: när de inte kunde nå det började de dricka havsvattnet för att torrlägga vägen till kroppen och dog av vattnet. Det stämmer också med vad Krates sade om Herakleitos skrifter: att läsaren måste vara en god simmare för att filosofens lärdom inte skulle dra ner honom och dränka honom med sitt djup och sin tyngd.
Det är bara vår personliga svaghet som gör att vi nöjer oss med vad andra eller vi själva har funnit under denna jakt på kunskap. En klokare människa nöjer sig inte med det. Det finns alltid plats för en efterföljare – rentav för oss själva – och det finns andra vägar att följa. Det finns inget slut på våra efterforskningar, vårt slut finns i den andra världen. Om själen är nöjd är det ett tecken på att den är inskränkt eller trött. Ingen ädel själ slår sig till ro i sig själv, den strävar alltid vidare och längre än krafterna räcker, den har impulser till mer än den kan prestera; om den inte avancerar, pressar sig fram, håller stånd, tar stötar och virvlar runt – då lever den bara till hälften. Dess strävanden är utan gränser och form, dess näring är förundran, jakt, tvetydighet. Apollon visade detta tydligt nog genom att alltid tala dubbelt, dunkelt och indirekt till oss, genom att aldrig tillfredsställa oss men alltid väcka vår nyfikenhet och hålla oss sysselsatta. Det är en oregelmässig, evig rörelse utan förebild och utan mål. Dess ingivelser eggar, avlöser och frambringar varandra.
Så ser man i en bäck hur vågor vandra,
de rulla fram, den ena i den andra.
I rad på rad, i ständig ström de flöda,
de jaga, fly varann i evig möda.
En våg utav en annan våg drivs fram
men före den en tredje lyft sin kam.
Och ständigt nytt är vattnet som här sorlar
men evigt samma är den bäck som porlar.6
Det läggs mer arbete på att tolka tolkningarna än på att tolka tingen, och det finns fler böcker om böcker än om något annat ämne. Vi gör inget annat än kommenterar varandra. Det vimlar av kommentatorer, författare är det stor brist på. Det viktigaste och mest ansedda vetandet i vår tid – är det inte att veta hur man ska förstå dem som vet, de lärda? Är inte detta det gemensamma slutmålet för alla studier? Våra åsikter ympas på varandra. Den första blir stam för den andra, den andra för den tredje. Så klättrar vi uppåt steg för steg. Och därav kommer det sig att den som står högst ofta vinner mer ära än han förtjänar, för han har bara kommit en hårsmån högre på den nästsistes axlar.
Hur ofta, och kanske hur dumt, har jag inte utvidgat min bok så att den har fått tala om sig själv! Dumt om inte annat därför att jag borde ha kommit ihåg vad jag säger om andra som gör samma sak: att dessa ständiga ögonkast på de egna verken visar att hjärtat skälver av kärlek till dem, och att själva de hårda och föraktfulla slag som de tillfogar dem bara är moderskärlekens kokett tillgjorda daskar – detta enligt Aristoteles, som anser att både självberöm och självkritik ofta föds ur samma högmod. Ty min ursäkt – att jag bör ha större frihet än andra eftersom jag uttryckligen skriver om mig själv och mina skrifter liksom om mina andra sysslor och att mitt ämne vänder sig mot sig själv – den ursäkten vet jag inte om alla kommer att godta.
I Tyskland vet jag att Luther har lämnat efter sig lika mycket, ja rentav mer splittring och oenighet om innebörden i sina egna åsikter än vad han har väckt om den Heliga skrift. Våra tvister gäller ord. Jag frågar vad ”natur”, ”vällust”, ”cirkel” och ”substitution” betyder. Frågan gäller ord och svaret ges i samma mynt. En sten är en kropp. Men somliga envisas: ”Och vad är en kropp?” – ”Substans.” – ”Och vad är substans?” och så vidare. Till slut har han som ska svara knuffats bort till sista sidan i sitt lexikon. Man byter ut ett ord mot ett annat, ofta mer okänt ord. Jag vet bättre vad ”människa” är än vad ”varelse”, ”dödlig” och ”förnuftig” är. För att reda upp en oklarhet ger man mig tre nya: det är som med hydrans huvuden. Sokrates frågade Menon vad dygd är. ”Det finns en mannadygd, en kvinnodygd, en ämbetsmannadygd, en privatmannadygd, en barnadygd och en gammelmansdygd”, svarade Menon. ”Lysande!” utbrast Sokrates. ”Vi sökte en dygd och du gav oss en hel svärm.” Vi ställer en fråga och får tillbaka en hel bikupa. På samma sätt som ingen händelse och ingen form är helt identisk med en annan finns det inte någon som är helt avvikande från en annan. Så genialt har naturen blandat. Om våra ansikten inte vore lika skulle man inte kunna skilja människan från djuret; om de inte vore olika skulle man inte kunna skilja människa från människa. Alla ting hänger samman genom ett slags likhet, varje exempel haltar, och när erfarenheten påvisar en likhet är den alltid bristfällig och ofullkomlig. Ändå kan vi knyta jämförelserna till någon bit. På samma sätt fungerar lagarna: så anpassar de sig till var och en av våra angelägenheter med hjälp av någon skruvad, pressad och skev tolkning.
När vi ser hur svårt det är att ställa upp morallagar som gäller den enskildes personliga plikt är det inte underligt att det är ännu svårare att ställa upp lagar som ska styra en mängd enskilda människor. Se bara hur den rättskipning som styr oss ser ut! Den är ett sant vittnesbörd om mänsklig svaghet, så många motsägelser och fel finns det i den. Det vi betraktar som utslag av mildhet och stränghet i rättskipningen – och de fallen är så många att jag undrar om utslagen mittemellan är lika vanliga – är sjuka delar och osunda lemmar på rättvisans kropp och väsen.
Några bönder kom nyligen rusande till mig och berättade att de just hade lämnat en man i en skog som tillhör mig: han var sårad av hundra knivhugg, andades fortfarande och bad dem vara barmhärtiga nog att ge honom vatten och hjälpa honom att resa sig upp. Bönderna sade att de inte vågade närma sig mannen utan hade flytt därifrån eftersom de var rädda för att bli gripna av lagens väktare och ställas till svars för olyckan – så som det brukar gå med människor som påträffas intill en dödad. Det skulle betyda fullständig undergång för dem, eftersom de varken kunde eller hade råd att bevisa sin oskuld. Vad skulle jag säga till dem? De hade alldeles rätt i att en sådan akt av mänsklighet skulle ha försatt dem i knipa.
Hur många oskyldiga har vi inte upptäckt som blivit straffade – då menar jag inte på grund av domarfel – och hur många är det som vi inte har upptäckt! Följande har hänt under min tid. Några män dömdes till döden för mord. Även om domen inte var offentliggjord var den i alla fall beslutad och fastställd. Just då får domarna veta av tjänstemännen vid en närliggande underrätt att de har några fångar där som klart och tydligt erkänner mordet och ger en otvetydig redogörelse för alltsammans. Domarna överlägger om de av detta skäl ska avbryta och uppskjuta domens verkställighet mot de först gripna. De diskuterar det nya i saken och det prejudikat det kan innebära för att upphäva andra domar, de betänker att den fällande domen är juridiskt korrekt beslutad och att domare inte har rätt att ändra sig. Alltså offras de arma satarna för de juridiska formaliteternas skull. Filip – eller om det var någon annan – löste ett liknande problem på följande sätt: han hade klart och tydligt dömt en man att betala dryga böter till en annan. En tid senare kom sanningen fram och det visade sig att domen var orättvis. På ena sidan stod hänsynen till själva saken, på den andra hänsynen till de juridiska formaliteterna. Filip tillgodosåg i viss mån båda sidorna: han lät domen stå fast men kompenserade den dömde ur egen ficka. Men i hans fall var det en olycka som gick att reparera; männen som jag berättade om blev hängda, och det gick inte att reparera. Hur många fällande domar har jag inte varit med om som varit brottsligare än brotten!
Allt det här får mig att minnas följande antika föreställningar: att man måste handla fel i det lilla om man vill handla rätt i det stora och begå orättvisa i små saker om man ska kunna handla rättvist i stora; att den mänskliga rättvisan är utformad efter samma modell som läkekonsten, enligt vilken allt som är nyttigt också är riktigt och lovvärt. Det påminner mig också om något som stoikerna hävdar, nämligen att naturen själv i de flesta av sina verk handlar i strid med rättvisan; och om kyrenéernas uppfattning att det inte finns något som är rätt i sig och att det är konventioner och lagar som utformar rättvisa; och om theodorianerna, som anser att det är rätt för en vis man att begå stöld, helgerån och all slags otukt om han vet att det gagnar honom.
Läget är hopplöst. Här har jag samma inställning som Alkibiades: om det står i min makt kommer jag aldrig att överlämna mig till en man som kan besluta om mitt liv i ett fall där min heder och min existens är mer beroende av min advokats skicklighet och energi än av min oskuld. Däremot skulle jag utsätta mig för en rättegång som tog hänsyn till både mina goda gärningar och mina dåliga; en rättegång där jag hade lika mycket att hoppas på som att frukta. Att slippa straff är inte tillräcklig betalning för en man som gör något mer än bara undviker brott. Vår rättvisa räcker oss bara ena handen, till på köpet den vänstra. Vem man än är förlorar man på mötet.
I Kina – ett kejsardöme vars statsorganisation och konster överträffar våra i flera avseenden utan att man har haft kontakt med eller kunskap om våra, och vars historia lär mig hur mycket rikare och mer mångskiftande världen är än vad vare sig antikens folk eller vi har förstått – i Kina är det brukligt att när kejsarens utsända ska granska förhållandena i hans provinser bestraffar de dem som missköter sina ämbeten men belönar också frikostigt dem som har skött sig bättre än väntat och gjort mer än vad plikten föreskriver. Man inställer sig inte bara för att försvara sig, utan också för att få ut något; inte bara för att få betalt, utan också för att få gåvor.
Gudskelov har ingen domare ännu talat till mig som domare i något mål, vare sig i mitt eget eller i någon annans och vare sig i brottmål eller i civilmål. Inget fängelse har tagit emot mig, inte ens på besök. Inbillningen gör att blotta åsynen är obehaglig för mig, till och med från utsidan. Jag törstar så efter frihet att om någon förbjöde mig att besöka något hörn av Indien skulle det gå ut över mitt välbefinnande litegrann. Och så länge jag finner öppen jord och himmel någon annanstans kommer jag aldrig att krypa ihop på en plats där jag måste gömma mig. Herregud så svårt jag skulle ha att stå ut med att leva som så många människor gör: de sitter fast i en del av riket, är förhindrade att besöka de större städerna och hoven och får inte använda landsvägarna därför att de har varit i delo med våra lagar. Om de lagar som jag lyder under skulle hota så mycket som fingertoppen på mig skulle jag omedelbart ge mig iväg och finna andra, var det än vore. All min obetydliga klokhet utnyttjar jag nu under vårt inbördeskrig till att se till att lagarna inte inkräktar på min frihet att komma och gå. Nu bevarar lagarna sitt anseende, inte därför att de är rättvisa, utan därför att de är lagar. Detta är den mystiska grundvalen för deras auktoritet; någon annan har de inte. Och den klarar de sig bra med. Ofta är de stiftade av dumbommar, oftast av människor som av hat till likheten saknar sinne för lika rätt, men alltid av människor: fåfängliga och principlösa upphovsmän. Inget är så tungt och omfattande belastat med vanligt förekommande fel som lagarna. Den som lyder lagarna därför att de är rättvisa lyder dem inte av just det skäl som han borde lyda dem. Med sin kaotiska och formlösa karaktär bidrar våra franska lagar till den oordning och korruption som råder i deras tillämpning. Påbuden är så oklara och inkonsekventa att det i någon mån ursäktar både ohörsamheten och felen i tolkning, handhavande och efterlevnad.
Vilket utbyte vi än kan ha av erfarenheten kan den erfarenhet som vi drar av andras exempel knappast lära oss särskilt mycket, om vi drar så litet nytta av den erfarenhet som vi får av oss själva och som vi är mer förtrogna med, och som förvisso är fullt tillräcklig för att lära oss det vi behöver. Jag studerar mig själv mer än något annat ämne. Det är min metafysik, det är min fysik.
Hur det går till när vår Gud styr den värld vi bebor,
hur vår måne går upp och hur den går ner och hur månen
kan dra ihop sina horn, åter var månad bli full,varför vindarna kommer och styr över havet och varför
sunnanvinden tar tag, hur alla regnmoln blir till,om det ska komma en dag då världens borg störtar samman7
– sök detta, ni som bekymras av världens gång!8
I detta universum låter jag mig okunnigt och sorglöst ledas av världens allmänna lag. Jag kommer att lära känna den tillräckligt när jag känner den på kroppen. Mitt vetande kan aldrig få den att byta kurs, den ändrar sig inte för min skull. Det är galenskap att hoppas på något sådant, och än större galenskap är det att bekymra sig för den saken eftersom den med nödvändighet är en och samma, allmän och gemensam för alla. Härskarens godhet och skicklighet bör helt och hållet befria oss från bekymmer om hur han härskar.
Filosofiska undersökningar och spekulationer tjänar enbart som näring för vår nyfikenhet. Med rätta hänvisar filosoferna oss till naturens regler, men de reglerna kräver ingalunda en så upphöjd kunskap. Filosoferna förfalskar naturens regler och visar oss naturens ansikte målat i alltför starka färger och alltför raffinerat, och därför får vi så många olika porträtt av något som egentligen är enhetligt. På samma sätt som naturen har gett oss fötter att gå med har den också gett oss klokhet som styr oss genom livet, en klokhet som inte är så skarpsinnig, kraftfull och prålande som den som filosoferna har uppfunnit, utan passligt smidig, lugn och välgörande, en klokhet som kan uträtta det som filosoferna med sin klokhet bara pratar om, bara vederbörande är lycklig nog att kunna använda sig själv på ett rättframt och ordnat, det vill säga naturligt sätt. Ju mer okomplicerat man förlitar sig på naturen, desto klokare gör man det. Vilken mjuk och skön och sund kudde är inte okunnigheten och bristen på vetgirighet att vila ett välbildat huvud på! Jag skulle hellre förstå mig på mig själv än på Cicero.
I den erfarenhet som jag har av mig själv finner jag tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev. Den som kan erinra sig hur måttlöst vred han en gång har varit och vart han leddes av detta raseri, han ser bättre hur ful denna lidelse är än om han läser om den hos Aristoteles, och han grips också av en mer välgrundad avsky för den. Den som minns de olyckor han har varit med om, dem som har hotat honom och de obetydliga händelser som förändrade hela hans liv; han förbereder sig därmed för kommande förändringar och kan få insikt i sin natur. Caesars liv erbjuder oss inte någon bättre förebild än vårt eget; antingen det är en kejsares liv eller ett vanligt är det alltid ett liv som berörs av allt som kan hända en människa. Låt oss bara lyssna till vår egen erfarenhet så får vi veta allt vi verkligen behöver.
Om en människa minns hur hon gång på gång har missletts av sitt eget omdöme är hon väl dum om hon inte för evigt misstror detta omdöme? När jag blir övertygad av en annan människas argument om att min uppfattning är fel, är det inte bara det nya som han har sagt mig och min okunnighet på den särskilda punkten som jag blir medveten om – det vore ingen större vinst; jag blir medveten om min allmänna otillräcklighet och mitt opålitliga förstånd: det leder till att jag försöker rycka upp mig över hela linjen. Vid alla andra fel som jag begår gör jag likadant, och den regeln känner jag att den är av stor nytta för mitt liv. Den enskilda detaljen är för mig inte en sten som jag har snubblat på; jag försöker lära mig att se upp med mitt sätt att gå överallt och strävar efter att kontrollera det. Att lära sig att man har sagt eller gjort något dumt är inget. Man måste lära sig att man bara är en dumbom – det är en viktigare och mer omfattande kunskap.
De felsteg som mitt minne så ofta har tagit, just när det var som mest självsäkert, har inte varit bortkastade: nu kan minnet svära och bedyra så mycket det vill, jag skakar ändå på huvudet, och den första invändning som görs mot dess vittnesbörd gör att jag avhåller mig från att fälla ett omdöme; jag skulle aldrig våga lita på mitt minne i någon viktig fråga eller gå i god för det när det gäller någon annan människa. Och om det inte vore så att det som jag gör på grund av sviktande minne, det gör andra ännu oftare på grund av bristande ärlighet – om det inte vore så, skulle jag alltid ta sanningen ur någon annans mun hellre än ur min egen när det handlar om fakta. Om alla höll noga uppsikt över verkningarna av och omständigheterna kring de lidelser som styr dem, så som jag har gjort med den som jag råkade ut för, skulle de kunna se när dessa var i antågande och i någon mån kunna bromsa deras häftiga anlopp. De flyger inte alltid i strupen på oss direkt; det förekommer hot och de kommer stegvis
som när vågor på öppet vatten blir vita och havet
reser sig steg för steg för att lyfta dem högre och högre
så att det stiger från bottnarnas djup och upp emot etern.9
Omdömet sitter i katedern hos mig; åtminstone bemödar det sig ordentligt om att göra det. Det låter mina känslor ha sin gång, både hatet och kärleken, till och med den kärlek som jag hyser till mig själv, utan att omdömet förändras eller fördärvas av dem. Även om omdömet inte kan förbättra de andra delarna så att de harmonierar med det, låter det sig åtminstone inte vanställas efter dem; omdömet spelar sitt eget spel.
Uppmaningen att alla skulle lära känna sig själva måste ha haft stor betydelse eftersom vetandets och ljusets gud lät inrista den maningen på framsidan av sitt tempel som en sammanfattning av allt han hade att råda oss. Platon säger också att visdom inte är något annat än ett fullgörande av denna befallning, och Sokrates bevisar detta i detalj hos Xenofon. Svårigheterna och dunklet i en vetenskap kan bara ses av dem som tar sig in i den. Det behövs nämligen en viss grad av intelligens för att kunna se att man inte vet, och man måste trycka på en dörr för att veta att den är stängd för oss. Därav den platonska spetsfundigheten att varken de som vet eller de som inte vet behöver fråga, de förra därför att de vet, de senare därför att man för att fråga måste veta vad man ska fråga om. Det är likadant med den vetenskap som går ut på att känna sig själv: detta att var och en tycker sig vara så säker och nöjd, detta att var och en tycker sig ha tillräcklig insikt visar att man inte fattar något alls, vilket Sokrates lär Euthydemos. Jag, som inte ger mig ut för att kunna något annat, finner i studiet av mig själv ett så oändligt djup och en sådan oändlig mångfald att det enda utbytet av min lärotid är att jag inser hur mycket jag har kvar att lära mig. Min så ofta erkända otillräcklighet har jag att tacka för min benägenhet att vara måttfull, att följa de trosföreställningar som jag föreskrivs, att alltid visa kyla och måtta i åsikter, att avsky den oförskämda och påstridiga arrogansen som helt och hållet tror och litar på sig själv – en dödsfiende till kunskap och sanning. Hör bara hur de lägger ut texten! Första bästa dumheter som de häver ur sig framförs med samma ton som religions- och lagstiftare använder. ”Ingenting är skamligare än att hastigt hävda och bekräfta något innan man har lärt känna det och uppfattat det.”10 Aristarchos sade att det förr i tiden knappt fanns sju vise män i världen, men att det på hans tid knappt fanns sju okunniga. Skulle inte vi ha större rätt att säga det i dag än han på sin tid? Påståelighet och halsstarrighet är tydliga tecken på dumhet. En man har kanske stått på näsan hundra gånger på en dag och ändå sätter han sig på sina höga hästar, lika orubbligt säker som förut. Man kunde tro att han har fått en ny själ och ny förståndskraft ingjuten i sig sedan förra gången och att det går med honom som med Jordens son, som i antiken fick nytt mod och ny kraft var gång han föll:
så snart han rör vid sin moder
livas hans domnade lemmar av ny energi och blir starka.11
Tror denna oförbätterliga träskalle att han tar upp ny intelligens var gång han tar upp en ny diskussion? Det är av egen erfarenhet som jag pekar på den mänskliga okunnigheten, som enligt min uppfattning är det säkraste inslaget i livets skola. De som inte vill sluta sig till att de själva är okunniga från ett så obetydligt exempel som mitt eller sitt eget, de kan inse det genom Sokrates, mästarnas mästare. Ty filosofen Antisthenes sade till sina lärjungar: ”Låt oss gå allihop och lyssna på Sokrates; hos honom blir jag lärjunge tillsammans med er.” Och när han hävdade sin stoiska skolas lära om att det räckte med dygd för att göra ett liv fullt lyckligt och utan att det behövdes något mer tillade han: ”Det skulle vara Sokrates själsstyrka då.”
Den långvariga uppmärksamhet som jag ägnar studiet av mig själv lär mig också att tämligen hyfsat bedöma andra, och det är få saker som jag talar mer lyckosamt och mer välgrundat om. Ofta händer det att jag kan se och urskilja karaktärsdrag hos mina vänner på ett tydligare sätt än de själva. Några har jag förbluffat med mina träffande beskrivningar, och jag har öppnat deras ögon för dem själva. Eftersom jag ända sedan barndomen har övat mig i att spegla mitt liv i andras har jag fått en läggning för att studera sådant, och när jag tänker efter är det få saker runt mig som undgår min uppmärksamhet och som inte kan tjäna mitt syfte: hållningar, sinnesstämningar, uttryckssätt. Jag studerar allt, både sånt som jag bör undvika och sånt som jag bör efterlikna. På så sätt kan jag på vännernas yttre manifestationer upptäcka deras inre böjelser. Men jag gör det inte för att ordna upp denna ändlösa mångfald av handlingar, så skiftande och osammanhängande, i bestämda typer och kategorier eller för att klart fördela mina indelningar och grupperingar på kända klasser och områden:
Tallös är arternas mängd och namnen går inte att räkna.12
De lärda delar in och definierar sina idéer mer specifikt och detaljerat. Jag, som inte kan betrakta dem på annat sätt än som vanan har lärt mig, utan något system, jag lägger fram mina idéer på ett allmänt och trevande sätt. Som här: jag formulerar min tanke i lösa bitar, som om det vore något som inte kan uttryckas i ett svep och i klump. Sammanhang och homogenitet förekommer inte i låga och gemena själar som våra. Visheten är en stadig, helgjuten byggnad, där varje del har sin plats och bär sitt kännemärke. ”Enbart visheten är helt och hållet vänd mot sig själv.”13 Jag överlåter åt specialisterna i filosofi att ordna denna oändliga mångfald av aspekter i grupper, att ge stadga åt vår obeständighet och få ordning på den – fast jag vet inte om de bemästrar en så invecklad, finförgrenad och slumpmässig uppgift. Jag tycker inte bara att det är svårt att få sammanhang mellan våra handlingar, jag tycker också att det är svårt att inordna en enskild handling under en grundegenskap på ett träffande sätt, eftersom de ter sig så dubbeltydiga och har så olika färg i olika belysningar.
Det som anses så säreget för kung Perseus i Makedonien, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd utan fladdrade omkring mellan alla olika livsformer och uppvisade en så växlande och irrande karaktär att varken han själv eller någon annan visste vilken sorts människa han var – det tycks mig passa in på nästan alla människor. Och framför allt har jag mött en annan man av hans format, för vilken jag tror att den definitionen skulle vara ännu mer träffande: inga mellanlägen, alltid störtande från den ena ytterligheten till den andra av oförutsägbara anledningar, aldrig en rak kurs som inte bryts av häpnadsväckande tväranden och återtåg; ingen ren och oblandad egenskap, och den sannaste bilden som man en dag kan ge av honom blir att han eftersträvade och bemödade sig om att bli känd för att vara omöjlig att känna.
Det krävs starka öron för att höra öppenhjärtig kritik av en själv. Och eftersom det är få människor som orkar höra sådan kritik utan att ta illa vid sig, utför de som vågar kritisera oss en ovanlig väntjänst. Ty det är ett uttryck för sund vänskap när man ger sig på att såra och kränka en människa för hennes eget bästa. Jag tycker att det är svårt att döma en människa vars dåliga egenskaper är fler än de goda. Platon kräver tre egenskaper hos den som vill granska en annans själ, nämligen kunskap, välvilja och djärvhet. En gång blev jag tillfrågad vad jag trodde att jag passade till om någon tänkte ta mig i sin tjänst när jag hade åldern inne,
medan ett friskare blod gav mig kraft och före den tid då tinningen börjat att lysa vit av ålder och avund.14
”Till ingenting!” svarade jag. Och jag ursäktar mig gärna med att jag omöjligt klarar av något som gör mig till en annans slav. Men till min herre skulle jag ha sagt en del sanningar om honom själv och granskat hans uppträdande om han så hade velat, inte i stora drag med skolföreläsningar, vilket jag inte behärskar – jag kan heller inte se att de som behärskar sånt åstadkommer någon verklig förbättring – utan genom att iaktta hans uppträdande steg för steg, vid alla tillfällen, och genom att bedöma det med mina egna ögon, bit för bit, enkelt och naturligt, genom att få honom att se hur han uppfattas av andra och genom att gå emot hans smickrare. Alla skulle vi vara mindre värda än kungarna om vi liksom de ständigt fördärvades av ett sådant pack. Hur skulle det gå med oss när Alexander, som var stor både som kung och som filosof, inte kunde stå emot dem? Jag skulle ha varit tillräckligt trogen, omdömesgill och fri för att klara en sådan uppgift. Det skulle vara ett ämbete utan titel, annars skulle det mista sin verkan och sitt behag. Och en sådan roll kan inte kreeras av vemsomhelst. Inte ens sanningen har ju det privilegiet att den kan användas närsomhelst och hursomhelst: hur ädelt det än är att använda sanningen har det bruket sina uppdragna gränser. Som världen ser ut händer det ofta att man släpper sanningen i örat på en furste på ett sådant sätt att det inte bara blir utan nytta, utan också så att det blir skadligt, till och med orättfärdigt. Och ingen ska få mig att tro att en rak förmaning inte kan användas på ett felaktigt sätt, eller att innehållet aldrig får anpassas efter formen. Till en sådan syssla tänker jag mig en man som är nöjd med sin lott och som vill
vara just den han är och aldrig annat15
och som är född i medelgoda förhållanden, för å ena sidan behöver han inte vara rädd för att träffa sin herre i hjärtat både häftigt och djupt och befara att därmed förstöra sin karriär, å andra sidan har han lättare att få kontakt med alla slags människor om han själv tillhör en mellangrupp. Jag skulle helst se att uppdraget gick till en enda man, för om man fördelade denna privilegierade frihet och förtrolighet på fler skulle det leda till en respektlöshet som vore skadlig. Och av den utsedde skulle jag framför allt kräva den lojalitet som innebär att han håller mun.
Man ska inte tro på en kung som skryter med sin ståndaktighet när han för sin äras skull inväntar en sammanstötning med fienden, om han inte står ut med att för sin egen nyttas och förbättrings skull lyssna på en frispråkig vän vars ord inte utövar annat våld än att de sticker i öronen – deras övriga verkan ligger i kungens hand. Nu finns det ingen sorts människor som har så stort behov av ärliga och oberoende påpekanden som kungar. De tvingas leva i offentligheten och måste anpassa sig till så många åskådares åsikter att de, eftersom det är skick och bruk att tiga om allt som kan få dem att vika av från den inslagna kursen, blir föremål för sina undersåtars hat och avsky utan att veta om det, ofta av skäl som de hade kunnat undvika utan förfång ens för sina egna nöjen, om man hade varnat dem och styrt upp dem i tid. För det mesta tänker kungens gunstlingar mer på sig själva än på sin herre, och det klarar de sig bra på, för det är verkligen en hård och farlig prövning att utföra de flesta av den sanna vänskapens plikter gentemot en härskare: för detta behövs inte bara stor tillgivenhet och frispråkighet, utan också stort mod.
Hela denna frikassé som jag här klottrar ner är när allt kommer till allt bara en förteckning över de erfarenheter som jag har gjort i mitt liv, ett liv som vad andlig hälsa beträffar kan vara exemplariskt nog om man tar dess lärdomar och gör tvärtom. Men vad kroppslig hälsa beträffar kan ingen erbjuda nyttigare erfarenhet än den som jag erbjuder, ren, oförstörd och oförvanskad av lärdom och teori. Erfarenheten står verkligen på sin egen dyngstack när det gäller läkekonst, där förnuftet får vika helt för erfarenheten. Tiberius sade att var och en som hade levt i tjugo år måste själv kunna avgöra vilka saker som var skadliga och nyttiga för honom och klara sig utan läkekonst. Det hade han kanske lärt sig av Sokrates, som rådde sina lärjungar att noga studera sin egen hälsa och betrakta detta som ett alldeles grundläggande ämne, och som tillade att det var svårt att tänka sig att en klok människa, som var noga med sina kroppsövningar och med vad han drack och åt, inte skulle se bättre än vilken läkare som helst vad som var bra och vad som var dåligt för honom. Läkekonsten förklarar ju också att den alltid har erfarenheten som prövosten för sin verksamhet. Platon hade rätt när han sade att för att bli en riktig läkare måste den som ägnar sig åt yrket ha gått igenom alla de sjukdomar som han vill bota och uppleva alla de olyckor och symptom som han ska bedöma. Det är rimligt att de ådrar sig syfilis om de vill kunna bota den sjukdomen. En sådan läkare skulle jag verkligen lita på. Ty de andra styr oss på samma sätt som en man vilken målar hav, klippor och hamnar och sitter i trygghet vid sitt bord och kör en fartygsmodell över bilden: driv ut honom i praktiken och han vet sig ingen levandes råd. Dessa läkare beskriver våra sjukdomar på samma sätt som en stadsutropare när han förkunnar att en häst eller hund har försvunnit: den och den färgen, så och så hög, sådana öron; men ställ honom inför djuret och han känner ändå inte igen det.
Gud give att läkekonsten en dag gav mig någon god och påtaglig hjälp, då skulle jag verkligen ärligt utropa:
Jag sträcker äntligt vapen för en verksam konst.16
De vetenskaper och konster som lovar att hålla kropp och själ vid god hälsa lovar oss mycket, men så finns det heller inga som i så ringa grad håller vad de lovar. I vår tid kan de som utövar dessa konster bland oss uppvisa färre resultat än alla andra. På sin höjd kan man säga om dem att de säljer läkande droger; läkare kan man inte kalla dem.
Jag har levat länge nog för att kunna redovisa vilken livsföring som har lett mig så här långt. För den som vill smaka den har jag varit som en munskänk och provsmakat den. Här kommer några delar som ingår, i den ordning som de dyker upp i minnet. Jag har visserligen inte några vanor som inte växlar med omständigheterna, men nu noterar jag dem som jag oftast har följt och som hittills har haft den största makten över mig.
Min livsföring är densamma oavsett om jag är sjuk eller frisk: samma säng, samma tidsschema, samma mat och dryck. Jag lägger inte till något alls, utom att jag ändrar mängden efter hur stark och hungrig jag är. Att vara frisk är för mig att bevara mitt vanliga tillstånd utan att något stör det. Anta att jag märker att en sjukdom drar bort mig åt ett håll: om jag då lyssnar på läkarna kommer de att vända bort mig åt ett annat håll, så att både slumpen och läkekonsten får mig ur gängorna. Inget är jag mer säker på än att jag aldrig kan skadas av sådana saker som jag under lång tid har varit van att använda. Det är vanans sak att forma vårt liv som den behagar: där är den allsmäktig. Vanan är Kirkes dryck vilken kan förändra vår natur som den tycker. Hur många folk – bara tre steg från oss – är det inte som förlöjligar vår rädsla för den fuktiga kvällsluften, som ”så uppenbart” skadar oss; våra färjkarlar och bönder skrattar också åt detta. En tysk blir sjuk om du låter honom ligga på en halmmadrass, en italienare om du lägger honom på dun och en fransman om han saknar sängomhängen och eldstad. En spanjors mage tål inte vår mat och våra magar tål inte schweiziska dryckesseder.
I Augsburg var det en tysk som roade mig med att kritisera olägenheterna med våra eldstäder med samma argument som vi brukar använda när vi dömer ut deras kakelugnar. Ty den tryckande värmen och lukten av det upphettade kaklet ger faktiskt de flesta huvudvärk, men inte mig. Men eftersom värmen är jämn och beständig och sprider sig i hela rummet och inte avger lågor och rök och inte skapar sådant drag som våra öppna spisar, kan den värmen för övrigt jämföras med vår i andra avseenden. Varför bygger vi inte på samma sätt som romarna? Det sägs nämligen att man i forntiden enbart värmde upp sina hus utifrån och i markhöjd, och därifrån spred sig värmen i hela huset genom rör i väggarna till de rum som skulle värmas. Det där har jag sett klart beskrivet någonstans hos Seneca. När tysken hörde mig prisa bekvämligheterna och skönheten i hans stad – vilket den verkligen förtjänar – började han tycka synd om mig för att jag måste lämna staden, och den första olägenheten som han påstod att jag skulle utsättas för var den huvudvärk som jag skulle få av de öppna eldstäderna på andra platser. Han hade hört någon klaga över detta och förknippade det med oss, eftersom vanan hade gjort att han inte märkte det hos sig. All värme från eld gör mig svag och tung. Ändå sade Euenos att elden var livets bästa krydda. Jag föredrar alla andra sätt att skydda sig mot kyla. Vi gillar inte vinet i botten på fatet, i Portugal älskar de dess arom och där dricks det av furstar. Kort sagt: varje folk har många seder och traditioner som inte bara är okända utan barbariska och otroliga för ett annat folk.
Vad ska vi göra med folk som bara fäster vikt vid tryckta vittnesbörd, som bara tror på människor när de finns i bok och som inte tror på sanningen om den inte är av betryggande ålder? Vi skänker våra dumheter ära när vi kör dem i tryckpressen. För sådant folk har det en annan tyngd om du säger ”Jag har läst det” än om du säger ”Jag har hört det”. Men jag, som inte tror mindre på människans tunga än på hennes skrivarhand, och som vet att man skriver med samma brist på urskillning som när man pratar, och som betraktar den här tidsåldern som lika värdefull som det förgångna – jag citerar en vän till mig lika gärna som jag citerar Gellius och Macrobius, och jag anför lika gärna vad jag själv har sett som vad dessa två har skrivit. Och på samma sätt som man säger att dygden inte blir större för att den har varat längre hävdar jag om sanningen att den inte blir visare för att den blir äldre. Jag säger ofta att det är ren dumhet som får oss att fara efter exempel från utlandet och från lärda böcker, de förekommer lika rikligt i dag som på Homeros och Platons tid. Men är det inte så att vi söker mer ära för att vi har citerat någon än för att vi själva har uttalat en sanning? Som om det vore finare att hämta våra bevis från Vascosans och Plantins tryckerier än från det vi har upplevt i vår egen by. Eller också är det förstås så att vi inte är klyftiga nog att analysera och framhäva det som sker inför våra ögon och bedöma det tillräckligt energiskt för att kunna använda det som exempel. För om vi säger att vi saknar sådan auktoritet som kan ge trovärdighet åt vårt vittnesbörd missar vi hela poängen, för jag anser att de vanligaste, banalaste och mest välkända tingen kan framstå som naturens största mirakel och som de mest förunderliga exempel, särskilt när det gäller mänskliga handlingar, bara vi kan framställa dem i det rätta ljuset.
För att nu fortsätta med mitt ämne – men bortse från sådana exempel som jag känner från böcker, och från vad Aristoteles säger om Andron från Argos: att han genomkorsade Libyens torra sandområden utan att dricka – så var det en adelsman, en man som med heder har beklätt många ämbeten, som en gång när jag var med påstod att han hade rest från Madrid till Lissabon mitt i sommaren utan att dricka. Han är stark för sin ålder och det är inget ovanligt med hans livsföring annat än att han låter bli att dricka i ett par tre månader, till och med ett helt år, har han sagt mig. Han känner törst men låter den gå över och hävdar att törsten är ett begär som lätt försvinner av sig själv, och när han dricker är det snarare en nyck än ett behov, eller för att det är gott.
Här ett annat exempel. För inte så länge sedan träffade jag en av Frankrikes lärdaste män, en man med betydande förmögenhet. Han satt och studerade i en sal som hade avskärmats med draperier, och runt honom väsnades hans tjänare ohämmat. Han sade – och Seneca säger ungefär samma sak om sig själv – att han drog nytta av detta oljud: när han bedövades av larmet var det som om han drog sig mera in i sig själv och koncentrerade sig på sina betraktelser, och som om stormen av röster fick hans tankar att studsa inåt. När han studerade i Padua hade han haft sin studerkammare intill vagnsbullret och stojet på torget under så lång tid att han lärde sig inte bara att strunta i bullret, utan också att utnyttja det för sina studier. När Alkibiades förvånade sig över hur Sokrates kunde stå ut med sin grälsjuka hustrus ständiga skällande svarade denne: ”På samma sätt som man vänjer sig vid hjulets gnissel när man hissar upp vatten ur brunnen.” Med mig är det precis tvärtom: jag har ett känsligt sinne som lätt flyger iväg. När det är försjunket i sig själv kan minsta flugsurr mörda det.
Seneca, som i sin ungdom hade anslutit sig ivrigt till Sextius idé att man inte skulle äta något som var dött, berättar att han med nöje avstod från sådan mat i ett års tid. Sedan slutade han med den dieten bara för att inte bli misstänkt för att låna denna levnadsregel från vissa nya religioner som spred den. Samtidigt anslöt han sig till Attalos regler om att man inte skulle sova på madrasser som man sjunker ner i, och ända in i sin ålderdom använde han sedan madrasser som inte gav efter för kroppen. Det som hans tids konvention fick honom att betrakta som stränghet får vår tids konvention oss att anse som vekhet.
Se på skillnaden mellan mina drängars levnadssätt och mitt eget: skytherna och indierna är inte mer avlägsna från mig i fråga om tillgångar och livsstil. Jag vet att jag har räddat några barn från tiggarstaven genom att ta dem i min tjänst, och kort därefter har de lämnat mig, mitt kök och sin livré för att återgå till sitt tidigare liv. En av dem träffade jag på när han gick och samlade sniglar till sin middag längs vägen, men varken med böner eller hot kunde jag locka bort honom från den ljuva fröjd han fann i livet som fattig. Tiggarna har sitt överdåd och sina glädjeämnen på samma sätt som de rika, och det sägs att de också har sina politiska dignitärer och hierarkier. Allt beror på vanan. Vanan kan inte bara vänja oss vid den form som det lyster den (och därför, säger de visa, måste vi stanna för den bästa formen, som vanan genast kommer att göra lättare för oss) utan också vänja oss vid förändring och variation, vilket är det ädlaste och nyttigaste som den kan lära oss. Det bästa av mina kroppsliga anlag är att jag är rörlig och föga envis. Vissa av mina böjelser är mer egna, vanliga och angenäma än andra, men med mycket obetydlig ansträngning kan jag frigöra mig från dem och lätt glida in i motsatt mönster. En ung man bör bryta mot sina egna vanor för att väcka sin livskraft och förhindra att den möglar och slappas. Och det finns inget så fördummande och förslappande levnadssätt som att leva efter föreskrifter och invanda mönster.
Vill hon fraktas en mil måste klockslaget stämma med boken;
gnider hon sig i ögonvrån så det svider kan salvan
inte tas förrän frun har granskat och läst horoskopet.17
Och ska den unge mannen följa mitt råd bör han rentav ofta gå till överdrift, annars kan minsta utsvävning driva honom i fördärvet och han blir besvärlig och klumpig i umgängeslivet. Den olämpligaste egenskapen för en gentleman är att vara överdrivet nogräknad och bunden till en bestämd, säregen stil. Och säregen är den om den inte är böjlig och följsam. Det är en skam att inte göra det som man ser sina kamrater göra därför att man inte kan eller vågar. Sådana människor får stanna i sina kök! Hos alla människor är detta opassande, men hos en krigare är det rent omoraliskt och oacceptabelt, för en krigare måste kunna vänja sig vid livets alla skiften och vedervärdigheter, som Filopoimen sade.
Även om man uppfostrade mig så långt det var möjligt till att bli en fri och oberörd människa har jag ändå med åldern och av likgiltighet fastnat för vissa sätt att vara (vid min ålder är man inte längre mottaglig för uppfostran och kan hädanefter bara sträva efter att hålla sig uppe), och utan att jag har tänkt på saken har vanan tryckt sin prägel på mig i vissa avseenden så starkt att jag kallar det en utsvävning när jag frångår vanan. Utan att uppleva det som en prövning kan jag varken sova på dagen eller äta mellan måltiderna eller på morgonen eller gå och lägga mig utan långt avstånd till kvällsmaten – tre timmar – eller avla barn annat än strax innan jag somnar eller avla dem stående eller gå svettig eller släcka törsten med oblandat vatten eller vin eller gå länge barhuvad eller få håret klippt efter middan. Jag har lika svårt att undvara mina handskar som min skjorta, lika svårt att undvara tvättning efter maten och vid uppstigandet och att vara utan sänghimmel och förhängen vid sängen, som om detta vore alldeles nödvändiga saker. Jag kan äta utan duk på bordet, men ytterst ogärna på det tyska sättet utan vit servett, eftersom jag solkar ner servetter mer än tyskar och italienare och sällan använder sked och gaffel. Jag beklagar att man inte har fortsatt en sed som jag såg inledas efter kunglig förebild, nämligen att man byter våra servetter efter varje rätt precis som man byter tallrik. Det berättas om den hårdföre soldaten Marius att han på ålderns höst blev så kinkig med drickandet att han bara drack ur en särskild bägare som var hans. Själv använder jag också helst en särskild sorts glas och dricker ogärna ur ett tarvligt glas, lika lite som jag vill att drycken ska serveras av en tarvlig hand. Alla kärl av metall bjuder mig mer emot än sådana av klart och genomskinligt material. Mina ögon ska också få smaka så gott det går.
Det är vanan som ligger bakom många sådana svagheter hos mig. Å andra sidan har naturen bidragit med sina; jag tål till exempel inte mer än två fulla måltider på en dag utan att överlasta magen; kan heller inte avstå helt från den ena måltiden utan att jag fylls av gaser, blir torr i munnen och tappar matlusten, och jag mår dåligt av att länge vistas i kvällsluft med dagg. För när jag på senare år har varit militär och tjänstgjort hela natten – det händer ju ofta – har magen i regel börjat krångla efter fem sex timmar, sedan har jag fått våldsam huvudvärk och spytt före gryningen. När de andra går och äter frukost går jag då och lägger mig, och efter den vilan är jag lika pigg som innan. Jag har alltid hört att kvällsdaggen breder ut sig först vid mörkrets inbrott, men under de senaste åren har jag umgåtts länge och förtroligt med en adelsman som fullt och fast tror att kvällsdaggen är skarpare och farligare när solen dalar och en eller två timmar före dess nedgång, varför han undviker den då men struntar i nattdaggen: han lyckades nästan inprägla detsamma i mig; inte åsikten, men känslan.
Men vad säger vi om att själva tvivlet och ifrågasättandet slår sig på vår fantasi och förändrar oss? De som direkt ger efter för sådana tendenser drar total katastrof över sig. Jag beklagar flera adelsmän som unga och kärnfriska låtit spärra in sig inomhus efter att ha följt sina läkares dumma råd. Det är i alla fall bättre att dra på sig något i lungorna än att för alltid vänja sig av med att umgås med människor genom att avstå från en så allmän sedvänja som att gå ut på kvällen. Vilken motbjudande vetenskap som förtalar de behagligaste timmarna på dygnet! Låt oss utvidga vårt herravälde så långt vi kan. Oftast hävdar man sig genom att framhärda, och man förbättrar sin fysiska konstitution, så som Caesar gjorde med sin epilepsi, genom att ringakta den och bekämpa den. Man ska följa de bästa reglerna men inte göra sig till slav under dem, utom sådana – om det nu finns någon sådan – som det är nyttigt att vara bunden och förslavad av.
Både kungar och filosofer skiter, även fina damer. De som lever i offentligheten måste hålla på formerna; jag, som lever obemärkt och enskilt, har all den frihet naturen ger. Att vara soldat och gascognare är också två egenskaper som innebär att man inte är så fin av sig. Därför vill jag säga om den nämnda förrättningen att man bör förlägga den till vissa fastställda tidpunkter på natten och med vanans hjälp tvinga sig att hålla dessa, som jag har gjort, men däremot inte tvinga sig, som jag har gjort på min ålderdom, att bli beroende av ett särskilt, bekvämt ställe eller säte för den här funktionen, eller göra den till en betungande börda genom att vara långsam och slö. Men när det gäller de smutsigaste funktionerna är det väl rätt ursäktligt att man kräver största omsorg och renlighet? ”Människan är av naturen en renlig och förfinad varelse.”18 Av alla naturliga handlingar är skitandet den jag tycker sämst om att få avbruten. Jag har sett många soldater som lidit svårt av sina magbesvär medan min mage och jag aldrig försummar att mötas på avtalad tid, det vill säga precis när jag har stigit upp, om inte någon tvingande syssla eller sjukdom kommer emellan.
Som jag sade vet jag alltså inget bättre sätt för sjuka än att lugnt hålla sig till det levnadssätt som de har uppfostrats till och vant sig vid. Förändring av vilket slag det vara månde är störande och skadligt. Vem kan väl tro att kastanjer är skadliga för en man i Périgord eller Lucca och mjölk och ost för bergsbor? Man ordinerar dem en livsföring som inte bara är ny utan raka motsatsen till deras vanliga – en förändring som inte ens en frisk kan klara. Ordinera vatten till en sjuttiårig bretagnare, lås in en sjöman i en badstuga och förbjud en baskisk lakej att vandra; då berövar man dem rörelsefriheten och till slut också luft och ljus.
Är det värt det priset att leva?19
Man förmår oss att avstå från allt som är vant och förtroligt:
för att bevara vårt liv slutar vi upp med allt liv.Kan jag väl tro att man lever när luften vi andas och ljuset,
det som styr våra steg, görs till allas fördärv?20
Gör läkarna ingen annan nytta gör de åtminstone den att de i god tid förbereder patienterna på att dö genom att bit för bit underminera och skära bort levandet för dem.
Antingen jag har varit frisk eller sjuk har jag i allmänhet gett efter för begär som har ansatt mig. Jag ger mina begär och böjelser stor makt. Jag gillar inte att bota ont med ont, och jag avskyr botemedel som ger större obehag än sjukdomen. Att lida av njursten och samtidigt lida av att avstå från glädjen att äta ostron är två onda ting i stället för ett. Sjukdomen plågar oss från ena sidan, läkarens förhållningsorder från den andra. Eftersom man hela tiden riskerar att ta miste, låt oss då hellre riskera att göra det i jakten på njutning. Folk gör tvärtom och anser att inget är nyttigt om det inte är plågsamt. Det som är lätt betraktar man med misstänksamhet. Mitt matbegär har i flera avseenden anpassat sig på ett ganska lyckligt sätt av sig själv och inrättat sig efter vad som är hälsosamt för min mage. Starka och kryddade såser tyckte jag om när jag var ung; sedan blev magen led på dem och då följde min smak genast efter. Vin är skadligt för sjuka, och det är också det första som min gom känner avsmak för när jag blir sjuk – en oövervinnelig avsmak. Allt jag äter som smakar illa skadar mig också, och ingenting skadar mig som jag äter med aptit och glädje; jag har aldrig fått men av något som jag har gjort med glädje. Och ändå har jag i stor utsträckning låtit det som gett mig lust få gå före alla läkarbeslut. Och i min ungdom,
när Cupido så ofta flög runt här och lyste omkring mig;
strålande var hans gestalt, gul som saffran hans dräkt;21
då hängav jag mig lika tygellöst och lättsinnigt som alla andra åt begäret, som höll mig i sitt grepp,
och utan ära stred jag väl inte där22
även om jag utmärkte mig mer genom långvarighet och uthållighet än häftighet i attacken.
Knappt sex gånger i sträck var – vad jag minns – mitt rekord.23
Det är sannerligen bedrövligt och märkligt att bekänna hur ung jag var första gången det slumpade sig att jag kom under begärets herravälde. ”Slumpade sig” är verkligen rätt ord, för det var långt före den ålder då man kan fatta beslut och vara medveten. Jag minns ingenting om mig själv så långt tillbaka i tiden. Och där kan mitt öde jämföras med Quartillas, hon som inte kunde minnas att hon varit jungfru:
därav armhålans stank och behåring i förtid, och skägget – det gjorde mamma helt paff.24
Läkarna anpassar i regel sina föreskrifter efter våldsamheten hos de häftiga begär som ansätter de sjuka, och det med god effekt. Hur märkligt och skadligt detta begär än må vara kan man inte tänka sig att naturen inte har sin del i det. Och hur mycket betyder det inte att tillfredsställa fantasin! Enligt min åsikt är det fantasin som är viktigast, åtminstone viktigare än alla andra förmågor. De svåraste och vanligaste sjukdomarna är de som fantasin tynger oss med. Det spanska talesättet ”Gud beskydde mig mot mig själv”25 tilltalar mig på flera sätt. När jag är sjuk är jag ledsen över att jag inte har något begär som kunde ge mig glädjen att tillfredsställa det – läkarna skulle i så fall knappt kunna hindra mig. Det är likadant när jag är frisk: jag ser nästan inget mer att hoppas på eller begära. Det är bedrövligt att vara slak och försvagad till och med i sin förmåga att önska.
Läkekonsten är inte så säker att vi själva saknar auktoritet i allt vi gör. Läkekonsten skiftar med klimatet, med månfaserna, med Fernel och Scaliger. Om din läkare inte tycker det är bra att du sover, att du dricker vin eller äter den och den maten – strunta i honom! Jag hittar en annan läkare åt dig som tycker tvärtom. Läkarnas olika argument och åsikter omfattar alla former. En gång såg jag en stackars sjuk som svimmade och höll på att dö av törst för att bli frisk, och sedan blev han utskrattad av en annan läkare som fördömde behandlingen och sade att den var skadlig. Nog hade han lidit för en god sak! Nyligen dog en läkare av njursten: han hade iakttagit den yttersta avhållsamhet för att bekämpa sin sjukdom, men hans kolleger säger att fastan tvärtom hade torkat ut honom och upphettat gruset i njurarna.
Jag har märkt att när jag är sårad eller sjuk blir jag lika upphetsad och skadad av att tala som av att ägna mig åt vilkensomhelst annan utsvävning. Det kostar på att använda rösten: jag blir trött av den, för den är så hög och stark att när jag har varit i färd med att tala till höga män om viktiga saker har de tvingats besvära mig med att be mig sänka rösten. Den här historien är värd en utvikning. Det var en man i en grekisk filosofskola som talade högt precis som jag. Ordföranden sade till honom att han måste tala lägre. ”Då får han skicka mig ett besked om vilket röstläge han vill att jag ska använda”, sade mannen. Då svarade den andre att han skulle anpassa rösten efter öronen på den som han talade till. Det var bra sagt, förutsatt att han menade: ”Anpassa rösten efter arten av ditt mellanhavande med lyssnaren.” För om det ska betyda ”Det räcker bara han hör dig” eller ”Anpassa dig efter honom”, tycker jag inte att det var rätt. Röstens klang och rytm uttrycker och betecknar en del av det jag vill säga, och jag måste styra rösten så att jag blir förstådd. Det finns en röst för undervisning, en för smicker, en för klander. Jag vill inte bara att min röst ska nå fram till den som lyssnar, utan kanske också att den ska slå till honom och tränga in i honom. När jag grälar på min tjänare i skarpa och hårda tonfall skulle det inte vara fel om han sade: ”Tala lägre, herre, jag hör er mycket bra.” ”Det finns ett slags röst som är lätt att uppfatta, inte för att den är stark utan för att den är särpräglad.”26 Talet tillhör till hälften den talande, till hälften den lyssnande. Den senare måste vara förberedd på att ta emot det efter hur det rör sig, på samma sätt som när två man spelar boll och den som tar emot backar och gör sig beredd beroende på hur han ser att slagmannen rör sig och på hur slaget blir.
Erfarenheten har också lärt mig att vi fördärvar oss själva om vi är otåliga. Åkommorna har sitt liv och sina gränser, sina sjukdomar och sin hälsa: sjukdomarna har fått sin natur formad efter mönster av de levande varelsernas natur. Redan när sjukdomarna föds har de sitt öde avgjort och sina dagar räknade. Den som försöker förkorta dem med makt och våld och avbryta dem mitt i deras lopp förlänger dem och provocerar dem i stället för att stilla dem. Jag delar Krantors uppfattning att man varken ska motsätta sig sjukdomarna på ett halsstarrigt eller sanslöst sätt eller slappt ge upp för dem, utan ge efter för dem på ett naturligt vis alltefter deras karaktär och vår egen. Man bör låta sjukdomarna ha sin gång, och jag tycker att de stannar kortare tid hos mig, som låter dem hållas; utan hjälp, utan läkekonsten och mot dess regler har jag också blivit av med sjukdomar som anses envisast och segast: de har avtagit på egen hand. Låt oss ge naturen lite spelrum: den förstår sig bättre på sina angelägenheter än vi. ”Men den och den dog ju av sin sjukdom.” Det kommer du också att göra, om inte av den sjukdomen så av en annan. Och hur många har inte dött av dem som har tre doktorer i baken? Tidigare exempel bildar en oklar spegel som speglar allt åt alla håll. Om medicinen smakar bra så ta den, det är i alla fall en vinning för stunden! Jag bryr mig varken om namnet eller färgen, bara den är god och lockande. Njutningen är en av våra viktigaste tillgångar.
Jag har låtit förkylningar, giktanfall, diarréer, hjärtklappningar, migränattacker och andra sjukdomar åldras och dö en naturlig död i mig; jag blev av med dem när jag så smått hade börjat vänja mig vid att ha dem. Man besvärjer dem bättre med artighet än med trots. Stillsamt måste vi finna oss i lagarna för vår tillvaro. Trots all läkekonst är vi skapta för att bli gamla, svaga, sjuka. Det är det första som mexikanarna lär sina barn. När de kommer ut ur moderns mage hälsas de så här: ”Barn! Du har kommit till världen för att uthärda. Härda ut, lid och tig!” Händer det en människa något som kan hända vemsomhelst är det orätt att klaga. ”Var missbelåten om något orättvist har beslutats mot dig personligen.”27 Tänk på en åldring som ber till Gud att han ska bevara honom vid stark och fullkomlig hälsa, det vill säga göra honom ung på nytt:
Dåre! Din bön är ett barns! Varför önska sig detta förgäves?28
Det är ju vansinne. Det medger inte hans natur. Gikt, njursten och förstoppning är ett långt livs symptom liksom hetta, regn och blåst är långa resors. Platon tror inte att Asklepios skulle besvära sig med att försöka förlänga livet i en svag och härjad kropp med hjälp av behandlingar, eftersom en sådan kropp inte är till någon nytta för sitt land, inte duger för mannens yrke och inte heller för att avla friska, starka barn, och Platon tycker inte att en sådan omsorg står i samklang med den gudomliga rättvisan och visheten, som inriktar allt på nytta. Nej min gode man, spelet är slut, dig kan man inte få på fötter igen; på sin höjd kan man plåstra om dig, stötta upp dig lite och förlänga ditt elände med några timmar.
Som när man sökt förstärka en byggnad som hotas av ras och
bjälkar av olika slag står mot huset som stödtills den dagen är inne då fogarna glider isär så
stöttorna rasar ihop och hela huset med dem.29
Vi måste lära oss att stå ut med det som är oundvikligt. I likhet med världsharmonin är vårt liv sammansatt av motsatser av olika toner, mjuka och hårda, höga och låga, svaga och starka. Om musikern bara gillade en sorts toner, vad skulle han då kunna åstadkomma? Han måste kunna använda dem tillsammans och blanda dem. Och likadant måste vi kunna göra med det goda och det onda som oupplösligt hör ihop med vårt liv. Vi kan inte existera utan denna blandning, och där är den ena sidan lika nödvändig som den andra. Att spjärna emot naturens nödvändighet är att göra som Ktesifon, som gav igen med samma mynt när hans mula sparkades.
Jag frågar sällan läkare till råds när jag känner att något är fel, för läkarna här blir så dominanta när de har en i sitt våld. De tutar ens öron fulla med sina prognoser. En gång när jag var försvagad av ohälsa överrumplades jag av några läkare som misshandlade mig med sina dogmer och lärda miner och hotade mig det ena ögonblicket med förfärliga smärtor, det andra med snar död. Jag blev inte nedslagen eller rubbad ur jämvikten, men sårad och störd. Även om mitt omdöme inte rubbades eller stördes blev det en påfrestning för det: oro och konflikt blir det alltid. Nu behandlar jag min fantasi så milt jag kan, och om jag kunde skulle jag befria den från alla plågor och konflikter. Man måste stödja den och smickra den och om möjligt lura den. Mitt förstånd är bra på sånt, det kan komma med goda skäl i alla sammanhang; vore det lika bra på att övertyga som på att predika skulle det vara till stor hjälp. Vill du höra ett exempel? Förståndet säger att det är för mitt eget bästa som jag har njursten och att det är naturligt att byggnader i min ålder får sina skavanker: det är den tiden nu då de börjar bli lösa i fogarna och förfalla. Det är oundvikligt för alla – annars hade det varit ett nytt underverk i mitt fall. På det sättet betalar jag den obligatoriska tributen till ålderdomen och kan inte komma undan billigare. Förståndet säger att det är en tröst för mig att jag inte är ensam, eftersom jag har drabbats av den vanligaste åkomman bland män i min tid. Överallt möter jag folk som har drabbats av samma sorts sjukdom, och sällskapet är hedrande för mig eftersom åkomman oftast drabbar högt uppsatta män: det är något ädelt och värdigt över dess karaktär. Förståndet säger också att det är få av de drabbade som kommer billigare undan, och i så fall måste de betala priset med en äcklig diet och dagliga intag av obehagliga mediciner, medan jag bara står i skuld till min goda tur, ty några enkla avkok på martorn och knytling, som jag har druckit ett par tre gånger för att glädja damer som med en älskvärdhet större än min sjukdom varit värd har erbjudit mig hälften av sin egen dos, tycktes mig lika lätta att dricka som verkningslösa. För de lätta och rikliga uttömningar av njurgrus, som naturen ofta ger mig, får andra med samma åkomma betala tusen löften till Asklepios och lika många slantar till sin läkare. Jag har inte ens några svårigheter att uppträda väluppfostrat i andras sällskap och kan hålla mig i tio timmar, lika länge som en frisk.
”Rädslan för den här sjukdomen”, säger mitt förstånd, ”plågade dig förut, när den var okänd för dig. De förtvivlade skriken från dem som förvärrar sjukdomen med sin bristande uthållighet ingav dig fasa. Det är en sjukdom som drabbar de lemmar med vilka du har syndat mest. Du är en människa med samvete:
Straffas man utan skuld blir det ett straff som gör ont.30
Betänk nu det här straffet! Det är mycket milt jämfört med andra och tyder på en faderlig omsorg. Betänk hur sent du har fått det: det besvärar och upptar bara den del av ditt liv som hursomhaver är förlorad och ofruktbar, efter att tidigare ha lämnat fritt spelrum åt din ungdoms lössläppthet och njutningar som om det var avtalat så. Den fruktan som folk hyser för den här sjukdomen och deras medlidande med de drabbade ger näring åt din fåfänga, en egenskap som dina vänner fortfarande märker spår av i ditt temperament även om du har rensat ut den från ditt omdöme och botat ditt förnuft mot den. Det är behagligt att höra folk säga om en: Vilken själsstyrka han har, vilken uthållighet! Man ser dig svettas av kval, blekna, rodna, darra, kräkas tills det bara kommer blod, drabbas av egendomliga kramper och konvulsioner, ibland fälla stora tårar, avge en skrämmande tjock och svart urin eller få den hejdad av någon vass och skrovlig sten som sticker och flår i lemmens hals, samtidigt som du konverserar de närvarande med normal fattning, då och då skämtar med ditt tjänstefolk, deltar i en skärpt diskussion, ursäktar ditt lidande med några ord och förringar dina plågor.
Minns du männen i det förgångna som så hungrigt eftersträvade lidanden för att hålla sin dygd uppe och öva den? Tänk dig att naturen driver och tvingar in dig i denna ärofulla skola, som du aldrig skulle gå in i av egen vilja. Kanske säger du till mig att detta är en farlig och dödlig sjukdom. Vilka andra sjukdomar är inte det? Det är ju ett medicinskt bedrägeri att undanta några och säga att de inte leder raka vägen till döden. Vad spelar det för roll om de bara leder dit av en tillfällighet? Om de viker av och lätt glider in på den väg som för oss till döden? Men du dör inte därför att du är sjuk, du dör därför att du lever. Döden dödar dig förvisso utan sjukdomens hjälp. Och för somliga har sjukdomar hållit döden på avstånd: de har levat längre därför att de har trott sig vara döende. Härtill kommer att det finns sjukdomar som är läkande och hälsobringande precis som sår. Njurstenslidandet kan ofta vara lika seglivat som du. Det finns människor hos vilka det har hållit i sig från barndomen och ända till sena ålderdomen, och om inte innehavarna hade övergett sjukdomen skulle den ha följt dem ännu längre. Du dödar den oftare än den dödar dig. Och om den skulle visa dig bilden av en nära död, vore inte det en välgärning för en man i den åldern att få honom att tänka på att han närmar sig slutet?
Det värsta är att du inte längre har någon för vars skull du bör bli frisk. Hursomhelst kommer nödvändigheten, gemensam för alla, att kalla på dig endera dan. Betänk hur skickligt och milt njurstenen ger dig avsmak för livet och lösgör dig från världen, inte med tyranniskt våld som så många andra sjukdomar vilka du ser hålla gamlingar ständigt fjättrade och aldrig ge dem någon lindring från krämpor och smärtor – inte så, utan med mellanrum ger den dig varningar och förmaningar, varvade med långa vilopauser, som för att ge dig möjlighet att i lugn och ro begrunda dess läxa och repetera den. För att ge dig möjlighet att förnuftigt bedöma saken och ta ställning till den som en modig man visar den dig hela din situation på både gott och ont och visar dig hur livet på en och samma dag kan vara ömsom mycket muntert, ömsom outhärdligt. Även om du inte famnar döden rör du åtminstone vid dess hand en gång i månaden. Det ger dig större anledning att hoppas att den en dag ska fånga dig utan förvarning, och att den, eftersom du så ofta har förts ända fram till hamnen, tryggt förvissad om att du fortfarande är inom de vanda gränserna, en morgon ska ha fört dig och din förvissning över floden utan att du har märkt det. Man kan inte beklaga sig över sjukdomar som hederligt samsas med hälsan om tiden.”
Jag är tacksam mot Fortuna för att hon så ofta angriper mig med samma sorts vapen. Hon formar mig och skolar mig inför dessa vapen med hjälp av vanan och härdar och vänjer mig vid dem, så hädanefter vet jag på ett ungefär vad det kostar mig att bli kvitt. Eftersom jag saknar naturligt minne gör jag ett av papper, och när det dyker upp något nytt symptom i min sjukdom skriver jag ner det. Så nu när jag har genomlidit nästan alla sorters anfall kan jag, när någon störning hotar mig, bläddra igenom dessa anteckningar, lösryckta som de sibyllinska bladen, och alltid finna tröst tack vare en gynnsam förutsägelse från en tidigare erfarenhet. Vanan bidrar också till att ge mig bättre hopp för framtiden, för nu har utstötningen av stenar pågått så länge att man kan anta att naturen inte ändrar den och att det inte kommer att inträffa något sämre än det jag redan känner. Dessutom passar den här sjukdomens karaktär rätt bra till mitt bryska och otåliga temperament. När den angriper mig milt blir jag rädd, för då blir det långvarigt. Men till sin natur är sjukdomen sådan att den gör kraftfulla och våldsamma utfall. Då skakar den om mig rejält i en eller två dagar. Mina njurar har hållit i en mansålder, snart har de gått igenom en till i förändrat skick. Plågorna har sin tid, glädjeämnena sin; kanske går detta onda mot sitt slut. Åldern sänker värmen i magen, så eftersom matsmältningen därav blir mindre fullständig skickar magen de osmälta ämnena vidare till njurarna. Varför kan då inte värmen i njurarna sänkas på samma sätt i en ny fas, så att de inte längre kan förstena mitt slem och naturen kan sätta igång en annan reningsprocess? Med åren har vissa kroppssafter naturligtvis torkat ut. Varför inte de avsöndringar som ger material till njurgruset?
Men det finns väl inget som är så ljuvt som denna plötsliga förändring från den häftigaste smärta då stenen kommer ut till känslan när jag som genom en blixt får tillbaka den fria, fulla hälsans klara ljus, så som det kan inträffa vid våra plötsliga och mest brutala njurstensattacker? Finns det något i den smärta man genomlidit som överträffar njutningen man känner vid en så rask förbättring? Hur mycket skönare tycks mig inte hälsan efter sjukdomen när de är så nära och intill varandra att jag kan uppleva dem i varandras närvaro i sina präktigaste rustningar, då de rivaliserar som om de tänkte drabba samman och slåss! På samma sätt som stoikerna säger att lasterna har införts för det nyttiga syftet att de ska ge dygden värde och stötta den; på samma sätt kan vi med större rätt och säkrare gissning säga att naturen har gett oss smärtan för att vi ska inse värdet och nyttan av lusten och smärtfriheten. När Sokrates löstes från bojorna och kände den sköna klåda som de tunga länkarna hade åstadkommit på hans ben gladde han sig åt tanken på den nära förbindelsen mellan smärta och lust, och på hur de är förenade med ett oundgängligt band så att de följer på varandra och framkallar varandra. Och Sokrates utbrast att den gode Aisopos borde ha gjort den tanken till ämne för en fabel.
Det värsta med andra sjukdomar är, vad jag kan se, att de inte är lika allvarliga i sina yttringar som i sina konsekvenser. Det tar ett helt år att repa sig, och då är man hela tiden svag och fylld av rädsla. Det är så många faror och så många stadier man ska igenom för att bli frisk att det aldrig tar slut. Innan man har befriat dig från nattmössan och kalotten, innan man har gett dig tillgång till frisk luft, vin och din hustru och meloner igen är det en ren sinkadus om du inte har råkat ut för något nytt elände. Min sjukdom har den fördelen att den försvinner helt, medan andra alltid lämnar kvar något spår och någon försvagning som gör kroppen känslig för nya sjukdomar, och så räcker krämporna varandra handen. Vi kan stå ut med de sjukdomar som nöjer sig med sitt eget herravälde över oss, inte utvidgar det och inte drar med sig ett helt följe av andra. Artiga och belevade är de sjukdomar som för med sig någon nyttig följdverkan när de passerar oss. Sedan jag fick njursten tycker jag att jag har sluppit andra krämpor i högre grad än tidigare, och jag har inte haft feber sedan dess. Jag tänker mig att mina täta och våldsamma uppkastningar renar mig, och att min aptitlöshet och mina ovanliga fastor å andra sidan leder till att mina skadliga kroppsvätskor löses upp, så att naturen med dessa stenar gör sig av med allt som är överflödigt och skadligt. Kom inte och säg att den här medicinen blir för dyr. Tänk på alla de stinkande brygderna, bränningarna, insnitten, svettkurerna, hankarna, dieterna och alla de andra metoderna som ofta bringar oss död därför att de är så våldsamma och brutala att vi inte tål dem! Så när jag drabbas av en sjukdom betraktar jag den som ett botemedel; när jag har blivit fri från den betraktar jag befrielsen som varaktig och fullständig.
Min sjukdom har också en annan fördel, som den är ensam om: den spelar sitt spel praktiskt taget själv och låter mig spela mitt, där sjukdomen bara dominerar om jag saknar mod. Medan den har härjat som värst har jag stått ut med den under tio timmar på hästryggen. Stå ut med smärtan bara, det är det enda förhållningssättet du behöver: spela, dinera, spring, gör ditt och även datt om du orkar, dina utsvävningar gör mer nytta än skada. Säg samma sak till en syfilitiker, till en med gikt eller bråck! De andra sjukdomarna medför mer omfattande tvång, hindrar på ett helt annat sätt vårt handlande, rubbar hela vår livsföring och hela vår tillvaro genom att tvinga oss att ta hänsyn till dem. Njurstenslidandet nyper bara skinnet, det ger dig fullt förfogande över förnuft och vilja liksom över tunga, ben och armar. Det väcker dig snarare än söver dig. Själen påverkas när man får stark feber, slås till marken av ett epileptiskt anfall, sprängs sönder av en kraftig migrän och blir kort sagt utslagen av alla de sjukdomar som angriper hela kroppen och de ädlaste delarna. Vid min sjukdom angrips inte själen. Går det själen illa är det dess eget fel; då förråder den sig själv, ger upp och besegrar sig själv. Det är bara dårar som låter sig övertygas om att den hårda, massiva kropp som våra njurar producerar under värme kan upplösas av medicinbrygder, så när stenen har satt sig i rörelse finns det bara en sak att göra: ge den fri passage, ut tar den sig hursomhelst. Jag vill också påpeka en annan fördel som min sjukdom är ensam om: den ger föga utrymme för gissningar. Vi slipper den oro som andra sjukdomar driver oss till därför att vi är osäkra på deras orsaker, karaktär och förlopp; en oändligt plågsam oro. Vi behöver inga konsultationer och läkartolkningar, sinnena visar oss vad det är och var det sitter.
Med sådana argument, både starka och svaga, försöker jag, på samma sätt som Cicero gjorde det med den åkomma som hans ålderdom utgjorde, söva och förströ min fantasi och smörja dess sår. Blir de värre i morgon får vi ordna andra flyktvägar för fantasin i morgon. Här är beviset för att det är som jag säger: på senare tid har de lättaste rörelser lett till att rent blod pressas ut ur njurarna. Och vad gör jag? Jag slutar inte upp med att röra mig som förut eller att galoppera efter mina hundar i ungdomlig, övermodig iver. Och jag tycker att jag kommer billigt undan från en så pass allvarlig sak när det enda det kostar mig är en dov känsla av tryck och obehag i den kroppsdelen. Det är en stor sten som trycker ihop substansen i mina njurar och förtär den, det är mitt liv som jag tömmer ut bit för bit, inte utan ett visst naturligt välbehag, som ett hädanefter överflödigt och besvärande avfallsämne. Men känner jag att något ramlar ihop? Du ska inte tro att jag kastar bort tid på att kontrollera puls och urin för att få höra någon dyster prognos. Tids nog får jag känna av det onda utan att förlänga det med det onda som kallas rädsla. Den som fruktar att lida lider redan därför att han fruktar. Härtill kommer också att vacklandet och okunnigheten hos dem som ägnar sig åt att förklara naturens drivfjädrar och dess inre utveckling, liksom alla de falska förutsägelser som dessa fackmän har gjort, borde få oss att inse att naturens vägar är oändligt okända. Det råder stor ovisshet, oenighet och dunkelhet om vad den lovar eller hotar oss med. Bortsett från ålderdomen, som är ett otvetydigt tecken på att döden närmar sig, kan jag bland alla andra olyckor få tecken om framtiden som vi kan grunda spådomar på.
Mitt eget tillstånd bedömer jag enbart utifrån verkliga sinnesintryck, inte utifrån några resonemang. Vad skulle det tjäna till, när jag är inställd på att bara vänta och ta det som det kommer? Vill du veta vad jag vinner på det? Se då på dem som inte gör som jag, utan är beroende av en massa olika övertalningar och råd: hur ofta plågas de inte av sin inbillning utan att kroppen lider! När jag själv har varit på säkra sidan och sluppit dessa farliga anfall har jag många gånger roat mig med att skildra dem för läkarna som om de just då bröt ut inom mig. Frisk och kry har jag sedan burit avkunnandet av deras fasansfulla domar och blivit så mycket mer tacksam mot Gud för hans nåd och mer övertygad om läkekonstens fåfänglighet.
Det finns inget man bör anbefalla unga människor så mycket som att de ska vara handlingskraftiga och vakna. Vårt liv är idel rörelse. Jag har svårt att komma igång, jag är senfärdig i allt: att gå upp, lägga mig, äta. Klockan sju är tidigt för mig, och när jag kan bestämma äter jag aldrig middag före elva och kvällsmat alltid efter sex. Tidigare ansåg jag att mina febrar och sjukdomar berodde på den tunga dåsighet som det myckna sovandet gav mig, så jag ångrade mig alltid när jag somnade om på morgonen. Platon anser att det är skadligare att sova för mycket än att dricka för mycket. Jag tycker om att sova hårt och sova ensam, ja utan min hustru, på kungavis, och med ett rätt rejält täcke. Sängvärmare kommer aldrig i min bädd, men nu när jag är gammal får jag vid behov ylletyger att värma fötter och mage med. Den store Scipio kritiserades för att han sov så mycket, men enligt min åsikt var det bara därför att det förargade folk att han var den ende som inte kunde kritiseras för något. Finns det något i min livsföring som jag är särskilt noga med är det snarast sömnen, men på det hela taget fogar och anpassar jag mig som alla andra efter rådande förhållanden. Sovandet har upptagit en stor del av mitt liv, och nu på ålderdomen fortsätter jag att sova åtta eller nio timmar i sträck. Det är nyttigt för mig att bryta med denna böjelse för lättja, och när jag gör det mår jag bättre. Jag märker av förändringen en smula, men på tre dar går det över. Och jag känner knappast någon som när behovet uppkommer kan klara sig med mindre sömn, vara igång mer ihållande och besväras mindre av krigstjänstens påfrestningar. Min kropp klarar långvariga ansträngningar, men inte häftiga och plötsliga. Numera undviker jag våldsamma övningar som får mig att svettas: lemmarna blir matta innan de blir varma. Jag håller mig upprätt hela dagen lång och blir inte trött av att promenera, men sedan min första ungdom har jag aldrig gillat att färdas på stenlagda gator annat än till häst; går jag till fots blir jag nedsmutsad ända upp på rumpan, och på gatorna riskerar kortväxta människor att bli knuffade och armbågade eftersom de inte ser mycket ut för världen. När jag vilar har jag alltid tyckt om att ligga eller sitta med benen lika högt eller högre än sätet.
Ingen sysselsättning är så tillfredsställande som krigaryrket. Det är både ädelt att utöva (ty tapperheten är den starkaste, förnämligaste och stoltaste av alla dygder) och ädelt i sitt syfte: ingen nyttig insats är vare sig rättfärdigare eller mer allmängiltig än att skydda sitt lands fred och storhet. Du njuter av samvaron med så många ädla och handlingskraftiga unga män, av att regelmässigt uppleva så många tragiska skådespel, av det fria, okonstlade umgänget och av en manlig, otvungen livsstil, mångfalden av tusen skiftande händelser, militärmusikens eggande harmonier som tjusar ditt öra och eldar din själ, och det ärofulla i denna verksamhet, själva dess hårdhet och vedermöda, som Platon skattar så lågt att han i sin stat låter både kvinnor och barn delta. Som frivillig soldat tar du själv på dig särskilda uppdrag och risker efter hur du bedömer deras glans och betydelse, och bedömer själv när det finns skäl att offra livet på dem och när
det framstår som skönt att stupa i striden.31
Fruktar man de faror som hotar alla gemensamt i en så stor människomassa; vågar man inte vad så många olika slags själar och ett helt folk vågar, då har man ett omåttligt fegt och uselt hjärta. Sällskap ger till och med barn trygghet. Om andra överglänser dig i kunskaper, behag, styrka eller rikedom finns det yttre orsaker som du kan skylla på, men om du står de andra efter i själsstyrka kan du bara skylla på dig själv. Döden är mer föraktlig, utdragen och plågsam i sängen än i strid; febrar och katarrer är lika smärtsamma och dödliga som ett bösskott. Den som är beredd att tappert bära vardagslivets olyckor behöver inte öka på sitt mod för att bli soldat. ”Att leva, min Lucilius, är att strida.”32
Jag kan inte minnas att jag nånsin har haft skabb. Att kunna klia sig är ändå en av naturens ljuvaste gåvor, alltid till hands. Men straffet väntar obehagligt nära. Jag kliar mig mest i öronen, där jag periodvis har klåda.
Alla mina sinnen var i det närmaste fullkomliga när jag föddes. Min mage är hyfsat bra, huvudet också, och oftast blir det inget fel på dem när jag har feber, inte heller på andedräkten. Jag har passerat den ålder som vissa folk med goda skäl fastställde som en så rimlig gräns för livet att de inte tillät någon att överskrida den. Ändå har jag fortfarande perioder då jag hämtar mig, och även om de är obeständiga och korta är de så markanta att de nästan når upp till min ungdoms hälsa och smärtfrihet. Jag menar inte kraft och vitalitet, det är inte rimligt att sådana egenskaper ska följa mig över sina gränser.
Stå vid tröskeln på pass, vänta i regn och rusk
– sådant orkar jag inte mer.33
Mitt ansikte avslöjar mig genast, ögonen också: där börjar alla mina förändringar, och då ser de lite värre ut än de faktiskt blir. Mina vänner tycker ofta synd om mig innan jag själv vet varför. Min spegelbild skrämmer mig aldrig, för redan i ungdomen hände det mer än en gång att jag fick dålig ansiktsfärg och ett illavarslande utseende utan att det var något allvarligt, så när läkarna inte hittade någon inre orsak till denna yttre försämring skyllde de på min själ och på någon hemlig lidelse som förtärde mig invärtes. De hade fel. Om kroppen hade lytt mig lika mycket som själen skulle kroppen och jag ha kommit litet bättre överens. På den tiden var min själ inte bara fri från bekymmer utan också fylld av tillfredsställelse och glädje, vilket den är för det mesta, dels på grund av sin natur, dels till följd av föresats:
Sjukdomen i min själ kan ej smitta ner mina lemmar.34
Jag anser att det är jämvikten i min själ som många gånger har hjälpt kroppen på fötter när den har fallit. Kroppen slås ofta ner medan själen är, om inte uppsluppen så i alla fall lugn och i vila. Jag hade tredjedagsfrossa i fyra fem månader och såg alldeles förfärlig ut, men i huvudet var jag inte bara lugn utan också glad. Om smärtan är borta blir jag inte särskilt nedstämd av att vara svag och matt. Jag vet många kroppsliga krämpor som inger fasa bara man hör namnen, men som jag skulle vara mindre rädd för än för tusen andliga lidelser och anfäktelser som jag möter. Jag har bestämt mig för att inte springa mer, det är nog om jag kan släpa mig fram; och över det naturliga förfall som jag genomgår klagar jag inte heller –
lika lite som jag beklagar att min livslängd inte är lika lång och hållfast som en eks.
Jag har ingen anledning att klaga på min fantasi. Få tankar i mitt liv har ens stört min sömn, om de inte handlat om åtrå, då de har väckt mig utan att plåga mig. Jag drömmer sällan, och när jag gör det handlar det om fantastiska och overkliga ting som i regel skapas av roliga, ja löjliga tankar snarare än av ledsamma. Och jag anser att det är riktigt att drömmarna troget tolkar våra böjelser, men det är en konst att sortera dem och förstå dem.
Att det som upptar folk i livet, det de tänker, ängslas för och ser, planerar, gör som vakna också finns i drömmarna är inget att förundras över.36
Platon säger rentav att det är visdomens uppgift att dra profetiska lärdomar om framtiden ur drömmarna. Det där kan jag inte säga något om, men jag känner till de märkliga erfarenheter som Sokrates, Xenofon och Aristoteles anför om saken, alltså personer med oklanderlig auktoritet. Historieböckerna uppger att folken i Atlasbergen aldrig drömmer och att de heller aldrig äter något som har slaktats, vilket jag tillägger eftersom detta kanske är orsaken till att de inte drömmer. Pythagoras föreskrev nämligen att maten skulle beredas på ett visst sätt för att framkalla lämpliga drömmar. Mina egna är så försynta att jag aldrig rör på kroppen eller talar i sömnen. Jag har sett åtskilliga i min samtid bli märkligt upphetsade av drömmar. Filosofen Theon gick i sömnen, och Perikles tjänare gick till och med på tegeltaket och taknocken.
När jag sitter till bords väljer jag inte och vrakar, jag tar för mig av första bästa rätt som står närmast och byter ogärna från en smak till en annan. Ett överflöd av fat och rätter tycker jag illa om liksom om allt annat överflöd. Jag nöjer mig gärna med få rätter och jag avskyr Favorinos när han tycker att man vid en festmåltid ska rycka bort den mat som du fått aptit på och hela tiden sätta fram en annan rätt åt dig, att det är en bedrövlig kvällsmåltid om man inte har proppat gästerna fulla med gumpen från olika fåglar och att det bara är flugsnapparen som är värd att ätas hel. Jag äter ofta salt mat men föredrar ändå osaltat bröd, och min bagare därhemma serverar inget annat bröd vid mitt bord, vilket strider mot seden i trakten. När jag var liten tillrättavisades jag främst för att jag vägrade äta sådant som man brukar tycka bäst om i den åldern: sötsaker, sylter, bakelser. Min hemlärare försökte bekämpa denna avsky för godsaker som ett slags kräsenhet. Och kräsenhet är just vad det är, vad det än gäller. Den som berövar ett barn en envis och ensidig förkärlek för siktbröd, fläsk eller vitlök hindrar det från att bli en läckergom. Det finns de som tar det som en svår prövning att undvara oxkött och skinka när de bjuds på rapphöns. De mår verkligen: det är de kräsnas kräsenhet, det är de gynnades smak som känner avsmak för vanliga vardagsföreteelser ”med vilkas hjälp lyxmänniskorna leker med ledan över sin rikedom”.37 Att inte uppskatta något därför att någon annan uppskattar det och att vara överdrivet petig med sin livsföring, det är det väsentliga i denna last:
om du ryggar för grönsakskost på den enklaste tallrik.38
Där finns naturligtvis den skillnaden att det är bättre att låsa sitt begär vid sånt som är lättare att skaffa, men det är alltid av ondo att låsa sig. En gång kallade jag en släkting kinkig därför att han på våra galärer hade vant sig av med att använda säng och klä av sig när han skulle sova.
Hade jag söner hade jag gärna önskat att de fick samma öde som jag. Den gode far som Gud skänkte mig (och som aldrig fick något tillbaka av mig annat än tacksamhet, men förvisso en mycket stor sådan) lämnade bort mig när jag ännu var spädbarn att uppfostras i en fattig by på hans ägor, och där lät han mig stanna så länge jag blev ammad och ännu längre för att jag skulle vänja mig vid den enklaste och torftigaste livsföring. ”En stor del av friheten består i en välartad mage.”39 Ta aldrig på dig själv uppgiften att fostra dina söner, lägg den ännu mindre på din hustru. Låt dina söner formas av Fortuna, under enkla och naturliga lagar, låt sedvanan lära dem enkelhet och stränghet så att de snarare får slå av på de stränga kraven än försöka ta sig upp till dem. Min far hade också ett annat syfte. Han ville sätta mig i förbindelse med folket och med den sortens människor som behöver vår hjälp, och han ansåg att det var min plikt att snarare se till den som sträcker armarna emot mig än till den som vänder mig ryggen. Det var av samma skäl han lät personer av lägsta stånd hålla mig vid dopet: han ville skapa ett band mellan oss. Han lyckades rätt väl. Jag ägnar mig gärna åt de ringa, antingen det ger större ära eller därför att jag känner ett naturligt medlidande som har oändlig makt över mig. Den sida som jag fördömer i våra krig fördömer jag hårdare när den blomstrar och frodas; ser jag den eländig och slagen till marken blir jag något mer försonlig. Med vilken glädje tänker jag inte på Chilonis ädla sinnelag! Hon var dotter till en spartansk kung och hustru till en annan. När det var oroligheter i staden och hennes man Kleombrotos hade övertaget över hennes far Leonidas uppträdde hon som en god dotter och anslöt sig till fadern i hans landsflykt och olycka och satte sig upp mot segraren. När lyckan vände vände hon med den och anslöt sig modigt till sin man, som hon följde överallt i hans nederlag: det tycks mig som om hon inte hade något annat val än att ila till den sida där hon behövdes mest och där hon bäst kunde visa sin medkänsla. Själv är jag av naturen mer benägen att följa Flamininus exempel – han stödde hellre dem som behövde honom än dem som kunde visa honom välgärningar – än att följa Pyrrhos’, som hade en tendens att krypa för de stora och sätta sig på de små.
Långa måltider tråkar ut mig och bekommer mig illa, kanske därför att jag som barn vande mig vid att äta så länge jag satt till bords därför att jag inte hade något bättre att göra. Så när jag är hemma sätter jag mig gärna till bords litet senare än de andra, även om måltiderna här är mycket korta. Därvidlag gör jag som Augustus, men jag tar inte efter hans vana att också avlägsna sig före de andra. Tvärtom gillar jag att vila länge efter maten och att lyssna till samtalet bara jag själv slipper delta, för jag blir lika trött och illamående av att tala med magen full med mat som jag tycker det är mycket hälsosamt och roligt att ropa och diskutera före maten. De gamla grekerna och romarna var klokare än vi: ätandet är ju en av livets viktigaste handlingar, och de anslog flera timmar och största delen av natten åt att äta om de inte hade något särskilt som måste göras. De åt och drack mindre jäktat än vi, som gör allt i flygande fart, och de förlängde denna naturliga njutning till att bli en mera maklig sedvänja genom att föra in olika umgängesplikter till nytta och nöje.
De som ska servera mig kan enkelt hindra mig från att äta det som de tror är skadligt för mig, för när det gäller mat önskar jag mig aldrig sådant som jag inte ser framför mig och saknar det aldrig. Men det är bortkastad tid att predika avhållsamhet från sådant som står framme. Därför kan jag inte sitta ihop med folk som äter när jag ska fasta, och man får bara servera mig precis så mycket som behövs till den ringa måltiden. När jag sätter mig till bords glömmer jag nämligen alla föresatser. När jag befaller att någon maträtt ska tillagas på ett annat sätt vet mitt tjänstefolk att det betyder att jag har tappat aptiten och inte vill röra maten. Allt kött som tål att ätas lättstekt vill jag ha tillagat så, och jag tycker om när köttet är välhängt, i flera fall så välhängt att det börjat lukta. Det enda jag i allmänhet tycker illa om är när köttet är segt (för alla andra egenskaper är jag likgiltig och tolerant som få), och tvärtemot den vanliga uppfattningen kan jag till och med tycka att vissa fiskar är för färska och fasta i köttet. Det beror inte på att det är fel på mina tänder, de har alltid varit utmärkta och ålderdomen har ännu inte börjat hota dem. Redan i barndomen lärde jag mig att gnugga tänderna med servetten både på morgonen och före och efter maten.
Gud är nådig mot dem som han berövar livet bit för bit, det är den enda fördelen med att bli gammal. Då blir den slutliga döden så mycket mindre fullständig och smärtsam: det är inte mer än en halv eller en kvarts människa den då dödar. Jag har just tappat en tand, utan smärta och utan besvär; det var det naturliga slutet på dess levnad. Både den delen av mig och flera andra är redan döda, andra är halvdöda, också några av de delar som var mest aktiva och viktiga i min krafts dagar. På så sätt smälter jag bort och försvinner från mig själv. Hur dumt vore det inte av mitt förstånd att uppfatta det sista fallet i denna redan framskridna nedgångsprocess som om det vore Fallet! Hoppas det inte blir så.
När jag tänker på döden finner jag sanningen att säga en betydande tröst i att den blir normal och naturlig och att jag hädanefter varken kan kräva eller hoppas på annat än en orättmätig gunst av ödet härvidlag. Människorna inbillar sig att de förr i världen var både större och mer långlivade, men de misstar sig, och Solon, som tillhör denna avlägsna tid, anger att livet som allra längst kan vara i sjutti år. Jag, som i allt så ivrigt har hyllat gångna tiders ”bästa måtta”,40 och som så starkt har ansett att det måttliga är det mest fullkomliga – skulle jag göra anspråk på en omåttligt och groteskt lång ålderdom? Allt som går på tvärs mot naturens ordning kan bli obehagligt, men det som sker i enlighet med denna måste alltid vara behagligt. ”Allt som sker enligt naturen måste räknas som gott.”41 Därför, säger Platon, kan den död som vållas av sår eller sjukdomar kallas våldsam, men den död som överraskar oss när ålderdomen leder oss dit är den lättaste av alla och på sätt och vis också ljuv. ”Unga människor dör av våld, gamla av mognad.”42
Döden går in i vårt liv och blandar sig i överallt. Förfallet förekommer dödsstunden och inkräktar till och med på vår utveckling. Jag har porträtt av mig själv när jag är tjugofem och trettifem år och jämför dem med hur jag nu ser ut. Hur mycket större är inte skillnaden mellan mitt nuvarande utseende och det på porträtten än skillnaden mellan mitt utseende i dag och det jag har när jag dör! Vi missbrukar naturen för mycket om vi besvärar den så länge att den tvingas lämna oss och på nåd och onåd överlämna kontrollen över oss, våra ögon, tänder, ben och allt det andra till en främmande hjälp, som vi måste tigga oss till, och släppa oss i händerna på läkekonsten när naturen har tröttnat på att följa oss.
Jag är inte särskilt förtjust i vare sig sallader eller frukt, med undantag för melon. Min far avskydde alla slags såser, jag gillar alla. Äter jag för mycket mår jag illa, men än så länge vet jag inte säkert ifall någon särskild sorts mat som sådan skadar mig, lika litet som jag märker av någon särskild biverkan av fullmåne eller halvmåne eller av höst i motsats till vår. Det sker oregelmässiga och okända förändringar inom oss – pepparrot, till exempel, bekom mig först väl, sedan illa, just nu väl igen. I många fall känner jag att magen och min smak ändrar sig så där: först gick jag över från vitt vin till rött, sedan från rött till vitt. Jag älskar fisk, gör de magra dagarna feta och festar när andra fastar. Jag tror de har rätt som säger att fisk är mer lättsmält än kött. På samma sätt som det är mot mitt samvete att äta kött på fastedagarna är det mot min smak att blanda fisk och kött; skillnaden är för stor. Ända sedan ungdomen har jag då och då hoppat över vissa måltider, antingen för att stegra min aptit till nästa dag (för på samma sätt som Epikuros fastade och åt sparsamt för att vänja sin aptit vid att avvara överflöd gör jag det för att öva min aptit att få ut mer av överflödet och ta för sig mera girigt), eller också fastade jag för att spara mina krafter för någon kroppslig eller andlig övning, ty både kroppen och själen blir grymt förslöade om jag äter för mycket (framför allt avskyr jag den dumma hopkopplingen av en sund och sprittande gudinna med den här lilla dästa och rapande guden som pöser av ångorna från sitt vin), eller också fastade jag för att kurera magen eller därför att jag saknade lämpligt sällskap, för jag säger som samme Epikuros att man inte ska tänka så mycket på vad man äter som på vem man äter med, och jag prisar Chilon för att han inte ville tacka ja till Periandros gästabud förrän han visste vilka andra som var bjudna. För mig är ingen rätt lika härlig och ingen sås lika aptitretande som gott sällskap vid bordet.
Jag tror det är sundast att äta långsammare och mindre och att äta oftare. Men jag vill att aptiten och hungern ska komma till sin rätt, och jag skulle inte finna minsta nöje i att släpa mig igenom tre fyra ynkligt reducerade måltider om dagen på läkares ordination. Vem kan garantera mig att den glupande aptit som jag har nu på morgnarna ska återkomma på kvällen? Särskilt vi som är gamla måste gripa första bästa tillfälle som visar sig. Förhoppningar och förutsägelser överlåter vi till almanacksmakarna. Den finaste frukten av min hälsa är njutningen, så låt oss hålla oss till den mest närliggande och mest välkända av våra njutningar. Jag undviker att vara konsekvent i mitt fastande. Den som vill att en diet ska gagna honom bör undvika att följa den ständigt; annars stelnar vi till av den och våra krafter slumrar till, och ett halvår senare är din mage så van vid den att det enda du vinner är att du har mist friheten att äta något annat utan att ta skada.
På vintern har jag inte mer på benen och låren än på sommaren, bara ett par silkesstrumpor. För förkylningarnas skull har jag sträckt mig så långt att jag håller huvudet varmare, likaså magen för njurstenens skull, men på bara några dagar vande sig mina sjukdomar och började strunta i mina försiktighetsrutiner. Så från huva gick jag över till sjal om huvudet, sedan till mössa och sedan till fodrad hatt. Jackan är stoppad, men bara som prydnad, det hela gör ingen nytta om jag inte lägger på ett skinn av hare eller gam och tar en kalott under hatten. Var hamnar man om man fortsätter med en sån här stegring? Nej, jag tänker inte göra det, och jag skulle gärna gå tillbaka till utgångspunkten om jag bara vågade. Råkar du ut för en ny krämpa är den här ändrade rutinen inte längre till någon hjälp; du har vant dig vid den, så du måste söka en annan. På så sätt bereder människorna sitt fördärv om de låter sig snärjas av stränga dieter som de följer till punkt och pricka, de måste skaffa sig en som är strängare, sedan en som är ännu strängare efter den, det tar aldrig slut.
För våra arbeten och nöjen är det mycket bättre att göra som man gjorde under antiken: slopa middagen och vänta med att äta gott tills det är dags att dra sig tillbaka och vila, utan att avbryta dagen. Så gjorde jag förr, men sedan har jag gjort den erfarenheten att det tvärtom är bättre för hälsan att äta middag och att matsmältningen fungerar bättre när jag är vaken.
Jag är sällan törstig, varken när jag är frisk eller när jag är sjuk. När jag är sjuk blir jag ofta torr i mun men inte törstig. Och i regel dricker jag bara när ätandet framkallar behovet och jag är en bra bit in i måltiden. Jag dricker rätt mycket för att vara en normal man: om det är sommar och maten är lockande överskrider jag inte bara Augustus mått – han drack bara tre gånger – men för att inte bryta mot Demokritos regel – han sade att man aldrig fick stanna vid fyra, för fyra var ett olyckstal – kan jag vid behov gå upp till fem, det vill säga omkring trekvarts liter. För jag tycker bäst om att dricka ur små glas, och då gillar jag att svepa dem, vilket andra undviker som opassande. Jag blandar oftast hälften vatten i mitt vin, ibland en tredjedel, och när jag är hemma följer vi ett gammalt bruk som min fars läkare ordinerade honom och sig själv: vinet som jag ska dricka blandas redan i vinkällaren ett par tre timmar innan det serveras. Det sägs att kung Kranaos i Athen var den som uppfann bruket att blanda vin och vatten; om det är nyttigt eller ej har jag hört olika åsikter. Jag tycker det är mest passande och hälsosamt att barn inte dricker vin förrän de har fyllt sexton eller arton. Den bästa seden är den som är vanligast och mest utbredd; jag tycker att man ska undvika alla egenheter, och om en tysk hällde vatten i vinet skulle jag avsky honom lika mycket som en fransman om han drack vinet oblandat. Sådana saker bestäms av gängse bruk.
Jag undviker dålig luft och skyr rök som pesten (de flesta reparationer som jag skyndade mig att göra härhemma gällde eldstäderna och avträdena, vilka i regel är outhärdligt dåliga i gamla hus), och till krigets prövningar hör dessa tjocka dammoln som man begraver oss i hela heta sommardagar i sträck. Min andning är fri och lätt, och mina förkylningar brukar oftast gå över utan hosta och utan följder för lungorna.
Sommarhettan är värre för mig än vinterkylan, ty förutom den obehagliga värmen, som är svårare att råda bot på än kylan, och förutom solstrålarnas hamrande mot huvudet tar mina ögon skada av allt starkt ljus: nuförtiden kan jag inte sitta och äta mittemot en flammande, ljusstark brasa. På den tiden då jag läste mer än nu brukade jag lägga en glasskiva på boksidan för att dämpa papperets vithet, vilket var en stor lättnad. Än i dag klarar jag mig utan glasögon, och jag ser lika långt som förr och lika bra som alla andra. När dagen går mot sitt slut börjar jag känna det svårt att läsa och det blir suddigt; den sysselsättningen har alltid frestat på mina ögon, men särskilt nattetid. Där har vi ett steg bakåt, knappt märkbart. Jag kommer att ta ett till och sedan ett från det andra till det tredje och ett från det tredje till det fjärde, så tyst och stilla att jag måste bli fullkomligt blind innan jag känner hur min syn förfaller och åldras. Så skickligt nystar parcerna av vår livstråd. På samma sätt tvekar jag att erkänna att min hörsel börjar bli sämre, och du ska se att när jag har förlorat den till hälften kommer jag fortfarande att skylla på rösten hos den som talar till mig. Man måste verkligen skärpa själens uppmärksamhet för att få den att märka hur den rinner bort.
Min gång är snabb och spänstig, och jag vet inte om det är själen eller kroppen som det är svårast att hålla kvar på ett ställe. Jag skulle vilja se den predikant som kan hålla min uppmärksamhet en hel predikan igenom. Vid högtidliga tillfällen, då alla är så spända och koncentrerade och då jag till och med har sett att damerna håller ögonen i styr, har jag aldrig lyckats förhindra att någon del av mig ger sig iväg på en utflykt: trots att jag har slagit mig ner har jag inte slagit mig till ro. På samma sätt som filosofen Chrysippos piga sade att hennes herre bara var berusad i benen – för han brukade alltid röra på dem vilken ställning han än intog, och detta sade hon när vinet berusade de andra men han inte märkte någon förändring – på samma sätt kunde man redan i min barndom säga att jag hade galenskap eller kvicksilver i benen, så rörliga och oroliga är de av naturen, var jag än placerar dem.
Förutom att det är skadligt för hälsan och rentav för njutningen är det också ohyfsat att äta så glupskt som jag: jag biter mig ofta i tungan, ibland i fingrarna för att jag har så bråttom. När Diogenes en gång stötte på ett barn som åt på det sättet gav han barnets lärare en örfil för detta. I Rom fanns det folk som undervisade i konsten att tugga och gå fint. När jag äter på mitt sätt får jag ingen tid till samtal, vilket är en så behaglig krydda vid måltiderna, förutsatt att både måltider och repliker är likadana: korta och roliga. Det förekommer avund och svartsjuka mellan våra nöjen, de kolliderar och blockerar varandra. Alkibiades, som verkligen förstod sig på att njuta av livet, förvisade musiken från måltiderna för att den inte skulle förstöra nöjet med att samtala, och Platon säger att han gjorde det därför att han ansåg att det var en vulgär sedvana att skicka efter musiker och sångare till festerna eftersom det inte förekom några sådana goda diskussioner och angenäma samtal som intelligenta människor kan underhålla varandra med. Varro kräver av ett gästabud att där ska samlas vackra människor som kan föra behagliga samtal och som varken är stumma eller pratsjuka; dessutom ska maten och platsen vara prydliga och fina och vädret vackert. Att traktera sina gäster väl är inte någon obetydlig konst, och det ger heller inte någon obetydlig glädje. Varken de stora härförarna eller de stora filosoferna har föraktat seden eller hållit sig för goda för att lära sig den. Jag har bevarat minnet av tre sådana fester som Fortuna gjorde enastående ljuvliga för mig vid olika tillfällen under min blomstrande ungdom. Mitt nuvarande tillstånd utestänger mig från sådant. Varje gäst bidrar ju till stämningen alltefter det tillstånd som vederbörandes kropp och själ befinner sig i. Jag, som alltid håller mig nära marken, avskyr den omänskliga vishet som vill få oss att förakta och hata omsorgen om kroppen. Jag anser det lika orätt att helhjärtat bekämpa de naturliga njutningarna som att alltför ivrigt ta dem till sitt hjärta. Xerxes var en dumbom när han omgiven av alla tänkbara mänskliga njutningar satte upp en belöning till den som kunde hitta på nya. Men inte mindre dumbom är den som avskär sig från de njutningar som naturen har funnit åt honom. Man ska varken jaga dem eller undfly dem. Jag tar endast emot dem litet generösare och mer förekommande än så, och följer mer gärna de naturliga böjelserna. Vi behöver inte överdriva njutningarnas tomhet; den gör sig tillräckligt väl påmind och visar sig själv fullt tillräckligt tack vare vårt sjukliga glädjedödande sinne som inger oss avsmak för både dem och sig själv. Det behandlar både sig själv och allt som det tar emot omväxlande positivt och negativt beroende på sitt omättliga, irrande och föränderliga väsen.
Är inte kärlet rent blir allting surt som hälls i det.43
Jag, som skryter med att jag så ivrigt öppnar armarna för livets glädjeämnen och tar emot vart och ett på ett särskilt sätt, finner nästan bara vind i dem när jag skärskådar dem noga. Men än sen, vi är vind raktigenom. Och vinden är klokare än vi och älskar att susa och röra sig och är nöjd med sina egna uppgifter utan att önska sig stadga och fasthet, egenskaper som är den främmande. Somliga säger att de glädjeämnen och sorger som helt och hållet tillhör fantasin är de tyngsta, såsom Kritolaos våg utvisade. Det är inte så underligt. Fantasin sätter ihop dem efter eget skön och skär till dem ur hela tygstycket. Dagligen ser jag märkliga och kanske eftersträvansvärda exempel på detta. Men jag, som har en blandad och grov natur, kan inte bita så fullständigt i detta enda, enkla fantasiföremål att jag avstår från att starkt dras till de glädjeämnen i nuet som är förbundna med de allmänna mänskliga villkoren och som är intellektuellt sinnliga och sinnligt intellektuella. De kyreneiska filosoferna anser att de kroppsliga njutningarna och smärtorna är de intensivaste, både därför att de verkar dubbelt och därför att de är riktigare. Det finns människor som av djurisk dumhet avskyr kroppslig njutning, som Aristoteles säger. Jag känner andra som av ren ärelystnad hyser en sådan avsky. Varför slutar de då inte upp med att andas? Varför lever de inte på sin egen luft och förkastar solljuset därför att det är gratis och inte kostar dem vare sig tankemöda eller kroppsansträngning? Låt Mars, Pallas eller Mercurius hålla liv i dem i stället för Venus, Ceres och Bacchus, så får vi se hur det går! De tänker förstås på cirkelns kvadratur när de bestiger sina fruar. Jag avskyr när man befaller oss att själen ska sväva i skyn när vi sitter med kroppen vid bordet. Jag vill inte att själen ska nagla sig fast där eller vältra sig i maten, men jag vill att den ska vara med, och sitta där, inte ligga. Aristippos förde enbart kroppens talan, som om vi inte hade någon själ; Zenon tog sig enbart an själen, som om vi inte hade någon kropp. Båda gjorde fel. Det sägs att Pythagoras bedrev en filosofi som var rent kontemplativ och Sokrates en som enbart sysslade med moral och handling och att Platon fann en medelväg mellan de två. Men det är bara prat, den rätta medelvägen finns hos Sokrates, och Platon är mer sokratisk än pythagoreisk och det passar honom bäst.
När jag dansar dansar jag, när jag sover sover jag, och när jag promenerar ensam i en vacker trädgård kan mina tankar syssla med händelser långt bort under en del av tiden, men sedan för jag dem tillbaka till promenaden, till trädgården, till denna ljuva ensamhet och till mig. Moderligt har naturen sett till att de handlingar som den har ålagt oss för vår nödtorft också ska vara njutningsfulla, och hon manar oss till dem inte bara genom förnuftet utan också genom begäret: det är fel att bryta mot dess lagar.
När jag läser att både Caesar och Alexander fullt ut njuter av de mänskliga och kroppsliga njutningarna samtidigt som de är fullt upptagna av sina viktiga förehavanden, säger jag inte att detta är en försvagning av själen, jag säger att de härdar den när de med hjälp av sin viljestyrka underordnar våldshandlingarna och de krävande tankarna under sådant som hör till det dagliga livet. De hade varit visa män om de hade ansett att det var vardagslivet som var deras egentliga syssla, och att det andra var undantaget.
Vi är verkligen dumma om vi säger: ”Han har tillbringat sitt liv i sysslolöshet”, ”I dag har jag inte gjort något”. Vad? Har du inte levat? Det är inte bara den grundläggande utan också den mest lysande av dina sysslor. ”Om jag bara hade fått chansen att sköta stora företag skulle jag ha visat vad jag kan.” Har du kunnat tänka igenom och styra ditt liv? Då har du utfört den största av alla uppgifter.
För att visa sig och utveckla sina krafter behöver naturen inte ödet. Naturen hävdar sig lika mycket på alla nivåer, både bakom ridån och öppet. Har du kunnat ställa samman din karaktär har du gjort något mycket större än den som har ställt samman böcker. Har du kunnat finna vila har du gjort något större än den som har erövrat riken och städer. Vårt stora, lysande mästerverk är att leva rätt. Allt annat – härska, samla skatter, bygga hus – är på sin höjd små bihang och tillägg. Jag fylls av glädje när jag ser en general sitta vid foten av en bräsch, som han strax tänker angripa, och helt och fritt ägna sig åt att äta middag och samtala med sina vänner, eller när jag ser hur Brutus, då himmel och jord sammansvär sig mot honom och mot Roms frihet, stjäl en nattlig timme från sin vaktrunda för att läsa och kommentera Polybios i lugn och ro. Det är de små själarna som låter sig begravas under sina förehavandens tyngd, inte kan frigöra sig helt från dem, inte kan vare sig släppa dem eller ta tag i dem på nytt.
Kämpar, som ofta har delat än värre
öden med mig! Förjaga bekymren med vin, och i morgon
plöjer vi åter det väldiga havet!44
Antingen det nu är på skämt eller på allvar som teologernas vinfester på Sorbonne har blivit ett talesätt, anser jag det rätt att de smörjer kråset riktigt ordentligt efter att ha ägnat morgontimmarna åt nyttiga och allvarliga studier i sin skola. Medvetandet om att man har använt de övriga timmarna väl är en välförtjänt och välsmakande krydda till maten. Så levde de visa, och den oförlikneliga strävan efter dygd som förbluffar oss hos Cato den äldre och Cato den yngre, denna närmast plågsamt stränga hållning underkastade sig fogligt och glatt de mänskliga villkoren och Venus och Bacchus lagar. De följde reglerna i sin filosofiska skola som påbjöd att den som var fullkomligt vis skulle vara lika erfaren och kunnig i de naturliga njutningarnas bruk som i alla de andra plikterna i livet. ”Den som har ett intelligent hjärta bör också ha en intelligent gom.”45
En avspänd och otvungen karaktär är enligt min åsikt något enastående ärofullt och särdeles passande för en stark och ädel själ. Epameinondas ansåg inte att hans vana att delta i de unga männens danser i hemstaden, hans vana att sjunga och spela och att helhjärtat ägna sig åt sådant var något som förminskade hans ryktbarhet för de lysande segrarna och för hans fullkomligt dygdiga levnadssätt. Och bland alla de beundransvärda handlingar som utfördes av Scipio, farfadern, en person som verkligen gjorde sig förtjänt av ryktet om ett himmelskt ursprung, finns det ingenting som gör honom så intagande som när man ser honom sorglös som en pojke strosa längs stranden tillsammans med Laelius och välja och vraka bland snäckorna och springa ikapp och plocka dem; när det regnade fann han ett eggande nöje i att skriva komedier om människornas vulgäraste och tarvligaste handlingar, och med huvudet fullt av det fantastiska fälttåget mot Hannibal i Afrika besökte han skolorna på Sicilien och deltog så ivrigt i föreläsningarna i filosofi att hans fiender i Rom vart alldeles förblindade av avund. Och inget är mer anmärkningsvärt hos Sokrates än att han på sin höga ålderdom tog sig tid att lära sig dansa och spela olika instrument och tyckte att den tiden var väl använd.
Sokrates sågs en gång stå stilla i extas ett helt dygn i sträck, överrumplad och fångad av någon djup tanke, i hela den grekiska arméns närvaro. Han sågs också som den förste bland alla de tappra i armén ila till Alkibiades undsättning när denne mötte en övermäktig motståndare: Sokrates täckte honom med sin kropp och fick bort honom ur stridsvimlet genom energiskt bruk av sitt vapen. I slaget vid Delion sågs han hjälpa upp Xenofon och rädda honom när denne hade kastats ur sadeln. Och han var den förste bland Athens invånare – alla lika upprörda som han över den ovärdiga skådespelet – som undsatte Theramenes, som de tretti tyrannerna lät sina handgångna män föra bort att avrättas, och trots att han bara följdes av två gav han inte upp det djärva företaget förrän Theramenes själv uppmanade honom att låta bli. När Sokrates uppvaktades av en skönhet som han var förälskad i sågs han visa sträng behärskning i den svåra situationen. Han sågs ständigt gå barfota ut i krig, även när det var is; bära samma kappa vinter som sommar, överträffa alla kamrater i tålighet och vid fester aldrig äta annat än sin vanliga mat. I tjugosju år sågs han stå ut med hunger, fattigdom, barnens olydnad och hustruns klösningar, till slut också med förtal, tyranni, fängelse, bojor och gift. Men om den mannen av artighetsskäl blev tvungen att dricka ikapp var han också den som klarade sig bäst i hela armén. Och han sade aldrig nej till att spela med nötter med barnen eller rida käpphäst med dem, och han gjorde det gärna, för alla handlingar är enligt filosofin lika passande och hedrande för den vise. Här finns mycket material, och man bör aldrig tröttna på att jämföra denna personlighet med alla mönster och idealbilder av fullkomning. Det finns mycket få exempel på fullödiga och rena liv, och det är ett fel i vår uppfostran att man dagligen visar oss svaga och bristfälliga förebilder som knappast håller måttet i ett enda avseende, som snarare drar oss bakåt och som snarare fördärvar än förbättrar oss.
Folk tar fel: det är mycket lättare att gå längs sidorna, där ytterkanterna tjänar som gräns och vägvisare, än på den breda, öppna mittvägen, och det är lättare, fast mycket mindre ädelt och mindre berömvärt, att låta sig ledas av konsten än av naturen. Själsstorhet är inte i första hand att sträva uppåt och framåt, utan att kunna finna sin plats och sina gränser. Själsstorheten anser att allt som är nog är stort, och den visar sin upphöjdhet genom att tycka bättre om det som är måttligt framför det som är utomordentligt. Det finns inget så skönt och riktigt som att vara en hel och sann människa, ingen färdighet så svår som att kunna leva detta liv väl, och den mest barbariska av våra sjukdomar är att förakta vårt väsen. Den som vill rycka loss själen från kroppen kan djärvt göra det, om han kan, när kroppen är sjuk för att befria själen från smittan. Annars bör själen tvärtom bistå kroppen och hjälpa den och alls inte vägra delta i dess naturliga glädjeämnen, utan tvärtom dela glädjen över dem som en äkta hälft och – om själen är den visaste av de två – tillföra kroppen en känsla för måtta, för att inte bristen på måtta ska leda till att glädjen förvandlas till smärta. Måttlöshet är förödande för lusten, och måttfullheten är inte lustens gissel utan dess krydda. Eudoxos, som slog fast att lusten var det högsta goda, och hans anhängare, som värderade den så högt, njöt den i dess ljuvaste sötma med hjälp av sin enastående och exemplariska måtta. Jag befaller min själ att den ska betrakta både smärtan och lusten med samma behärskade blick – ”för det är samma fel när själen flödar över i glädje som när den drar ihop sig i smärta”46 – och med samma fasta blick, fast glatt i det ena fallet och strängt i det andra, och att den efter förmåga ska bemöda sig om att utplåna smärtan och utvidga glädjen. Har man en sund blick på det goda för det med sig en sund blick på det onda. Och smärtan har i sin späda begynnelse något som det inte är önskvärt att undvika, medan lusten i sin extrema slutfas har något som kan undvikas. Platon parar ihop dem och anser att det är en uppgift för viljestyrkan att kämpa både mot smärtan och mot lustens måttlösa och förhäxande lockelser. De är två källor, och den som kan ösa ur rätt källa vid rätt tid och i rätt mängd, antingen det nu är en stad, en människa eller ett djur – den är mycket lycklig. Den första källan ska man ösa ur mera sparsamt, som ett nödvändigt läkemedel; den andra ska man ösa ur av törst, men inte så att man blir berusad. Smärta, lust, kärlek och hat är det första som ett barn upplever; om dessa känslor rättar sig efter förnuftet, när detta växer fram, är det dygd.
Jag har ett eget ordförråd: när jag har tråkigt och inte trivs ”fördriver jag tiden”; när jag mår bra vill jag inte ”fördriva” tiden, jag ”smakar den igen” och ”håller fast” den. Man ska ”ila igenom” den obehagliga och ”hejda sig” vid den goda. De vanliga uttrycken ”tidsfördriv” och ”fördriva tiden” röjer tänkesättet hos så kallat kloka människor som tror att de inte kan få ut något bättre av livet än att låta det rinna bort och försvinna, få det att gå, undvika det, ignorera det och undfly det bäst de kan – som om livet vore något ledsamt och föraktligt. Men som jag känner livet är det något annat, och jag finner det både värdefullt och behagligt, till och med i dess sista förfallsperiod, där jag nu befinner mig. Och naturen har lagt det i våra händer utrustat med så gynnsamma betingelser att vi bara har oss själva att klaga på om det tynger oss eller flyr bort för oss till ingen nytta. ”Den dummes liv är otacksamt, är ängsligt, skyndar helt och hållet mot framtiden.”47 Ändå ställer jag in mig på att förlora det utan saknad, men detta därför att det ligger i livets natur att det ska förloras, inte därför att det är betungande och besvärligt. Därför är det egentligen bara de som gläder sig åt att leva som har rätt att inte sörja över att de ska dö. Det är en konst att njuta livet: jag njuter det dubbelt så mycket som andra, för graden av njutning beror på vilket intresse vi ägnar det. Särskilt nu, när jag inser hur kort tid jag har kvar, vill jag ge livet större tyngd. Jag vill hejda dess snabba flykt med mitt snabba grepp och kompensera dess hastiga bortrinnande med en intensiv användning: i samma mån som innehavet av livet blir kortare måste jag göra detta innehav djupare, mer rikt på innehåll.
Andra känner sötman av tillfredsställelse och välgång. Jag känner den precis som de, men inte i förbigående, när den glider förbi. Vi måste också studera, avnjuta och begrunda denna sötma för att på det rätta sättet kunna tacka den som ger oss den. Människor avnjuter andra glädjeämnen på samma sätt som de avnjuter sömnen, utan att lära känna dem. Just för att inte ens sömnen skulle undgå mig så omärkligt ordnade jag det förr så att någon skulle störa sömnen för mig, för att jag skulle kunna fånga en skymt av den. Jag reflekterar för mig själv över varje tillfredsställelse jag känner, jag skummar den inte, jag lodar den på djupet och tvingar mitt förnuft, som blivit surt och grinigt, att ta till sig den. Om jag befinner mig i ett tillstånd av lugn, om det är någon känsla av lust som kittlar mig, låter jag inte sinnena snappa åt sig den känslan på egen hand utan låter också själen få delta, inte för att den ska binda sig till den utan för att den ska glädja sig åt den; inte för att den ska tappa bort sig i den utan för att den ska finna sig i den, och jag låter själen å sin sida spegla sig i detta lyckliga tillstånd, väga och värdera lyckan och göra den större. Själen får en uppfattning om hur stor tack den är skyldig Gud för att den har fred med sitt samvete, är fri från inre lidelser och har en kropp som befinner sig i sitt naturliga tillstånd, så att den på ett ordnat och riktigt sätt kan njuta av de ljuva och behagliga funktioner med vilka det behagar Gud att i sin nåd gottgöra de plågor med vilka hans rättvisa i sin tur drabbar oss, och själen får också en uppfattning om hur mycket det är värt för den att befinna sig på en sådan punkt att himlen är lugn runtomkring den, vart själen än riktar blicken, och att himlen inte skuggas av begär, fruktan eller tvivel, och att det inte finns någon svårighet, vare sig i det förgångna, i nuet eller i framtiden, som inte fantasin utan svårighet kan övervinna.
Denna betraktelse får stark glans när jag jämför mig med andra som har en annan situation. I tusen olika gestalter föreställer jag mig sålunda de människor som av Fortuna eller egna fel rycks iväg och slungas hit och dit, och även andra, som står närmare mig och som tar emot sin goda lycka så slappt och likgiltigt. Det är verkligen människor som ”fördriver tiden”; de går förbi nuet och det som de verkligen äger för att i stället bli slavar under hoppet och under skuggor och luftslott som fantasin frammanar för dem, bilder som
liknar de spöklika väsen som sägs flyga runt efter döden
eller en sådan dröm som förvillar de sovandes sinnen48
och som flyr allt snabbare och längre bort ju mer man förföljer dem. Utbytet och syftet med att jaga dem är att jaga på samma sätt som Alexander sade att syftet var med hans sätt att arbeta:
ingenting ansåg han gjort när det återstod något att göra.49
Själv älskar jag alltså livet och odlar det som det har behagat Gud att skänka oss det. Jag går inte omkring och önskar att det inte skulle vara nödvändigt att dricka och äta, och jag tycker att det skulle vara lika oförsvarligt att önska att det behovet var dubbelt så stort – ”Den vise är den som ihärdigast jagar de naturliga rikedomarna”50 – eller önska att vi kunde hålla oss vid liv genom att bara stoppa i oss litet av den drog som Epimenides tog för att bli av med hungern och hålla sig uppe, eller önska att man avlade barn med fingrarna eller hälarna utan att känna något – hellre önskar jag i så fall, med förlov sagt, att man kunde känna vällust när man avlade med fingrar och hälar – och inte heller önskar jag att kroppen skulle sakna begär och lustkänsla. Sådana klagomål är otacksamma och obilliga. Helhjärtat och tacksamt tar jag emot vad naturen har gjort för mig, och jag är glad och stolt över det. Man gör den store och allsmäktige givaren orätt om man förkastar hans gåva, avskaffar eller vanställer den. Han är alltigenom god och allt han har skapat är gott. ”Allt som är enligt naturen är värt att uppskatta.”51
Bland de filosofiska åsikterna omfattar jag helst dem som är mest solida, det vill säga dem som är mest mänskliga och mest våra. Mina tankar är som mitt sätt att leva enkla och ödmjuka. Enligt min uppfattning beter sig filosofin barnsligt när den sätter sig på sina höga hästar och predikar för oss att det är en barbarisk förening att para ihop det gudomliga med det jordiska, det förnuftiga med det oförnuftiga, stränghet med överseende, det lovvärda med det icke lovvärda, och att den sinnliga lusten är en djurisk känsla som det är ovärdigt en vis man att hänge sig åt. Den enda glädje som den vise får känna av att njuta sin vackra unga hustru är glädjen att han vet med sig att han följer den normala ordningen, i klass med att dra på sig stövlarna för en nyttig ridtur. Måtte anhängarna av denna lära inte ha mer styvhet, kraft och saft när de deflorerar sina fruar än vad den läran har! Sokrates, filosofins läromästare och vår, sade något helt annat. Han uppskattar som sig bör den kroppsliga lusten, men han föredrar själens, eftersom den är starkare, mer beständig, lättare, mer skiftande och värdigare. Den själsliga lusten är alls inte den enda enligt honom, så verklighetsfrämmande är han inte; den är bara den främsta. För honom är måttan inte en fiende till njutningarna, utan något som styr dem.
Naturen är en mild vägledare, men inte mer mild än den är vis och rättfärdig. ”Man måste tränga in i tingens natur och grundligt ta reda på vad den kräver.”52 Överallt söker jag naturens spår, men de spåren har vi blandat ihop med konstgjorda avtryck, och därför blir akademikernas och peripatetikernas högsta goda, som är att leva enligt naturen, svårt att avgränsa och formulera, likaså stoikernas högsta goda, som är närbesläktat med de förras och går ut på att man ska följa naturens bud. Visst är det fel att anse att vissa handlingar är mindre värda därför att de är nödvändiga? Därför ska ingen få ur mitt huvud att det är lyckat när lusten gifter sig med nödvändigheten – den nödvändighet som gudarna alltid står i förbund med enligt en antik författare. Varför försöker vi få till en skilsmässa mellan dem och ta isär en byggnad som är hopfogad med så tät och broderlig samhörighet? Låt oss i stället förstärka den med hjälp av ömsesidiga tjänster! Må själen väcka upp och blåsa liv i den tunga kroppen, och må kroppen hejda den lätta själen och hålla kvar den. ”Den som hyllar själens natur som det högsta goda och fördömer köttets natur som ond, han åtrår förvisso både själen köttsligt och skyr köttet köttsligt, ty hans uppfattning styrs av mänsklig fåfänglighet, inte av gudomlig sanning.”53 Av den gåva som Gud har skänkt oss finns det ingen del som inte är värd vår omsorg: vi ska avlägga räkenskap för den ned till minsta hårstrå. Och det är inte någon uppgift bara för formens skull som människan har fått att leda människan enligt hennes natur. Uppgiften är uttrycklig, given från början, helt grundläggande, och Skaparen har gett oss den med allvar och stränghet. Det är bara auktoritet som kan ha inflytande över vanliga hjärnor, och på ett främmande språk får auktoritet större tyngd. Låt oss därför avlossa en bredsida till: ”Vem kan väl förneka att det är typiskt för dumheten att slött och motvilligt göra det som måste göras, att driva kroppen åt ett håll och själen åt ett annat och att ryckas åt olika håll av de mest motstridiga rörelser?”54 Nåväl, gå på och se efter – låt en sådan man en dag berätta vilka funderingar och idéer som han fyller sitt huvud med och för vilkas skull han vänder bort tankarna från en god måltid och beklagar den timme han måste kasta bort på att äta! Då ska du finna att ingen av alla rätterna på ditt bord är så fadd och smaklös som de fina saker som han underhåller sin själ med (för det mesta skulle det vara bättre att vi sov djupt än att vi var vakna för det vi håller oss vakna för), och du kommer att finna att hans resonemang och strävanden inte kan mäta sig med din stuvning. Även om det vore själve Archimedes extaser – vad gör det för skillnad? Här talar jag inte om de vördnadsvärda själar som av glödande fromhet och tro kan lyftas upp till en ständig, innerlig begrundan av de gudomliga tingen – jag talar inte om dem och blandar inte ihop dem med denna mänskliga ungskock som vi utgör eller med de tomma önskningar och tankar som distraherar oss. Eftersom dessa vördnadsvärda människor genom sitt starka och intensiva hopp redan på förhand får smaka evighetens näring, som är det slutliga målet och yttersta syftet för de kristnas längtan, den enda bestående och oförstörbara glädjen, nedlåter de sig inte till att befatta sig med våra fattiga, flyktiga och tvetydiga glädjeämnen, utan överlåter gärna åt kroppen att ta sig an och njuta av den sinnliga, timliga födan. Det där är en strävan för några privilegierade få. Bland oss vanliga människor har jag alltid sett ett märkligt samband mellan överhimmelska åsikter och underjordiska seder.
När den store Aisopos såg sin herre pissa medan han gick sade han: ”Vad blir nästa steg – ska vi skita medan vi springer?” Låt oss hushålla med tiden, det blir ändå många sysslolösa och illa använda timmar. Vår själ tycker säkert inte att den har nog med tid för att utföra sina uppgifter om den inte frigör sig från kroppen de korta stunder som kroppen behöver för sina behov.
De där filosoferna vill bort från sig själva och vill undslippa att vara människor. Det är vansinne: i stället för att omvandla sig till änglar omvandlar de sig till djur; i stället för att höja sig sänker de sig. Den sortens transcendenta griller skrämmer mig lika mycket som högt belägna, otillgängliga platser. Och det finns inget i Sokrates liv som jag har så svårt att smälta som hans extaser och de ögonblick då han behärskas av sin daimonion, och ingenting så mänskligt hos Platon som de egenskaper vilka fick folk att kalla honom gudomlig. Och bland våra vetenskaper tycker jag att de som stiger högst är de som är mest jordiska och låga. Och i Alexanders liv finner jag inget som är så lågt och dödligt som hans fantasier om sin odödliggörelse. Filotas gav honom ett kvickt och bitande svar; i ett brev skrev han att han delade Alexanders glädje över Jupiter Ammons orakelsvar som gav honom en plats bland gudarna: ”För din egen skull är jag mycket lycklig, men det finns anledning att beklaga de människor som ska leva med och lyda en man som överger mänskliga mått och inte nöjer sig med sådana.” ”Blott under gudar kan du bli härskare.”55 Den ädla inskrift varmed athenarna hedrade Pompeius ankomst till deras stad stämmer med vad jag anser:
Till gudars skara räknas kan
blott den som vet sig vara man.
Det är den absoluta fullkomligheten, närmast gudomlig, att kunna glädja sig åt sin existens på vederbörligt sätt. Vi söker andra villkor därför att vi inte förstår att leva under våra egna, och vi går utanför oss själva därför att vi inte vet hur det står till i vårt inre. Därför är det meningslöst att gå på styltor, för även när vi går på styltor måste vi gå på våra egna ben. Och även på den högsta tronen i världen sitter vi ändå bara på vår egen rumpa.
De skönaste liven är enligt min åsikt de som anpassar sig till det allmänna mänskliga mönstret, ordnat men utan underverk, och utan att lämna det naturliga. Men gamla människor behöver bli behandlade litet varligare. Låt oss anbefalla dem åt den gud som beskyddar hälsa och visdom – men en glad och umgängsam visdom:
Apollon! Låt mig njuta av det som jag
förvärvat, låt mig fortsätta vara frisk
och klar i tanke! Låt mig åldrasskonad från sjukdom och med min lyra!56
SLUT PÅ TREDJE BOKEN
AV MICHEL DE MONTAIGNES ESSAYER
1 Per varios usus artem experientia fecit / exemplo monstrante viam. Manilius 1, 61–62. ↵
2 ut olim flagitiis, sic nunc legibus laboramus. Tacitus, Annaler 3, 25, 2. ↵
3 Confusum est quidquid usque in pulverem sectum est. Seneca, brev 89, 2. ↵
4 Difficultatem facit doctrina. Quintilianus 10, 3, 16. ↵
5 Mus in pice. ↵
6 Etienne de La Boétie, ”A Marguerite de Carle, sur la traduction des Plaintes de Bradamant...” 109–116, 1571. ↵
7 Qua Deus hanc mundi temperet arte domum, / qua venit exoriens, qua deficit, unde coactis / cornibus in plenum menstrua luna redit, / unde salo superant venti, quid flamine captet / Eurus, et in nubes unde perennis aqua, / sit ventura dies mundi quo subruat arces. Propertius 3, 5, 26–31. ↵
8 quaerite quos agitat mundi labor. Lucanus 1, 417. ↵
9 fluctus uti primo coepit cum albescere ponto, / paulatim sese tollit mare et altius undas / erigit, inde imo consurgit ad aethera fundo. Vergilius, Eneiden 7, 528–530. ↵
10 Nil hoc est turpius quam cognitioni et perceptioni assertionem approbationemque praecurrere. Cicero, Academica 1, 12, 45. ↵
11 cui, cum tetigere parentem, / iam defecta vigent renovato robore membra. Lucanus 4, 599–600. ↵
12 Sed neque quam multae species et nomina quae sint / est numerus. Vergilius, Georgica 2, 103–104. ↵
13 Sola sapientia in se tota conversa est. Cicero, De finibus 3, 7, 24. ↵
14 dum melior vires sanguis dabat, aemula necdum / temporibus geminis canebat sparsa senectus. Vergilius, Eneiden 5, 415–416. ↵
15 quod sit esse velit nihilque malit. Martialis 10, 47, 12. ↵
16 Tandem efficaci do manus scientiae. Horatius, Epoder 17, 1. ↵
17 Ad primum lapidem vectari cum placet, hora / sumitur ex libro, si prurit frictus ocelli / angulus, inspecta genesi collyria quaerit. Juvenalis 6, 577–579. ↵
18 Natura homo mundum et elegans animal est. Seneca, brev 92, 12. ↵
19 An vivere tanti est? Etienne de La Boétie. ↵
20 Cogimur a suetis animum suspendere rebus / atque, ut vivamus, vivere desinimus. / Hos superesse reor, quibus et spirabilis aer / et lux, qua regimur, redditur ipsa gravis? Maximianus 1, 155–156, 247–248. ↵
21 quem circumcursans huc atque huc saepe Cupido / fulgebat, crocina splendidus in tunica. Catullus 68, 133–134. ↵
22 et militavi non sine gloria. Horatius, Carmina 3, 26, 2. ↵
23 Sex me vix memini sustinuisse vices. Ovidius, Amores 3, 7, 26. ↵
24 inde tragus celeresque pili mirandaque matri / barba meae. Martialis 11, 22, 7–8. ↵
25 Defiéndame Dios de mí. ↵
26 Est quaedam vox ad auditum accommodata, non magnitudine sed proprietate. Quintilianus 11, 3, 40. ↵
27 Indignare si quid in te inique proprie constitutum est. Seneca, brev 91, 15. ↵
28 Stulte, qui haec frustra votis puerilibus optas? Ovidius, Tristia 3, 8, 11. ↵
29 Non secus instantem cupiens fulcire ruinam / diversis contra nititur obicibus, / donec certa dies omni compage soluta / ipsum cum rebus subruat auxilium. Maximianus 1, 171–174. ↵
30 Quae venit indigne poena, dolenda venit. Ovidius, Heroides 5, 8. ↵
31 pulchrumque mori succurrit in armis. Vergilius, Eneiden 2, 317. ↵
32 Vivere, mi Lucili, militare est. Seneca, brev 96, 5. ↵
33 Non hoc amplius est liminis aut aquae / caelestis patiens latus. Horatius, Carmina 3, 10, 19–20. ↵
34 Nec vitiant artus aegrae contagia mentis. Ovidius, Tristia 3, 8, 25. ↵
35 Quis tumidum guttur miratur in Alpibus? Juvenalis 13, 162. ↵
36 Res quae in vita usurpant homines, cogitant, curant, vident / quaeque agunt vigilantes agitantque, ea sicut in somno accidunt / minus mirandum est. Accius, tragedin Brutus 29–31, citerat av Cicero, De divinatione 1, 22, 44. ↵
37 per quae luxuria divitiarum taedio ludit. Seneca, brev 18, 7. ↵
38 si modica cenare times olus omne patella. Horatius, Epistlar 1, 5, 2. ↵
39 Magna pars libertatis venter bene moratus est. Seneca, brev 123, 3. ↵
40 ἄριστον μέτροv. Kleobulos i Diogenes Laertios 1, 93. ↵
41 Omnia quae secundum naturam fiunt sunt habenda in bonis. Cicero, Om ålderdom 19, 71. ↵
42 Vitam adolescentibus vis aufert, senibus maturitas. Cicero, Om ålderdom 19, 71. ↵
43 Sincerum est nisi vas, quodcumque infundis acescit. Horatius, Epistlar 1, 2, 54. ↵
44 O fortes peioraque passi / mecum saepe viri, nunc vino pellite curas: / cras ingens iterabimus aequor. Horatius, Carmina 1, 7, 30–32. ↵
45 Cui cor sapiat, ei et sapiat palatus. Cicero, De finibus 2, 8, 24. ↵
46 eodem enim vitio est effusio animi in laetitia quo in dolore contractio. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 31, 66. ↵
47 Stulti vita ingrata est, trepida est, tota in futurum fertur. Seneca, brev 15, 9. ↵
48 morte obita quales fama est volitare figuras / aut quae sopitos deludant somnia sensus. Vergilius, Eneiden 10, 641–642. ↵
49 nil actum credens cum quid superesset agendum. Lucanus 2, 657. ↵
50 Sapiens divitiarum naturalium quaesitor acerrimus. Seneca, brev 119, 5. ↵
51 Omnia quae secundum naturam sunt aestimatione digna sunt. Cicero, De finibus 3, 6, 20. ↵
52 Intrandum est in rerum naturam et penitus quid ea postulet pervidendum. Cicero, De finibus 5, 16, 44. ↵
53 Qui velut summum bonum laudat animae naturam et tamquam malum naturam carnis accusat, profecto et animam carnaliter appetit et carnem carnaliter fugit, quoniam id vanitate sentit humana, non veritate divina. Augustinus, Guds stad 14, 5. ↵
54 Stultitiae proprium quis non dixerit ignave et contumaciter facere quae facienda sunt et alio corpus impellere, alio animum, distrahique inter divertissimos motus? Seneca, brev 74, 32. ↵
55 Dis te minorem quod geris, imperas. Horatius, Carmina 3, 6, 5. ↵
56 Frui paratis et valido mihi, / Latoe, dones et, precor, integra / cum mente, nec turpem senectam / degere nec cithara carentem. Horatius, Carmina 1, 31, 17–20. ↵