När Fabian Risk kom hem var flyttfirman i full gång med att lasta in deras bohag. En titt in i flyttbilen avslöjade att de hade hunnit tömma lite mer än hälften av den. Kvar fanns en vägg av flyttkartonger, gamla golvlampor, hockeyklubbor, de fläckiga Klippansofforna, ellipsbordet med sina Myrankopior, den gamla tjock-tv:n som Theodor fått till sitt rum men aldrig tittade på, långfärdsskidor, cyklar, fler lampor, vitrinskåpet där en glasruta tydligen gått sönder och överallt svarta proppfulla sopsäckar.
Var det här verkligen allt han hunnit samla ihop under sina fyrtiotre levnadsår? Några slitna soffor och dammiga lampskärmar. Fabian fick lust att säga åt gubbarna att sluta bära in sakerna och istället köra hela lasset till tippen.
Det var som om han just hade köpt en ny exklusiv dator och det första han gjorde var att föra över alla gamla filer med virus och allt. Han ville börja om på riktigt. För en gångs skull strunta i pengarna och köpa nytt. Sprätta upp plasten och känna doften av oanvänt.
Han hälsningsnickade till flyttgubbarna som lastade ner den ena av de gamla avokadogröna hurtsarna han fick när han fyllde tolv. Under de senaste tjugo åren hade de varit förpassade till vindsförrådet. Den såg tung ut och tog två gubbar i anspråk. Vad var det som vägde så mycket? Han funderade på vad som fanns i lådorna och kunde inte minnas när han sist öppnat dem.
När han en timme senare, efter att ha hjälpt Sonja att tömma några av flyttkartongerna till köket, kom på vad hurtsarna innehöll kunde han inte vänta. Sonja hade dirigerat ner dem i källaren och på vägen dit insåg Fabian att han än så länge aldrig hade satt sin fot i husets källare, vilket borde vara det första rummet varje seriös husspekulant besökte.
Själv hade han blint litat på mäklaren som garanterat att huset mådde prima. Prima. Som om det var en patient som tillfrisknat efter en svår sjukdom. Men han kände sig ändå lugn. Det här var ju trots allt ett gammalt hus med tjocka tegelväggar och självdrag och inte som de nybyggda enstegstätade fasaderna i Mariastaden, eller Mögelstaden som det nu hade börjat kallas i folkmun.
Säljaren av huset hade han heller aldrig hunnit träffa. Otto Paldynski, tydligen en riktig pedant som hade tagit hand om huset som om det vore hans eget barn under de trettio år han bodde där med sin familj. På grund av privata omständigheter hade han velat göra en snabb affär och varit beredd att gå ner en bra bit i pris, något mäklaren menat var rena lottovinsten för Fabian. En chans som aldrig skulle komma tillbaka.
Nu behövde inte Fabian värst mycket övertalning, det skulle han villigt erkänna. Men han kunde ändå inte låta bli att fundera på vad de där privata omständigheterna egentligen var. Han hade gått så långt som att fråga mäklaren, som svarat att han inte hade för vana att lägga sig i sina klienters privatliv och elegant gått vidare till vilka fördelar det innebar för Fabian som köpare. Han hade accepterat svaret med en leende nickning och bestämt sig för att inte rota mer i det.
Han gick fram till den avokadofärgade hurtsen, drog ut den översta lådan och hittade direkt det han letade efter – skolkatalogen från nian. Han satte sig på hurtsen och bläddrade fram sin klass. Det var samma bild som gärningsmannen hade lämnat efter sig på mordplatsen, med den skillnaden att inga huvuden var överkorsade.
Frisyrerna var den tydligaste tidsmarkören. 1982. På den tiden kammade alla sig. Seth Kårheden med sin fjuniga mustasch och Stefan Munthe och Nicklas Bäckström, som bott på samma gård som han själv och precis som han varit helt inne på skateboard. För att inte tala om Lina i sina blonda lockar. Till och med Jörgen såg nykammad ut i sin mittbena. De såg ut som ett gäng riktiga nördar. Särskilt han själv i sin instoppade skjorta, de för högt sittande byxorna och det hemklippta håret som vägrade ligga som det skulle.
Han slogs av att han inte hade haft kontakt med någon från klassen sedan han hade flyttat till Stockholm. Inte ens med Lina. Det var som om han hade packat ner hela sin uppväxt i en flyttkartong och lämnat kvar den i Helsingborg, och där hade den stått under alla år, bortglömd och full med spindelväv.
Tills nu.
”Så det är här du gömmer dig?”
Fabian ryckte till och såg att det var Sonja som stod framför honom.
”Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig.”
Han slog ihop katalogen som om han blivit tagen på bar gärning. ”Jag hörde bara inte att du kom.”
”Vad sägs om att ta en paus och gå ut och ta en pizza eller något? Barnen är vrålhungriga.”
Fabian la undan katalogen och reste sig upp. ”Ja, vilken bra idé. Det finns eller i alla fall fanns det en jättebra pizzeria bara några kvarter härifrån.” Han vände sig om för att gå mot trappan, då Sonja tog tag i hans arm.
”Älskling, är du okej?”
Fabian vände sig om och nickade, men kunde se i hennes ögon att hon inte trodde honom.
Med varsin pizza från Tågaborgs pizzeria gick de ner till strandpromenaden och satte sig på den soluppvärmda muren med sundet och Danmark som utsikt. Det var vackert. Mycket vackrare än vad han mindes. Strandpromenaden hade breddats och var nu fylld med flanerande människor som njöt av den fläktande kvällsbrisen. Längre ner mot Fria bad hade omklädningshusen byggts om till restauranger och hela det gamla spårområdet hade ersatts av gräsmattor med boulebanor och grillplatser. Ännu längre bort gick det att skymta palmerna som placerades ut under Bomässan 99. Sedan dess, vad Fabian hade förstått, hade det blivit en tradition och det som en gång varit en bortglömd liten strand var nu en av Helsingborgs mest populära stränder och gick under namnet Tropical Beach. Det kändes som om han flyttade hem till en helt ny stad.
”Det här är den godaste pizza jag har ätit i hela mitt liv”, utbrast Matilda och Fabian var beredd att hålla med. Aldrig hade en pizza smakat så gott.
De satt kvar och tittade på alla båtar som trafikerade sträckan Helsingborg–Helsingör, som med sitt Kronborgs slott utgjorde själva beviset för att de nu befann sig närmare resten av Europa. Fabian lovade sig själv att aldrig någonsin flytta en enda meter norrut igen och vände sig om mot Theodor som blickade ut över sundet med en tom blick. ”Och hur smakade din pizza? Var det också den godaste i ditt liv?”
”Nej, men den var helt okej.”
”En fyra eller femma?”
”En tre komma femma.”
”Då ska du smaka på min. Det var minst en sexa”, sa Matilda och räckte över en slice.
Theodor tog en rejäl tugga och nickade. ”Okej, en fyra kan jag ge den. Men inte mer.”
”Gud, vad du är snål! Mamma, visst är han?”
Sonja nickade och mötte Fabians blick. Han hade gjort allt för att dölja det och än så länge hade hon inte frågat vad Tuvesson ville. Det rådde däremot inget tvivel om att hon hade förstått att allt inte var som det skulle. Som vanligt hade hon kunnat se rakt igenom hans patetiska försök att verka närvarande, även om hon just den här kvällen valde att spela med i hans charad och låtsas som om de befann sig nere på strandpromenadens uppvärmda mur och njöt av den röda kvällssolen och ljudet av vågorna som sköljde in över stenarna.
Den natten älskade de precis som han fantiserat om i bilen på vägen ner.
Golvet.
Vin och levande ljus.
For Emma, Forever Ago …