I samma stund som Fabian Risk tagit emot samtalet från Mette Louise Risgaard var den festliga stämningen som bortblåst. I ett slag hade grillkvällen hos Molander förvandlats till ett reguljärt polismöte. Om än med respektive närvarande och en hel del alkohol i blodet.
Astrid Tuvesson hade direkt ringt sin danska kollega Kim Sleizner i Köpenhamn, men eftersom han inte hade svarat hade hon talat in ett meddelande på hans mobilsvar, där hon informerat om det uppkomna läget och att hon nu själv skulle kontakta den lokala stationen i Køge. Därefter hade hon ringt den svenska rikspolischefen Bertil Crimson, som i sin tur hade lovat att ta kontakt med sin danske kollega Henrik Hammersten med en gång.
Bollen var i rullning. Det enda de kunde göra nu var att avvakta och fortsätta med middagen. Sonja sa ingenting men Fabian kunde tydligt se hur hennes humör hade dalat. Och han förstod henne. Han försökte hitta nya samtalsämnen, men förutom Gertrud Molander var det ingen som nappade. Alla väntade på att Tuvessons mobil skulle ringa.
En timme senare var väntan över.
Det var Kim Sleizner och Tuvesson slog på högtalarfunktionen så att alla kunde höra.
”Henrik Hammersten siger at du har ringet til mig. Men jeg er ked af at sige at jeg ikke har modtaget noget opkald fra dig.”
”Jodå, jag har visst ringt. För cirka en timme sedan”, sa Tuvesson. ”Men du svarade inte så jag talade in ett meddelande.”
”Hvis du nu havde gjort det, burde jo jeg have et ubesvaret opkald og en besked liggende, ikk? Og det har jeg altså ikke. Måske glemte du at taste 0045, hvad vet jeg?”
Tuvesson gav de andra en blick och skakade på huvudet.
”Men det jeg ved er at Morten Steenstrup, en af mine betjente i Køge, tog jagten op på gerningsmanden.”
Mina betjänter, tänkte Fabian och tyckte att Sleizner lät som om han såg poliserna som just sina betjänter.
”Og det var på trods af at han var hårdt såret og havde mistet en stor mængde blod. Havde jeg ikke været så hurtig til at trykke på knappen og sende nogle biler ud, så snart jeg hørte hvad der var sket, ville han have været død nu.”
Fabian funderade på om det än så länge inte fanns mer att berätta eller om Sleizner gjorde en konstpaus för att tvinga Tuvesson att fråga. Tuvesson måste ha tänkt samma sak. Hon verkade inte ha någon ambition att bryta tystnaden, som blev på gränsen till olidlig innan Sleizner kröp till korset och självmant fortsatte.
Det visade sig att Morten Steenstrup hade blivit överkörd av gärningsmannen och nu låg på intensiven och pendlade mellan liv och död. Han hade uppenbarligen gjort en riktig hjälteinsats, då han mot alla odds lyckats med att lägga beslag på Peugeoten. Gärningsmannen hade däremot kommit undan och de enda spår han hade lämnat efter sig var från ett par Crocssandaler i närheten av bilen.
Faktumet att de hade bilen var i sig en stor framgång och säkerligen ett lika stort bakslag för gärningsmannen. Men Fabian kunde inte släppa tanken på vad som hade hänt med Mette Louise. Än så länge hade de inga spår efter henne. Hade han tagit med sig henne som gisslan? Och i så fall varför?
Klockan hade hunnit passera midnatt innan de kom hem. Theodor, som under hela kvällen suttit i ett hörn med sin mobil försvann direkt in på sitt rum och Matilda påstod att hon var pigg och ville inte lägga sig. Inte ens efter tre Harry Potter-kapitel sov hon.
”Pappa, är det en seriemördare eller massmördare eller bara en vanlig mördare?” Matilda mötte hans blick med sina klarvakna ögon. Han ville egentligen inte förstå vad hon talade om, men tyckte ändå hon förtjänade ett ärligt svar.
”Älskling, jag vet inte? Än så länge rör det sig bara om ett mord, fast jag är ganska säker på att det har begåtts minst två.”
”Hur kan du vara så säker på det?”
”För att det är mitt jobb.”
”Betyder det att det är en seriemördare?”
”Nej, då måste det vara minst tre döda. Men jag tror ändå inte att jag skulle kategorisera honom som seriemördare.”
”Varför inte det?”
”En seriemördare mördar för mördandets skull. Den här mördaren har en helt annan motivation till varför han mördar”, förklarade Fabian och fortsatte att resonera kring fallet, hur han trodde att motivet var en hämnd mot dem som varit elaka mot honom, men att han nu kände sig osäker på allting, tills han upptäckte att Matilda sov som en stock. Han lämnade henne, gick ner till köket och korkade upp en av vinflaskorna som han glömt ge Molander.
Sonja var uppe i ateljén, i färd med att packa upp sina pågående tavelprojekt och gjorde inte den minsta ansats att ens titta åt Fabians håll när han kom in med vinet, två glas och iPod:en. Egentligen borde de prata, men de var för trötta. Dessutom fanns det inget som inte redan var sagt. Istället satte han sig på golvet, hällde upp vinet och letade upp ”I Would Die 4 U” – låten de hade dansat till första gången de hade träffats, och som sedan hade blivit deras.
Den natten älskade de i ateljén.
Morgonen efter fick Fabian klartecken från Astrid Tuvesson om att han kunde stanna hemma över helgen, så länge han lovade att ha mobilen inom räckhåll. I gengäld lovade Tuvesson att endast ringa om det var något som absolut krävde hans närvaro.
Hela lördagsförmiddagen passerade och de kunde i lugn och ro packa upp flyttkartonger, tömma de sista plastsäckarna, skruva upp hyllor och tillsammans med Theodor hann han till och med montera upp stereon. Och efter en sen lunch i parasollskuggan ute på altanen packade de ihop sig i bilen och åkte för att köpa snorkelutrustning till Theodor och ta en kaffe på Fahlmans vid Stortorget. Därefter tog de en promenad förbi den nya småbåtshamnen och hittade några lediga kvadratmeter på Tropical Beach.
Under söndagen hängde de upp tavlorna, organiserade böckerna i bokstavsordning, hjälpte Matilda komma i ordning på sitt rum och lyckades till Theodors stora glädje med att få igång routern till det trådlösa nätverket. Alla hjälptes åt och det började äntligen kännas som om de hade flyttat in på riktigt. På kvällen firade de med en middag på Pålsjö krog.
Hela helgen hann passera utan att Fabians mobil hade ringt en enda gång. Den hade inte så mycket som tagit emot ett sms. Men Fabian hade inte kunnat sluta tänka på händelserna de senaste dagarna. På vad som hade hänt med Mette Louise och på vad Molander skulle hitta i Peugeoten. På Lina, som fortfarande inte hade hört av sig, och på om det var han som borde ringa och be om ursäkt, och på hur han hade dansat med henne till ”Rivers Of Babylon” på sitt tolvårskalas och varit säker på att det skulle bli de två för resten av livet.
Det var först på måndagsmorgonen som tystnaden bröts och mobilen ringde.
”Du måste komma hit. Nu med en gång …”