Gusten Persson älskade tidiga morgnar. Dessutom sken solen som om den aldrig någonsin tänkte sluta. Ändå var Gusten redan på dåligt humör när han svängde in från Gruvgatan och fortsatte runt till baksidan av huvudbyggnaden där han parkerade på en av platserna märkt: ”ENDAST PERSONAL – ÅSTORPS BYGGVAROR”.
Dels var semestern slut, dels hade han tillbringat precis hela helgen med att spika på verandan och ändå inte fått så mycket som ett leende från Inga. Hans stående skämt inga leenden från Inga hade han för längesen tröttnat på. Från vänner hade han hört att klimakteriet kunde vara extra tungt för somliga kvinnor. Hur plågsamt det var för männen var det ingen som sa något om.
Han låste upp och tryckte upp porten, gick in i den stora lagerbyggnaden och låste efter sig. Det var fortfarande över en timme kvar tills de öppnade efter två veckors semesterstängt, och låste han inte riskerade han att byggnaden fylldes med kunder en kvart före öppningstid.
Han kom att tänka på Thailand och på hur Glenn frågat honom om han inte ville följa med till vintern. Där fanns tydligen hur många villiga och framför allt billiga tjejer som helst. Då hade han tackat nej och känt avsmak inför hela tanken. Att betala för sex hade han aldrig gjort och tänkte inte göra heller.
Men efter den här helgen var han inte fullt lika säker. Varför skulle inte han kunna få sig ett nyp då och då? Vad var det som var så himla fel med det? Hans drift var väl precis lika naturlig som Ingas klimakterium? Om det hade varit tvärtom – att männen kom i klimakteriet och kvinnorna bara blev kåtare och kåtare – hade prostitution säkert varit helt accepterad. Då hade yogahelgerna varit utbytta mot sexhelger och skvallertidningarna mot porrtidningar.
Om det nu ens var klimakteriet? Den senaste tiden hade han tyckt sig se allt tydligare tecken på att Inga egentligen bara använde det som en ursäkt. Nej, han skulle allt höra med Glenn om det inte fanns möjlighet att hänga på ändå, tänkte han och öppnade larmskåpet.
Fyrtiofem sekunder hade man på sig att stänga av larmet efter att dörren öppnats. Hann man inte det drog larmet igång och i och med det ett mindre helvete med en massa samtal och koder innan ordningen var återställd. Hur mycket en sådan övning kostade vågade han inte ens tänka på. I början hade han alltid varit nervös för att inte hinna och sprungit fram till skåpet och stängt av larmet. Nu visste han precis hur lång tid fyrtiofem sekunder egentligen var och kunde i lugn och ro gå fram till skåpet. Det hade nästan blivit en sport för honom att komma så nära fyrtiofem sekunder som det bara gick.
Det märkliga var att larmet redan var avstängt. Gusten kunde inte förstå varför. Hade han själv glömt att sätta på det när de slagit igen inför semestern? Eller hade någon annan redan varit där och öppnat före honom? Han hade i alla fall inte sett någon bil och under alla år han hade haft ansvaret för att öppna hade han bara lyckats få någon annan att ta över när han hade varit sjukskriven i en månad efter sin bypassoperation.
Gusten fortsatte in i lokalen och tog sin vanliga morgonrunda som gick ut på att tända lysrören i taket, sätta på presentationsfilmer och lägga tillbaka varor på sin rätta plats. Han kunde för sitt liv inte förstå varför det var så svårt för kunderna att lägga varorna där de hade tagit dem. Det var nästan lika obegripligt som Ingas surhet.
Han stannade och riktade blicken mot fönstret. Visserligen var det stängt, men hasparna var olåsta. Han gick fram och kände på fönstret som öppnades uppåt. Kabeln till larmkontakten såg okej ut. Var det därför larmet var avstängt? De hade haft inbrott fler gånger än Gusten kunde minnas, men inte en enda gång sedan de installerat det nya larmsystemet för snart tre år sedan. Det hade kostat flera hundratusen och han kom ihåg hur skeptisk han hade varit och tänkt att det var billigare med några stölder då och då. Var det inte tjuvarna som rånade dem, var det säkerhetsfirmorna. Men i våras hade de tjänat in kostnaden och sedan dess legat på plus. Beroende på vad som nu hade hänt.
Han avbröt sin runda och gick raka vägen till kontoret där han satte på kaffebryggaren under tiden han väntade på att datorsystemet skulle startas upp. Därefter loggade han in med sin personliga säkerhetskod och klickade sig fram till loggen där han direkt kunde konstatera att Glenn Granqvist hade stängt av larmet i torsdags natt klockan 02:33. Gusten förstod ingenting. Glenn av alla?
”You talking to me?”
Gusten Persson lyssnade på svarsmeddelandet, men han talade inte in något. Glenn låg säkert fortfarande bara och sov och behövde lite fler ringsignaler för att vakna. Han gjorde ett nytt försök och räknade signalerna som gick fram. På den sjunde gav han upp och la på. Hade han råkat ringa fel nummer?
Numret hade han inprogrammerat i sin egen mobil, men han hade ringt från jobbets fasta telefon. Det var ju trots allt ett jobbsamtal och det fanns ingen anledning att han skulle stå för den notan. Han knappade in numret ytterligare en gång och kontrollerade noga siffra för siffra. Men han hann aldrig till den sista. Istället fastnade hans blick på monitorn, som nu hade vaknat till liv och växlade mellan de olika bevakningskamerorna.
I avdelningen för dörrar och fönster, stod en truck och blockerade hela mittgången. Vad hade den där att göra? Den hörde ju hemma längst ner i C-gången. Dessutom var det något med vinkeln som inte stämde. Han lutade sig närmre monitorn för att se bättre men hann inte innan den växlade över till en annan kamera.
Gusten kunde inte minnas när han sprang senast. De hade sparkhjulingar, men han hade alltid känt sig osäker på balansen och föredragit att gå, tänkt att det var den kondition han fick. Nu önskade han att han inte hade gett upp så lätt. Dörr- och fönsteravdelningen låg längst bort i byggnaden och han var redan rejält andfådd.
En råtta pinade snabbt förbi honom över cementgolvet. Råttor hade de gott om, det visste han. Men så här öppet brukade de inte visa sig. Ännu en kom fram, under en pall med gipsskivor, och fortsatte i samma riktning som han själv. Vad var det som hade hänt? Han slogs av tanken att det kunde vara dolda kameran, men förkastade den nästan med en gång. Det här var inget practical joke. Vad det än var, så var det på riktigt.
Pulsen smattrade som en kulspruta och andningen påminde om en hunds i fyrtio graders värme. Äntligen kom han runt hörnet och kunde nu se trucken, som mycket riktigt stod mitt i gången. Det var alltså här de hade haft inbrott. Ja, varför inte? Dörrar och treglasfönster var något av det dyraste de hade. Ytterligare fyra råttor kom från olika håll och försvann runt till andra sidan trucken.
Han kunde nu tydligt se vad han hade anat redan i kontoret. Trucken stegrade sig. Framhjulen hängde fritt i luften femton centimeter ovanför golvet. Gaffeln var nedkörd i botten och mellan den och cementgolvet såg han Glenns sönderklämda kängor. Det var ingen som helst tvekan. Han kände direkt igen Dr Martens stålhätteförsedda värstingar som Glenn så ofta propagerat för. Men ett sådant tryck klarade inte ens Dr Marten. Tankarna virvlade runt i Gustens huvud, lika förvirrade som en kompassnål på nordpolen.
Det var ljudet som hjälpte honom att återfå fokus. Det kom från andra sidan trucken och han kunde till en början inte förstå vad det var. Det lät som om någonting gnisslade, eller kvittrade? En svärm av … Han insåg att golvet var fyllt med råttor, som sprang fram och tillbaka till något på andra sidan trucken. Han samlade sig och gick fram för att titta. Synen han möttes av skulle förfölja honom i resten av hans liv. Att Glenn var död hade han innerst inne redan förstått och förberett sig på. Det som chockade honom var vad råttorna hade gjort.