Dunja Hougaard stod och väntade på att hissdörrarna skulle glida upp. Pulsen var fortfarande hög och hon kunde känna hur svetten trängde ut genom porerna och fick skjortan att klibba mot ryggen. Att svettas vid fel tillfälle var något av det värsta hon visste. Ändå envisades hon med att upprepa misstaget att cykla för fort. Det var som om hon i samma sekund hon satte sig på cykeln fick bråttom.
Den här gången var det till Morten Steenstrup, vars tillstånd hade blivit till en riksangelägenhet och följdes av media som om han var av kungligt blod. Experter från både Tyskland och England hade flugits in och efter en lång serie komplicerade operationer hade de lyckats få stopp på de inre blödningarna och kunde nu beteckna läget som någorlunda stabilt, vilket gav henne ett litet fönster att träffa honom innan han skulle förberedas inför nästa operation.
Hissdörrarna öppnades och hon klev in i hissen och tryckte på våning 4. Men hissen stannade redan på plan 2 och två män i gröna operationskläder med munskydden hängande kring halsen klev in och tryckte på 3:an.
”Hur gammal sa du att hon var?”
”Fyrtiotvå.”
”Barn?”
”Tre stycken. Och det är det som grejen. Jag brukar inte reagera på sådant där. Men just med hänsyn till hennes ålder och faktumet att hon var trebarnsmor, så var de helt perfekta.”
”Äkta?”
”Jag tror det.”
”Tror?”
”Det är det som är problemet. Det var omöjligt att se.”
”Det går alltid att se.”
”Tro mig, jag tittade noga.”
”Då återstår bara en sak.” Han klämde med händerna i luften. ”I vilken sal låg hon, sa du?”
De brast ut i skratt och lämnade hissen på plan 3.
Dunja var på väg ut efter männen för att ta deras namnuppgifter, men hejdade sig och lät istället hissen fortsätta upp till plan 4. Hon var redan sen.
Hon klev ut ur hissen och skakade av sig funderingarna på om Steenstrup fått samma sjukvård utan sin gloria. Nu gällde det att vara fokuserad och använda tiden väl. Tre minuter hade den ansvarige läkaren gått med på efter flera påtryckningar. Tre minuter. Inte en sekund längre hade han gjort klart för henne. Steenstrup hade nyligen vaknat upp och var inte i stånd till att klara ett längre förhör. Han var knappt medveten om var han befann sig. Än mindre vilken uppståndelse hans insats hade skapat. Men det var inga problem för Dunja. Hon visste precis vad hon var ute efter och till det behövde hon inte mer än en halv minut.
Hon fortsatte genom en lång korridor som mynnade ut i ett väntrum fyllt av journalister. Några satt och knattrade på sina notebooks och andra spelade schack. Hon kunde se att det var Jyllandsposten mot Politiken och konstaterade besviket att Jyllandsposten hade övertaget.
En av journalisterna fick syn på henne och skyndade fram med en bombmatta av frågor, som i sin tur fick de andra journalisterna att vakna till liv. Kamerorna började smattra som om hon var gärningsmannen och frågorna kastades ut i luften och träffade henne som blöta snöbollar som rann ner längs hennes rygg. Blusen var genomblöt av svett. Ändå frös hon. Och ingen verkade höra hennes ständiga upprepningar om att hon inte kunde ge några som helst kommentarer i nuläget.
Till slut gav hon upp och vände sig mot horden av journalister och deras kameror och berättade att hon skulle ha ett första och ytterst kort möte med Morten Steenstrup, som just hade vaknat upp. Därefter legitimerade hon sig för den vakthavande polisen och fortsatte in på avdelningen. Först när dörren bakom henne stängdes kunde hon andas ut.
Den ansvarige läkaren tog emot och mötte hennes blick utan att röra en min. ”Dunja Hougaard?”
Hon nickade.
”När jag säger stopp, är det stopp. Inte fortsätt, utan stopp. Okej?”
Dunja tyckte redan illa om honom och fortsatte fram genom korridoren utan att ge honom något svar.
”Jag hoppas att du är införstådd med att det här är ett stort undantag och att ansvaret för patientens liv vilar på mig och ingen annan”, fortsatte läkaren och tog vänster in i ännu en korridor. ”Och vad du än anser om det, tänker jag ta det ansvaret.” Läkaren stannade vid en dörr, som var bevakad av två uniformerade poliser, och spände blicken i Dunja. ”Jag hoppas nu att du har förstått allvaret och att jag kan räkna med att du ser till att bespara min patient en massa onödiga utsvävningar.”
”Jag föreslår att du öppnar dörren innan han får alzheimer.”
Morten Steenstrup låg längst in i rummet och såg ut som allt annat än en hjälte. Bägge benen var gipsade. Runt halsen hade han en stödkrage och det mesta av håret var bortrakat. Han var kopplad till dropp och en hel blippande maskinpark, som höll hans värden under uppsikt.
Hans mun var halvöppen och blicken riktad snett upp mot taket och påverkades inte av att Dunja kom in i rummet.
Första tanken som slog henne var att han var död. Att han sekunden innan hon klivit in i rummet hade avlidit och att hon nu på grund av den irriterande läkaren inte kunde göra det hon kommit dit för. Hon lyfte fram en stol och satte sig vid sidan om hans säng.
”Hej Morten. Mitt namn är Dunja Hougaard och jag jobbar som kriminalassistent på kriminalenheten i Köpenhamn.” Hon inväntade en reaktion och ignorerade läkaren, som harklade sig och säkert pekade på sin klocka. Men någon reaktion kom inte.
”Jag har bara några få minuter och vill inte trötta ut dig i onödan. Det enda jag vill veta just nu är om det var den här mannen som överföll dig?” Hon tog fram efterlysningsbilden på Rune Schmeckel och höll den ovanför polisens ansikte, men även den här gången uteblev reaktionen.
”Morten. Ser du mannen på bilden?”
”Ja”, svarade polismannen med en svagt väsande röst.
”Är det samme man som överföll dig?”
”Nej.”
Svaret kom som en total överraskning. Dunja hade inte ens tänkt tanken på att han inte skulle känna igen gärningsmannen.
”Är du helt säker. Jag vill att du tittar igen riktigt, riktigt noga.”
”Jag är säker. Det är inte han.”
”Jag vill inte pressa dig mer nu, utan kommer tillbaka om två dagar. Så får vi …”
”Det är inte han.”
”Okej, Morten. Kan du säga vad det är som är annorlunda? Är det håret eller är det något annat som är lätt att ändra på? Ta den tid du behöver för att fundera. Det finns ingen poäng med att forcera fram ett svar.”
Läkaren harklade sig och gick fram och pickade på sitt armbandsur.
”Allt”, väste Morten fram.
”Vadå allt? Jag vet inte om jag förstår vad du menar?”
”Allt är annorlunda. Det är inte han. Ni har fel person.”