Löpsedlarna hade bytts ut och pryddes nu av bilden på Rune Schmeckel.
EFTERLYST
Fabian Risk svepte espresson, tog en sked av prinsesstårtan och började söka runt på tidningarnas hemsidor i mobilen. Han hade låtit bilen stå vid polishuset och tagit en lång promenad ner till stan, där han hade satt sig längst in i hörnet på Fahlmans konditori. Där kunde han sitta ifred när alla andra trängdes under markiserna på uteserveringen.
Efter presskonferensen hade han gått direkt upp till Tuvessons kontor. Hon hade inte varit där, så han hade satt sig för att vänta – säker på att hon ville ha ett samtal med honom och sannolikt stänga av honom från utredningen. Men när han sent omsider hade insett att Tuvesson inte hade för avsikt att komma in, hade han lämnat polishuset och promenerat mot stan. På vägen hade han sett hur löpsedlarna bytts ut och hur det hela alltmer började likna ett drev. Hans tjänstefel var nästan en lika stor nyhet som faktumet att mördaren nu var identifierad. Flera av tidningarna publicerade bilder på honom och en del gick så långt som att beskylla honom för mordet. Han kunde inte påstå att han var förvånad. Presskonferensen hade havererat och allt fokus hamnat på honom.
Han funderade på vad han skulle göra om han stängdes av. Återuppta den planerade semestern eller fortsätta på egen hand? Han bestämde sig för det ena, även om han innerst inne visste att det skulle sluta med det andra.
Kvällsposten var utan tvekan den tidning som ägnade mest utrymme åt honom. Med en imponerande snabbhet hade de lyckats kartlägga hans förflutna med gamla bilder och intervjuer med folk han haft kontakt med.
Det var inte första gången han tänkte att det var bland nyhetsreportrarna polisen borde rekrytera. Bland annat hade de hittat en pensionerad gammal fotbollstränare som påstod att han hade tränat honom i fotboll och att Fabian minsann aldrig varit någon lagspelare utan alltid försökt spela sig hela vägen upp och göra mål ensam.
Själv hade han inget minne av att ha spelat fotboll någon längre tid. Bollspel hade aldrig riktigt intresserat honom. Men att han inte var någon lagspelare kunde han inte förneka. För honom hade målet alltid varit viktigare än vägen dit.
FÖRÄLSKAD I OFFRETS FRU
Rubriken slog emot honom som en elak pisksnärt. Artikeln handlade om hur Lina Pålsson skulle ha varit hans stora ungdomskärlek och ställde frågan om den fortfarande var vid liv och den direkta orsaken till att han hade förlorat sitt omdöme. Hur hade de lyckats få reda på det? Själv hade han aldrig berättat för någon, och tills för bara några dagar sedan hade han inte skänkt det så mycket som en tanke.
Enda förklaringen var att de hade varit i kontakt med Lina. Han kunde inte minnas om han någonsin hade berättat för henne hur han kände. Hon hade valt Jörgen och han hade i sin tur valt att gräva ner sina känslor så djupt att ingen någonsin skulle kunna hitta dem igen. Oavsett vilket var det nu ute inför allmän beskådan och utom hans kontroll.
Det var inget märkligt att Aftonbladet hade valt att blåsa upp det så stort. Risken att det påverkade honom i utredningsarbetet var så klart överhängande. Kunde han ens vara helt opåverkad av att offret varit ihop med hans ungdoms stora kärlek? Han tog upp mobilen och knappade fram hennes nummer, men ångrade sig så fort han kunde höra signalerna gå fram. Han hade ändå ingen aning om vad han skulle säga.
När han var klar med tidningarna återupptog han sin promenad förbi Helsingborgs stadsteater och fortsatte vidare norrut längs strandpromenaden. Det hade blåst upp och vågorna slog över muren och träffade honom i ansiktet med sitt svalkande salta vatten. Han insåg hur mycket han hade saknat Helsingborg, och för att bli ännu blötare klättrade han upp och fortsatte resten av vägen uppe på muren.
Först när han klev in i hallen och drog av sig de blöta kläderna kände han hur trött han egentligen var. Dagen som hade börjat med beskedet om Glenns död och efter en kaosartad presskonferens slutat med att han själv hängdes ut, kändes som en hel vecka och ändå var klockan inte mer än sju på kvällen.
Han fortsatte in i huset och möttes av en kompakt tystnad och tre tomma pizzakartonger på diskbänken. De hade ätit utan honom. Inget konstigt med det. Han visste ju inte ens själv när han skulle komma hem. Han visste inte ens om han var hungrig. Eller om han ens hade lust att äta, om han nu skulle vara hungrig. Det var som om prinsesstårtan låg som ett tungt lock och hindrade alla känslor från att komma ut. Hunger som ångest.
Han fortsatte uppför trappan till andra våningen, tittade in i Matildas rum och slogs av hur långt hon hunnit med att komma i ordning. Affischerna på Grease, Highschool Musical och Dirty Dancing satt uppe och bokhyllan var fylld med hennes böcker och alla små plastsaker hon samlade på. Skrivbordet stod redo med pennskrin och suddgummin och bara väntade på skolstarten i augusti. Sängen var bäddad och i taket alldeles ovanför hade hon satt upp sitt stjärntecken Fiskarna med självlysande stjärnor.
Det enda som saknades var Matilda själv. Han tittade in i sovrummet, men även det var tomt, och efter att ha tagit på sig nya torra kläder gick han och knackade på Theodors dörr, utan att få någon reaktion. Men när han öppnade dörren och tittade in såg han Theodor ligga på mage i sin säng, i det närmsta orörlig, och från någonstans hördes ett väsande ljud.
”Theo? Hallå? Theo, hör du mig?” sa han utan att höja rösten alltför mycket, men Theodor gav fortfarande inte ifrån sig några livstecken. ”Hallå?! Theodor?!” Han gick fram till sängen och la sin hand på Theodors ena skuldra. Theodor vände sig om med ett ryck och drog ut ena hörsnäckan ur örat.
Gripping your pillow tight
”Vad är det?”
”Hörde du inte hur jag ropade?”
”Nej.”
Exit light
Theo ryckte på axlarna och tryckte tillbaka hörsnäckan i örat. Fabian slet ut den igen och sedan även den andra.
Enter night
”Vad fan vill du?!”
”Var är de andra?”
”Hur ska jag veta det?”
Take my hand
Det var inte det att Fabian inte var förberedd på att tonårstiden skulle bli jobbig. Han hade bara väntat sig mer skrikiga konflikter, smäll i dörrar och sena utekvällar. Den här tystnaden var något helt annat och han hade ingen aning om hur han skulle hantera den.
We’re off to never never-land
”Du … Hur mår du egentligen?”
Theodor suckade och pausade musiken.
”Saknar du kompisarna från Stockholm? Jag kan förstå om det är det du …”
”Vilka kompisar?”
”Inte vet jag? De du brukade leka med?”
Theodor himlade med ögonen.
”Eller hänga med eller vad ni nu kallar det?” fortsatte Fabian och kände sig som en blind på lina. ”Men du kommer ju att få nya vänner här. Ja, kanske inte just här. Du måste ju så klart lämna det här rummet och gå ut och … Gå ut och …”
”Är du klar?”
Fabian nickade och insåg att om han hade haft sig själv som pappa hade han troligen reagerat precis som Theodor. Han lämnade rummet och kunde inte låta bli att känna en viss lättnad.
Sonja hittade han uppe i ateljén, där hon arbetade på en ny stor tavla med breda aggressiva penseldrag. Han lät blicken vila på henne, väl medveten om hur hon ogillade att vara iakttagen när hon målade. Men han älskade det, tyckte hon var som vackrast just då – osminkad, färgstänk i ansiktet och det där totala fokuset, som skärmade av allt runtomkring.
Hon stod med sidan vänd mot honom och hade en pensel i vardera hand. Håret var uppsatt med några penselskaft och hon var klädd i sina snickarbyxor, som hade så många färgfläckar att de var ett konstverk i sig. Under hade hon sin röda behå, som hon fått av honom i julklapp för två och ett halvt år sedan.
”Hej älskling.”
”Hej”, svarade hon med ett leende. Men blicken avslöjade allt. Hon återgick till att sprida ut färg över tavlan.
”Får man komma in?”
Hon svarade inte, så han fortsatte in i rummet och ställde sig bakom henne. ”Vad kul att du har kommit igång.”
Tavlan var olik allt hon hade gjort tidigare. Han visste att hon sökte efter ett nytt uttryck efter alla år med fiskmotiv. Det hade varit en framgångsrik tid med intäkter som vida hade överstigit hans lön oavsett hur många övertidstimmar han hade presterat. Det var som om alla ville ha hennes flyende undervattensbilder på fiskstim, bläckfiskar och krabbor.
Det var varje konstnärs stora dröm. Men för Sonja hade det till slut blivit till en mardröm. När det hade varit som värst hade hon haft en kölista på över ett år. Kunderna hade bestämt storlek och informerat henne om det fanns några färger i inredningen som skulle matchas. Sonja hade känt sig som allt annat än en konstnär och till sist gått rakt in i väggen.
Det var lite mer än ett halvår sedan och sedan dess hade hon sökt och experimenterat. Ett tag hade det sett ut som om fåglarna skulle ta över fiskarnas roll. Hon hade målat fågelbon, ägg och flockar i skyn.
Men det här var alltså något helt annat. En våldsam kakofoni där den ena nyansen var rödare än den andra.
”Snälla. Jag arbetar.”
”Jag utgår från att du har läst tidningarna.”
”Man ska inte tro allt man läser.”
”Den unga flickan. Det var mitt ansvar. Mitt fel.”
”Och den där Lina Pålsson?”
Fabian hade bara väntat på att frågan skulle komma, och han kunde inte klandra henne. Efter händelserna med Niva var tilliten söndertrasad och hängde nu på en skör tråd. Om ens det.
”Ja, jag var förälskad i henne och ja, jag önskade inget hellre än att det skulle bli hon och jag. Men Sonja, det var då. På högstadiet. Och det blev aldrig hon och jag, vilket jag är väldigt glad för idag.”
Sonja vände sig mot honom och såg honom i ögonen. Färgen från penslarna droppade ner på golvet. ”Så hon betyder ingenting för dig nu?”
”Inte mer än att hon är en gammal klasskompis, vars man just blivit brutalt mördad.”
”Okej.” Sonja återgick till målandet och han stod kvar och funderade på om han skulle gå fram och krama om henne, då hans mobil vaknade till liv.
”Ja, hallå?”
”Hur är det med dig?” Det var Irene Lilja.
”Jodå, som jag förtjänar, som min mor skulle säga.” Fabian backade några steg för att inte träffas av färgstänket från Sonja som hade återgått till målandet. ”Men jag står lite dåligt till. Kan jag ringa tillbaka?”
”Men du? Stämmer det verkligen?” avbröt hon. ”Det där med Lina Pålsson?”
”Ja.”
Det blev tyst och Fabian kunde riktigt höra hur Lilja tänkte precis samma sak som han själv. Hur påverkade det honom i utredningen? Han lämnade ateljén och gick nedför trappan.
”Men bara så du vet var jag först inte ens medveten om det själv. Det är som om jag har förträngt hela min uppväxt.” Han hade ett behov av att förklara. Få henne att förstå. ”Det var därför jag inte sa något och sedan …”
”Du, det där är bättre att du tar med Tuvesson. Du har säkert en jättebra förklaring.” Ironin i hennes röst gick omöjligt att ta miste på. ”Men det vara inte därför jag ringde. Vi har ett nytt dödsfall.”
Fabians tankar försökte få upp farten för att komma fram till vem det kunde vara. Vem han hade missat?
”Det är ingen i klassen.”
”Nähä? Okej, vem …”
”Monika Krusenstierna. Er klassföreståndare.”
Det lilla Fabian kom ihåg av Monika Krusenstierna var att hon alltid hade knälånga kjolar som oftast var rutiga och att hon aldrig någonsin drog på mungiporna. Hennes lektioner var något som skulle betas av enligt schemat. Mattetalen skulle räknas, blindkartorna fyllas i och böckerna högläsas, kapitel efter kapitel. Diskussion och reflektion kom aldrig på tal. Ju mer han tänkte på det, desto mer kändes åren med Monika Krusenstierna som ett enda långt glosförhör.
”Hemtjänsten hittade henne i hennes lägenhet. I fåtöljen för att vara exakt. Och det hade tydligen tagit ett tag innan de hade insett att hon faktiskt var död, eftersom hon inte hade några synliga skador.”
”Vadå, så hon satt bara där? Har man fastställt dödsorsaken?”
”Hjärtstopp. Flätan ringde precis med en preliminär rapport och tydligen var hennes ådror mer igenkalkade än en gammal kaffebryggare.”
”Så det var alltså inget mord?”
”Nej. Jag ville bara att du skulle känna till det innan det står i tidningarna. Vi vet ju åt vilket håll de kommer att dra det. En pikant detalj är att dagens Kvällsposten låg uppslagen i hennes knä.”
”Vilket uppslag?”
”Den där de frågar sig hur det kunde gå fel.”
Fabian visste precis vilket uppslag det handlade om. Rubriken löd:
LÄRAREN SOM BLUNDADE
Artikeln handlade om hur Claes Mällvik systematiskt hade mobbats av Jörgen och Glenn och hur ingen gjort något åt det. Inte ens de vuxna hade brytt sig, och man frågade sig varför Monika Krusenstierna inte hade slagit larm och menade att hon måste ha anat att allt inte stod rätt till i klassen. Fabian led med henne. Anklagelserna i artikeln måste ha varit en fruktansvärd läsning och var säkert den indirekta orsaken till hennes död.
”Okej. Tack för att du ringde.”
”Det var så lite. Vi ses, mister lover-boy.”