”After you.” Ingvar Molander lyfte på avspärrningsbandet och lät Irene Lilja gå före in på tomten framför Glenn Granqvists villa. Hon stack in nyckeln i den utbytta låskolven, vred om och öppnade.
”Jag är inte helt hundra, men jag tror det var här han tog honom.”
Lilja tittade sig omkring i den långsmala hallen som fortsatte in i huset. ”Här?”
Molander nickade. ”Troligen ringde han bara på och väntade på att hans offer skulle öppna. Och när han till slut gjorde det drogade han honom till medvetslöshet.”
”Som han gjorde med Jörgen.”
”Just det”, sa Molander tydligt irriterad över att bli avbruten. ”Hur som helst föll han ihop och slog huvudet i den här”, han pekade på ett skarpt hörn på en skohylla i gjutjärn, ”vilket förklarar såret i bakhuvudet.”
Lilja lutade sig ner, men såg inget mer än just en skohylla.
”Därefter släpade han honom vidare in i hallen genom hela huset till baksidan, som är skyddad från insyn.”
”Men om han slog upp ett sår i bakhuvudet och släpades genom hallen, borde här väl finnas någon form av blodspår?” Lilja lät blicken glida över linoleumgolvet in i huset, men kunde inte se någonting som påminde om blod.
”Kolla på det här.” Molander drog pekfingret på skohyllans hörn och höll upp det mot Lilja, som fortfarande inte kunde se något och började bli otålig. Molander ignorerade det och drog fingret över ett annat ställe på skohyllan och höll upp den nu dammiga fingertoppen framför Lilja. ”Ser du? Han har städat efter sig. I alla andra rum ligger ett lager av damm. Men inte i hallen. Den är städad hela vägen genom huset.” Han pekade längs hallgolvet, reste sig upp och fortsatte in i huset. Lilja följde efter.
”Men varför lägga energi på att städa undan lite blodspår, när det fanns hur mycket blod som helst vid fyndplatsen?”
Molander vände sig mot Lilja med ett leende.
”Jag frågade mig precis samma sak och enda svaret jag har kommit fram till är att det inte ingick i hans plan. Han hade inte räknat med att hans offer skulle falla rakt mot en skohylla och slå upp ett hål i huvudet. Och den här gärningsmannen gör säkert allt för att hålla sig till planen. Inte för att det skulle ge oss någon direkt fördel om vi såg blodspåret genom hallen. Men den konsekvensanalysen har inte han tid med här utan väljer därför istället att tvätta bort spåren så snabbt han kan. Allt för att hålla sig till planen.”
”Och om den inte håller? Vad gör han då?”
”En ny.”
”Och svabben? Har du hittat den?”
”Han använde en golvtrasa.” Molander öppnade dörren till en liten städskrubb under trappan. ”Han har till och med sköljt och vridit ur den efter sig.”
Lilja tittade in i städskrubben som förutom en dammsugare, en hink och några flaskor med rengöringsmedel, hade en låg rostfri vask. Hon kände på trasan, som hängde på en krok, och studerade golvet direkt under den och mycket riktigt fanns inga tecken på att den varit så pass blöt att den hade droppat.
”Okej, det är väl bäst vi sätter igång innan Tuvan ringer.” Molander fortsatte vidare mot köket. Lilja dröjde sig kvar. Det var som om någonting inom henne ville stanna kvar i städskrubben och undersöka den mer grundligt. Hon försökte fokusera.
”Irene!”
Hon gav upp och gick över till Molander.
”Vi kan ju alltid höra med Risk, men jag är ganska så säker på att Glenn skolkade från hemkunskapen.” Molander öppnade köksdörren. ”After you, dear.”
Lilja klev in i köket och insåg direkt att Molander hade en poäng. På diskbänken låg en hög med intorkad disk och på matbordet ett mindre berg med pizzakartonger och halvätna pizzor – alla hawaii. På spisen stod en kastrull med grönluddig pasta och en annan med gammal köttfärssås där små maskar kröp omkring. I luften surrade en svärm av flugor omkring i en hetsig extas som om de inte visste var de skulle börja kalasa. Varje andetag i den tjocka luften kändes som ett steg närmare döden och Lilja försökte hålla dem på ett absolut minimum under tiden hon skyndande över till fönstret och öppnade det på vid gavel.
”Okej, låt oss resonera oss fram.” Molander svepte runt med blicken. Lilja öppnade försiktigt kylskåpet men stängde det snabbt igen.
”Eftersom man inte ser något säkerhetsskåp så här rakt av, borde vi kunna utgå från att det är undangömt och dolt någonstans.”
”Nähä, säger du det?” Lilja gav honom en förvånad blick.
”Jag är inte klar, okej? Det jag ville komma till var att även om skåpet är dolt, vill man inte att det ska vara alltför svårt att komma åt och öppna. Eller hur?”
”Nej, visst. Kom igen nu så letar vi istället.” Lilja baxade ut kylskåpet från väggen, så att hon kunde lysa in bakom det med ficklampan och konstatera att där inte fanns något av intresse.
”Därför finns det till exempel inte bakom kylskåpet”, fortsatte Molander. ”Hade det mot förmodan ändå gjort det, skulle det åtminstone funnits tydliga märken i linoleummattan.”
Lilja sänkte blicken och såg skrapmärket hon just gjort i golvet. Hon gav upp med en trött suck. Det var inte för intet Molander ansågs vara en av landets absolut bästa kriminaltekniker. Än så länge hade hon aldrig varit med om att han hade missat något och just det här leendet, som nu satt klistrat på hans läppar, hade hon lärt sig tyda. Det här var bara en lek för honom. En lek där han kunde få glänsa och hon unnade honom det mer än gärna och skrattade till.
”Okej, var är det då? Säg nu. Du vet ju, eller hur?”
”Nej, jag vet inte var det är. Jag har inte en aning.” Han slog ut med händerna och gjorde en konstpaus. ”Men, om jag nu skulle försöka mig på en intelligent gissning, skulle det vara en plats som var lika undangömd som den var lätt att komma åt.”
Lilja svepte runt med blicken. Det fanns inga tavlor att titta bakom, bara en affisch från Thai Airways med en bild på en vacker strand. Hon slet ner den, men inte heller där fanns något säkerhetsskåp. Så fick hon en idé och vände sig mot grytskåpet.
”Varför inte?” sa Molander och Lilja skyndade över till hörnskåpet och tömde de två karusellerna på kastruller och stekpannor, ett durkslag och några ugnsfasta formar. Därefter satte hon sig på huk och lyste in med sin ficklampa. Hade hon inte vetat precis vad hon letade efter hade hon aldrig upptäckt det.
Den lilla dörren var precis som väggen vitmålad och det enda som avslöjade dess existens var det svarta nyckelhålet. Lilja sträckte in armen mellan karusellerna, förde in nyckeln i skåpet och vred om, varpå den lilla, men tjocka dörren öppnades.
Skåpet var mer eller mindre tomt, så när som på en fyrkantig mörk box. Lilja satte på sig ett par handskar och lyfte försiktigt ut den kompakta boxen och höll upp den i ljuset. En tunn ljus springa sträckte sig runt boxen och avslöjade att den hade ett lock. Molander drog försiktigt upp locket, som slöt så tätt att den kvalmiga köksluften hade svårt att tränga in.
Boxen var fylld med hembrända dvd-skivor. Lilja tog upp en av dem och läste texten som stod skriven med tusch över skivan. Thailand -97. På en annan stod det: Full brud -01.
”Titta på den här”, sa Molander och höll upp en skiva. Påhälsning hos Mjälle -93.