Tuvesson, Lilja och Molander satt samlade vid det ellipsformade bordet och åt varsin plastinpackad kycklingsallad från Ica Maxi i väntan på att Klippan som hade sammankallat mötet skulle dyka upp. Tuvesson tittade ner på sin sallad och konstaterade att de tre små kycklingbitarna hon för längesen ätit upp tydligen räckte för att få sälja den torra isbergssalladen, med lite burkmajs och oliver, som lyxig kycklingsallad. Hon bestämde sig för att väga upp misären i tallriken med en cigarett efter lunchen.
”Någon som hört något från Risk?” sa Molander.
Tuvesson skakade på huvudet. ”Nej, och varför skulle vi ha gjort det? Han har ju semester.”
Molander nickade stumt.
”Ingvar, vad skulle jag göra? Jag hade inget val.”
”Nej, jag vet. Jag vet. Det är bara lite … Synd.”
”Ja, det är du inte ensam om att tycka.”
”Bara så ni vet tog jag mig friheten att kolla upp Risk lite”, sa Lilja. ”Visste ni att han fick sparken från länskrim i Stockholm?”
Molander skakade på huvudet.
Tuvesson suckade. ”Har inte du tillräckligt att göra i den här utredningen?”
”Jag tänkte bara att om man ska jobba ihop kanske det är bra att veta var man har varandra?”
”Irene, vart vill du egentligen komma? Ja, han förlorade omdömet och gick för långt. Det kanske du också hade gjort i hans situation?”
”Du menar om jag varit förälskad i offrets fru?” sa Lilja.
”Det där var en tonårsförälskelse. Hur det förhåller sig nu har vi ingen aning om.”
”Nej, just det. Det är precis det jag menar. Vi vet inte. Och grejen är att det inte verkar vara en engångsföreteelse. Jag har sett stockholmarnas utredning från i vintras och läser man mellan raderna visar det sig att han även där gick sin egen lilla väg utan att informera de andra.”
”Vad gjorde han då?” sa Molander.
”För det första …”
”Irene, vi släpper det nu”, sa Tuvesson och bestämde sig för att ta minst två cigaretter.
”Men …”
”Ni är redan samlade, ser jag. Vad bra”, sa Klippan när han kom in.
Tuvesson tackade Klippan i sina tankar. Men visst hade Lilja rätt, och det var precis det Stockholm hade varnat henne för när hon hört sig för om Risk. De flesta hade varit överens. Risk var en bra polis, en av de bästa. Men han gick sin egen väg och man visste aldrig åt vilket håll det var eller vilka konsekvenser det kunde få, vilket var precis vad hon var ute efter. Hon skulle aldrig kunna säga det högt till de andra, men de hade blivit alltför bekväma. Visserligen var de både professionella och pålitliga. Men det var som om de inte längre hade något att bevisa och i och med det aldrig behövde riskera något genom att komma upp med ett oväntat infall. Aldrig någonsin gjorde de några fel, eller befann sig på gränsen till vad som var tillåtet, något som kanske såg fint ut i alla rapporter och utredningar. Men verkligheten var en annan och den krävde i somliga fall att det var just där de befann sig.
På gränsen. Ibland till och med på fel sida om den.
Det var där Risk kom in i bilden.
Klippan skickade runt en tecknad fantombild samtidigt som han berättade att en tjej från McDonald’s i Åstorp hade hört av sig till honom. ”Hon arbetade i torsdags natt och kände varken igen Schmeckel eller Mällvik.”
Det var så de såg på det, tänkte Tuvesson. Schmeckel och Mällvik. Som om det var två personer. Två olika gärningsmän. Och nu vandrade en fantombild på en tredje gärningsman runt bordet. Hur många gärningsmän skulle de vara uppe i innan de var klara?
”Och vem är det här”, sa Molander och höll upp fantombilden.
”Han ska ha kommit till restaurangen strax efter midnatt i torsdags och när det var hans tur beställde han en Chili McFeast Deluxe-meny. Problemet är att den endast serveras på torsdagar och torsdan hade just övergått till fredag.”
”Vadå, så de vägrade ge honom en Chili McFeast”, sa Lilja och Klippan nickade.
”De lyder väl bara order”, sa Molander.
”Men det gick inte den här mannen med på”, fortsatte Klippan. ”Enligt honom hade han ställt sig i kön när det fortfarande var torsdag och han insisterade på att få köpa sin meny. Tjejen i kassan försökte förklara att det inte var hon som bestämde reglerna och att det tyvärr inte fanns något hon kunde göra åt saken, varpå hon började expediera nästa kund och då hade han varnat henne.”
”Varnat för vadå?” sa Tuvesson.
”För att ignorera honom.”
De andra utväxlade blickar.
”Så han blev sur för att hon hoppade över honom och expedierade nästa kund?”
Klippan nickade.
”Och sedan då? Vad hände sedan?”
”Ja, då fick han ju sin meny.”
”Så det är så man ska göra”, sa Molander och flinade.
”Hon upplevde hans hot som allt annat än tomt. Det var tydligen ingen tvekan om att han menade allvar.”
Tuvesson tog över fantombilden och studerade den. Som vanligt hade Klippan anlitat Gudrun Scheele, en halvblind rullstolsbunden gammal bildlärare som gått i pension för över femton år sedan. Hon bodde på samma hem som Klippans mamma och vid ett besök hade han sett några av hennes porträtt och frågat om hon inte kunde hjälpa dem med en fantombild. Den gången hade de jagat en våldtäktsman som härjat i Pålsjöskog på jakt efter joggande kvinnor. Tre timmar efter att de publicerat Gudruns bild var mannen identifierad och kunde gripas. Sedan dess hade de med jämna mellanrum använt sig av henne och faktumet att hon kunde gå bort när som helst var något de hjälptes åt med att förtränga.
Fantombilden var som vanligt tecknad med kolkrita och än en gång kunde Tuvesson inte låta bli att imponeras av Gudruns talang. Bara att hålla i en krita med de där darrande händerna borde vara en fysisk omöjlighet. Men teckna det kunde hon och för det mesta räckte det med några få drag för att hon skulle få fram en personlighet baserad på några ytterst knapphändiga vittnesbeskrivningar.
Men det var något som skilde den här från alla hennes tidigare fantombilder. Förutom blicken, som stirrade rakt mot henne och verkligen var hotfull, saknades just en tydlig personlighet. En helhet. Utseendet var så alldagligt att hon aldrig skulle ha känt igen mannen om han så suttit rakt framför henne. Oftast var det det som var problemet med fantombilder. Liksom en spådom passade de in på de flesta. Men det här var första gången hon upplevde det i någon av Gudruns bilder.
”Hur tänker ni göra? Tänker ni gå ut med bilden?” sa Molander.
”Jag ska höra med Högsell”, sa Tuvesson. ”Men själv lutar jag åt att vi avvaktar. Den känns så allmänt hållen att den passar in på mer eller mindre vem som helst. Dessutom är det för många x i ekvationen. Den här kassörskan kände varken igen Schmeckel eller Mällvik, utan kom istället med en helt ny person som råkade ha en hotfull blick. Det räcker inte på långa vägar.”
”Det behöver ju inte vara en ny person”, sa Molander. ”Han har bytt utseende förr och kanske är det så här han ser ut nu?”
Tystnaden la sig runt bordet och några minuter in i den gick det uppför Tuvesson att fantombilden stämde precis med känslan hon gått och burit på. De jagade en fantom, ett undflyende väsen som i ena sekunden tycktes befinna sig på en armlängds avstånd för att i nästa sekund gå upp i rök. Kanske var det precis så här han såg ut?
Som vem som helst.
En Claes eller en Rune.
Eller vad han nu kallade sig?