Den glödheta strålen träffade det nakna magpartiet strax under naveln. En tunn rökpelare steg upp från träffpunkten på huden och det hördes ett svagt bubblande ljud. Som om någon stekte ett litet ägg. Klockan hade hunnit passera sex på kvällen, ändå sken solen som om det fortfarande var mitt på dagen.
Luften vibrerade.
Det luktade bränt.
Så det är så här bränd människohud luktar, tänkte Fabian och blickade upp mot den uppmonterade linsen. Ungefär som stekt fläsk. Inte alls som bränt hår. Den stanken hade han fått känna när hans kavaj och därefter hans hår fattat eld.
Flera dyrbara sekunder hade gått förlorade innan han hade insett att det var han själv och inget annat som stod i brand. Han hade kastat sig ner på rygg i ett försök att kväva elden, men den hade vägrat ge med sig. Hans nackhår hade fortfarande brunnit och paniken varit på väg att ta över. Så här i efterhand tyckte han att stanken nästan hade varit lika outhärdlig som smärtan och det var först när han hade lyckats dra kavajen över huvudet som elden hade slocknat helt.
Det hade nu snart gått en timme och han kunde se hur samma stråle bränt upp en centimeter på Rune Schmeckels magparti. Han hade funderat på om han borde flytta på kroppen, men smärtan i ryggen gjorde det nästan omöjligt för honom att röra på sig. Dessutom ville han egentligen inte röra någonting innan Molander och de andra kom. Lilja skulle bara få mer vatten på sin kvarn i sina misstankar mot honom, så fort de insåg att det var han som trampat runt och lämnat spår efter sig. Istället trotsade han smärtan och klev över häcken, tog av sig skorna och strumporna och la sig försiktigt ner i gräset.
Tystnaden var fortfarande på gränsen till overklig. Det hördes varken några avlägsna fåglar eller vind i träden. Det var som om hela platsen höll andan och han var det enda som fortfarande var vid liv. Han orkade inte längre hålla ögonen öppna och gav till slut efter för sömnen som tog tag i honom och drog honom allt djupare ner. Ner i ett drömlöst svart hål.