Dunja Hougaard klev in i hissen och tryckte på våning tre. Hon kände fortfarande hur det stack i ryggen efter halvtimmen på spikmattan. Hon hade bestämt sig för att avvakta innan hon använde sig av informationen hon fått av mannen på TDC. För en gångs skull tänkte hon inte göra något förhastat och innan hon gjorde något som helst ville hon vara säker på att alla uppgifter stämde.
Det stod däremot utom allt tvivel att Sleizner hade blivit uppringd av svenskarna. Men om han verkligen befann sig på Vesterbro i hörnet av Lille Istedgade och vad han i så fall gjorde där, var inte fullt lika klart. Att slemmot gick till prostituerade förvånade henne inte det minsta. Men om det visade sig stämma att han gjorde det på arbetstid, skulle det ta hus i helvete om det kom ut.
Hissdörrarna öppnades och hon fortsatte in på trafikpolisenheten. Men det var inte den hon var på väg till, utan IT-avdelningen som låg inklämd längst in i hörnet. Hon hade en sista sak att kolla upp innan hon gick hem.
”Tjena sexy! Du ser ut som om du har sålt dig och tappat drogerna”, ropade Mikael Rønning, för dagen klädd i vita tajta jeans och en väldigt urringad t-shirt med silverglimrande applikationer.
”Det är väl ungefär så det känns.”
”Vad är det nu? Porrsurfat och fått herpes i datorn nu igen?”
”Så kan man också uttrycka det.” Hon lutade sig mot hans skrivbord. Hade Mikael varit hetero hade hon helt klart blivit sur. Hon visste inte varför, men hon hade ett så mycket större överseende med bögar. Mikael Rønning kunde mer eller mindre säga vad han ville till henne utan att hon tog illa vid sig. Något han såg till att utnyttja till fullo. Var det inte hennes kläder det var fel på så var det hennes hår. Eller andedräkt. Har du glömt att borsta tänderna nu igen? Hur många gånger måste jag säga att man alltid ska borsta tänderna efter ett blow job. Du vet de simmar in och fastnar mellan …
”Jag behöver en print över personalloggen den 2 juli.”
”Nu i fredags?”
Dunja nickade med en min som tydligt visade att hon inte ville säga mer.
”Får man fråga varför?”
”Fråga på, men räkna inte med något svar.”
Mikael Rønning muttrade något ohörbart, satte sig vid datorn och drog iväg några snabba kommandorader, varpå printern började spotta ut sida efter sida på alla in- och utloggningar från de anställda i huset. Dunja tog sidorna innan de hunnit kallna och ögnade igenom dem i samma takt som printern tryckte ut dem.
På fjärde sidan hittade hon Sleizners inloggning. Klockan 11:43 hade han dragit sitt nyckelkort och tryckt in sin kod vid den södra personalingången från parkeringen. Därefter hade han tagit sig upp till krim där han loggat in på datorn. Efter det hittade hon ingenting förrän 22:46, då han hade loggat ut och lämnat huset.
17:33 hade han enligt TDC-killen befunnit sig på Lille Istedgade. I och för sig inte särskilt långt från polishuset. Problemet var att han aldrig hade lämnat huset. I alla fall inte enligt loggen. Antingen hade hon fått felaktiga uppgifter eller också hade Sleizner lyckats ta sig ut ur huset utan att det registrerades.
”Jag tar med mig det hem”, sa hon och skyndade iväg.
”You owe me”, ropade Mikael Rønning efter henne.
”Du kan få sätta på mig när du vill! Bara säg till!” Hon klappade sig själv på rumpan innan hon försvann ut. Mikael skrattade och tänkte att om han någon gång skulle få för sig något så urbota dumt som att krypa tillbaka in i garderoben så var det med Dunja.