Fabian Risk kände sig rastlös och uttråkad. Han hade alltid varit dålig på att vara dålig. Sjuk klarade han inte ens av. Feber hade aldrig varit anledning nog för att hålla sig hemma och de gånger han hade drabbats av maginfluensa och tvingats till sängliggande hade han beklagat sig så mycket att Sonja hotat med skilsmässa.
Han var väl medveten om att han borde följa resten av avdelningens exempel och vila och samla krafter, men han kunde inte somna. Dessutom behövde han tala med Ingvar Molander och höra om han hade kommit fram till samma sak som han själv. Det var det enda som skulle kunna få honom att slappna av. På fyndplatsen hade han inte reagerat. Det var först efter några timmar på sjukhuset som tanken hade slagit honom.
Trots att hon var en bra bit över midnatt bestämde han sig för att ringa och letade fram mobilen bara för att konstatera att batteriet var slut. Han tittade sig omkring i sjukrummet. En bit bort satt en väggtelefon, men den var troligen endast för internsamtal. Om den nu ens var inkopplad?
Han trotsade smärtan och sträckte sig så långt det gick, men kunde inte nå den. Men med hjälp av en av kryckorna som stod lutade mot väggen lyckades han lossa på sängens bromsar och dra hela ekipaget mot telefonen.
Han satte luren mot örat och kunde höra en signal. Mycket riktigt var den endast tänkt för internsamtal, men nollan tog honom till någon som svarade och till hans förvåning gick hon med på att koppla ut honom utan vidare frågor. Han slog numret till nummersökningen, frågade efter mobilnumret till Ingvar Molander i Helsingborg och tackade ja till att bli kopplad.
”Hej. Du har kommit till Ingvar Molanders mobilsvar. Jag har ingen möjlighet att ta ditt samtal just nu. Tala därför in ditt namn och nummer efter signalen, så lovar jag att ringa tillbaka. Eller ännu hellre, skicka ett sms. Tack och hej …”
Fabian tryckte av samtalet. Klockan var visserligen mycket, men han kunde omöjligt redan ha gått och lagt sig. Fyndplatsen uppe på Söderåsen borde hålla dem sysselsatta minst hela natten och stora delar av morgondagen.
Han slöt ögonen och kände hur kroppen någonstans kanske ändå var redo att ta sig an tröttheten.
Plötsligt såg han Tuvesson stå bredvid sängen. Han ryckte till och kunde känna hur smärtan gick från noll till hundra.”Förlåt, det var inte meningen att väcka dig. Jag trodde faktiskt inte att du kunde sova.”
”Det kunde jag inte heller, tills … Förresten vad är klockan?”
”Halv åtta. Jag tog med lite frukost. Den brukar inte smaka så mycket på sådana här ställen.” Hon ställde ner en påse från Seven Eleven på nattygsbordet. ”Jag ville bara se hur det var med dig.”
”Jodå. Förutom att jag glömde smörja in mig med solskyddsfaktor finns väl inte så mycket att klaga på.”
Tuvesson skrattade till. ”Nej, solen tar mer än man tror.”
”Hur går det för er, då?”
”Jodå, det saknas ju inte saker att undersöka. Förresten, så sa Molander att du hade försökt ringa honom.”
”Ja, men han svarade inte. Du vet inte var han är?”
”Han och Gertrud hade bröllopsdag igår och skulle bo över på Marienlyst i Helsingör.”
Bröllopsdag … Fabian smakade på ordet. Det var längesen han och Sonja hade firat den. De första åren hade ingenting annat fått komma emellan. De hade ordnat barnvakt, klätt upp sig och gått ut. Vad som stod på schemat hade varit en överraskning för den ena. Det kunde vara allt från teater och restaurangbesök till picknick och ballongfärd. Så fort det här var över skulle han överraska Sonja och ta igen alla förlorade bröllopsdagar.
”Okej, och har ni kommit fram till något?”
Han öppnade frukostpåsen och konstaterade till sin glädje att Tuvesson kostat på honom en brownie till den färska frallan och det goda kaffet.
Tuvesson drog fram en stol och satte sig bredvid hans säng. ”Om du låter mig ställa frågorna istället. Det fanns nämligen en poäng med att jag stängde av dig och det var att du skulle ta semester och låta oss ta hand om det här.”
”Nej, poängen var att du behövde ett offer. Och vad jag gör på min semester är min ensak, så länge jag inte gör något olagligt.”
Tuvesson suckade tungt och slog ut med händerna. ”Okej … Sanningen är att vi inte har kommit fram till så mycket över huvud taget. Och nu när din teori visat sig vara helt felaktig är vi mest förvirrade och i det stora hela tillbaka på ruta ett.”
”Så ni har ingen ny teori?”
”Inte direkt. I nuvarande läge kan det vara precis vem som helst. Någon annan i klassen eller i någon av parallellklasserna. En lärare, ni var lite extra jobbiga mot, eller en förälder.”
Hon tog fram en cigarett och drog den under näsan.
”Nej, jag ska inte tända den. Jag lovar. I alla fall så har Klippan och Lilja nu varit i kontakt med alla i klassen som inte är bortresta och ingen av dem har kommit med något som helst uppslag förutom Claes Mällvik. Så nu frågar jag dig. Kommer du ihåg om det var någon, som på ett eller annat sätt var i kontakt med klassen och …”
”Men vänta nu här. Jag förstår inte?” avbröt Fabian. ”Hur kan ni inte ha kommit fram till någonting?”
”Snälla, du kan väl bara svara på min fråga?”
”Undersökningen uppe på Söderåsen måste ju ha gett er några nya ledtrådar. Något måste ni väl ha hittat?”
Tuvesson gav upp med en suck och stoppade ena handen i fickan för att försäkra sig om att där fanns en tändare. ”Det enda vi med säkerhet vet, är att Rune Schmeckel har legat där och bränts i över två veckor och först dog för några dagar sedan. Det låg en gömd vattendunk under glasskivan och via ett sugrör fick han vatten.” Hon tystnade och skakade på huvudet. ”Jag kan inte ens sätta mig in i hur mycket han måste ha lidit, stackarn.”
Fabian funderade på vad Tuvesson just sagt och insåg att det bara styrkte hans teori. Han mötte hennes blick. ”Så här tror jag. Jag tror att hela platsen är en presentation av vår gärningsman och hans motiv.”
”Jag förstår inte. Hur menar du då?”
”Platsen i sig, det var meningen att vi skulle komma dit och se den. Kanske inte just nu, men i sinom tid. All den tid och energi han måste ha lagt ner på det där kan inte bara handla om att ta livet av Schmeckel. Han vill säga något mer.”
”Morden på Jörgen och Glenn var ju utförda som ett straff för deras gärningar.”
”Just det, och det är antagligen precis samma sak här.”
”Men vad har Schmeckel eller Claes Mällvik gjort sig skyldig till? Förutom att ha varit utsatt för Jörgen och Glenn?”
”Jag vet inte? Det var därför jag ville höra med Molander vad ni har hittat?”
”Inte så mycket mer än det du redan har sett. Jo, förresten, en sak. När vi lyfte upp honom från glasskivan.”
”Ja?”
”Under fanns det någon typ av mossa, som var helt död och uttorkad där han inte hade legat och skuggat den. Men i skuggan bildade mossan konturerna av en människa, så det såg faktiskt ut precis som om där låg ytterligare en människa under glasskivan. Fast det var ju egentligen bara mossa. Är du med? Det är lite svårt att förklara.”
Fabian nickade. Han förstod precis. ”Det är troligen han själv.”
”Vem då? Gärningsmannen?”
”Det är hans bild av sig själv. Hans självporträtt. Det är så han vill att vi ska se honom.”