Minsta rörelse stack som tusen nålar i Fabians rygg, trots att han gjorde allt för att röra sig så lugnt och framför allt så lite som möjligt på sin väg genom sjukhusets till synes oändliga korridor. De två uniformerade poliserna som hade suttit utanför hans dörr under natten hade bytts ut mot två nya som motvilligt gått med på att låta honom lämna rummet och ta sig till akuten, där Ingela Ploghed med största sannolikhet befann sig. Än så länge hade ingen av dem sagt ett ord under den långsamma vandringen, varken till honom eller till varandra, och Fabian funderade på om de lekte tysta leken eller var sura på varandra.
Fyrtio minuter tidigare hade han vaknat och slagit upp ögonen till rubriken:
NYTT OFFER I ONDSKANS KLASS
Det var alltså i den klassen han hade gått. Ondskans klass. Han smakade på orden och försökte komma underfund med varför han bar på en gnagande känsla av att det var något som inte stämde. För första gången hade gärningsmannen misslyckats med att ta livet av sitt offer. Om det nu hade varit hans avsikt? Dessutom kom han ihåg Ingela Ploghed som en av de vänligaste i klassen. Han kunde inte minnas att han någon gång hade hört henne säga något ont om någon. Faktum var att hon var den enda i klassen som hade vågat stå upp och ta parti för Claes.
Han kom ihåg hur hon, under en lektion där de skulle prata om sina drömyrken, hade berättat att hon skulle bli advokat och hjälpa alla de svaga och utsatta. Hur det hade gått hade han ingen aning om. Men han hade hört ett rykte om att hon skulle ha drabbats av en svår depression och till och med försökt ta sitt liv.
När de äntligen kom fram till hissrummet knackade Fabian hål på tystnaden och ropade åt den ena polisen att inte trycka på någon av hissknapparna. Det ville han själv göra.
Som liten hade han älskat att leka med just de här hissarna. De låg i mitten av den kors-formade sjukhuskroppen och var fyra till antalet, en i varje väderstreck. Då hade det känts som om man beamades rakt upp till kommandobryggan i Enterprise så fort man satte foten i det stora runda hissrummet i vars mitt en kontrollpulpet sköt upp ur golvet. Det var på den alla hissknapparna satt, och det var där man tryckte in till vilken våning man ville, istället för som alltid annars inne i hissarna.
Han svepte runt med blicken och insåg att han fortfarande fick samma känsla. Rummet hade åldrats med samma plastiga värdighet som Star Trek och det enda som nu saknades var Christine Chapels helande laserstråle. Han tryckte på den gröna gatuplansknappen och strax därefter öppnades hissdörrarna.
”Så du är redan på fötter?” sa Lilja när Fabian hasade in på akutavdelningen.
”På fötter och på fötter.”
”Får se hur det ser ut.” Lilja gick runt och ställde sig på tå bakom Fabian och tittade ner på hans nacke under sjukhusskjortan. ”Åh, fy fan …”
”Tack. Precis vad jag behöver höra.”
”Jag antar att du är här av samma anledning som vi. Semester eller ej”, sa Tuvesson och Fabian mötte hennes blick utan att svara.
En läkare anslöt och drog ner munskyddet innan han skakade hand med Tuvesson.
”Ni är här för Ingela Ploghed, förstår jag.”
”Hur mår hon?”
”Efter omständigheterna okej. Vi har äntligen lyckats få stopp på blödningen. Det tog ett tag innan vi förstod vad hon egentligen hade utsatts för.” Läkaren tystnade och svepte runt med blicken som för att kontrollera att inga andra lyssnade. ”Någon lekman har uppenbarligen försökt sig på att utföra en vaginal hysterektomi.”
”Vad innebär det?”
”Man har opererat bort hennes livmoder.”
Tuvesson vände blicken mot Fabian, som om hon väntade sig att han skulle säga något. Men hans tankar var alltför upptagna av att försöka hitta en förklaring till varför någon skulle utsätta Ingela Ploghed för en vaginal hysterektomi. Eller varför någon skulle utsätta henne för någonting över huvud taget.
”Vad är det som säger att det är en lekman?” sa Lilja.
”Snitten sitter inte alls där de borde och sedan har man helt struntat i att sy igen själva såret. Dessutom fanns höga halter av Bensodiazepiner i hennes urin, det vill säga läkemedel mot oro och sömnsvårigheter.”
”Man har alltså drogat henne och utfört operationen när hon var medvetslös?”
Läkaren nickade. ”Men först våldtog man henne.”
”Vad gjorde man?”
Läkaren nickade. ”Jag kommer att skicka en skriftlig redogörelse. Men om ni ursäktar så måste jag fortsätta min runda.” Läkaren försvann vidare utan att ge plats för några följdfrågor. Tuvesson skakade på huvudet och vände sig mot de andra. Det var som om nyheten om våldtäkten överglänste hela den tortyrliknande operationen.
För Fabians del raderade våldtäkten alla tvivel. Nu visste han säkert.
”Det betyder i alla fall att förövaren är en man”, sa Tuvesson.
”Och att vi troligen har bindande bevis”, sa Lilja.
Tuvesson nickade.
”Men inte mot vår gärningsman”, sa Fabian. ”Det här är någon annan.”
”Varför skulle det vara någon annan?” sa Tuvesson.
”Det passar inte ihop med det tidigare mönstret”, sa Fabian och föreslog att de skulle sätta sig i kaféet.
”Jag ser en hel del likheter”, sa Lilja medan hon städade undan alla gamla kaffekoppar och assietter från kafébordet och försökte gnugga bort de intorkade fläckarna med en servett. ”Förutom det uppenbara att hon gick i samma klass, har vi det utstuderade tillvägagångssättet. För att inte tala om tajmingen. Precis när man hade börjat hoppas på att han var klar.”
”Ja, det var vi många som gjorde”, sa Tuvesson och ställde ner brickan med deras beställningar.
Fabian smakade på det lasarettet envisades med att kalla cappuccino och insåg att Lilja och Tuvesson hade gjort helt rätt när de istället valt te. ”Vår gärningsman våldtar inte sina offer.”
”Det kanske beror på att det här är första kvinnan?”
”Du menar förutom Mette Louise Risgaard”, sa Lilja.
”Dessutom är Ingela Ploghed en av de snällaste personer jag har mött”, sa Fabian. ”Hon var mer eller mindre den enda i klassen som stod upp för Claes och alltid valde hans sida. För det tredje kan jag inte se någon koppling till vad någonting har med hennes livmoder eller kvinnlighet att göra.”
”Men nu handlar det inte längre om Claes Mällvik. Han är ju död”, sa Tuvesson.
”Och vad är det som säger att han inte bara tänker döda er en efter en? Förlåt, men du förstår vad jag menar”, sa Lilja.
Fabian nickade. Han förstod precis. Faktum var att han själv hade gått och burit på samma tanke de senaste timmarna – hela klassen och han med den stod troligen på tur. ”Men nu var det just det, att han inte dödade henne”, han ångrade sig angående kaffet och smakade lite till, ”vilket vår gärningsman skulle ha gjort.”
”Han kanske bara misslyckades?”
”Kanske det? Men om ni frågar mig, verkar han inte vara typen som misslyckas. Tvärtom. Han är i färd med att bygga något, det är jag övertygad om.”
”Ja, jag hörde att du hade en teori om att mossan under Claes skulle vara hans självporträtt”, sa Lilja.
”Ja. Eller mer hans självbild.” Fabian gjorde ett nytt försök med den bruna sörjan, men gav upp och sköt ifrån sig koppen.
”Men vad är det som säger att inte avlägsnandet av en livmoder kan ingå i hans bygge? Vi kanske bara inte ser kopplingen än?” sa Tuvesson.
Hon hade en poäng. Visst kunde det vara samma gärningsman och i sinom tid skulle allt få en förklaring. Men Fabian tvivlade. I motsats till Tuvesson hade han inga argument. Det enda han hade var en stark känsla av att det inte passade ihop. Att det här var någon helt annan. Å andra sidan hade han känt sig säker på att det var Claes Mällvik som var den skyldige, så ingenting i det här fallet kunde han vara helt säker på.
Ingenting mer än att vem det än var så skulle han troligen snart slå till igen.