Tuvesson gick med så snabba steg hon kunde genom sjukhuskorridoren samtidigt som hon önskade att läkaren, som följde henne som en irriterande fluga, snart skulle få något meddelande på sin sökare och tvingas lämna henne ifred.
”Det här är verkligen ingen bra idé”, sa han. För vilken gång i ordningen visste hon inte. ”Särskilt inte med tanke på vad som hände igår.”
”Jag lovar att ta det lugnt.”
”Ja, men nu är min bedömning att hon inte är tillräckligt stark och därför är det min skyldighet att …”
Tuvesson stannade och vände sig mot läkaren. ”Jag vet inte hur du har kunnat missa det? Men vi befinner oss mitt uppe i en utredning med det ena dödsoffret efter det andra. För första gången har vi en överlevande och kan vi hjälpa hennes minne på traven är det min förbannade skyldighet!”
”Men varför kan det inte vänta tills hon har …”
”Därför att vi när som helst kan ha ett nytt offer på våra bord. Men det kanske du kan tänka dig att ta ansvar för?”
Läkaren suckade. ”Men jag vill att vi frågar henne och vill hon inte är det nej, okej?”
Tuvesson valde att inte svara och fortsatte fram genom korridoren. Hennes tålamod var slut och hon var trött ända in i benmärgen trots att hon fått några timmars sömn under tiden Klippan och Lilja hade kontrollerat om alla i klassen som påstod sig vara bortresta verkligen var det. Alla utom en hade kunnat styrka att de befann sig utomlands.
Seth Kårheden skulle enligt uppgift befinna sig i Spanien, men hade än så länge inte svarat i sin mobil. Dessutom var han frånskild och lite av en enstöring. Om det betydde att han var deras gärningsman var än så länge för tidigt att säga. Misstänkt var han i alla fall.
Tuvesson stannade vid de två uniformerade poliserna som satt på varsin sida av en av dörrarna. Hon nickade till dem och den ena reste sig upp och öppnade dörren till sjukrummet, där Ingela Ploghed nu satt upp i sängen och bläddrade i en Hemmets Journal.
”Hej Ingela, kommer du ihåg mig? Vi träffades igår.”
Ingela nickade utan att släppa tidningen med blicken och Tuvesson satte sig på en stol bredvid sängen.
”Du ser ut att må mycket bättre idag.”
Ingela ryckte på axlarna.
”Ingela, kommer du ihåg vad vi talade om när vi sågs sist?”
Ingela nickade.
”Du berättade hur du var ute med några singelväninnor och drack drinkar på S/S Swea och rätt som det var kände du dig påverkad av något annat än alkohol. Har det kommit tillbaka några fler bilder?”
Ingela skakade på huvudet utan att släppa stickningsbeskrivningen med blicken.
”Vad säger du om att följa med mig på en tur i min bil? Kanske kan det hjälpa dig att väcka minnet till liv?”
Ingela tittade upp från tidningen och mötte Tuvessons blick. ”Jag vet inte?” Hon flyttade blicken mot läkaren och tillbaka.
”Ingela, just nu är du vår bästa, för att inte säga vår enda, chans att identifiera och gripa den som utsatte dig för det här hemska övergreppet.”
”Är det samma som har dödat de andra i klassen?”
”Det vet vi inte än. En hel del pekar på det, men det finns också saker som talar mot det. Med din hjälp kanske vi kan få ett svar?”
Ingela Ploghed sänkte blicken och såg ut att försvinna tillbaka in i stickningens värld, varpå hon slog ihop tidningen och tittade upp igen.
Astrid Tuvesson svängde in på Kungstorget och hittade en ledig plats precis framför S/S Swea, som låg förtöjd bredsides mot kajen. Ingela Ploghed satt i passagerarsätet och tittade ut på båten med en min som inte avslöjade det minsta om hur hon mådde.
”Är du okej?”
Ingela nickade och Tuvesson klev ut ur bilen, lyfte upp en rullstol ur bagageutrymmet, fällde ut den och hjälpte Ingela att ta sig över i stolen.
”Jag har aldrig varit här? Är det ett trevligt ställe?”
”Jodå, det är väl … Helt okej.”
”Brukar du ofta gå hit?”
”Nej, bara när jag är ute med tjejerna. Det har liksom blivit vårt ställe.”
Tuvesson sköt rullstolen över landgången och vidare in i salongen, där de möttes av en man i kökskläder som informerade om att det var stängt. Hon visade upp sin polislegitimation och förklarade att de bara ville titta sig omkring. Mannen muttrade något om att det fick gå fort och försvann in i köket.
Ingela körde omkring själv och tittade sig omkring i salongen som hade mahognybeklädda väggar och runda båtventiler i blänkande mässing. De färgade strålkastarna och högtalarna i taket avslöjade att de befann sig på ett dansgolv. Längs ena väggen fanns en bardisk med spritflaskorna uppradade på hyllor och i ena hörnet stod ett övertäckt Black Jack-bord. Torftigt och tråkigt, tänkte Tuvesson. Som alla nattklubbar mitt på ljusa dan.
”Du kan väl berätta lite om vad du minns från natten du var här?”
”Jag minns bara det jag har berättat.”
”Okej, men du kanske kan berätta en gång till?”
”Ja, vi beställde några drinkar och efter ett tag kände jag mig yr och märklig.”
”Inget annat, nu när vi är här? Någon detalj, spelar ingen roll hur liten. Ibland kan den minsta lilla sak räcka för att väcka resten av minnet till liv. Som vad du hade på dig, till exempel?”
”Mina svarta jeans och en vit blus. En sådan som man liksom knyter runt livet.”
”Och skorna, högklackade?”
”Jag har aldrig högklackat. Jag vet inte ens hur man går i dem. Nej, jag hade mina vanliga sandaler, som jag alltid har”, sa Ingela och fortsatte att titta sig omkring.
Tuvesson studerade henne på avstånd. Risk hade sagt att hon var en av de mest omtyckta i klassen och den enda som stod upp för Claes. Något som måste ha krävt både kurage och en hel del råg i ryggen. En bild som inte alls stämde med den person hon tittade på nu. Även om man bortsåg från det senaste övergreppet vilade det något tungt och grått över hela hennes person. Egentligen såg hon ganska så bra ut. Men det stripiga råttfärgade håret, de foträta skorna och det osminkade ansiktet, ja, hela hennes utstrålning, berättade att det här var en person som hade gett upp.
”Hade ni kul? Innan det gick snett, menar jag.”
”Kul och kul.” Ingela ryckte på axlarna. ”Normalt följer jag mest med för de andras skull. Det gäller ju att hålla i de få vänner man har kvar.”
”Har du förlorat många vänner?”
”Inte direkt förlorat. Men du vet hur det är. Man glider ifrån varandra, lever olika liv och innan du riktigt har förstått hur det gick till har det gått för lång tid för att man bara ska kunna ringa och säga hej.”
Tuvesson nickade. Hon kände väl igen det och förstod precis vad Ingela talade om. Skillnaden var att för de flesta andra dök det upp nya vänner.
”Det är lika bra att vi går. Jag kommer ändå inte ihåg något mer.” Ingela rullade mot utgången och Tuvesson hjälpte henne över landgången.
”Minns du ingenting från när du kom ut?”
”Nej, jag har ju sagt att jag, eller vänta …” Hon stannade rullstolen mitt på landgången och tittade ner mot vattnet. ”Just det, det kändes som om jag skulle falla ner i vattnet så jag höll mig i relingen med bägge händerna.”
”Så här?” Tuvesson tog tag i relingen och Ingela nickade. ”Och sedan, då? Vad hände sedan?”
Ingela ryckte på axlarna och funderade. ”Den var blå. Bilen, den var blå. Lite mörkare än den där.” Hon pekade på en blå bil som rullade förbi.
”Så en blå bil stannade här utanför?”
”Nej, den stod redan där och det var någon som kom och hjälpte mig. Först kändes han stark och trygg, jag var så rädd för att ramla i vattnet. Men så blev jag rädd för honom.”
”Varför blev du rädd?”
”Han tog så hårt. Jag försökte komma loss, men han var för stark och tryckte in mig i bilen.”
”Kan du beskriva honom?”
”Jag såg aldrig hans ansikte.”
”Hans kropp, då? Lång, tjock eller …”
”Jag vet inte? Normal.”
”Ålder?”
Ingela funderade. ”Medel … eller jag vet inte? Men jag kommer ihåg att det var en blå bil.”
”Du minns inte vad det var för modell?”
”Nej, alla bilar ser ju nästan likadana ut nu för tiden.”
Tuvesson tog fram sin mobil och bläddrade fram en någorlunda nytagen bild på Seth Kårheden, som Klippan hade hittat på nätet, och visade den för Ingela Ploghed. ”Var det han?”
”Det är ju Seth Kårheden.”
”Ja, det vet jag, men var det han som hjälpte dig till bilen?”
”Hur ska jag veta det, när jag inte såg honom?”
Tuvesson gav upp och sköt Ingela mot bilen. Det var dags för nästa anhalt.