Fabian Risk hittade en ledig ruta alldeles framför huset på Pålsjögatan. Bilnyckeln hade legat på Hugo Elvins skrivbord tillsammans med en lapp om att bilen stod ute på parkeringen. Någon snäll själ hade alltså kört hans bil hela vägen från Söderåsen.
Han låste bilen och vände sig mot det röda tegelradhuset. Det kändes inte som att komma hem, snarare som om han skulle hälsa på någon. Kanske inte så underligt med tanke på att han endast hade bott där i nio dagar och under den tiden knappt ens varit där. Nu hade han varit borta i nästan tre hela dygn och kände han Theodor rätt hade det varit en enda lång njutning av hämtpizzor, dataspel och hårdrocksdunk.
Han gick uppför farstutrappan, satte nyckeln i dörren och kunde redan höra det dova taktfasta dunket från sonens älskade dödsmusik. Han hade aldrig förstått sig på det där manglet. För honom var det varken ösigt eller svängigt, utan bara ångestframkallande. Men han hade lovat sig själv att aldrig klaga på sina barns musiklyssnande och även om han hade varit nära att trilla dit några gånger hade han än så länge lyckats hålla sitt löfte. Hans egna föräldrar hade inte gjort annat än klagat. För dem var det ingen skillnad om det var Kraftwerk, Depeche Mode eller Heaven 17. Allt var ändå bara dunka dunka och inte ens riktiga instrument.
”Du måste vara nya grannen”, hördes en röst bakom honom.
Fabian vände sig om och såg en päronformad kvinna i kortbyxor med stora fickor, t-shirt och solhatt. I händerna höll hon en glasburk med röda vinbär.
”Ulla Stenhammar var namnet. Det är vi som bor i femton.”
Fabian vände tillbaka nedför trappan och skakade hand med kvinnan. ”Hej. Fabian Risk.”
”Jaha, och vad sysslar du med, om man får fråga?”
”Sysslar?”
”Ja, alltså vad jobbar du med.”
”Än så länge har jag bara semester och gör så mycket jag kan för att inte tänka på jobbet.” Fabian pressade fram ett leende för grannsämjans skull och hoppades på att första intrycket han hade fått av grannfrun skulle vara fel.
”Jaha, ja … Jag ville bara hälsa er så hjärtligt välkomna.” Kvinnan lämnade över burken med vinbär. ”Du vet, man har ju allt varit lite nyfiken på vem som skulle flytta hit och när jag förstod att det var en helt vanlig normal familj blev man ju minst sagt själaglad.”
”Jaha? Var det något fel på de gamla grannarna?”
”Fel och fel. De var onekligen en aning märkliga, om du frågar mig. Till exempel var de aldrig med på vår- eller höstfesten och … Ja, du har ju sett hur det ser ut på baksidan. Rena rama djungeln. Du vet, det skuggar ju hela vår uteplats, så det enda som växer där är mossa. Inte så trevligt, om du frågar mig.”
Fabian konstaterade att första intrycket dessvärre verkade stämma. ”Jag lovar att klippa ner och beskära så fort jag får tid.”
”Ja, det är ju inget jag ska lägga mig i.”
Det blev tyst och Fabian gjorde en ansats till att vända tillbaka.
”Det är ganska tjocka väggar i de här gamla husen, så man kan ju tro att det inte ska vara så lyhört. Men det kan jag berätta för dig, att det är det. Som bara den. Fråga mig inte hur ljudet tar sig fram. Det enda jag vet är att det gör det.”
”Är det min son som spelar för hög musik?”
”Musik vet jag inte om jag skulle kalla det. Men om han skulle sänka lite på natten skulle det ju inte göra något, om jag säger så. Fast det är ingenting jämfört med Paldynskis. Alltså de gamla grannarna.”
”Jaha, spelade de också musik.”
”Nej. Jo, en del klassiskt. Men det var inte det som var problemet. Det var alla deras bråk.”
”Bråk?”
Kvinnan tog ett steg fram mot Fabian och tittade sig över axeln, som om hon var rädd för att avlyssnas. ”Du anar inte hur de kunde skrika till varandra. Ibland lät det som … Ja, jag vet inte vad. Fredagen den 13:e. Du vet, när vi låg i vårt sovrum så var det som om vi befann oss i samma rum som dem. Jag vet inte helt säkert, men jag är ganska så säker på att han slog henne.”
Fabian insåg att det första intrycket behövde revideras. Tanten var långt värre än han hade anat.
”Men så stack hon ju också till slut och det är det nog ingen som klandrar henne för. Även om det inte var på det mest sympatiska sättet, om du frågar mig. Men det är ju inte min ensak. Det finns inget värre än grannar som lägger näsan i blöt.”
”Nej, verkligen inte. Tack för vinbären.” Fabian gjorde ett nytt försök att ta sig uppför farstutrappan.
”Du vet, han hade bara varit bortrest över helgen. Till Berlin, tror jag att det var? Visst är det en märklig stad? Är det inte det? Jag var där på en semester en gång och fick ta ut semester efteråt, så trötta var vi. Men så när han kom tillbaka hem var huset tömt på alla kläder och leksaker. Då hade hon och barnen stuckit med fyllda resväskor. Puts väck, bara. Inte så kul, om du frågar mig.”
Så det var det mäklaren hade refererat till som privata omständigheter. ”Nej, det låter ju inte så trevligt. Har man någon aning om vart hon tog vägen?”
”Det är det som är det märkliga i den här kråksången.” Hon höll upp ett pekfinger och höjde på ögonbrynen som för att markera hur märkligt det var. ”Faktum är att han inte ens verkade bry sig. Det var som om han bara ryckte på axlarna och gick vidare i livet.”
”Försökte han inte hitta dem?”
”Inte vad jag vet? Frågar du mig verkade han nästan lättad.” Kvinnan skakade på huvudet. ”Jag förstod ingenting, för mig var det fullständigt obegripligt. Tänk dig själv att du kommer hem och så är resten av familjen bara borta.”
”Så ingen vet vart de tog vägen?”
Grannkvinnan sken upp i ett brett leende. ”Nu kunde ju inte jag hålla mitt nyfikna lilla tryne i styr, så jag frågade honom till slut, rakt upp och ner bara, och då visade det ju sig att han visste precis var de var. Vilket onekligen förklarade en hel del av hans minst sagt märkliga beteende.”
”Jaha”, sa Fabian och väntade på att få höra mer. Men det kom inget mer. ”Sa han inget om var de var någonstans?”
”Nej, han sa bara att han visste var de var och då ville inte jag gå på mer. Till och med jag har mina gränser.” Grannen brast ut i skratt. ”Men för bara någon vecka sedan hörde jag från Wingårds i tretton att frun hade flytt till Danmark där hon vad jag förstår, lever med en ny man. Frågar du mig tror jag nog att hon kände honom sedan innan.”
Fabian nickade och ryckte på axlarna. ”Och när hände det här?”
”För några månader sedan i våras. Just det, det var ju bara några veckor innan han sålde huset till dig. Men det är klart, han ville väl inte stanna här med alla minnen.”
Fabian gick uppför farstutrappan igen. För vilken gång i ordningen visste han inte. Han funderade på hur han själv skulle ha reagerat om Sonja hade gjort en liknande sak. Han vred om dörrnyckeln, öppnade dörren och erkände för sig själv att en liten del av honom troligen skulle tycka att det var skönt.
Dead will dance for what is left!
Bara att få slippa ångestmanglet, som slog emot honom som en vägg av sopor, skulle vara värt en hel del. Skönt att han är hemma i alla fall, tänkte Fabian, stängde dörren efter sig och kunde konstatera att det såg ut precis som när han hade lämnat huset onsdag morgon för att åka till begravningen i Danmark. Tre dagar som kändes som tre veckor.
Save yourself from this!
Han fortsatte in i köket och kunde se en del spår efter Theodor. Men inte så mycket som han hade väntat sig. Förutom några kebabrester, en halväten pizza som låg kvar i sin kartong, en orörd pizzasallad och en tom burkcola, var köket nästan vad man kunde kalla välpolerat. Kunde det vara så att han äntligen hade börjat lära sig att plocka undan?
The world spread its legs for another star!
Marilyn Manson skrek ut sitt budskap till väggen av distade gitarrer och kulsprutande trummor. De senaste åren hade han varit Theodors stora favorit och gått på ständig repeat. Fabian kunde förstå att grannen hade reagerat. Bodde de vägg i vägg med hans stereo spelade det ingen roll hur tjocka väggarna var. Men än så länge var klockan bara kvart i fem så han tänkte inte gå upp och be honom sänka. Istället skickade han ett sms där han informerade om att han var hemma och föreslog en fika tillsammans ute på terrassen.
Everyone will suffer now!
Två minuter senare kom svaret: Coddar. Mitt i ett uppdrag. Hoppar fikat. Ses sen. T
Det var precis vad Fabian hade räknat med och innerst inne också hoppats på. Även om det hade varit gott med en fika, hade han inte tid. Innan dagens slut skulle han få fram ett namn. Ett namn på en han sett tusentals gånger men inte hade det minsta minne av. På en gärningsman som skulle slå till igen om han inte stoppades.
Han hade en idé om hur han skulle få fram namnet. Det var ett långskott och han var osäker på om det skulle fungera, men i brist på annat var det värt ett försök. Först skulle han bara ta en dusch och byta till rena kläder. På vägen upp till badrummet på övervåningen försökte han minnas när han senast inte hade duschat på över tre dygn och kom fram till att det måste ha varit 1995 på Roskildefestivalen.
Trots hinkvis med öl och ett konstant problem med balansen kom han ihåg det som om det var igår. Sett i backspegeln var det ett absolut toppår med både Oasis, Blur, The Cure och Suede i lineupen. Årets lineup, med Prince, LCD Soundsystem och Vampire Weekend behövde inte heller skämmas för sig. Den hade känts så pass lockande att han till och med hade föreslagit för Sonja att de skulle börja flytten med att åka dit hela familjen. Hon hade bara tittat på honom och frågat om det inte var lite sent för en fyrtioårskris.
Han vred om låsvredet på badrumsdörren, drog av sig sjukhuslinnet och byxorna, lossade försiktigt på gasbindan som satt virad runt överkroppen. Varv efter varv tills det tog stopp. Den hade visserligen funnits där hela tiden. Smärtan, molande och stickande, men han hade inte tänkt på den under de senaste timmarna. Det var först nu under de sista varven han påmindes om hur skadad han egentligen var. Den blodblandade sårvätskan fungerade som lim mellan sår och gasbinda och han var tvungen att ställa sig under duschen och försiktigt lirka av bandaget bit för bit. Smärtan nådde en bra bit över hans tröskel och han tackade Marilyn Manson som överröstade honom.
När sista biten av gasbindan hade lossnat vred han termostaten till det kallaste och lät vattnet skölja över de hettande såren. Han stod kvar och njöt i flera minuter innan han tvålade in sig, tvättade håret och ställde sig för att lufttorka mitt på badrumsmattan.
Han betraktade sig själv i spegeln. Det brukade få honom att känna sig ung. Han var fyrtiotre år men hade en kropp som såg minst tio år yngre ut. Inga extrakilon som så många andra i hans ålder gick och släpade på. Ingen begynnande flint. Han hade inte ens börjat få gråa hår. Men mannen han tittade på nu såg minst tio år äldre ut. Han var blek som en svepning och ansiktet hängde som om tyngdkraften i ett slag hade fördubblats. Han funderade på om han skulle vända sig om och studera skadorna, men kom fram till att det var bättre att låta bli.
I lift you up like the sweetest angel …
Kläderna låg fortfarande nedpackade i flyttkartonger på hans sida om sängen och han rotade runt tills han hittade ett par rena kalsonger, strumpor, en röd löst hängande linneskjorta som fick ersätta gasbindan och ett par skrynkliga linnebyxor.
I’ll tear you down like a whore …
Tillbaka nere i köket satte han mobilen på laddning och tog pizzaresterna med sig ner i källaren. Han visste precis vad han var ute efter. Den gröna hurtsen. Men den stod inte längre där han senast hade sett den. Då hade den stått intill en av väggarna mitt i källaren. Det gjorde den inte längre. Han visste inte om det var Sonja som hade varit där och rumsterat runt eller om det bara var han som mindes fel. Det kändes på något sätt annorlunda, som om allt hade flyttats omkring.
Dessutom var källaren nu överfylld med saker som borde ha körts direkt till tippen, om nu inte Sonja vägrat. Hon kunde inte förmå sig att kasta saker. Enligt henne fanns det inget som inte kunde komma till användning när man minst anade det. Hennes stående argument var hennes egna föräldrar som aldrig hade sparat någonting, och kastat en mindre förmögenhet bara i köksattiraljer som gått ur mode och sedan blivit hur trendiga som helst. Men vad de skulle med trasiga cyklar, kladdiga bilbarnstolar och lådor med VHS-band kunde inte Fabian förstå.
Tjugo minuter senare, bakom en gammal brun soffa med tre damejeanner i, hittade han den gröna hurtsen. Han drog ut den mellersta lådan och plockade ut sina gamla fotoalbum, satte sig mellan damejeannerna i soffan och började bläddra. Flera av bilderna hade lossnat från sin tejp och lämnat hans felstavade kommentarer hängande som kvarglömt julpynt i en kastad gran.
Bilderna var tagna med hans Instamatickamera som han hade fått när han fyllde tio, och även om färgerna hade förändrats och skärpan försvunnit, gjorde bilderna vad de skulle och drog tillbaka honom till tiden då han åkte längst av alla på sin Rampriderbräda med Tracker Trucks och röda Cryptonics, var på klassresa i Köpenhamn och åt tre cheeseburgare på McDonald’s mittemot Tivoli, sopade ihop den första snön och preparerade Stora berget, en liten kulle byggd av sopor, för att åka miniskidor.
Nästan alla bilderna var tagna under loven i mellanstadiet och i samma stund som han hade börjat sjuan hade kameran blivit liggande. Förutom en dag i åttan då han hade tagit med den till skolan och bränt av en hel rulle. Trettiosex bilder med ett och samma motiv. Under alla år hade han inte skänkt bildserien en tanke. Han hade glömt bort att den över huvud taget ens existerade. Det var först när han hade sett Klippans bild på skåpdörren med klottret som minnet av bildserien vaknat till liv.
Och där fanns de, alla trettiosex, uppklistrade på sina platser väl undangömda i ett av alla album från mellanstadiet. Under alla bilder hade han skrivit samma sak.
Ett enda ord.
Lina.
Hon fanns med på varenda bild. Inte alltid i centrum eller fokus men hon fanns alltid där som bildens självklara blickfång. Att fotografen var förälskad gick inte att missa, och Fabian kom ihåg hur han hade passat på och tagit bilderna i smyg så fort Jörgen inte hade befunnit sig i närheten. Han hade gjort allt för att Lina inte skulle märka något. Det sista han hade velat var att få Jörgen på sig. Men nu kunde han tydligt se hur medveten hon hade varit om hans kamera. Blickarna som låtsades titta bort. Leendena som försökte vara omedvetna. Hon hade tyckt om det och aldrig sagt något till Jörgen. Det hade varit deras hemlighet.
Fabian tittade upp från albumet och lystrade. Det var som om det hördes en avlägsen röst, någon som ropade. Men han kunde inte se någonting som gav någon förklaring. Samtidigt var han helt säker på att det han hade hört inte var inbillning. Från någonstans hördes en röst. Men med all diskant och mellanregister borta och endast de lägsta frekvenserna kvar, var det omöjligt att höra vad den sa mer än att den ropade.
Fabian reste sig upp och lokaliserade rösten till den murade väggen bakom honom och kände sig direkt lugnare. Väggen vette mot grannhuset och det var så klart tanten som hördes. Han återgick till albumet och hittade snart bilden han hade letat efter. Precis som han mindes visade den Lina som la in några böcker i sitt skåp. Skåpet bredvid henne var stängt, men numret gick inte att ta miste på.
349.
Lina hade haft skåpet alldeles bredvid gärningsmannen.