Han torkade upp kaffespillet på golvet. Koppen hade klarat sig. Det var bara att diska och torka den tillsammans med den andra koppen och ställa dem på sina platser i skåpet. Han tog två av småkakorna och stoppade i munnen. De andra kastade han i soppåsen som han knöt ihop. Trots att han aldrig skulle återvända kändes det viktigt att han lämnade det rent och snyggt. Han stängde av kylskåpet och frysen och drog ut kontakten till brödrosten och kaffebryggaren, släckte ljuset och lämnade köket. De andra rummen var redan förberedda. Det enda som var kvar var att ta avsked.
Han hade bott där i nästan arton år. Det var ett bra hus och han hade i det stora trivts alldeles utmärkt. Men nu var det sålt och en era var till ända. I början av oktober skulle de nya ägarna flytta in, vilket borde vara tillräckligt med tid för polisen att hinna klart med sina undersökningar. Han kunde redan nu se det framför sig, hur de gick ut och presenterade alla sina fynd som han så noggrant placerat ut.
Han höjde volymen med fjärrkontrollen – Valkyrian utgjorde ett bra soundtrack till deras ankomst – öppnade ytterdörren och klev ut. Det hade börjat regna. Än så länge ett stilla regn, men han hade sett att det skulle tillta och fällde upp paraplyet, låste och gick.
Bilen stod parkerad fjorton minuter därifrån på Malmögatan i korsningen till Köpingevägen. Han hade ingen brådska och kunde gå i lugn takt. Under de senaste timmarna hade allt gått hans väg och han låg för första gången på flera dagar i takt med tidsplanen. Det enda som fick honom att öka takten i stegen var regnet som snart skulle smattra mot hans paraply. Det sista han ville var att bli blöt. Visserligen hade han ombyte i bilen men kläderna han hade på sig var förberedda för nattens kommande händelser och han hade ingen möjlighet att byta förrän han var klar.
Helt klar och på väg i båten.
Utan att sakta in lät han husnyckeln försvinna ner i gatubrunnen tillsammans med regnvattnet varpå han tog höger in på Jönköpingsgatan och som alltid, när han befann sig i närheten av Tycho Brahe-skolan, kom han att tänka på hur han hade tagit studenten med 5,0 i snitt, det högsta i den årskullen, och ändå tvingats se på när stipendiet hade gått till Claes Mällvik som bara hade 4,63. Han blev fortfarande irriterad när han tänkte på det. Hur alla hade varit så överdrivet medvetna om hur svårt Claes hade haft det och gett honom stipendiet som plåster på såren.
Visst, Jörgen och Glenn, för att inte tala om Elsa och Camilla, hade alla varit rent överjävliga mot honom under grundskolan och förtjänade sina straff. Men det ändrade inte på det faktum att han hade tyckt illa om Claes sedan de började i första klass. Vad han än gjorde, det spelade ingen roll, så formligen sög Claes åt sig allt ljus.
I grundskolan hade det säkert till största del varit ofrivilligt. Men under gymnasieåren hade han lärt sig att dra fördel av det. Där var det ingen som rörde honom. Ändå såg han till att ingen missade hur svårt han hade haft det. Hur förbannat jävla synd det var om honom. Stipendieceremonin hade till slut fått bägaren att rinna över och han hade lovat sig själv att aldrig någonsin hamna i skuggan av Claes igen.
Ett löfte som redan några veckor senare hade fått en direkt konsekvens. Han hade just blivit antagen på Lunds tekniska högskola och bara någon dag senare hade han fått kännedom om att även Claes skulle till Lund. På stående fot hade han bestämt sig för att skrota universitetsplanerna och istället starta eget. Gymnasieingenjör fick räcka.
Visionen hade varit ett slags uppfinnarverkstad med specialkonstruerade maskiner som specialitet. Beställningarna hade inte direkt rasat in, men han hade i alla fall kunnat betala hyran, och när mikroprocessorerna på allvar gjorde sitt intåg plöjde han alla böcker han kunde komma över och arbetade femton timmar om dygnet. Och han hade älskat det. Några patent senare – bland annat en knivslip som nu Ikea sålde över hela världen och inmatningsanordningen på de flesta pantmaskiner – hade ekonomin varit tryggad.
I efterhand hade han insett att han aldrig mått så bra som under just de åren. Till och med Claes var ute ur hans liv. Att han bara några år senare skulle dyka upp igen och åsamka honom så mycket smärta att den väcktes till liv så fort han tänkte på det, var inget han hade varit medveten om då. Nej, det enda egentliga problemet hade varit det samma som han kämpat med genom hela sin uppväxt.
Ensamheten.
Regnet tilltog och han tvingades hålla paraplyet med bägge händer för att inte bli blöt. Han tog vänster in på Malmögatan och kunde nu se bilen. En titt på klockan avslöjade att han fortfarande hade gott om tid. Marginalerna var på hans sida och han hade till och med energi över till att skratta åt minnet när han i ren desperation för att träffa någon hade upprättat en profil på en dejtingsajt. Så förbannat patetiskt.
Visst hade han träffat några olika kvinnor. Men det hade aldrig blivit till mer än över en kaffe, och varje gång hade han varit tvungen att svälja förödmjukelsen i de olika undanflykterna om varför de redan var tvungna att gå. De vita lögnerna som var tänkta att linda in och dämpa, men bara tjänade till att göra det värre.
En av dem hade han haft extra svårt med att komma över. Hon hade inte ens brytt sig om att försöka komma med en bortförklaring. Mitt under samtalet hade hon rest sig upp för att gå på toaletten och aldrig kommit tillbaka. I fyrtiotre minuter hade han suttit och väntat innan han hade insett faktum och fått betala hela notan. Idag kunde han inte förstå varför han hade tagit det så hårt, varför han inte bara kunde svälja förnedringen och gå vidare.
Han hade varit tvungen att få ett avslut och bestämt sig för att kontakta kvinnan igen och avkräva henne på en ursäkt. Men eftersom hon hade blockerat honom hade han gjort upp en helt ny profil, där han hade presenterat sig som AD på en reklambyrå och påstått att han även jobbade som modell. Bilden hade han tagit från en annons för Stenströms skjortor. Det hade inte dröjt länge innan han hade återupptagit kontakten med kvinnan och fått henne att gå med på att de skulle träffas på Le Cardinal.
Han hade sett till att vara där en kvart före den avtalade tiden och satt sig på en undanskymd plats vid baren, där han hade haft full uppsikt över entrén och sett hur hon kommit in och dammsugit lokalen med blicken efter sin dejt. I lugn och ro hade han kunnat sitta och studera henne, när hon hade visats till ett bord, satt sig och beställt ett glas rött, och hur hon hade tittat på klockan och blivit alltmer obekväm av att sitta ensam och för tredje gången fått säga till kyparen att hon inte var redo att beställa. Inte mer än ytterligare ett glas vin och ett fat med nötter. Han hade låtit henne hållas och njutit av varenda sekund. Som om de var droppar från den finaste champagne som just räddats från ett gammalt vrak.
Femtioåtta minuter hade det tagit innan hon hade betalat och lämnat restaurangen, ovetande om att någon följde efter henne. Hennes steg hade varit raska och irriterade när hon hade klapprat ner till Knutpunkten och klivit på en buss, och han hade utan problem kunnat sätta sig direkt bakom henne. Som alla andra hade hon inte lagt märke till honom. Hon hade hoppat av vid Adolfsberg och han hade följt henne på avstånd till hennes trappuppgång. Fem minuter senare hade han gått in och ringt på hennes dörr.
Han var framme vid bilen. Regnet var nu så kraftigt att han inte fällde ihop paraplyet förrän han satt i bilen. Han la det på golvmattan framför passagerarsätet och stängde dörren, vred om tändningen och lät motorn stå på tomgång och arbeta bort imman.
Det hade dröjt lite mer än en minut tills hon hade öppnat. Men han kom ihåg det som en av de längsta minuterna i sitt liv. Hon hade tittat på honom med en frågande min. Om det berodde på hans skäggstubb eller anonyma utseende visste han inte. Hon hade frågat vem han var och vad han ville, och han hade påmint henne om deras lilla date.
Hon hade försökt stänga dörren, men han hade varit snabbare och pressat sig in genom dörrspringan och våldtagit henne. Rätt upp och ner hade han tagit henne direkt på hallmattan. Inte för att han velat ha henne. Det var bara förnedringen han varit ute efter.
Så som hon förnedrat honom.
Hon hade så klart anmält honom och han hade kallats in på förhör. Man hade tagit hans avtryck och försökt pressa honom till ett erkännande. Men han hade ihärdigt förnekat att det skulle ha varit frågan om någon våldtäkt. Sex hade de absolut haft, och visst, stundtals hade det kanske gått lite våldsamt till. Men det var ingenting som hon inte hade varit med på. Till slut, efter några dygn i häktet hade de inte kunnat göra annat än att släppa honom.
Han programmerade in adressen i gps:en, la i en växel och svängde ut på Malmögatan ner mot Södra Stenbocksgatan. Om arton minuter skulle han vara framme hos den första.