Lina Pålsson stod redan och väntade utanför sin port i Norra hamnen när Tuvesson kom för att hämta henne.
”Hej, det är jag som är Astrid. Om du tränger in dig där bak, så tar jag hand om väskan”, sa Tuvesson och öppnade bagageluckan.
Lina nickade och lämnade över sin resväska. ”Jag förstår ju, på grund av allt det här, att ni inte har gripit honom än. Men hur går det för er? Jag menar, nu när ni vet vem det är?”
”Förlåt, men hur vet du det?” sa Tuvesson och Lina berättade om Fabians besök under eftermiddagen och hur de hade kommit på namnet på den bortglömda eleven.
Tuvesson visste inte hur hon skulle reagera. Var det därför Fabian betett sig så märkligt? Tankarna for runt så snabbt att hon nästan kände sig yr. Till slut insåg hon att hon var alltför stressad för att räkna ut konsekvenserna och bad Lina att tills vidare inte nämna något om det för de andra.
Tolv minuter senare svängde hon in på den lilla grusplanen utanför Seth Kårhedens hus. Ingen av de tre forna klasskompisarna i baksätet hade sagt ett ord under resans gång. Vid några tillfällen hade hon försökt pricka hål på tystnaden som likt en svällande ballong tog upp allt syre i kupén. Hon hade frågat om de hade haft några klassåterträffar och berättat om sin egen klass i Malmö där hon hade förstått att en stor del av klassen träffades regelbundet. Men hon hade på sin höjd fått några pliktskyldiga svar och ballongen hade bara fortsatt att svälla. Hon hade även gjort ett försök med radion, men snabbt gett upp även det. Tomas Ledins ”Just nu!” hade inte känts helt passande.
Men nu var hon äntligen framme och kunde se hur Seth Kårheden stod ute och väntade med en väska mellan fötterna och en neddragen keps som var så solblekt och sliten att den måste ha varit med under hela vandringen. Hon vinkade till honom och pekade mot den tomma passagerarplatsen.
Det hade i och för sig slutat regna, men hon satt helst kvar och lät värmen i stolen torka hennes jeans. Kårheden gick runt bilen och öppnade passagerardörren, satte sig och försökte i möjligaste mån undvika att smutsa ner Lena Olssons väska, som upptog större delen av fotutrymmet.
”Hej. Du måste vara Astrid Tuvesson.”
Tuvesson tog hans hand, hälsade honom välkommen och kunde konstatera att han nästan såg bättre ut i verkligheten än på bilden de hade hittat på internet. Ganska så snygg, om det inte hade varit för den där gräsliga mustaschen. Han vände sig bak mot de andra i baksätet. ”Vänta, säg inget. Du måste vara Lena Olsson?”
Lena nickade.
”Det var inte igår. Men jag kan lova dig att jag aldrig kommer att glömma vilken mästare du var på att hoppa hage. Eller hur? Det var ingen annan som hade en jalle mot dig.”
Lena började skratta.
Tuvessons mobil ringde och hon svarade, samtidigt som hon började backade ut. Det var Lilja, som berättade att hon och Molander hade vänt tillbaka till huset, efter att Molander hittat ett ventilationsutsläpp några trädgårdar längre ner på gatan. Tuvesson förstod inte helt vad det innebar, och även om hon litade fullt på Molanders instinkt ville hon gärna förstå vad de höll på med. Men hon hann aldrig fråga.
”Jag måste sluta”, hördes Liljas röst i andra änden. ”Jag tror han har hittat något.”
”Okej, men ta det nu lugnt”, var det enda hon hann säga innan det klickade till i örat på henne.
”Och där har vi ju muntergöken! Stefan, hur är det? Jag hörde att du startat eget på gamla dar.”
Stefan Munthe nickade och berättade om sin konsultfirma, som arbetade med att förbättra internkommunikationen på olika företag.
”Själv har jag inte kommunicerat med en endaste person på tre hela veckor, så ni får ursäkta om jag är lite babblig. Jag har vad man skulle kunna kalla ett uppdämt behov.”
”Mig då?” sa Lina Pålsson. ”Känner du inte igen mig?”
Seth Kårheden vände sig mot Lina och log. ”Man spar väl det bästa till sist. Snyggaste tjejen i klassen glömmer man ju inte.”
Lina skrattade till och Tuvesson drog en lättad suck. Resan till häktet skulle inte bli fullt lika långdragen. Hon bromsade in och stannade för rött på Drottninggatan utanför Stadsteatern. Klockan hade passerat halv två på natten och mörkret låg fortfarande som en blöt filt över gatan, där några enstaka festglada vilset sökte runt efter ett nytt vattenhål efter att ljuset obönhörligt tänts en halvtimme tidigare. Hon hade läst alla utredningar och kände till alla fakta. Men ingenting av det ändrade hennes uppfattning om att de förmyndaraktiga öppettiderna var ett brott mot de mänskliga rättigheterna och gjorde mer skada än nytta.
Trafikljuset växlade om till grönt och hon kunde fortsätta uppför Hälsobacken och vidare på Ängelholmsvägen som förutom några få taxibilar låg öde. Hon tryckte ner gasen och njöt av hur ljusen var på hennes sida.
När hon svängde in till häktet konstaterade hon att Klippan just hade anlänt i sin minibuss och att Ragnar Palm var på väg ut ur häktets entré för att ta emot dem. Hon svepte runt med blicken, men kunde varken se några journalister eller allmänt nyfikna. Timingen kunde inte ha varit bättre. Nu gällde det bara att få in dem så snabbt som möjligt.
Hon körde fram och stannade bakom Klippans bil och bad alla att kliva ut, ta sitt bagage och följa efter de andra in. De lydde henne utan protester. Men hon kunde läsa skepsisen i deras blickar. Skepsisen mot den nybyggda, men totalt slutna byggnaden. Mot det höga stängslet med taggtråd. Den elektriska grinden, som nu var på väg att stängas bakom dem. Mot Ragnar Palms bistra min. Hans uniform. Vapen.
Och inte blev det bättre inne vid säkerhetskontrollen, där deras bagage söktes igenom pinal för pinal. Nej, den här nagelsaxen får du inte ta med. Här finns att låna. Men schampot måste jag väl få … Nej. Följt av ett pliktskyldigt tyvärr.
Plitarna hade informerats om de speciella gästerna, men deras attityd satt så djupt rotad att en förändring av jargongen var i det närmaste omöjlig, och som vilka interner som helst visiterades häktets nya gäster in på bara kroppen. För deras egen säkerhet. Några protesterade och påminde personalen om vilka de var.
Seth Kårheden var den mest högljudde och vägrade låta sig hunsas. Han deklarerade högt att han hade kommit för att få skydd, inte straff, och hotade med att åka hem igen. Något som faktiskt verkade hjälpa och han fick till och med ta med sig sina insulinsprutor, trots att häktets läkare inte var på plats för att ge sitt godkännande.
Tuvesson kunde se på Klippan att han tänkte precis samma sak, men liksom hon gjorde han allt för att inte visa det och hålla god min. Låtsas som att det hela både var genomtänkt och välgrundat.
Att de inte alls var inspärrade som fångar.