Trots att det fortfarande var tidig morgon hade ljuset sedan länge tagit över, och solen var på väg att pressa graderna en bra bit upp över tjugo. Det skulle sannolikt bli ännu en dag med rekordvärme. Trafiken på vägarna kunde fortfarande betecknas som gles, men tilltog för varje minut och nere vid färjeterminalen ringlade köerna sig redan långa av fullpackade semesterbilar.
Nere på Fria bad anlände de första badgästerna och la ut sina filtar i sanden för att försäkra sig om de bästa platserna och ett någorlunda lugn. Om ytterligare några timmar skulle stranden förvandlas till en kakofoni av skrikande familjer med glass-spillande barn och trötta föräldrar.
Affärerna längs Kullagågata skulle inte öppna än på ett tag, men på konditori Fahlmans på hörnet mot Stortorget var de sommararbetande flickorna redan i full gång med att ställa ut bord och stolar.
Löpsedlarna utanför tobaksaffärerna var fortfarande från gårdagen och handlade, förutom om dubbelmordet på E6:an och i huvudbiblioteket, om solkrämstest och tips på hur man undviker semestergrälen.
I det stora hela en fullt normal lördagsmorgon mitt i juli.
Förutom en sak.
De talade alla om samma sak.
Överallt. I hela landet.
Om det ansikte som ännu inte hade hunnit upp på löpsedlarna, men som trots det mötte dem i samma ögonblick de lämnade sina hem.
På bussar och hållplatser. Reklampelare och pendeltåg.
De som redan hade varit ute på nätet och läst kunde förklara för alla dem som undrade. Förklara att det inte var någon märklig reklam. Att alla snart skulle känna igen det anonyma ansiktet. Att det tillhörde Torgny Sölmedal.
Att det var han som gjorde det.