Till tonerna av Arcade Fires ”Black Mirror” blickade Fabian ut över Riddarfjärden där ljusen från alla tusentals tända fönster på Söders höjder speglades i vattnet. Han slogs av hur vackert det var. Hur det ångade, både lockande och förrädiskt på en och samma gång. Nästan som om det var varmt.
Un! Deux! Trois! Dis: Miroir Noir!
När det i själva verket endast var timmar från att frysa till is.
Så sänkte han volymen och letade fram hennes nummer. Det dröjde inte mer än två signaler.
”Men hej, det var inte igår.”
”Nej, det är väl nästan två år sen du slutade. Du får förlåta om jag ringer lite sent”, sa han även om han tyckte att hon lät allt annat än trött.
”Ingen fara. Klockan är bara barnet, och du känner ju mig.”
”Vad vet jag, du kanske har stadgat dig, fått familj och blivit morgonpigg.”
Det hördes hur hon skrattade i andra änden. För Niva Ekenhielm var kärnfamiljslivet lika osannolikt som liv på månen. Under sex års tid hade de varit kolleger på Rikskrim, där hon hade jobbat som informationsteknologisk utredare eller sci-fi-snut, som de hade kallat det. Det hade varit mer en regel än ett undantag att Niva suttit kvar när alla andra hade gått, och jobbat vidare långt in på natten för att inte gå hem förrän morgonen därpå, då folk började droppa in igen.
Fabian hade gjort henne sällskap och tillbringat natten på avdelningen vid flertalet tillfällen. Oftast hade det berott på att han befann sig mitt i en utredning som höll honom sömnlös, men det kunde lika gärna vara för att få en chans att rensa skrivbordet.
Varenda gång hade Sonja reagerat med en svartsjuka så stark att den riskerat att fräta sönder hela deras förhållande. Och på ett sätt kunde han förstå henne. Niva hade både utstrålning och ett utseende som höjde sig en bra bit över genomsnittet. Dessutom var det något med hela hennes stil. I början hade han utgått från att hon var så mot alla män. Men snart hade han förstått att hon flirtat med honom. Trots att han hade markerat att han inte var intresserad hade hon fortsatt med sina antydningar och gjort allt mindre för att dölja vad det var hon egentligen var ute efter.
Men den här gången var det han som var ute efter något.
”Fabian, vad kan jag göra för dig? Du har väl inte gått och skilt dig?”
”Nej, så kul ska vi inte ha det.” Fabian ångrade sig direkt, och försökte rädda det med ett skratt. ”Skämt åsido behöver jag din hjälp med en sak som måste hållas utanför huset.”
”Kan det vänta till imorgon?”
”Helst inte.”
Han fastnade med blicken på Münchenbryggeriet på den motsatta sidan av Riddarfjärden och började räkna hur många fönster som var tända, samtidigt som han kunde höra hur Niva gick fram och tillbaka med sina höga klackar mot en knarrande parkett.
”Okej, berätta.”