Hade han sett rätt eller såg det bara ut som en?
Aksel Neuman höll så hårt i ratten han kunde och kastade ännu en blick i backspegeln. Helvete. Han hade sett rätt. Polisbilen låg endast ett tjugotal meter bakom honom. Han som hade hällt i sig tre öl och en och en halv gin och tonic, då han plötsligt bestämt sig för att inte övernatta i stan utan istället överraska Karen och ta bilen hem till Tibberup. Då i stundens ingivelse hade det känts helt logiskt. Hon hade varit utom sig av oro och han hade inte haft hjärta att lämna henne ensam hela natten. Och i hans nyinköpta BMW X3 med sin intelligenta fyrhjulsdrift skulle det inte ta mer än en halvtimme innan han var hemma.
Nu kändes det däremot inte längre fullt lika självklart. Varför han inte hade valt att sova i lägenheten på Vesterbro kunde han för sitt liv inte förstå. Karens anfall av mörkerångest började bli alltmer en regel än ett undantag. Fortsatte det så här skulle han bli tvungen att sluta med kvällssändningarna.
Han tittade återigen i backspegeln och konstaterade att polisbilen fortfarande höll sig på samma avstånd. Fick de för sig att stoppa honom nu skulle han inte ha en chans och skandalen skulle vara ett faktum. Han kunde redan nu se rubrikerna framför sig. Känd programledare rattfull – tillbringade natten i arresten. De skulle vänta med att gå ut med hans namn, och istället gå in för att skapa en nyfikenhet och sprida olika rykten om vem det kunde vara. Först efter några dygn skulle de släppa bomben tillsammans med en massa pikanta detaljer om hur han hade kissat på sig och behövt hjälp ut ur bilen.
Hur i helvete kunde han vara så jävla dum? Han som hade lovat sig själv att den senaste gången var den absolut sista. På ett sätt förtjänade han att åka dit och bli av med körkortet och hela skiten. Och kanske var det precis vad han behövde. Bara inte just nu.
Det gällde att inte köra för sakta. Det var utan tvekan den vanligaste missen folk gjorde när de körde under alkoholpåverkan. Att överkompensera och hålla sig långt under hastighetsbegränsningen för att undvika en olycka var det säkraste sättet att dra polisens uppmärksamhet till sig. Istället handlade det om att ligga så nära skyltarnas anvisningar som möjligt, eller ännu hellre strax över. Det svåra var att samtidigt hålla sig i sin fil. Fan i helvete, han var fortfarande full. Nästan mer full nu än när han hade satt sig i bilen. Fan, fan, fan. Han fällde ner sidorutan, drog in den iskalla luften och försökte fokusera på markeringarna i vägen.
Lugn och fin nu. Nu var det inte långt kvar. Om en kilometer skulle han vara framme vid Louisiana där det bara var att svänga ner mot vattnet efter kyrkan, och ett hundratal meter senare var han mer eller mindre hemma.
Som i en dålig film slogs blåljuset på och trängde rakt in i kupén. Jävlar … Han skulle snubbla på mållinjen. Han försökte se i backspegeln hur nära polisbilen var, men bländades av det starka ljuset. Han hade helt enkelt inget annat val än att bromsa in och försöka prata sig ur situationen. Något han visserligen var ganska bra på. Men det hann inte bli till mer än en febrig tanke eftersom polisbilen istället brände förbi och försvann vidare i mörkret.
”Yes!” Aksel trummade på ratten och utbrast i ett glädjetjut. Han hade kommit undan med andan i halsgropen och lovade sig själv att det här var sista gången. Absolut sista gången.
Han passerade Humlebæk kyrka, saktade in och svängde höger in på Gammel Strandvej. Nu skulle han snart kunna se huset, och pulsen hade äntligen börjat inse att faran var över. Han körde förbi en silverfärgad Porsche som stod parkerad längs vägen, och femtio meter senare svängde han in på uppfarten och parkerade bredvid Karens bil.
Av någon anledning tändes inte strålkastarna, och när han klev ut ur bilen insåg han att hela trädgårdsbelysningen var släckt. Karen som alltid hade tänt när hon var ensam hemma.
Han fortsatte genom snön upp mot huset längs kullerstensgången, och fick ta stöd mot husfasaden för att inte förlora balansen när han stack nyckeln i låset. Men han kunde inte vrida om eftersom dörren var olåst. Det här var inte alls likt Karen. Först trädgårdsbelysningen och nu dörren. Han förstod ingenting.
Hon hade onekligen låtit mer orolig än normalt, och gått så långt som att försöka få honom att ställa in sändningen. Men det var inget han hade kunnat ta in då. Han kunde aldrig ta in någonting över huvud taget minuterna innan den röda lampan tändes. Just då låg hela hans fokus på den stundande sändningen.
Han klev in i hallen och funderade på hur många gånger han hade försökt förklara för Karen att det inte hade det minsta med hans kärlek till henne att göra. Att det var något som skedde helt i det undermedvetna. Att om så jorden gick under utanför tv-studion skulle han inte inse det förrän efter sändningen.
Men hon hade aldrig trott honom och varje gång ihärdat att det bara var ytterligare ett bevis för att han var alltför egocentrerad och när allt kom till kritan egentligen inte hade plats för henne i sitt liv. Något han gång på gång hade försökt överbevisa henne om att han visst hade. Som när han hade ställt upp när hon var sjuk, inte minst ekonomiskt. Om inte det var bevis nog, vad var det då? Han drog av sig skorna och var nära att tappa balansen.
Frågan var om han någonsin skulle nyktra till igen. Just nu kändes det som om promillehalten fortfarande steg. Han tittade in i vardagsrummet och konstaterade att Karen i alla fall inte satt uppe, vilket betydde att hon hade lyckats lugna ner sig och till slut gått till sängs. Men när han kunde höra hur sovrumsdörren ute i hallen öppnades och stängdes rättade han sig själv med att Karen var på väg att gå till sängs. Då visste hon i alla fall att han var hemma. Bra.
För att det inte skulle vara någon tvekan om vad som väntade visslade han hela vägen till badrummet, där han drog av sig kläderna i en hög på golvet, klev in i duschen och lät det varma vattnet regna över honom. Han ställde in kontrollen på ett stilla sommarregn och tänkte på hur mycket han älskade den nya duschen, som kunde återskapa allt ifrån monsunregn till tät dimma.
När han var klar med att skölja tvålen från kroppen torkade han sig och drog in magen och studerade sin kropp i spegeln både framifrån och från sidan. Även om han inte var ung fanns det inte mycket att klaga över. Han var i god form och hade inga problem med att gå ner på golvet och bränna av ett trettiotal armhävningar i rask takt, innan han lämnade badrummet och fortsatte genom huset fram till sovrummet där han stack in huvudet i mörkret.
”Hallå? Får man stiga på?” Han avvaktade ett svar, men det kom aldrig.
Så det var den leken de skulle leka, tänkte han och fortsatte in i mörkret. Den ordlösa leken, där kroppsspråket och köttets lustar var det enda som fick tala. Hon som annars alltid brukade ha en lampa tänd tills han kom in och la sig bredvid henne. Nu var det så mörkt att han fick känna sig fram med händerna längs sängkanten för att inte gå fel, varpå han kröp ner under täcket på sin sida och la sig på rygg. Han var fortfarande berusad och kunde inte mer än hoppas på att hon inte skulle märka det. Hur som helst var det hennes tur att ta initiativ, tänkte han och försökte låta som om han var på väg att somna.
Förutom det svaga ventilationsbruset kunde han inte höra mer än sina egna andetag. Karens andetag gick nästan aldrig att höra. Själv hade han en benägenhet att snarka sig igenom natten, vilket vid jämna mellanrum fick Karen att hota med separata sovrum, om han inte började använda sin snarkskena. Ett löfte han bröt mer eller mindre varje natt, erkände han för sig själv och drog undan täcket som om det skedde i sömnen. Hans bultande kön låg nu helt blottat och pekade rakt mot naveln.
Men någon reaktion från Karen fick han inte. Vad höll hon egentligen på med? Hon kunde väl inte ligga och sura för att han inte hade ställt in sändningen, kastat sig i bilen och åkt hem bara för att hon var lite mörkrädd? Nej, det var nog bara han själv som var otålig och het på gröten. Han kupade handen för munnen och andades ut, men kunde inte känna om han stank alkohol.
Efter ytterligare en oändligt lång minut gav han upp, vände sig mot henne och lät ena handen treva sig fram under täcket och konstaterade att hon låg på rygg. Han fortsatte upp med handen och nuddade hennes bröstvårta. Något hon i stort sett alltid gick igång på. Men den här gången kunde han inte märka någon som helst reaktion. Inte ens när han var där med tungan.
Han drog undan täcket, lutade sig ner över henne och drog sin tungspets i lätta försiktiga cirklar runt om och upp på toppen av bröstvårtan. Fortfarande kom ingen reaktion och han funderade på vad han gjorde för fel. Så här brukade han ju alltid inleda. Han bestämde sig för att flytta fokuset till de nedre regionerna, även om han visste att Karen kunde bli direkt avtänd om det var för mycket pang på rödbetan. Men vad hade han för val? Hon tvingade ju honom mer eller mindre.
Han förde ner handen från bröstet och vidare över revbenen och magen, där han kände något klibbigt som fick honom att instinktivt dra tillbaka handen och sätta sig rakt upp. Vad i helvete var det, frågade han sig själv och tände sänglampan.
Hans första tanke var att synen som mötte honom egentligen inte existerade i verkligheten. Att han egentligen redan hade somnat, och att det inte var något annat än en ondsint dröm till för att bearbeta hans dåliga samvete över att han lämnat henne ensam. Men när insikten kom drabbade chocken honom med en sådan kraft att han hade svårt att andas och var tvungen att lämna rummet för att få luft.