Om tre dagar
Kråkan landade på hans nakna mage och pressade in sina vassa klor i skinnet. Första gångerna den hade väckt honom hade han lyckats skrämma iväg den och få den att släppa taget. Men nu lät den sig inte skrämmas lika lätt, utan satt kvar och trampade obekymrat omkring över honom, alltmer otålig och hungrig. Det var bara en tidsfråga innan den skulle börja hacka i sig honom bit för bit. Han skrek till så högt han kunde, och till slut släppte den sitt grepp och flaxade kraxande iväg.
Till en början hade han trott att han befann sig mitt i en mardröm och att han bara behövde vakna för att allt skulle bli bra igen. Men när han väl hade slagit upp ögonen hade han inte kunnat se annat än mörker. En bindel hade varit bunden för hans ögon.
Istället var det den svaga ljumma brisen som hade avslöjat att han befann sig utomhus och låg naken på något hårt och kallt, uppspänd som i en Leonardo da Vinci-ritning. Mer än så visste han inte. Resten var frågor staplade på varandra. Vem hade placerat honom där? Och varför?
Han gjorde ett nytt försök att kränga sig loss, men ju mer han tog i, desto längre trängde taggarna från remmarna in i hans hand- och fotleder. Smärtan skar likt en vass diskantton och påminde om den han hade känt när han som nioåring misslyckats med att övertyga tandläkaren om att bedövningen inte hade tagit.
Det var i och för sig ingenting mot den smärta som brukade komma en gång per dygn och oftast kunde vara i flera timmar, och likt en svetslåga trängde in i honom medan den sakta rörde sig över hans nakna kropp. Ibland kunde den plötsligt upphöra, för att lika plötsligt vara tillbaka igen. Ibland kom den inte alls. Han hade försökt räkna ut vad det var, om någon var där och torterade honom, men till slut hade han gett upp alla försök att förstå och istället ägnat all sin kraft åt att försöka uthärda.
Han bedömde att det återigen borde ha gått en timme och ropade efter hjälp, så högt han kunde. Han slogs av hur futtigt det lät och gjorde ett nytt försök och ansträngde sig för att få till mer kraft och bas i rösten. Men i det utdöende ekot kunde han höra hur desperationens gälla frekvenser envisades med att bryta igenom. Han gav upp. Det var ändå ingen som hörde honom. Ingen mer än kråkan.
Han gjorde ett nytt försök att rekapitulera vad som hänt, för vilken gång i ordningen visste han inte. Kanske hade han missat någon liten detalj som kunde ge honom några svar.
Han hade lämnat sitt hem på morgonen strax efter sex och det var mer än tre kvart tills han skulle gå på sitt pass. Han hade bestämt sig för att låta bilen stå, vilket han alltid gjorde så fort vädret tillät, och promenaden genom parken brukade ändå aldrig ta mer än tolv minuter, så han hade gott om tid.
Så fort han lämnat sitt hus hade han känt en oro dra genom kroppen. Känslan hade varit så påtaglig att han stannat upp och svept runt med blicken över kvarteret. Men han hade inte sett någonting som stått ut från det normala. Det vill säga inget annat än grannen, som kämpat med att starta sin rostiga gamla Fiat Punto, och en kvinna med vackert blont hår som trampat förbi på sin cykel. Hennes kjol hade fladdrat i fartvinden och hon hade pyntat sin cykelkorg med prästkragar av plast. Det var som om hon var ute och cyklade runt bara för att sprida lite glädje omkring sig.
Men själv hade han inte varit det minsta mottaglig. Oron hade haft sitt grepp om honom, och han hade gått med stressade steg och korsat gatan trots att det hade varit röd gubbe, något han i normala fall aldrig brukade göra. Men den här morgonen var annorlunda, hela hans kropp hade varit spänd som en fjäder, och en bit in i parken hade han varit säker.
Någon följde definitivt efter honom. Stegen i gruset bakom honom lät som gymnastikskor.
Han hade kommit på sig själv med att öka takten och ansträngt sig för att sänka den igen.
Stegen hade kommit allt närmare och han hade kämpat mot impulsen att titta sig över axeln. Hans puls hade ökat och kallsvettningarna sköljt som vågor över honom. Det hade känts som om han var på väg att svimma och till slut hade han gett efter och vänt sig om.
Mannen som kommit mot honom hade mycket riktigt haft gymnastikskor. Ett par svarta Reebok. Han hade varit klädd i mörka kläder med många fickor. På ryggen hade han haft en fullpackad ryggsäck och i ena handen en trasa.
Men det var först när mannen tittade upp och mötte hans blick som han hade kunnat se ansiktet.
Därefter hade allt gått undan. Smärtan hade skjutit ut i kroppens alla nervtrådar när knytnäven träffat honom mitt i solarplexus. Han hade fått kämpa för att få luft, sjunkit ner på knä och känt hur trasan tryckts mot hans ansikte.
Nästa minnesbild var hur han hade vaknat av klor som trängt sig in i hans mage.
Högt ovanför honom skymde en ensam molntuss solen. En räddning lika flyktig som ett slott i sanden. När den till slut gled vidare och försvann var himlen så där perfekt blå som endast en svensk högsommardag kan vara. Solen lyste nu med sin fulla kraft rakt mot den noga utplacerade linsen, som i sin tur riktade strålarna till en brännpunkt bredvid den uppspände mannen. Resten tog jordens egen rotation hand om.
Det sista han hörde var det elaka knastret från sitt brinnande hår.