DET FINNS MER att avhandla i en firma i misshandlarbranschen än man kan tro. Den ekonomiska fördelningen var ju i grunden åttio procent till Mördar-Anders och tjugo procent för receptionisten och prästen att dela på. Men det fanns kostnader för intäkternas förvärv att beakta. Mördar-Anders behövde till exempel nya arbetskläder när de befintliga blivit blodiga bortom all räddning. Det var ingen kontroversiell fråga.
Men han argumenterade också för att utgifterna för den öl han konsumerade inför varje arbetspass skulle delas mellan parterna. Han menade att det inte gick att slå folk fördärvade i nyktert tillstånd.
Receptionisten och prästen svarade att det visst gick att slåss nykter med lite övning, men att Mördar-Anders aldrig provat. I stället drev de linjen att han snarare drog ner på konsumtionen om det väntade en misshandel samma dag.
Ölförhandlingen förlorade Mördar-Anders. Däremot fick han med sig gruppen på att det inte var rimligt att han åkte kommunalt till arbetet, eller satte sig på en stulen cykel, med brännbollsträ på pakethållaren. Det beslutades enhälligt att bolaget skulle stå för taxikostnad. Receptionisten förhandlade fram ett fast pris av Taxi-Torsten, en tidigare frekvent kund på Club Amore. Flickorna hade kallat honom Taxi-Torsken, det var det som gjorde att receptionisten ens kom ihåg honom. Per Persson sökte upp den före detta sexköparen och gick rakt på sak:
– Vad ska du ha för att agera privatchaufför inom Storstockholm under en eller ett par timmar en eller ett par eftermiddagar i veckan?
– Sextusen kronor gången, sa Taxi-Torsten.
– Du får niohundra.
– Taget!
– Och du ska hålla käft om vad du ser och hör.
– Taget, sa jag ju.
Gruppen provade sig fram, med uppföljningsmöten varje måndag. Den ursprungliga prislistan justerades löpande utifrån Mördar-Anders berättelser om hur besvärliga olika typer av beställningar varit att genomföra. Priserna varierade också beroende på vilka kombinationer som uppstod. Ett knäckt högerben kostade till exempel femtontusen kronor, lika mycket som en knäckt vänsterarm. Men kombinationen högerben-vänsterarm landade inte på trettiotusen utan fyrtio. Detta efter Mördar-Anders målande beskrivningar av hur den som just fått sitt högra ben avslaget med brännbollsträ låg och sprattlade på marken så att det blev ett himla stök och bök att därefter komma åt hans vänstra arm. Inte minst för aktuell gärningsman, som redan från början hade krångel med att skilja höger från vänster (parallellt med rätt från fel).
Det var också noga med de etiska reglerna. Den första och viktigaste var att barn aldrig fick fara illa, vare sig direkt eller indirekt genom att tvingas se på när mamma eller (för det mesta) pappa åkte på stryk.
Den andra regeln var att de uppkomna skadorna i görligaste mån skulle läka med tiden, det vill säga att den som sonat sitt brott inte skulle behöva halta sig fram resten av livet. Det innebar till exempel stor försiktighet med krossade knäskålar, för sådana var hart när omöjligt att få fason på. Ett avklippt finger, däremot, fick passera. Två också. Per hand. Men inte fler.
Vanligast var ben- och armbrott rätt upp och ner, med hjälp av brännbollsträt. Men ibland önskade kunden att det tydligt skulle synas i ansiktet vem det var som inte skött sig och då kunde det med nävar och knogjärn handla om lagom många brott på käkben, näsben och okben, gärna tillsammans med en blåtira och ett spräckt ögonbryn (det där sista kom för övrigt oftast av sig själv).
Per Persson och Johanna Kjellander övertygade varandra om att den som åkte på smörj genom deras försorg hade samlat ihop till det. Varje beställare fick ju noga argumentera för sin sak. Den ende som dittills fått avslag var en nyss utsläppt heroinist som i psykodynamisk terapi på anstalt kommit att förstå att det var hans nu nittiotvååriga förskolefröken som var skulden till allt. Mördar-Anders trodde att det kunde ligga något i det, men Per Persson och Johanna Kjellander sa att bevisen var för svaga.
Heroinisten fick lomma hjälplös därifrån. Till råga på allt dog tanten i lunginflammation två dagar senare och tog genom det livet av alla möjligheter till hämnd.
* * *
Arbetsfördelningen var sådan att Per Persson, som ändå stod i receptionen, tog emot inkommande beställningar, meddelade pris och utlovade besked inom tjugofyra timmar. Därefter kallade han Johanna Kjellander och Mördar-Anders till ledningsmöte. Den sistnämnde dök bara upp då och då, men varje specifik beställning kunde ändå godkännas, minst med röstsiffrorna 2–0.
När kontant betalning erlagts utfördes uppdraget i enlighet med beställning, för det mesta inom ett par dagar, alltid inom en vecka. Förutom att vänster ibland råkade bli höger och tvärtom hade kunden aldrig skäl att klaga på kvaliteten i genomförandet.
– Vänster är armen du har ditt armbandsur på, försökte prästen.
– Armbandsur? sa Mördar-Anders som sedan sitt första mord och framåt lärt sig att räkna tid i år och decennier snarare än timmar och minuter.
– Eller handen du håller gaffeln i när du äter.
– På kåken åt jag mest med sked.