ATT KALLA DET irrfärd vore att ta i, men resan i husbilen gick söderut utan någon djupare tanke. Bort från Storstockholm var en grundidé. Att de höll sig i rörelse var en annan. Efter två dagar var de i småländska Växjö och svängde in mot stadens mer centrala delar för att möjligen hitta en hamburgerrestaurang för tidig lunch.
Utanför kiosker och affärer lyste det från tidningarnas löpsedlar om att den livsfarlige och sannolikt desperate mördaren kunde befinna sig i närheten. Den som placerar ut hundratusen löpsedlar av det slaget över en hel nation får rimligen rätt någonstans, till exempel i Växjö.
Prästen och receptionisten hade inte haft någon färdig bild av hur deras gemensamma framtid skulle bli. Men den halvfärdiga bilden innehöll inte en boendesituation bestående av en husbil av mindre sort, tillsammans med en lynnig, nyfrälst, alkoholiserad mördare som var jagad av stora delar av de kriminella delarna av en hel nation.
Löpsedlarna och förstasidorna överallt i Växjö, med jättefotografier av en argt stirrande Mördar-Anders, fick prästen att mumla att det verkade dröja innan det kunde bli tillfälle för henne och receptionisten att kramas på tu man hand härnäst.
– Äsch, sa Mördar-Anders. Kramas på ni, jag kan hålla för öronen.
– Och ögonen, sa prästen.
– Ögonen också? Ska jag inte få…
I det ögonblicket passerade husbilen något som fick Mördar-Anders att tänka på annat. Han beordrade receptionisten att vända, för det var…
– Ett matställe? sa receptionisten.
– Nej, men skit i det. Vänd! Eller kör ett varv runt kvarteret, bara du rappar på! sa Mördar-Anders.
Receptionisten ryckte på axlarna och gjorde som han blivit tillsagd. Strax fick mördaren bekräftelse på det han tyckte sig ha sett – en butik i Röda Korsets regi. Klockan var kvart över tio på förmiddagen, Mördar-Anders var på sitt mest kärleksfulla humör, därtill uppmuntrad av det romantiska samtalet nyss.
– Fem miljoner är mina, eller hur? Nu får någon av er två gå in i den där butiken och ge dem femhundratusen kronor i Jesu namn.
– Är du tokig? sa prästen trots att hon ansåg sig veta svaret.
– Att den rike skänker pengar till en fattig, är det att vara tokig? Och det ska komma från en präst? Du föreslog ju själv på hotellet för ett par dagar sedan att mina pengar kunde gå till Röda Korset och Frälsningsarmén om jag så ville.
Prästen svarade att hon just då varit i färd med att försöka överleva en situation och att det nu handlade om att överleva en annan. Då kan utfallen bli olika. Hennes och receptionistens okända identiteter måste skyddas till varje pris.
– Du förstår väl att vi inte kan gå in där och säga ”Hej, här har ni lite pengar”. De kan ju ha övervakningskameror, eller så tar någon en bild med sin telefon, eller så ringer de polisen som hittar både oss och vår husbil. Jag har hur många skäl till som helst om du bara ger mig några sekunder att…
Längre kom inte prästen. Mördar-Anders hade öppnat den gula resväskan, greppat två stora sedelhögar, stängt väskan igen, öppnat sidodörren till husbilen och klivit ut.
– Jag är strax tillbaka, sa han.
Med några långa steg var han inne i affären. Receptionisten och prästen tyckte sig ana tumult genom skyltfönstret, men det var inte lätt att se… Var det någon som sträckte armarna i luften? Och så något oväsen som hördes ända ut på gatan, något som gick i kras…
Inom en halv minut öppnades dörren igen, ut kom Mördar-Anders, men ingen annan. Han skuttade vigt för sin ålder upp i bilen, stängde dörren och föreslog att receptionisten gav sig av, gärna så fort som möjligt.
Per Persson ömsom svor, ömsom svängde vänster, svängde höger, svängde vänster, körde rakt genom en rondell, körde rakt genom en ny rondell, körde rakt genom ännu en rondell (det är så det ser ut i Växjö), körde andra höger i en fjärde och femte rondell, fortsatte rakt och länge ut ur staden följt av vänster in på en skogsväg, vänster igen och ännu en gång vänster.
Där stannade han, i en glänta i en till synes öde, småländsk skog. Av aktiviteten i backspegeln att döma under pågående färd var det ingen som följt efter dem. Receptionisten var lika arg för det.
– Ska vi ha omröstning om hur jävla dumt det där var på en skala mellan ett och tio? sa han.
– Hur mycket pengar var det i buntarna? sa prästen.
– Jag vet inte, sa Mördar-Anders. Men jag litar på att Jesus valde ut rätt summa åt mig.
– Jesus? sa den fortsatt upprörde receptionisten. Kan han förvandla vatten till vin kan han väl trolla fram pengar utan att behöva nalla av oss? Hälsa honom från mig att…
– Seså, seså, sa prästen. Allt verkar ju ha gått bra. Men jag håller med om att världens eventuellt mest partiellt korkade före detta mördare kunde ha agerat annorlunda från början till slut. Berätta nu vad som hände inne i affären.
– Partiellt? sa Mördar-Anders.
Han tyckte inte om att inte begripa, men släppte det till förmån för den för honom nya uppgiften om att Jesus gjort vin av vatten. Undrar om han någonsin skulle komma så långt i sin egen tro?