OLOFSSON OCH OLOFSSON hade inte haft direkt otur när de mötte greven och grevinnan en tid tidigare. Och de hade inte direkt otur heller denna dag. Den samlade väntetiden i bilen utanför Hiltons entré understeg tio minuter.
– För i helvete! sa Olofsson till sin bror som fortfarande satt med en serietidning i handen. Där är de ju!
– Var? sa Olofsson vilset.
– Där! Med en gul resväska. De har checkat ut, de är på väg någonstans!
– Ja, till vår källare, sa Olofssons bror ilsket och slängde serietidningen bakåt i bilen. Följ efter så plockar jag in dem så fort det blir läge.
Läget ifråga uppstod redan vid Södermalmstorg drygt femtio meter senare. Olofsson skuttade ut från passagerarsidan och tvingade präst och receptionist in i baksätet med hjälp av en dubbelt så stor revolver som den han tidigare supit bort utanför Anderskyrkan (han tänkte att ju större revolver, desto svårare att lyckas med samma sak igen). Med en två och ett halvt kilo tung Smith & Wesson 500 riktad mot sig tvekade varken präst eller receptionist att följa det råd de just fått från den främmande mannen.
Återstod resväskan. Olofsson övervägde att lämna kvar den på gatan, men bestämde sig till sist för att kasta in den i knät på de kidnappade. Den kunde ju innehålla ledtrådar i en eller annan riktning, för den händelse att de just beslagtagna personerna skulle vara dumma nog att tiga om var alla pengarna fanns.
* * *
Prästen, receptionisten och den gula resväskan stod på rad i Storstockholms undre världs samlingslokal i källaren under en av huvudstadens minst skattbetalningsbenägna krogar. Till prästens häpnad tog ingen i femtonmannagruppen någon omedelbar notis om väskan.
– Välkomna hit, sa den inofficielle chefen över de femton busarna. Vi lovar att ni ska komma härifrån också. I liksäck eller på annat sätt.
Chefsbusen fortsatte med att konstatera att prästen och han den där andre var skyldiga gruppen åtminstone tretton miljoner kronor.
– Nja, det beror väl lite på hur man räknar, sa prästen modigt. Tretton låter lite mycket redan från början.
– Från början? sa chefsbusen.
– Per Persson, sa receptionisten som inte ville bli kallad ”den där andre”.
– Jag skiter väl i vad du heter, sa chefsbusen, och vände sig till prästen igen. Vad då ”från början” och ”hur man räknar”?
Prästen var själv inte säker på var och hur allt började och hur man därefter skulle räkna, men stenen var i rullning. Och då gällde det att inte flacka med blicken. Tala först och tänka sedan var melodin i den här typen av situationer.
– Jo, dryga tio räcker väl vid en hastig betraktelse, sa hon och tänkte att hon just varit dum nog att dra till med en summa som vida översteg det de hade att köpa sig fria med.
Chefsbusen svarade med en motfråga:
– Om vi till äventyrs skulle nöja oss med prästens hastiga betraktelse, var finns i så fall de tio miljonerna?
Per Persson var en gång för alla inte den bäste på att improvisera i situationer som denna. Medan han letade efter en tanke som kunde förvandlas till ord som kunde förändra sakerna till deras fördel hade prästen redan hunnit vidare.
– Först och främst skulle jag vilja diskutera summan, sa hon.
– Summan? sa chefsbusen. Du sa ju för fan själv nyss tio miljoner?
– Seså, seså, inte svära, sa prästen. Han där uppe hör och ser allt.
Nu är hon igång, tänkte receptionisten.
– Jag sa att vid en hastig betraktelse var tio miljoner en mer rimlig summa. Men utan att vara alltför indiskret måste jag få åberopa att minst tre av de tio miljonerna går att härleda till antingen det greven och grevinnan beställde av oss för att få några av er här i lokalen röjda ur vägen, eller det några av er här i lokalen beställt av oss för det motsatta förfarandet, samt en del annat smått och ont.
Det blev ett oroligt mummel bland buset i källaren. Hon var väl inte på väg att berätta mer om vem som beställt vad?
– Om jag får fortsätta, fortsatte prästen, så tillåter jag mig att tycka att det vore omoraliskt av er att ta pengar från Mördar-Anders för att han inte mördade någon av er.
Det var med nöd och näppe receptionisten hängde med i prästens matematik. Någon annan i lokalen var inte i närheten. Redan vid ordet omoraliskt hade hon tappat de flesta av dem.
– Vidare tycker jag att ytterligare rabatt kan vara på sin plats med tanke på hur det slutliga utfallet blev avseende just greven och grevinnan. Vore det inte för att de låg i en buske och siktade på han som fått betalt för att ha ihjäl dem, hade de ju aldrig dött. Eller hur?
Fortsatt mummel.
– Vart vill du komma? sa chefsbusen vresigt.
– Att vi har en röd resväska, sa prästen och lade handen på den gula bredvid sig.
– En röd resväska?
– Med exakt sex miljoner kronor. Våra samlade tillgångar. Jag tänker att åtminstone ett par av er konfirmerat er en gång i tiden, ännu någon tänker kanske tanken att det finns ett liv efter detta och att det inte med nödvändighet ska behöva innebära att träffa greven och grevinnan igen. Kunde inte sex miljoner vara en ganska bra ersättning för att slippa ha ihjäl en präst?
– Och en Per Persson, sa receptionisten raskt.
– Och en Per Persson, förstås, lade prästen till.
Chefsbusen upprepade att han inte var intresserad av Per Perssons namn, detta medan det uppstått ännu ett mummel bland buset i övrigt. Prästen försökte tolka tongångarna i det, det tycktes råda delade meningar. Så hon fyllde på med:
– Väskan är gömd på säkert ställe. Det är bara jag som vet var den finns, och jag skulle tro att jag gärna berättar det för er, men inte annat än under tortyr. Och återigen – att tortera en präst, kan det verkligen vara bästa sättet att blidka Herren? Plus det där med att Mördar-Anders mig veterligt inte tappat talförmågan bara för att han sitter inlåst.
Det där sista var ett hot som gav flera i gruppen rysningar i kroppen.
– Mitt förslag är sålunda att jag och han här som ni inte vill veta namnet på å det snaraste räcker över sex miljoner kronor till er, mot att ni på er tjuvheder lovar att låta oss leva och ha hälsan.
– Eller tre miljoner, sa receptionisten som mitt i allt var tämligen förtvivlad inför tanken att bli fattiglapp på nytt. Då kanske vi hamnar i himlen allihop den dagen det är dags.
Men Per Persson hade en gång för alla hamnat snett i relationen till buset.
– Jag skiter inte bara i vad du heter utan också var du hamnar efter att jag eventuellt skurit upp dig från navel till haka, sa chefsbusen och såg ut att vilja fortsätta med ytterligare en harang när han blev avbruten av Johanna Kjellander.
– Eller sex miljoner, som sagt, sa prästen som hunnit med att göra analysen att de inte skulle komma undan med mindre.
Ännu mer mummel. Till slut var buset överens om att sex miljoner kronor var acceptabel betalning för att slippa ha ihjäl den jävla prästen och han som insisterade på att han hette något. Visst hade det varit enklast att bara ta livet av dem, men mord var alltid mord och polisen var alltid polisen. Plus krånglet med Mördar-Anders och hans trut.
– Okej, sa chefsbusen. Ni leder oss till er röda resväska med sex miljoner, vi kontrollräknar här i källaren, om summan stämmer går ni härifrån och vi rör er inte mer. Efter det finns ni inte längre för vår del.
– Fast vi finns för vår del? ville receptionisten ha förtydligat.
– Det är upp till er om ni vill hoppa från Västerbron eller inte, men ni är inte längre på vår lista. Givet att ni räcker över den röda resväskan och att den innehåller det den ska.
Prästen sänkte blicken något och sa att Herren alltid haft förståelse för lögner så länge de var vita som snö.
– Vad menar du?
– Den röda resväskan… är egentligen gul.
– Den du står och lutar dig mot?
– Snabb leverans, eller hur? log prästen. Är det okej om jag och min vän här tar med oss ett par tandborstar, lite underkläder och något annat som ligger bland pengarna innan vi ger oss av?
Och så såg hon till att öppna väskan för att visa hela härligheten innan chefsbusen och hans underbusar kom på nya tankar.