SÅ FORT RECEPTIONISTEN och prästen var ensamma igen förklarade den ene för den andra vad som uppenbarats honom i fängelsets besöksrum. Väl hemma satte de sig att bläddra i några gamla exemplar av Gotlands Allehanda och hittade tämligen genast exempel på att receptionistens idé kunde ha bärighet. Det var en artikel om en man som inte kunde bo kvar i sin hyresrätt eftersom väggarna var fulla med löss. Hyresvärden vägrade se lössen som sitt problem och mannen hade nu ingenstans att bo, samtidigt som han var fortsatt tvingad till att betala sin hyra.
”Jag har bara folkpension”, sa den namngivne gamle mannen till tidningen och tyckte på goda grunder synd om sig själv.
Gamlingens eländiga situation engagerade inte receptionisten eller prästen mycket i sak. Han var alldeles för rynkig och krokryggig för att ha något kommersiellt värde. Han och hans vägglöss fick därför klara sig bäst de ville, även om receptionisten för en sekund övervägde att ringa gubben och tipsa om Klorin som tycktes ta död på just allting.
Men det faktum att gubben gråtit ut i en lokaltidning och att en annan stackare av annat slag gjorde detsamma i konkurrerande Gotlands Tidningar bara ett par nummer senare, gav präst och receptionist den bekräftelse de behövde.
Antalet ömmande historier i landets alla dagliga publikationer borde vara närmast oändligt. Även när man räknat bort gubbar med vägglöss, miljonärer med invasion av mördarsniglar i trädgården och skadskjutna råttor slängda i en soptunna av en emotionellt störd tonåring med luftgevär, återstod sannolikt fortfarande nästan samma oändliga antal.
Receptionisten plockade fram en av de båda surfplattor han köpt ett par år tidigare för pengar ur kollekten, och satte fart.
* * *
– Hur går det med allt? sa prästen medan hon gned sig om magen och såg sin man med näsan i en iPad och med anteckningsblock vid sidan om.
– Jo tack, sa receptionisten och berättade att den sista elektroniska utgåvan av svenska dagstidningar just var beställd och klar.
– Ljusdalsposten, sa han. För hundranittionio kronor i månaden.
Ja, varför inte? funderade prästen. Även i Ljusdal fanns det väl folk det kunde vara tillräckligt synd om fast det var en fin trakt. Och så gjorde hon misstaget att fråga vilka övriga tidningar de hade elektronisk tillgång till (för svaret tog nästan aldrig slut).
– Jag har lappen här, sa receptionisten. Få se nu… jo, Östersunds-Posten, Dala-Demokraten, Gefle Dagblad, Upsala Nya Tidning, Nerikes Allehanda, Sydsvenskan, Svenska Dagbla…
– Stopp, det räcker, sa prästen.
– Nej, det gör det inte, ska vi ha tillräckligt underlag krävs det representation från landets alla håll och hörn. Jag har fler här och lika många till på andra sidan lappen. Blir nog ett femtiotal tillsammans. Och inte är det gratis även om en och annan har introduktionserbjudande. Hatten av för Blekinge Läns Tidning, förresten. En krona i prova på-pris första månaden.
– Nästan så att vi skulle ha råd med två, sa prästen. Synd att det lär står samma sak i dem.
Receptionisten log och plockade fram Excelbladet i sig. På sikt skulle prenumerationsbudgeten ligga på runt hundratjugotusen kronor för helåret, men introduktionsrabatter, korttidsprenumerationer och prova på-erbjudanden gjorde den initiala investeringen så begränsad som de tillgängliga medlen tillät. Det här skulle nog sluta lyckligt för både givare och (framför allt) tagare. Eftersom folks generositet i allmänhet var lite större än deras egen, borgade det för plusresultat på nedersta raden. Kanske inte med en gång, men i tillräcklig närtid för att det skulle kännas bra.
– Förutom att jag tänker att folks generositet i allmänhet nog är rätt mycket större än vår egen håller jag med dig i allt, min kära, sa prästen.
Största hotet mot succé trodde hon var själva jultomten: Mördar-Anders var och förblev en säkerhetsrisk. Men måste det för en eller annan skull gå åt skogen fick det väl göra det. Receptionistens idé kändes alltför tilltalande för att inte provas i full skala direkt.
– Så låt morgondagen bära sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matteus 6:34.
– Citerade du just Bibeln frivilligt? sa receptionisten.
– Ja, tänk så det kan bli.
* * *
Mänskligheten i allmänhet är lite av varje. Till exempel snål, självupptagen, avundsjuk, okunnig, enfaldig och rädd. Men också snäll, klok, vänlig, förlåtande, omtänksam – och generös. Allt ryms inte i alla själar, det visste prästen och receptionisten, inte minst av egen erfarenhet. Filosofen Immanuel Kants tes om att varje människa bär på en fungerande moralisk kompass i sitt inre, hade eventuellt sin tillräckliga grund i förhållandet att han aldrig fick tillfälle att möta vare sig aktuell präst eller receptionist.
Den nya ta och (för all del) ge-idén, som hade sitt vaga ursprung i en kommersiell fusktomte i centrala Visby med pepparkaka till barnen som enda gåva, var nu färdigsnickrad, polerad och klar.
Först hade receptionisten tillsatt en utredning, ledd och genomförd av honom själv. Det gällde att få kunskap om hur marknaden och konkurrenssituationen såg ut.
Det fanns en del där ute att beakta. Till exempel visade det sig att svenska posten tog emot över hundratusen brev till jultomten varje år, till adressen ”Tomten, 17300, Tomteboda, Sverige”. Postens representant berättade stolt i telefon för receptionisten att alla som skrev fick svar – tillsammans med en liten present.
Receptionisten tackade för informationen, lade på och mumlade att värdet på den där ”presenten” med säkerhet underskred kostnaden för avsändarens porto. I så fall detsamma som högst begränsad godhet i kombination med högst finansiell begränsad bärighet. Inte så tokigt tänkt i grunden, men otillräckligt. Inklusive administrativa kostnader handlade det sannolikt i bästa fall om nollresultat. Och de enda tal prästen och receptionisten tyckte sämre om än talet noll, var de som började med ett minus.
Förutom posten fanns ett Tomteland i Dalarna. Eftersom receptionisten läste in det han ville i Tomtelands erbjudande gjorde han analysen att det handlade om en äventyrspark där den som betalade entré, åt och drack för några hundra och bodde över för några tusen kunde få ynnesten att lämna över en önskelista till en låtsastomte, som i sin tur hade listorna att elda med till kvällen.
Inte heller det så illa som idé, men med tydlig slagsida åt tagandet framför givandet. I den här saken var balansen viktig!
I Rovaniemi i Finland bodde visst en annan jultomte, med skägg i polyester. Konceptet tycktes likna det i Dalarna. Med samma fel och brister.
Danskarna ansåg förresten att tomten bodde på Grönland, amerikanerna höll på Nordpolen, turkarna på Turkiet, ryssarna på Ryssland. Bland alla dem var det bara amerikanerna som gjorde ordentlig näringsverksamhet av sin tomte. Dels i det att han tycktes föredra Coca-Cola framför alla andra drycker, dels i form av minst en årlig julfilm i vilken tomten först ställde till det för sig och sedan i sista stund gjorde alla barn i hela världen lyckliga. Eller åtminstone ett av dem. På låtsas. För tolv dollar per biobiljett.
Sedan fanns ju också jultomtens kusin, Sinterklaas, eller Sankt Nikolaus. Enligt vad receptionisten fick fram var han från början alla före detta tjuvars skyddshelgon, och det var ju en sympatisk tanke. Men han räknades ändå inte eftersom han kom med klappar till barnen redan den sjätte december.
– Fast det beror väl på hur globalt vi satsar? sa prästen.
– Ett land i taget, sa receptionisten. Ta bara Tyskland, med tio gånger så mycket folk som här. Det kräver nog tio tomtar av Mördar-Anderskaraktär, alla med förmågan att säga åtminstone ”Frohe Weihnachten” utan att det blir fel.
Två ord på utrikiska. Det var två mer än Mördar-Anders skulle reda ut, det visste såväl präst som receptionist (så länge det inte handlade om svampnamn på latin). Risken var dessutom att ”Hosianna” hette ”Hosianna” också på tyska.
* * *
Konkurrensen om en tomte som skänkte på riktigt utan att i förstone ta betalt var alltså begränsad, eller snarare obefintlig.
Affärsidéns bärighet berodde på hur många sorgliga berättelser det gick att hitta i tidningarna. Helst med ensamma mödrar, sjuka barn eller övergivna husdjur av varje gulligt slag. Fula gubbar med vägglöss skulle inte sätta tillräckligt många hjärtan i brand, lika lite som skadskjutna och svårt plågade råttor i en soptunna. När det gällde mångmiljonärer med mördarsniglar i trädgården var den svenska traditionen att det snarare var rätt åt miljonären.
Det riktigt geniala med idén om att utgå från väl valda berättelser i lokaltidningarna var att mottagaren ifråga redan talat med media en gång, och alltså borde vara villig att göra det igen efter ett överraskande möte med jultomten.
Det skulle i sin tur generera trafik till det ställe på nätet där tomten stod att finna, en med skägg som tålde att ryckas i.
Och om Gud var tillräckligt god (höll receptionisten på att säga) borde det i sin tur leda till en donation eller två. Eller hundra. Eller varför inte tusen?
Det enda som återstod innan planen kunde sättas i verket var att fångvården skulle fullborda sin lika vansinniga som förträffliga idé att släppa ut Mördar-Anders i det fria.