Vanessa stirrar på eldsflammorna som slickar kvistar, grenar, brädor, en gammal sängbotten och annan bråte som har släpats upp på Olssons kulle. Elden knastrar och dånar mot den svarta himlen.
Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö.
Körledaren viftar taktfast med armarna framför den lilla gruppen av skinntorra gamla gubbar som också släpats upp hit. De har på sig studentmössor och kostymer i olika grader av förfall. En av gubbarna gick förbi Vanessa alldeles nyss, och han luktade så mycket sprit att han lär explodera om han kommer för nära elden.
En vindstöt får röken att bolma ut över folksamlingen. Vanessas ögon tåras.
Hon kommer att stinka brandrök när hon går hem till Linnéa.
Hon kommer att stinka när hon går hem till Linnéa och säger att … att hon har tänkt … att hon har fattat … att hon …
Vanessa svär inombords. Röklukten kommer att vara hennes minsta problem.
Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne.
Vanessas lillebror Melvin håller henne hårt i handen. Han sjunger med, utan att kunna vare sig texten eller melodin. Mamma ler mot Vanessa. Ända sedan de gick hemifrån har hon tjatat om hur glad hon är att Vanessa följt med.
Vanessa har inte varit här en valborgsmässoafton sedan hon var tolv. Året därpå blev hon, Michelle och Evelina fulla för första gången. Och sedan dess har det varit betydligt mer lockande att tillbringa valborg med dem. Vanessa ska möta upp Evelina på en fest i kväll också, men hon tänker inte stanna länge.
Det är i kväll hon ska göra det. Hon ska säga till Linnéa att hon är … att hon …
Trastens sång i furuskogens lunder, vattenfågelns lek kring fjärd och ö.
Gubbarna tystnar och tar emot applåderna med belåtna miner.
Melvin tjuter förtjust till när en brinnande gren faller till marken i en svärm av gnistor. Han försöker dra med sig Vanessa närmare brasan och hon sjunker ner på huk, lägger armen om honom.
”Nej du, gubben”, säger hon.
”Det brinner!” tjuter Melvin. ”Jag vill att det ska brinna mer!”
Vanessa undrar om hon borde vara orolig för sin lillebrors pyromantendenser.
”När ska du till festen?” säger mamma.
”Snart”, säger Vanessa och känner ett nervöst fladder allra längst inne i magen.
Melvin vrider sig i hennes armar och hon vinglar till, klackarna sjunker ner en bit i gräsmattan.
Hon ser in i lågorna och kommer att tänka på Matilda. Den utvalda som levde på 1600-talet. Nicolaus dotter. Hon som brändes på bål. Levande. Vanessa står flera meter från elden och ändå svider hettan mot ansiktet. Hon drar Melvin närmare intill sig och pussar på hans mjuka, mörka lockar. Hon vill inte tänka på Matilda.
”Jag ska gå nu”, säger hon till Melvin, och han nickar frånvarande med ögonen på lågorna.
Hon reser sig och låter mamma ta över Melvins hand.
”Vem är det som har festen?” säger mamma.
”Det är ingen du känner.”
Hon känner honom inte heller, vet inte ens vad han heter. Hon vet bara att det är en av plugghästarna i Minoos och Anna-Karins klass.
Hon ska bara förbi festen och sedan ska hon gå hem till Linnéa. Säga det som hon inte har lyckats få ur sig på flera veckor. När hon har försökt uttala orden har hon upptäckt att de inte finns.
Det är dags för dig att vakna snart, gullet.
Det var vad Mona sa till henne.
Vanessa är vaken nu, och hon är livrädd.
Hon har aldrig varit i den här situationen. När hon varit intresserad av någon har det varit en rolig lek. Det har inte varit läskigt, bara spännande, för hon har aldrig haft något att förlora. Inte ens med Wille. Hon hade sett honom på fester, spanat på honom, men kär blev hon först när de var ihop.
Med Linnéa är allt annorlunda. De är vänner och de är bundna till varandra av ödet. Om Vanessa gör bort sig i natt är allt förstört.
Men hon måste säga något. Hon måste få veta om hon har en chans. Eller om hon ska leta upp ett lagom djupt hål där hon kan lägga sig och dö. För det är så det känns. Antingen eller.
Linnéa.
Bara namnet är tillräckligt för att det ska fladdra till i magen igen.
Linnéas svarta ögon, hennes svarta hår. Hennes händer, hennes läppar. Hennes nakna hud när hon hånglade på soffan med Jonte, när Vanessa inte kunde sluta titta och inte förstod varför.
”Vi ses”, säger Vanessa.
”Ha det så kul”, säger mamma. ”Men inte för kul.”
Skrålande röster letar sig ut från den ljusblå trävillan. Musiken dunkar ut på gatan, och Vanessa känner med varje slag hur mycket hon inte vill gå på den här festen. Men hon bättrar på läppglanset. Rättar till en hårnål. Hon har lovat Evelina, och hon har lovat sig själv en drink.
Det är så patetiskt. Linnéa dricker aldrig längre. Hon skulle inte behöva det för att säga en sådan här sak. Hon skulle bara säga det.
Så om Linnéa kände nåt för mig skulle hon väl ha sagt det redan? tänker Vanessa.
Hon öppnar ytterdörren, kliver över drivorna med skor och jackor i hallen, vinglar till när hon råkar sätta ena klacken i en enorm gympasko. Hon pressar sig fram genom ett stort killgäng som tar upp halva hallen. En av dem busvisslar. I öppningen till vardagsrummet står en tjej från Minoos och Anna-Karins klass och juckar mot dörrposten i takt med musiken. Vanessa aktar sig för att hamna i vägen.
Det är så varmt i vardagsrummet att det är imma på fönstren. Rummet är fullt med dansande människor. En kille ligger däckad i trappan upp mot övervåningen med en slocknad cigg i mungipan. En tjej kommer nerspringande och snubblar över hans utsträckta arm, tappar balansen och ramlar nerför de sista stegen, drar med sig den juckande tjejen i fallet. Alla runt omkring börjar skratta och applådera. Tjejerna skrattar högst av alla.
På ytan är det en helt vanlig fest. Men det känns att den är på väg att spåra ur, och inte på ett bra sätt. Hela huset är som en tryckkokare.
De flesta som är här var med på vårdagjämningen. De minns inte mer än att de vaknade upp som ur en dröm i gympasalen. Helena och Krister Malmgren låg döda på golvet. Och Ida dog strax därefter.
De minns inte hur de alla andades i samma takt, som en enda varelse. De har glömt cirklarna som tonade fram på väggar och golv, blixtarna som for genom luften.
Men de vet att något var fel. Och de är trötta på att undra, på att vara rädda. Det är en kollektiv frustration som måste få ett utlopp.
Lamporna flimrar till och musiken tystnar abrupt. Ett ögonblicks förvirring uppstår. En tjej med rosa cowboyhatt kommer springande och får i gång förstärkaren igen.
I’m falling in love with your favourite song. I’m gonna sing it all night long.
Vanessa låter blicken glida över rummet. Hon ser inte Evelina, men Michelle sitter nedanför en fönsterbräda och hånglar med Mehmet. De spetsiga bladen på en krukväxt trasslar in sig i hennes hår, och den gungar oroväckande.
När Michelle får syn på Vanessa drar hon sig undan Mehmet och vinkar glatt. En tunn tråd av saliv hänger kvar mellan hennes och Mehmets läppar. Den brister när Michelle skriker något som drunknar i musiken. Vanessa vinkar till svar.
I’m gonna dance with somebody, dance with somebody.
Hon tar sikte på ingången till köket och tränger sig fram genom människomassan. Hon hamnar bakom några killar som håller om varandras ryggar och dansar något slags kosackdans med euforiska miner. En av dem har immiga glasögon och det svarta håret ligger svettvått mot hjässan. Hon försöker ta sig förbi dem, men lyckas bara slå knäet i ett lågt soffbord som hon inte ens såg stod där.
Kevin Månsson sitter i den pösiga svarta skinnsoffan med en flaska rödvin framför sig. Det känns fortfarande ovant att se honom utan den gula pikétröjan som han hade på sig varje dag under PE:s skräckvälde i skolan. Han spelar ett spel på sin mobil och trycker så hårt på skärmen att han ser ut att vilja spräcka den.
Vanessa ger kosackkillarna en hård knuff så att de släpper varandra.
”Vanessa! Kul att du kom!” ropar killen med glasögon när hon tränger sig förbi honom.
”Fatta att Vanessa Dahl är hemma hos dig!” säger en av de andra upphetsat.
Hon kommer äntligen in i köket. Gustaf Åhlander är här med några andra fotbollskillar från EIK. Evelina står lutad mot diskbänken. Killen hon pratar med har röd tröja, rakat huvud och en örn tatuerad på halsen. Leo. Evelina har tjatat om honom sedan de träffades på en fest i Örebro. Vanessa kan se på Evelina att de hade sex innan de kom hit. Och att det var bra.
”Nessa! Äntligen!” skriker Evelina och lägger armarna om Vanessa när hon kommer fram. ”Du luktar ju fan som en grillad korv!”
Vanessa tar plastglaset som Evelina räcker henne, dricker en klunk och känner spritsmaken genom colan. En sådan här drink kommer garanterat att räcka. Bara en till skulle vara alldeles för mycket. Hon kan inte komma packad till Linnéa.
”Kul att äntligen träffas”, säger Leo. ”Evelina pratar jämt om dig.”
”Hon pratar en del om dig också”, säger Vanessa och tar en till klunk.
Evelina ser förväntansfullt på henne, och hon försöker komma på något att säga till Leo. Det står helt stilla i huvudet.
”Hur är det i Örebro då?” får hon till slut ur sig.
”Just nu trivs jag bättre i Engelsfors”, säger han och ser menande på Evelina som fnissar.
”Är han inte gullig?” viskar hon lite för högt till Vanessa.
”Jo”, viskar Vanessa tillbaka. ”Bra jobbat.”
Evelina fnissar igen och höjer sitt glas till skål.
Leo börjar prata om en bil han ska köpa i Rättvik nästa helg. Sedan pratar han om bilar han haft och bilar han velat ha.
Vanessa kan omöjligt hålla intresset uppe. Det enda hon kan tänka på är vad hon ska säga till Linnéa. Leo skämtar om något och hon skrattar med utan att egentligen ha hört. Hon känner sig som en dålig kompis. Men det spelar knappast någon roll. Evelina ser på Leo som om han ger henne svaret på livets alla gåtor här och nu.
Vanessa smuttar på sin drink och tar fram mobilen, öppnar messet som hon förberedde på vägen hit.
E PÅ FEST. BORING. KAN JAG KOMMA?
Hon trycker på SKICKA och tar en betydligt djupare klunk. Hon önskar verkligen att hon kunde dricka mer. Dränka sina nerver.
Evelina knuffar till henne.
”Vad tycker du då? Ärligt?”
Vanessa tittar upp och ser att Leo är på väg mot kylskåpet.
”Jättegullig.”
”Du tittade ju knappt på honom! Vem messar du med?” Evelina rynkar ögonbrynen. ”Är det Wille?”
”Nej.”
Vanessa undrar vad Evelina skulle säga om hon fick veta att det är Willes ex, Linnéa Wallin. Mobilen vibrerar och hon tömmer glaset innan hon öppnar meddelandet.
VISST
Det är bara ett ord. Men det räcker. Vanessa kan plötsligt inte stanna en sekund till. Hon ställer glaset på diskbänken.
”Jag måste gå”, säger hon.
”Är det nåt som har hänt?” säger Evelina.
”Nej. Mamma är lite förkyld och behöver hjälp med Melvin bara”, säger Vanessa och ger Evelina en snabb puss på munnen. ”Jag ringer i morgon.”
Hon tränger sig ut i vardagsrummet. Det är svalare nu. Fönstren är öppna. Kosackdansarna har tagit av sig tröjorna och hänger ut genom fönstren med bara överkroppar. Krukväxten med taggiga blad har gått ett dystert öde till mötes på det rödvinsprickiga trägolvet. Michelle och Mehmet fortsätter hångla i en annan del av rummet.
Vanessa stannar mitt i ett steg när hon ser vilka som dyker upp i dörröppningen mot hallen.
Erik och Robin. Julia står inkilad under Eriks arm och Felicia under Robins.
Idas gamla gäng.
Erik låter blicken svepa över rummet. Han får syn på Vanessa och hon låser fast hans blick, önskar att hon hade Linnéas förmåga att skicka in tankar i andras huvuden.
Jag vet vad du har gjort, tänker hon. Och du ska få betala för det.
En plastmugg träffar dörrkarmen bredvid Erik. Rödvin stänker över hans ansikte och vita T-shirt. Julia skriker så att det skär genom musikens dån.
Och Vanessa vet att det är nu det börjar. Den totala urspårningen. Det som hela skolan kommer att prata om.
”Vem fan var det?” vrålar Erik och röda flammor sprider sig över hans hals.
Någon stänger av musiken. Alla är tysta. Den däckade killen i trappan sätter sig upp och ser sig förvirrat omkring.
”Vem du än är så är du helt sjuk i huvudet!” skriker Julia och trycker sig mot Erik.
Några tittar nyfiket ner från trappan. Gustaf kommer in från köket, tätt följd av några andra fotbollskillar. Vanessa ser Leo som sträcker på halsen. Hon undrar hur länge till han kommer att trivas i Engelsfors.
”Det var jag”, säger Kevin och kliver upp på soffbordet.
Erik ser mer irriterad än arg ut nu.
”Kevin, vafan …”
Kevin svajar till och tar en klunk ur vinflaskan.
”Jävla fyllo”, säger Robin och flinar.
Felicia fnissar nervöst.
”Lyssna på mig”, säger Kevin. ”Ni ska alla … lyssna på mig. Är det ingen som kommer ihåg vad som hände? Är det ingen som gör det?”
”Sluta nu”, säger Julia. ”Du är full.”
”Nej!” ryter Kevin. ”Eller jo. Jag är full. Men jag vet att nåt hände på PE-festen. Det kan fan inte ha varit en elolycka som dom sa! Varför är det ingen som kommer ihåg nåt? Nån måste komma ihåg nåt. Ni var ju där allihop!”
Vanessa sneglar omkring sig. Hon ser oroliga skiftningar i några ansikten.
Minns de? Vet de någonstans inom sig vad Kevin pratar om?
”Jag vet ju att Ida … Ida gjorde nåt”, säger Kevin. ”Men jag minns inte …”
”Lägg av nu, Kevin”, avbryter Erik. ”Det som hände med Ida var sorgligt nog utan att …”
”Käften!” vrålar Kevin så högt att hans röst spricker. ”Du är ett jävla as! Du låtsas som om du saknar Ida, men du bara ljuger! Det gör ni allihop!”
Han gör en svepande gest mot Robin, Julia och Felicia.
”Passa dig”, säger Erik.
Folk flyttar nervöst på sig när han går fram mot soffbordet som Kevin står på.
”Det är du som ska passa dig”, säger Kevin. ”För jag vet allt om dig. Dig och Robin. Det har jag i alla fall inte glömt.”
Vanessas hjärta rusar. Kommer Kevin att berätta inför alla vad Erik och Robin gjorde mot Linnéa?
”Lägg av nu”, säger Erik och hans röst är iskall.
”Säg inte åt mig vad jag ska göra!” ryter Kevin.
Julia och Felicia skriker när han kastar sig över Erik som dråsar ihop på golvet. Kevin sitter gränsle över honom. Han höjer armen, men Erik hinner före, kör högernäven rakt i Kevins ansikte så att blodet stänker. Julia och Felicia skriker ännu högre och nu faller fler in i kören.
”Kom igen, Erik!” vrålar Robin.
Erik knuffar av sig Kevin som hamnar på sidan, trycker handen mot näsan. Blodet forsar fram mellan fingrarna. Erik kommer på fötter och sparkar honom i magen. Kevin stönar till.
”Sluta!” skriker Vanessa.
Erik måttar en ny spark men någon kastar sig fram, drar bort honom från Kevin.
Självklart är det Gustaf.
”Det räcker!” säger han.
Erik slår honom rakt i ansiktet.
Och sedan bryter kaoset ut på allvar. Vissa försöker ta sig ut ur rummet, andra försöker ta sig in. Några snubblar, faller, skriker till. Mobilkameror blixtrar. Fler krukväxter ramlar ner från fönsterbrädorna och lecakulor spiller ut över golvet. En hylla rasar ner från väggen. Lukten av spya fyller plötsligt rummet.
Vanessa skymtar några av fotbollskillarna som drar undan Kevin och skyddar Gustaf. Gustaf blöder från underläppen, men han verkar okej.
Vanessa knuffas fram och tillbaka av kroppar som rör sig åt olika håll, men hon lyckas ta sig fram till de öppna fönstren. Glasögonkillen skriker panikslaget efter polis i sin mobiltelefon. Vanessa tar sina högklackade skor i handen och hoppar ut, landar mjukt på gräsmattan.
Asfalten är kall under hennes fotsulor när hon springer genom villakvarteren. När hon hör polissirener kastar hon sig in bakom ett buskage och glider in i osynligheten. Om Nicke sitter i bilen vill hon inte riskera att han får syn på henne.
När polisbilen bränt förbi på gatan gör hon sig synlig igen och tar fram mobilen.
PÅ VÄG.