Minoo kastar en blick över axeln innan hon öppnar porten till Anna-Karins hus. På andra sidan gatan är fönstren till Positiva Engelsfors gamla lokaler täckta med brun papp. En TILL SALU-skylt sitter upptejpad med numret till mäklaren Bertil Gunnarsson som ingen lär ringa.
Hon småspringer uppför trapporna och ringer på dörren med namnet NIEMINEN. När Anna-Karin öppnar slår lukten av inpyrd cigarettrök emot Minoo. Hon hälsar och tar av sig skorna, hänger av sig jackan, vet att hon kommer vara tvungen att vädra den i flera dagar efteråt.
Anna-Karin går in på sitt rum. Minoo stannar till i det nersläckta vardagsrummet, ser på Mia Nieminen som ligger uppallad mot ett berg av kuddar i tevesoffan och bättrar på den gamla röklukten med nya tillskott. Cigaretten glöder i halvdunklet.
”Hej”, säger Minoo. ”Hur är det?”
Mias blick lämnar inte teven, där en kvinna med bländvita tänder spritsar rosor över en tårta.
”Jämna plågor”, säger hon. ”Jag har så ont i ryggen att jag knappt kan andas.”
Hon drar ett hårt bloss på cigaretten.
Men att röka går tydligen bra, tänker Minoo.
”Hade jag varit en hund skulle dom gett mig ett nådaskott för länge sen”, säger Mia och fimpar.
Minoo vet inte vad hon ska svara. Fast det verkar aldrig som om Mia väntar sig, eller ens vill ha, ett svar.
Minoo har försökt känna medlidande med Anna-Karins mamma. Men om sanningen ska fram blir hon mest arg för att Anna-Karin måste ha det så här dag ut och dag in.
”Kommer du?” säger Anna-Karin inifrån sitt rum.
Minoo får genast dåligt samvete. Det är ju ändå Anna-Karins mamma. Och depression är faktiskt en sjukdom.
I Anna-Karins rum går luften att andas, och Minoo stänger dörren om sig. Peppar kommer fram och stryker sig mot hennes ben. I vanliga fall brukar han gömma sig under sängen när hon kommer på besök.
”Det verkar som om han har vant sig vid mig”, säger Minoo.
”Testa att lyfta upp honom”, säger Anna-Karin och ler.
Minoo tar försiktigt upp katten, undrar om hon håller honom på rätt sätt. De enda djur hon har haft närkontakt med var hennes kusins hamstrar. Shirin ordnade alltid hamstercirkus och tvingade Minoo att vara djurskötare medan hon själv var direktör.
”Vill du ha nåt?” säger Anna-Karin och sjunker ner på skrivbordsstolen. ”Te eller vatten? Det finns lingondricka också.”
”Tack, det är bra”, säger Minoo och sätter sig försiktigt på den bäddade sängen med Peppar i knäet.
Ingen av dem säger något. Men Minoo har upptäckt att med Anna-Karin känns tystnader aldrig farliga eller jobbiga. Det är en av de saker hon tycker bäst om med henne.
”Vad tror du att visionen handlade om?” säger Anna-Karin till slut. ”Tror du att det var … apokalypsen?”
”Jag vet inte”, säger Minoo. ”Jag försökte fråga Mönstrens bok, men den var helt tyst.”
Anna-Karin kliar på det månformade ärret på sin hand, märket efter Rävens bett.
”Om det var apokalypsen, vad betyder det i så fall?” säger hon. ”Jag menar … Betyder det att vi kommer att förlora? Och varför skulle beskyddarna vilja visa dig det?”
”Jag vet inte, det kanske var nåt annat”, säger Minoo. ”Jag vet bara att jag blev rädd.”
Efteråt, ja, tänker hon. Jag var inte rädd medan det hände.
Men det känns för underligt att säga till Anna-Karin.
Minoo börjar klappa Peppar. Skelettet under hans silkeslena päls känns så skört att hon ryser till. Tänk om hon skulle knäcka ett revben av misstag. Hon stryker honom försiktigt bakom öronen i stället, och han börjar spinna.
”Jag hittade en ny död plats i skogen i dag”, säger Anna-Karin. ”Och det låg en massa fåglar där …”
Plötsligt tar Peppar ett språng ner på golvet.
Minoo hör ett skrik från vardagsrummet och för ett ögonblick tror hon att det är teven, men så hör hon en tung duns.
”Anna-Karin! Anna-Karin, hjälp! Hjälp! Anna-Karin!”
Mia låter desperat, på gränsen till vansinnig.
Anna-Karin flyger upp från stolen, sliter upp dörren och springer ut. Minoo följer efter.
Mia ligger på rygg på golvet framför teven. Hon jämrar sig ordlöst. Ljud av ren smärta. Anna-Karin faller på knä bredvid henne.
”Mamma, mamma, jag är här!”
Mia skriker rakt ut. Hon skriker och skriker och Minoo kan inte röra sig.
”Mamma!” ropar Anna-Karin. ”Vad har hänt? Har du ramlat? Du måste säga vad som har hänt!”
Mia tystnar abrupt.
Berusade röster hörs någonstans utanför fönstren, i världen utanför den här klaustrofobiska lägenheten där det känns som om luften har tagit slut.
”Jag vet inte vad jag ska göra!” säger Anna-Karin. ”Jag vet inte vad jag ska göra!”
Minoo faller på knä bredvid henne.
Mia andas häftigt. Hon är grå i ansiktet. Hennes läppar rör sig snabbt, som om de försöker forma ord. Ögonen rullar bakåt.
”Hon måste ha ramlat”, säger Anna-Karin. ”Hon måste …”
”Ring ambulans”, säger Minoo och blir förvånad över hur samlad hon låter.
Anna-Karin springer in på sitt rum. Minoo stänger av alla känslor. Det är som när hon fick veta att Rebecka var död. Det hjälper inte att vara skräckslagen. Hon måste handla.
Hon har varit så rädd för att det här ska hända pappa, att han bara ska falla ihop en dag. Och hon har tagit reda på vad hon ska göra om hon är ensam med honom då.
Hon följer instruktionerna som hon har sett på nätet, skakar Mia, ropar på henne för att verkligen vara säker på att hon inte är vid medvetande. Ingen reaktion. Minoo vinklar upp hennes haka och tittar ner i svalget för att kontrollera att inget har fastnat där. Hon böjer sig fram, lyssnar efter andetag, samtidigt som hon försöker se om bröstkorgen rör sig.
Det gör den inte.
”Dom är på väg”, hör hon Anna-Karin säga. ”Dom kommer.”
Minoo placerar händerna mellan Mias bröst, gör armarna raka och starka.
Hon trycker ner och känner revbenen svikta. 1 …
Hon trycker igen. 2 …
Igen. 3 …
Hela den tunga kroppen gungar under hennes händer medan hon trycker och räknar, trycker och räknar.
… 15 … 16 … 17 …
Det är en kropp, tänker Minoo. Ett stort paket med kött och ben och blod. Det är inte Anna-Karins mamma. Jag ska inte tänka på det som Anna-Karins mamma.
… 28 … 29 … 30.
Hon klämmer ihop Mias näsa, öppnar hennes mun och lägger sina läppar över hennes. Hon känner smaken av rök och något unket, men det bekommer henne inte.
Hon blåser ner luft i Mias lungor och kontrollerar att bröstkorgen höjer sig. Sedan tar hon ett djupt andetag och ger Mia sin utandning igen.
Minoo har alltid föreställt sig mun mot mun-metoden som så närgången, så lik en kyss. Men det finns inte minsta likhet.
Hon rätar på sig, sätter händerna mot Mias bröstkorg igen. Trycker trettio gånger. Två inblåsningar. Trettio kompressioner. Två. Trettio. Två.
Minoo blir snabbt trött. Hennes armar darrar av ansträngningen. Men hon fortsätter, som en maskin som försöker laga en annan maskin. Hon vet inte var Anna-Karin befinner sig. Hon vet inte hur lång tid som går. Hon märker inte när ambulanspersonalen kommer in i lägenheten, inte förrän de flyttar på henne och tar över.