Ljuset är dunkelt i det omöblerade rummet. Men Elias känner omedelbart igen sig. Han och Ida står mitt i Linnéas vardagsrum, på var sin sida om en spegel. Runt omkring dem sitter en grupp människor och håller varandra i händerna.
En av dem är Linnéa. Han ropar hennes namn, men hon reagerar inte. Han går fram till henne. Sjunker ner på knä.
Luggen döljer nästan hennes ögon. Hennes blick är fäst på spegeln och ansiktet är spänt. Som om hon väntar på att något ska hända.
”Linnéa!” säger han igen.
Han sträcker fram handen, försöker röra vid henne. Ångesten växer i honom när handen går rakt igenom hennes kind.
”Det är ingen idé”, säger Ida bakom honom. ”Kom hit!”
Han försöker nudda vid Linnéas knä. Ingenting. Ingenting.
Hon är så nära. Och han kan inte nå henne.
Död.
Han sänker handen.
Han dog. Han dog och Linnéa blev ensam kvar. Hans syster i allt utom blod. Den sista som han tänkte på innan han dog.
Hon är sig så lik. Och ändå inte. Hon har blivit äldre. Hon har förändrats. Elias ser det på henne.
Han kommer aldrig att få skratta med henne igen. Kommer aldrig att få dela hennes sorger.
Död.
Det är först nu han verkligen börjar förstå vad ordet betyder.
Aldrig mer.
”Vafan, Elias!” säger Ida gällt. ”Du måste hjälpa mig!”
Elias vänder sig om. Bryr sig inte om att Ida ser att han gråter. Hon har satt sig vid spegelns kant.
”Vad vill du?” snäser han.
”Är du blind?” säger Ida. ”Det är en seans! Dom försöker få kontakt med dom döda!”
Elias ser på spegeln där varken han eller Ida reflekteras. Först nu inser han att den är fullklottrad med bokstäver i cirklar. Ett glas står uppochnervänt mitt på spegeln. Han borde ha fattat direkt. Han har ju själv lekt anden i glaset.
”Har du försökt röra glaset?” säger han.
”Vad tror du?” väser Ida. ”Här. Ta min hand.”
Hon sträcker fram högerhanden och Elias tar den tveksamt.
”Vi blir starkare så här”, säger hon.
Och konstigt nog förstår Elias vad hon menar. Han känner det. En värme som fyller hela hans väsen.
”Vi kanske måste acceptera att det inte fungerar i kväll heller”, säger mannen som sitter bakom Ida.
Skolvaktmästaren. Hans isblå ögon är fästa på glaset. Han var den sista person som Elias såg innan han dog. Enligt Ida är han fyra hundra år gammal.
”Nej”, säger Linnéa sammanbitet. ”Bara en liten stund till. Det måste gå.”
”Fan, dom får inte sluta nu”, säger Ida. ”Försök att röra vid glaset, Elias.”
Elias sträcker försiktigt fram handen mot glasets botten.
Han känner den hårda ytan.
”Det funkar!” säger Ida och sätter också sina fingertoppar på glaset. ”Okej, vi börjar med I:et!”
Men glaset rör sig inte.
”Linnéa”, säger Vanessa Dahl. ”Det här funkar inte.”
”Käften, det funkar visst!” skriker Ida. ”Elias, koncentrera dig!”
Elias koncentrerar sig på glaset. Koncentrerar sig på att han känner ytan. Det ska gå. Det måste gå.
Glaset rör sig. Bara en centimeter. Lämnar ett vitt spår efter sig.
Anna-Karin Nieminen drar efter andan.
”Det rörde sig!” säger Linnéa. ”Det rörde sig!”
”Jag såg det också”, säger en kille med glasögon som sitter mellan vaktmästaren och Vanessas kompis Evelina.
Elias tar ett hårdare grepp om Idas hand. De för glaset över spegeln, bildar ord, bokstav för bokstav.
I-D-A
E-L-I-A-S
H-Ä-R
Och sedan sveper dimman in.
Elias och Ida står mitt emot varandra i gränslandet, fortfarande hand i hand.
De ler mot varandra som två galningar.
”Nu vet dom att vi finns!” säger Ida.
”Hur kommer vi tillbaka?” säger Elias och släpper hennes hand.
”Jag vet inte”, säger Ida och börjar gå. ”Men vi kan inte stanna här.”
”Är det inte bättre om vi väntar?”
”Nej”, säger Ida. ”Tro mig.”
Elias orkar inte fråga varför. Han bara följer med, full av motstridiga känslor.
Han ser Linnéa framför sig igen. Han känner henne så väl, kan se varje känsla som hon försöker dölja. Hon såg så ensam ut.
”Hur har Linnéa haft det?” säger han.
”Inte så kul”, säger Ida. ”Alltså, det är ju inte som att det var mig hon ringde när hon mådde dåligt. Men det gick inte direkt att missa att hon saknade dig. Sjukt mycket. Och det har hänt en massa andra jobbiga grejer …”
Hon gör en paus.
”Men det har hänt bra grejer också. Som Vanessa. Dom verkar ha gjort slut nu, men dom var väldigt kära i alla fall.”
”Har Linnéa varit ihop med Vanessa Dahl?”
Han kan inte låta bli att le igen. Linnéa som alltid brukade håna honom för att han gillade blondiner.
”Du måste berätta allt nu”, säger han. ”Från början.”
”Ja”, suckar Ida. ”Jag måste väl det.”