De vassa snöflingorna kastar sig mot Vanessa. Smattrar mot hennes jacka. Letar sig in under hennes halsduk. Världen är vita, virvlande prickar mot ljusgrå himmel och bländande vit mark. Hösten försvann innan den riktigt hann komma. Nu är det midvinter i oktober.
Vanessa står osynlig uppe på taket, ser på de andra hyreshusen på Törnrosvägen, exakt likadana som det hon, mamma och Melvin bor i. Hon går fram till kanten. Tittar ner på platsen där Olivia dog för tre veckor sedan.
Vanessa vill inte tänka på hennes föräldrar och syskon, hur det måste ha varit för dem det senaste året. Först hoppade Olivia av skolan och blev alltmer fysiskt nerbruten. Hennes familj måste ha trott att hon var allvarligt sjuk. De måste ha trott ännu värre saker när hon försvann spårlöst och var borta i ett halvår. Och sedan dog hon efter att ha tagit sig in hos en gammal skolkompis och kastat sig ut genom fönstret. ”Psykos”, lyder den officiella förklaringen. ”Hon sa att hon ville vara med Elias”, sa Vanessa till Nicke, och blev illamående när hon såg citatet i båda kvällstidningarna.
Hon rör vid det lilla ärret vid sitt vänstra ögonbryn.
Hon vet att det som hände inte var hennes fel. Det var Olivia som knuffade henne mot fönstret. Vanessa förlorade kontrollen över sin magi. Och sedan föll de båda två, tappade taget om varandra i luften. Vanessa hann knappt märka att hon svävade innan Olivias kropp träffade marken. Det fanns inget hon kunde göra.
Men om hon hade haft chansen? Om hon hade kunnat få tag i Olivias munkjacka, kunnat fånga upp henne i fallet, hade hon gjort det?
I sina mardrömmar låter hon henne dö.
Och varje gång hon vaknar längtar hon efter Linnéa.
Vanessa kan inte se Linnéas hus genom snöfallet. Hon föreställer sig Linnéa i hennes vardagsrum. Hon har säkert inte sovit något, bara rökt cigarett efter cigarett och längtat efter Elias. Elias som de fick kontakt med i natt.
Matilda sa att han gått vidare. Ljög hon? Eller visste hon inte? Hon har ju sagt att demonerna verkar veta mer än hon och beskyddarna ibland.
De måste ta reda på mer.
Nicolaus tror att de behöver en starkare och mer erfaren metallhäxa än Rickard för att inte kontakten ska brytas igen. Och de har bara ett alternativ. Ett alternativ som de ska försöka leta rätt på i dag. Det har stått STÄNGT PGA SEMESTER i sex veckor på Kristallgrottans dörr. Men sist Mona var försvunnen var hon kvar i Engelsfors hela tiden, höll sig bara undan. Hon måste ha ett hem någonstans, även om De utvalda aldrig har lyckats hitta det.
Vinden sliter och drar i Vanessa. Hon blundar. Känner snöflingorna blästra hennes ansikte, svida som nålstick mot läpparna och ögonlocken.
Hon släpper fram ännu mer av sin kraft. Känner hur magin fyller henne, en energi som strålar genom kroppen, gör henne lätt.
Hon har övat varje dag de senaste tre veckorna. Men alltid från marken och lägre höjder. Det är dags för det stora testet.
Vanessa öppnar ögonen. Lyfter ena foten och håller den utanför kanten på taket. Det borde gå bra. Det borde det. Det är ju så här fåglar gör med sina ungar. Knuffar dem ur boet, så att de lär sig flyga.
Hon ser på sin fot. Den snöklädda marken långt där nere.
Kraften är så stark inom henne. Är så uppenbart en del av henne. Och ändå går det emot alla instinkter att göra det här.
Hon tar klivet rakt ut i tomma luften.
Den håller henne uppe. Hon svävar.
Hon låter vinden föra henne uppåt, uppåt. Lutar sig mot den, så att den tar henne i en vid båge runt hyreshusområdet.
Snöfallet lättar lika plötsligt som det kom. Flingorna faller allt glesare. Sikten blir klar.
Engelsfors breder ut sig nedanför henne. Järnvägen och riksvägen som delar stan. Skogen som omringar den. Kanalen är en bred, vit väg av snötäckt is.
Vanessa ser på de nerlagda bensinmackarna. Bruket med sina skorstenar som ingen rök har stigit ur under hennes livstid. Det nerbrunna sågverket. Hon låter sig bäras ännu högre upp. Herrgården ser ut som ett överdådigt dockhus. Kyrktornet sticker upp bortom kala trädtoppar. Och de stora villorna. ”Bergslagens Beverly Hills”, som mamma brukar kalla det. Hon ser på Engelsfors centrum. Storvallsparken. Den grå cementklossen som är Citygallerian.
Och långt där borta: Engelsfors gymnasium.
Häromnatten såg Räven hur skolan blev osynlig. Luftelementet. Bara två tecken kvar nu. Jord och vatten. Sedan kommer mörkret att sänka sig över Engelsfors. Då kommer klippvägen i grottan under skolan att öppnas. Hur ser portalen ut? Hur ska de kunna stänga den?
Vanessa ser mot herrgården igen. Undrar om dockhuset är ett fängelse för Minoo eller om hon är där frivilligt. Vad händer där inne just nu? Har Minoo fått reda på hur de ska stänga portalen? Och vad kommer hon att säga när de berättar för henne att de döda inte har gått vidare?
Vanessa blir plötsligt akut medveten om hur högt upp hon befinner sig. Tänk om hennes kraft tar slut, som när man knäpper av en strömbrytare?
Hon tvingar undan paniken. Lyssnar på vinden. Och hennes kropp förstår, på ett sätt som hennes medvetande inte gör, hur hon ska luta sig så att vinden för henne tillbaka till det enda taket med djupa fotspår i snön.
Det har slutat snöa. Minoos rum badar i det bleka morgonljuset. Till och med de gulvitrandiga tapeterna, som brukar ge rummet en varm ton, tycks kyliga. Skrivbordet, som alltid var så rörigt, är tomt. Sängen är bäddad. Ingen har sovit i den på tre veckor.
Ingen har sovit i Anna-Karins säng i natt heller. Hon har legat vaken.
I-D-A
E-L-I-A-S
H-Ä-R
De har inte gått vidare.
I dag ska de försöka få tag på Mona så att de kan kontakta dem igen, försöka få fler svar. Men en sak vet Anna-Karin redan. De måste hämta Minoo. De borde göra det nu. Hon ska inte vara på herrgården. Hon borde aldrig ha varit där över huvud taget.
”God morgon.”
Anna-Karin vänder sig om. Minoos pappa står på tröskeln till rummet. Hon ser på hans skrynkliga skjorta och skäggstubb, förstår att han inte heller har sovit, utan suttit i sitt arbetsrum hela natten.
”God morgon”, säger hon.
Erik ser sig omkring i rummet, tar av sig glasögonen och gnider sig i ögonen.
”Jag ser verkligen fram emot när Minoo är klar med det där projektet”, säger han.
Det hörs att han saknar henne, men han låter inte det minsta bekymrad över att han inte har hört av sin dotter på tre veckor. Anna-Karin använde sin magi för att övertyga honom och Farnaz om att allt är helt normalt, att Minoo kommer hem så fort hennes chef är klar med sitt projekt.
”Hur går det med artiklarna?” säger hon för att byta samtalsämne.
”Ja, det går väl som det går. Det vore ju lättare om jag slapp pendla till Fagersta igen.”
När all kommunikation slogs ut flyttade Engelsforsbladets redaktion tillbaka till Fagersta-Posten. Nu skriver Minoos pappa en artikelserie om situationen i Engelsfors, om vad som händer med en stad utan telefon, mobil, nät och teve. Alla väntade och oväntade problem som uppstår.
Kreditkort fungerar inte och det gör inte bankomaterna heller. Ingen kan ringa ambulans eller polis. Kommunen har organiserat sambandscentraler runt omkring i stan, dit folk kan komma för att få information och hjälp. Det finns något fint med att så många engagerar sig, hjälps åt med sådant som att hålla koll på gamla vars trygghetslarm inte fungerar. Det är inte lika fint med de medborgargarden som har bildats efter alla rykten om kriminella ligor som lockas av det sårbara Engelsfors. Polisen har fått gripa flera gamla hemvärnsgubbar som patrullerat beväpnade.
”Jag vet inte hur mycket mer den här stan tål”, säger Minoos pappa och skakar på huvudet. ”Ärligt talat så vet jag inte hur mycket mer jag tål. Jag har tillräckligt många kontakter för att bli frilansare och jag skulle gärna skriva boken om Engelsfors innan Cissi gör det …”
Han tystnar.
”Farnaz kanske har haft rätt hela tiden”, säger han som för sig själv. ”Att stanna här är som att stanna på ett sjunkande skepp.”
Anna-Karin vet inte vad hon ska svara.
”Det här blev visst väldigt dystert”, säger Erik och ler. ”Jag ska bara fräscha upp mig och sen åker jag. Vill du ha skjuts till skolan?”
”Nej, tack”, säger Anna-Karin och han försvinner in i badrummet.
Nicolaus ska hämta henne och de ska inte till skolan. De ska bryta sig in i Kristallgrottan, försöka hitta ledtrådar till var Mona håller hus.
Dörrklockan ringer och Anna-Karin skyndar sig ner. När hon öppnar ytterdörren slår en iskall vind emot henne. Hon huttrar till.
”Hej”, säger Gustaf och kommer in i hallen, tar av sig mössan. ”Hur gick det i går?”
Han har frågat varje dag i tre veckor. Och för varje dag har han sett mindre hoppfull ut.
”Vi fick kontakt med Ida och Elias”, säger Anna-Karin.
Gustaf ser överraskat på henne.
”Bara en kort stund”, fortsätter hon. ”Sen bröts det. Vi ska försöka hitta Mona så att hon kan hjälpa oss.”
”Sa dom nåt om Rebecka?” säger Gustaf.
”Nej. Men det betyder inte att hon inte finns där.”
Gustafs blick blir inåtvänd. Anna-Karin skulle vilja säga något som får honom att må bättre. Men hon kan inte ens säga att hon förstår hur han känner sig. Hans döda flickvän är fast mellan världarna och hans levande flickvän är fast i Rådets klor.
”Då vet vi att Olivia talade sanning”, säger han. ”De döda Utvalda finns kvar och det är ni som ska stänga portalen. När hämtar vi Minoo?”
”Jag vill göra det nu”, säger Anna-Karin. ”Men dom andra vill ta reda på mer först.”
Hon ser hur hans käkar spänns.
”Jag följer med Rickard och Evelina till seansen i kväll”, säger han.
Hon nickar. Kan inte neka honom det.
När Gustaf öppnar dörren ser Anna-Karin hur Nicolaus bil saktar in vid trottoaren. Det är dags att åka till Kristallgrottan.