Anna-Karin öppnar dörrarna till skolan och går in i entréhallen. Ser sig omkring medan hon försöker hämta andan. Ingen syns till. Röster från klassrummen hörs på avstånd.
De sprang hela vägen hit. Två element kvar. Jord och vatten. Anna-Karin föreställde sig hundra olika katastrofscenarier. På något sätt är den här tystnaden värre. Det känns som om skolan ruvar. Väntar.
Hon ser på de andra. Vanessa torkar bort en droppe snor med vanten. Linnéas blick flackar över entréhallen.
Känner ni nån magi? tänker hon. Jag gör inte det.
Anna-Karin och Vanessa skakar på huvudet. Linnéa blundar. Ser koncentrerad ut.
Evelina har inte heller märkt nåt, tänker hon till slut.
Den lilla rynkan mellan hennes ögonbryn blir djupare.
Och jag kan inte hitta nåt konstigt i folks tankar. Inte konstigare än vanligt i alla fall.
Hon öppnar ögonen igen.
Bäst för Mona att det här inte är en avledande manöver för att hon ska kunna ha sex med Nicolaus.
”Sluta”, säger Anna-Karin, för hon vill inte tänka på Nicolaus på det viset, och definitivt inte med Mona. ”Vad ska vi göra?”
”Vi får hålla koll på var sitt håll”, säger Vanessa. ”Vi går till våra lektioner och ser vad som händer.”
Linnéa nickar.
Jag hör av mig då och då, tänker hon.
Anna-Karin börjar gå uppför trapporna. Hon tänker på alla gånger hon har gått här med Minoo. Minoo som är på herrgården med Walter.
Han tar till alla medel för att styra över människor. Han bryter ner dom totalt om det behövs.
Hur kunde de lämna henne där?
* * *
När Vanessa kommer in i klassrummet är det alldeles tyst, förutom raspandet av pennor mot papper. Alla sitter framåtböjda över sina bänkar. Det måste vara ett oförberett prov.
Nej, inser hon när engelskläraren Patrick lägger ifrån sig sin bok och ser på henne från sin plats bakom katedern. Det är förberett. Evelina nämnde något om det här provet för över en vecka sedan.
Vanessa går fram till Patrick som ger henne några hophäftade pappersark med en trött min. Sedan sätter hon sig på sin plats mellan Evelina och Michelle.
Evelina tar hennes hand under bänken och trycker den snabbt. De promenerade hemåt med Rickard i natt. Han och Evelina ansträngde sig för att inte visa hur lättade de var över att slippa vara med och stänga portalen. De sa gång på gång att de ändå tänker göra allt för att hjälpa De utvalda. Och det tvivlar inte Vanessa på.
Michelle sträcker på sig och gäspar. Stora blomrankor av blyerts frodas över marginalerna på hennes provpapper, men de förtryckta raderna är nästan helt tomma. Hon ger Vanessa en nick och låter blomrankorna få några fler knoppar.
Vanessa ser sig omkring. Liam andas tungt och snörvligt. Patrick har plockat upp sin bok igen och slickar på ett finger innan han vänder blad. Någon fnissar till i andra änden av klassrummet. En vindpust får snön att yra upp från fönsterbrädorna. Allt Vanessa kan göra är att vänta, utan att veta på vad.
* * *
”Jag trodde du var sjuk i dag”, säger Petter Backman när Linnéa kommer in i bildsalen.
”Jag blev frisk”, säger hon och sätter sig på en tom plats längst bak.
Det kryper i henne av rastlöshet. Som om hela hon är full av termiter. Hon vill inte vara här. Hon vill vara i lägenheten. Förbereda seansen.
E-L-I-A-S.
Hon låter blicken glida över klassrummet. Petter står lutad mot katedern och stirrar på Tindra som sitter böjd över sitt skissblock. Linnéa känner igen hans lilla omedvetna leende alltför väl.
Hon tar upp sitt eget skissblock, bara för att ha något att göra medan termiterna äter upp henne inifrån. Hon sätter pennan till papperet.
”Jag slår vad om att hon låter killar göra vad som helst med henne.”
Linnéas penna far i väg över papperet. Hon tittar upp på Petter som fortfarande ser på Tindra. Hans tanke var så tydlig att det nästan lät som om han sa det högt.
”Undrar om hon ställer upp på webcam? Hon behöver ju aldrig veta att det är jag.”
Det tar ett ögonblick innan Linnéa inser att Petter inte har tänkt det. Att hans läppar har rört sig. Han har verkligen sagt det högt. Och han verkar inte ha förstått det själv.
”Vafan säger du?” säger Tindra och ställer sig upp.
Petter blinkar till.
”Du är så jävla vidrig”, fortsätter hon. ”När jag var gravid i höstas drömde jag en gång att du var pappan. Jag spydde extra mycket när jag vaknade.”
Resten av klassen stirrar på dem. Och nu känner Linnéa hur vattenmagin kommer emot henne. Hon sätter reflexmässigt upp sina försvar.
Det femte tecknet. Det var det här som Mona varnade dem för.
”Jag visste det”, säger Petter. ”Jag visste att det här skulle hända förr eller senare. Ibland känns det som om ni kan läsa mina tankar.”
Han sneglar på Linnéa.
”Fan, vilken tur att man inte är tjej och kan bli gravid”, säger Pascal som aldrig säger något annars och alltid vill jobba med collage. ”Det måste vara så vidrigt, dom ser ju ut som suggor.”
Han fingrar ovanför linningen på sina jeans.
”Jag skulle vilja ha riktig anorexia”, säger han. ”Jag skiter i att det är farligt. Det är värt det. Jag måste få bättre självdisciplin.”
Äcklet i hans röst är så intensivt att det nästan låter som om han njuter.
Linnéa har hört det där äcklet förut. Det var i Pascals tankar. I början när hon just fått sin kraft och inte visste hur hon skulle kontrollera den.
Anna-Karin, tänker Linnéa. Händer det hos dig också?
Men hennes tanke går inte fram. Luften är för tjock av magi. Hon reser sig. Hon måste till Anna-Karin. Hon är den enda som kan sätta stopp för det här.
* * *
Anna-Karin sitter på helspänn längst fram i klassrummet. Då och då vänder hon sig om och ser sig omkring. Alla sitter upptagna med sina matteböcker. Alla utom hon. Hennes ligger fortfarande i skåpet.
Ylva kastar en irriterad blick på henne.
”Du kan väl åtminstone låtsas att du är intresserad?” säger hon.
”Jag är faktiskt upptagen med att rädda världen”, säger Anna-Karin.
Orden bara slinker ur henne. Hon försöker förstå vad som just hände. Varför hon sa det hon tänkte. Och sedan känner hon magin. Den väller fram genom klassrummet, och hon sätter upp sina försvar.
”Jag är så trött på dig, Anna-Karin”, säger Ylva. ”Jag är så trött på er allihop. Jag försöker och försöker, men vad får jag för det?”
”Shit, hoppas hon får psykbryt”, säger en killröst bakom Anna-Karin. ”Det är alltid så jävla roligt.”
Vatten, tänker Anna-Karin. Det är vattenelementets tur nu.
”Jag är så jävla less på dom andra i guilden”, säger Levan. ”Och det här funkar inte längre. Jag måste gå och lägga mig tidigare på kvällarna. Jag måste prioritera skolan.”
Anna-Karin vänder sig om. Ser på Levan som tar en klunk cola. Han verkar inte medveten om att han har sagt något högt.
”Tänk om jag har aids”, säger Lina i andra änden av klassrummet. ”Hans skäggstubb raspade mig på kinden. Tänk om han har aids och jag fick in hans saliv i blodet.”
”Han kanske har det”, säger Anchalee. ”Han är ju dörrvakt på Götis. Han har säkert haft sex med hur många som helst. Jag fattar inte hur du kunde ligga med honom.”
”Hon är så jävla äcklig”, säger Hanna H.
Anna-Karin tittar dit. Ser hur Hanna H sneglar på Hanna A i bänken bredvid.
”Vem då?” säger Hanna A.
”Men vem tror du?” säger Hanna H. ”Om du tvättade håret nån gång skulle det inte lukta hårbotten om hela dig. Det hjälper liksom inte att du dränker dig i parfym.”
Hanna A börjar gråta stilla.
”Jag vet att vi kommer att sluta vara kompisar när vi tagit studenten”, säger hon. ”Du kommer att sticka. Jag vill inte sticka nånstans. Jag vågar inte lämna Engelsfors. Om jag flyttar till ett nytt ställe kommer jag aldrig att lära känna nån, jag kommer vara helt ensam. Jag önskar att jag kunde bo kvar hos mamma och pappa hela livet. I alla fall tills jag flyttar ihop med en kille. Om jag nånsin får en kille. Jag kanske är en sån som blir över.”
”Håll käften”, säger Hanna H och knuffar till henne. ”Jag är så jävla trött på ditt gnäll. Och din parfym.”
Någon sjunger falskt på en låt, tar refrängen om och om igen, kan bara hälften av orden.
”Men gud vad jag är hungrig”, säger Anchalee till ingen särskild, medan Lina stirrar framför sig och säger aids aids aids aids, om och om igen.
Anna-Karin känner hur magin blir allt starkare. Nu pratar alla rätt ut i luften. Det är så tydligt att de inte har kvar några spärrar mellan vad de tänker och vad de säger. Vissa reagerar på vad andra säger, andra verkar helt uppslukade av det som försiggår i deras huvuden.
”Jag måste verkligen gå upp tidigare så att jag hinner bajsa hemma, jag hatar skoltoaletterna.”
”Hon kommer att göra slut med mig. Hon brukar alltid skriva en smiley. Varför skrev hon inte en smiley?”
”Mitt namn är så himla konstigt. August. August. August. Vad är det för namn? Det låter inte som jag. August? August … August!”
Anna-Karin försöker lyssna efter Linnéas tankar. Men magin är för stark. Hon reser sig.
”Jag hatar er”, säger Ylva. ”Jag vill döda er allihop.”
Anna-Karin ser på henne. Hennes tunna, blonda hår är fuktigt vid tinningarna och den laxrosa blusen är våt under armarna.
”Det är ingen mening med nånting”, säger hon. ”Ni är dumma som spån, allihop. Dom enda jag tyckte om var Minoo och Viktor. Och dig, Anna-Karin. Men inte nu längre.”
Ylva ser olyckligt på henne.
”Jag sitter uppe hela kvällarna och rättar prov, skriver nya prov, förbereder lektioner. Och sen sitter jag i lärarrummet och stirrar på mina kollegor och dom är lika dumma som ni. Dom enda gångerna jag uppskattar deras sällskap är när vi pratar om hur jobbiga ni är. Men jag säger aldrig att jag brukar fantisera om att ta livet av er allihop. Det vore så lätt. Bara låsa dörren till klassrummet och gå loss på er med en yxa.”
”Ylva”, säger Anna-Karin. ”Du måste nog lugna ner dig.”
”Andra räknar får, jag räknar huvuden som rullar”, säger Ylva. ”Det är nästan synd att Kevin sitter i fängelse. Han var roligast att hugga huvudet av.”
Hon suckar.
”Undrar hur Ylva ser ut naken”, säger Levan.
”Vuxnas kroppar är så äckliga”, säger August. ”Dom är så sladdriga, liksom. Jag lovar att Ylva är oskuld och har fyra katter.”
”Jag orkar inte mer”, säger Ylva.
Hon går fram till fönstret. När hon sliter upp det far en kall vind in. I ett ögonblick blir det alldeles tyst i klassrummet.
”Hon tänker hoppa”, säger Hanna A som sliter i Hanna H:s hår. ”Hon tänker ta livet av sig.”
”Som Rebecka gjorde”, säger Hanna H.
Ylva gör en ansats att klättra upp på fönsterbrädan. Och alla börjar prata högre än någonsin.
Anna-Karin kämpar för att släppa fram sin kraft, samtidigt som hon håller uppe försvaret mot vattenmagin.
KLIV NER OCH STÄNG FÖNSTRET.
Ylva stelnar till mitt i rörelsen.
”Jag ska kliva ner och stänga fönstret”, säger hon.
Anna-Karin ser lättat på medan hon stänger fönstret med en smäll som får rutorna att skallra.
GÅ UT UR SKOLAN. GÅ HEM. SKYNDA DIG.
”Jag ska gå ut ur skolan”, säger Ylva och rättar till blusen som glidit upp ur linningen på hennes kjol. ”Jag ska gå hem. Jag ska skynda mig.”
Hon går raka vägen mot dörren.
TA PÅ DIG JACKAN OCKSÅ, tänker Anna-Karin som inser att Ylva förmodligen kommer att frysa ihjäl annars. OCH GLÖM INTE DINA HEMNYCKLAR.
”Jag vill döda dig!” skriker Hanna H och tar stryptag på Hanna A.
GÅ HEM! tänker Anna-Karin och vänder sig om, låter sin kraft fara ut över klassrummet. TA ERA JACKOR OCH VÄSKOR OCH GÅ HEM.
Hanna H släpper taget om Hanna A:s hals.
”Jag ska gå hem”, säger klassen i kör. ”Jag ska ta min jacka och väska och gå hem.”
Alla börjar röra sig mot dörren. Linnéa tränger sig in i klassrummet mot strömmen.
”Hjälp mig”, säger Anna-Karin och sträcker fram handen mot Linnéa.
* * *
Vanessa och Evelina ser på varandra när ett gällt skrik ekar genom korridoren utanför klassrummet.
”Vänta bara”, säger Liam och snörvlar till. ”En dag ska jag skriva en bok om den här stan. Och då kommer ni att få se.”
Den starka vattenmagin känns faktiskt som vatten. Vatten som kan svepa med sig hela byar. Få stora dammar att brista. Dränka allt.
”Fan, vad jag är snygg”, säger Michelle och ser sig i spegeln i puderdosans lock, plutar med läpparna. ”Om jag också var lesbisk skulle jag lätt ligga med mig.”
”Dom fattar inte hur fort tiden går”, säger Patrick. ”Dom tror att deras ungdom är en personlig egenskap, nåt som tillhör dom. Dom fattar inte att dom kommer att vakna en dag och inse att den är borta. För alltid.”
Entréhallen! ropar Linnéa i Vanessas huvud. Nu!
”Jag ska avslöja alla jag hatar”, säger Liam. ”Och jag hatar nästan alla.”
”Vi måste härifrån”, säger Vanessa till Evelina och reser sig, drar på sig sin jacka.
”Ja, vi måste skynda oss innan jag säger att vi är häxor”, svarar Evelina och reser sig också, tar sin jacka.
”Vad pratar dom om?” säger Michelle och smäller ihop puderdosan. ”Vad pratar ni om?”
”Jag försöker att inte tänka på det, för då kommer jag att säga det”, säger Evelina medan hon går med Vanessa mot dörren. ”Jag försöker att inte tänka på apokalypsen. Jag tänker inte på apokalypsen. Jag tänker inte på apokalypsen.”
Rösterna i klassrummet är öronbedövande.
”Dom frågar aldrig om jag vill vara med längre”, säger Michelle högt bakom dem. ”Shit, vad Nessa har snygg röv i dom där jeansen. Varför hittar hon alltid dom snyggaste jeansen?”
”Linnéa möter oss i entréhallen”, säger Vanessa så fort de kommer ut i korridoren. ”Kan du inte … förlåt, men kan du hålla för munnen eller nåt?”
Evelina pressar ena handen över läpparna.
De går snabbt längs raderna av skåp. En kille och en tjej från ettan står och kysser varandra vid en av sittgrupperna. Sedan börjar de skratta.
”Varför har du inte sagt nåt förut?” säger hon.
”Varför har inte du sagt nåt?” svarar han. ”Jag har varit kär i dig sen konfirmationslägret. Men du var ju ihop med Mikko och Mikko är snyggare än jag.”
”Det är i och för sig sant”, säger tjejen. ”Men jag gillar dig bättre ändå.”
De fortsätter hångla och Vanessa ökar på stegen ytterligare. Evelina mumlar intensivt medan hon pressar handen mot läpparna. Det är åtminstone omöjligt att höra vad hon försöker säga.
En kille i tvåan kommer gående och ser rakt på Vanessa.
”Fan, vad sexig hon är”, säger han. ”Tur för Jari att han fick sätta på henne innan hon blev flata. Fan att jag aldrig fick en chans.”
”Som om du skulle haft nån”, fräser Vanessa.
”Fan, vad ledsen jag blir nu”, säger killen. ”Jag kommer aldrig att få ha sex.”
Tommy Ekberg står i korridoren med musikläraren Kerstin Stålnacke och biologiläraren Ove Post.
”Jag är full”, säger Ove.
”Jag är bög”, säger Tommy.
Kerstin stirrar på honom.
”Jag är kär i dig”, säger hon och börjar gråta.
Vanessa och Evelina skyndar sig genom skolan. Det är som en mardröm. Vissa stirrar framför sig, pratar rätt ut i luften. Andra är djupt engagerade i helt bisarra samtal, som påminner Vanessa om hur Wille, Jonte och Lucky kunde låta när de rökt som mest.
”… han har nog rätt, jag kan nog lära mig att tycka om det …”
”… skulle vilja prova att åka helikopter. Det verkar så jävla häftigt. Jag fattar inte hur en helikopter kan flyga, jag måste kolla upp det …”
”… varför tänder jag inte på henne? Hon vill ju. Varför vill inte jag …”
”… kaviar, hur kan man äta kaviar på morgonen, det luktar så äckligt, och blodpudding, blodpudding är ju som att äta en sårskorpa, och ädelost, hur kan man äta nåt som är mögligt frivilligt …”
Vanessa ser på Evelina. Hon verkar ha läget under kontroll. Hon har släppt sin mun för att kunna kränga på sig jackan.
Skynda dig, hör hon Linnéas tanke. Dom är för många. Jag och Anna-Karin klarar det inte själva.
Vanessa börjar springa och Evelina följer efter. De passerar en grupp samtjejer i tvåan som bråkar högljutt med varandra.
”Kusiner får till och med gifta sig i Sverige!” skriker en av dom och får en knuff så att hon slår huvudet i väggen.
Det är fullt av elever i entréhallen. Mer hångel. Mer slagsmål. Vanessa ser en kille som slår en annan besinningslöst.
Anna-Karin och Linnéa står alldeles innanför dörrarna och väntar.
”Gå hem till Rickard och hämta honom”, säger Vanessa till Evelina. ”Och kom till Linnéa sen.”
”Okej”, säger Evelina. ”Men vi kommer att ligga först.”
Hon slår handen för munnen igen och går ut.
Vanessa ser på Anna-Karin och Linnéa och tar deras händer. Anna-Karins kontrolltanke är så stark att den ekar genom deras med vetanden.
SLUTA SLÅSS! VAR TYST! TA DIN JACKA OCH GÅ HEM, LUGNT OCH FÖRSIKTIGT. GÅ TILL SJUKHUSET OM DU TROR ATT DU BEHÖVER DET, OCH HJÄLP ANDRA DIT OM DOM BEHÖVER DET.
Vanessa ser hur folk stannar upp i sina rörelser. Några börjar gå mot dörrarna. En kille har blod över halva ansiktet och sin ljusa täckjacka.
”Shit”, säger Linnéa. ”Fatta vad som hade hänt i dag om vi inte kommit hit.”
Vanessa vill inte tänka på det. Folk hade antagligen slitit varandra i stycken.
Hon har aldrig varit så medveten om hur många som faktiskt går i den här skolan. Det tar tid för alla att ta sig ut genom dörrarna. Vissa blöder, andra haltar, många gråter. Men ingen verkar allvarligt skadad.
”Undrar om dom kommer att minnas vad som hände”, säger Anna-Karin.
Jag vet inte, tänker Linnéa. Det är omöjligt att avgöra. Deras tankar är bara fyllda av dina order just nu.
Eleverna blir färre och färre. Gympaläraren Lollo går ut genom dörren med spänd min. Vanessa känner knappt igen henne med håret utsläppt och rufsigt.
Magin börjar ebba ut runt omkring dem.
Det verkar ta slut, tänker Linnéa. Känner ni det också?
”Ja”, säger Anna-Karin.
Tommy Ekberg går ut genom entrén, mumsande på en kexchoklad. Vanessa vänder på huvudet och ser honom försvinna över skolgården.
Det är alldeles tyst i skolan. De står kvar en stund och väntar, men ingen annan dyker upp.
”Det är ingen kvar”, säger Linnéa och släpper taget om Anna-Karins hand. ”Om inte nån ligger död nånstans.”
Vanessa ryser till. Hon släpper också Anna-Karins hand. Lyssnar ut i tystnaden. Hon har en känsla av att det inte är över.
”Shit”, säger Linnéa. ”Det där var det sjukaste …”
Vanessa känner en vibration i golvet. Hon ser på de andra. Och sedan börjar hela världen skaka när jordmagin väller upp ur marken.
”Spring!” skriker Anna-Karin.
Lamporna i taket svänger. Vanessa kastar sig mot dörren, snubblar ut och ramlar i trappan. Någon drar upp henne. Anna-Karin.
Ett dovt muller fyller världen. Vanessa ser hur trappan spricker under hennes fötter när hon springer nerför den tillsammans med Anna-Karin och Linnéa. Skolgårdens asfalt böljar under deras fötter och snön yr upp. De döda träden faller, slits upp med rötterna. Fotbollsmålet välter. Billarm tjuter i kör borta på parkeringen.
De kommer ut genom grindarna. Ser mot skolan. Murbruk faller från fasaden, tegel lossnar och störtar mot marken.
Och plötsligt exploderar alla fönster.
Glaset regnar över skolgården.
Allt blir stilla.
Sprickan från den blodröda månens natt har öppnats igen, ett svart streck genom snön.
Jord. Det sista tecknet.
”Det ser ut som om det är krig”, säger Anna-Karin.
”Det är det också”, säger Linnéa.