Anna-Karin kör försiktigt genom Engelsfors gator.
Det är så mörkt.
Ingen gatubelysning var tänd när mörkret föll över stan. Bilarna hade inte sina lyktor på. Bostadsområdena som de åker genom är nästan helt nersläckta.
Hon tänker på morfar. Hoppas att han sitter i sin rullstol eller ligger trygg i sin säng. Att mörkret inte föll precis när någon i personalen höll på att lyfta honom.
I skenet från bilens strålkastare ser hon en kvinna som ligger på trottoaren, hopkrupen på sidan. Bredvid sig har hon papperskassar från Ica. Den ena har vält och konservburkar har rullat ut på marken.
Hon har i alla fall täckbyxor och vinterjacka på sig.
De svänger runt ett gathörn.
En buss har stannat snett över vägen. Anna-Karin får en skymt av föraren som sitter böjd över ratten, silhuetterna av en handfull passagerare som sover i sätena.
Om världen går under så kommer de åtminstone inte att märka någonting.
Hon kör över i fel körbana och fortsätter upp på trottoaren för att komma runt bussen.
”Har vi ens en plan?” säger Linnéa som sitter i passagerarsätet.
”Vi letar rätt på Minoo först och hoppas att hon vet var föremålen finns”, säger Anna-Karin.
”Jag tror att jag kan göra er osynliga”, säger Vanessa bakom dem. ”Jag känner mig sjukt stark.”
De åker över den mörka Kanalbron och Anna-Karin kör in en bit på avtagsvägen som leder till herrgården. Parkerar bilen.
De går ut och stänger försiktigt bildörrarna. Linnéa håller i en ficklampa som hon lyser med ner i snön. Anna-Karin slås av hur tyst det är. Trafikbruset från riksvägen är borta. Hon tänker på alla lastbilar som brukar köra där. Hoppas ingen har skadats allvarligt.
Hon förflyttar sig till Rävens medvetande. Han ligger hoprullad under dansbanan. Han är rädd. Har alla sinnen på helspänn. Och Anna-Karin känner att hela skogen väntar med honom.
Själv är hon inte rädd.
Det är som om hon hittade något bortom rädslan när hon pratade med morfar. En fast punkt inuti.
Det knarrar i snön, steg som närmar sig från herrgården. Linnéa släcker genast ficklampan. Anna-Karin släpper fram sin kraft, känner hur stark den är. Hon ser ljuskäglan från en ficklampa komma mot dem. Anna-Karin bryr sig inte om vem det är som kommer. Hon är beredd.
* * *
Linnéa ser spänt på ficklampans ljuskägla som närmar sig.
Gör oss osynliga, tänker hon till Vanessa
Och sedan bländas hon när ficklampan lyser rakt på henne.
Linnéa!
Det är Viktor. Linnéas grepp om sin egen ficklampa hårdnar.
Det är bara jag och Clara, fortsätter han snabbt. Vi var på väg till er. Vi vill hjälpa er. Du kan läsa mina tankar om du inte tror mig.
Han lämnar sitt sinne vidöppet. Hans tankar är kaotiska, fulla av motstridiga känslor. Men hon kan inte uppfatta att han försöker dölja något. Och de behöver all hjälp de kan få.
”Det är Viktor och hans syster”, säger hon till Anna-Karin och Vanessa.
Hon tänder sin ficklampa igen och ser hur tvillingarna Ehrenskiöld närmar sig på den upplogade vägen. Viktor har på sig sin svarta vinterrock och Clara en sandfärgad dunjacka. Det är första gången Linnéa ser henne, Clara som hon har att tacka för så mycket. Likheten mellan syskonen är slående. Men Clara ser skör ut. Det är svårt att föreställa sig att det är hon som målmedvetet terroriserade Robin för att få honom att erkänna.
”Vad gör ni här?” viskar Vanessa när tvillingarna kommer fram till dem.
”Vi var på väg till er”, säger Viktor och blinkar mot ljuset.
Linnéa sänker ficklampan.
”Walter samlade oss för att berätta att det sista tecknet visat sig”, fortsätter Viktor.
”När dom andra hade gått stannade jag kvar och frågade om han visste hur vi ska stänga portalen. Och han sa att han gjorde det …”, säger Clara.
”Men jag stod gömd utanför rummet och jag märkte att han ljög”, säger Viktor.
”Vi visste inte vad vi skulle göra”, säger Clara. ”Vi hoppades att ni skulle veta mer.”
Deras meningar flyter in i varandra. Det känns som om det är en enda person som talar.
”Vi vet i alla fall att vi har en chans att stänga portalen”, säger Linnéa.
”Men ni behöver Minoo”, säger Clara. ”Eller hur?”
”Ja”, säger Linnéa.
”Hon är på Walters kontor”, säger Viktor. ”Tillsammans med Walter och Alexander. Och Walters lodjur.”
”Vi behöver tre föremål också”, säger Anna-Karin. ”En dödskalle, ett silverkors och en rund ask.”
Viktor blundar.
”Dom ligger framme på kontoret”, säger han, öppnar ögonen igen. ”Min familiaris sitter utanför fönstret.”
”Är Minoo okej?” säger Anna-Karin, och Linnéa är rädd för svaret.
”Jag tror det, men jag kan inte riktigt se hennes ansikte”, säger han.
”Vi har inte träffat henne på tre veckor”, säger Clara.
”Har hon … varit här frivilligt?” säger Linnéa.
Hon uppfattar en häftig våg av skam i Viktors tankar och blir ännu räddare.
”Walter tvingade henne att svära eden”, säger han. ”Och han har hållit henne helt isolerad från oss andra.”
Linnéa tänker på vad hon sa till Minoo i Kärrgruvan. Att hon lika gärna kunde svära Rådets ed. Hon önskar att hon kunde få det osagt.
”Vi går till Walters kontor”, säger hon. ”Anna-Karin, du får se till att han håller sig lugn och så tar vi ut Minoo därifrån.”
”Vänta”, säger Clara. ”Vi måste ta med oss Adriana också. Jag tror att Walter kommer att göra nåt hemskt mot henne om Minoo försvinner.”
Linnéa ser på Clara. Känner i hennes tankar hur rädd för Walter hon är, hur mycket hon hatar honom.
”Okej, vi hämtar henne”, säger Linnéa och ser på Viktor. ”Jag vet inte om du märkt det på Alexander, men alla som inte är naturliga häxor har däckat av maginivåerna. Vi kommer vara tvungna att bära ut henne.”
”Clara och jag kan göra oss osynliga och göra det”, säger Vanessa. ”Det är i alla fall inte en sämre plan än dom vi brukar ha.”
Viktor iakttar henne medan hon pratar.
Borde jag säga nåt? Om vi ändå kommer att dö allihop …
Och sedan sneglar han på Linnéa. Smäller för första gången igen dörren till sina tankar.
Men det är för sent. Hon vet nu. Han älskar Vanessa. Linnéa är förvånad och ändå inte. För hur kan man inte vara kär i Vanessa?
Jag vet hur det känns, tänker hon.
Viktor ler lite sorgset mot henne innan han tittar bort.
”Minoo har berättat om dom andra och deras krafter”, säger Anna-Karin. ”Är alla lojala mot Rådet?”
”Alexander är det definitivt”, säger Clara. ”Men om det är som ni säger har han ju somnat.”
Viktor blundar.
”Jag kan inte se honom ur den här vinkeln”, säger han och öppnar ögonen. ”Han sitter i en fåtölj med ryggen mot. Men han har inte rört sig på länge.”
”Dom andra då?” säger Vanessa.
”Sigrid är fullständigt lojal”, säger Viktor. ”Och hon har en mink som familiaris, så ni måste vara försiktiga fast ni är osynliga. Det är svårare att avgöra på vems sida Felix och Nejla står.”
”Jag tror vi vet var Felix står”, säger Clara och sneglar på honom. ”På din sida.”
En explosion hörs från stan och Linnéa ser ett eldmoln blossa upp borta i centrum, lysa upp himlen. Billarm börjar tjuta.
”Shit”, säger Vanessa med svag röst. ”Shit.”
Linnéa tittar bort. Vill inte tänka på vad som kan ha hänt, på vilka som kan ha blivit skadade och dött.
Hon har inte tid att känna. Inte tid att vara rädd.
”Kom då”, säger hon. ”Vi måste skynda oss.”