Minoo hör explosionen.
Och hon vet att den kom från tredje våningen på ett tegelhus i centrum, från en lägenhet på Malmvägen. Rut Olsson somnade över köksbordet, välte ner ett brinnande ljus på trasmattan. Det var hennes åttiotredje födelsedag och hon skulle fira den ensam. Hennes älskade barn, barnbarn och barnbarnsbarn bor i Göteborg. Hennes största skräck var att hon skulle sluta som ett paket på ett ålderdomshem. Men hon fick en snabb död. Det fick hennes granne också, när elden nådde gasoltuberna i Ruts gasspis.
Beklagansvärt. Men det kunde ha varit värre. Minoo förstår det nu.
Det finns inga perfekta beslut. Man måste hela tiden väga fördelar mot nackdelar, och något måste alltid offras. Någon måste alltid offras.
Insikten har växt under de senaste veckorna, i takt med att hon själv blivit starkare.
Hon har äntligen förstått visionen hon fick i våras.
Den visade hur beskyddarnas makt skulle komma till henne. Hur all deras kraft skulle samlas hos henne. Nu är det nästan fullbordat.
I tre veckor har hon varit i den svarta röken. Den känns som en del av henne nu, lika självklar som hennes armar och ben. Hon har utforskat sin magi, både på egen hand och under ledning av Walter. Men hon har inte berättat om alla sina nya upptäckter för honom. Långt därifrån. Walter vet så oerhört lite.
”Minoo!” säger han.
Han intresserar henne inte just nu.
De andra Utvalda är på väg. De och tvillingarna Ehrenskiöld. Hon kan se dem när de kommer gående över den snötäckta grusplanen mot den upplysta herrgården, hon kan se när de närmar sig huvudentrén.
Samtidigt ser hon hur Nicolaus skyndar mot tunnelns mynning med ficklampan i handen.
Samtidigt ser hon det nya, gapande hålet i grottan. Väggen med cirklarna har rasat. Den som de andra Utvalda försökte dölja för henne att de hittat. När mörkret föll såg Minoo sprickorna sprida sig över väggen, såg hur den rämnade.
Allt går som det ska.
”Minoo!” säger Walter igen.
Hennes kropp sitter i soffan inne på hans kontor. Han sitter mitt emot henne. Alexander har somnat i sin fåtölj. Lodjuret smyger oroligt av och an borta vid fönstret. Känner faran i luften.
”Världen håller på att gå under”, säger Walter. ”Tänker beskyddarna bara låta det hända?”
Hon lägger huvudet på sned. Ser på honom. Hans lejongula aura är starkare än någonsin. Den pulserar kring honom. På bordet mellan dem ligger asken, korset och dödskallen. Asken som inte är någon ask. Korset som inte är ett kors. Fler offer kommer att behöva göras.
Det är för den goda sakens skull. Det är för att de ska kunna stänga portalen. Skapa harmoni i världen, en gång för alla.
De utvalda och tvillingarna har kommit in i entréhallen nu.
Allt går som det ska.
Minoo ser sig själv reflekteras i glaset på den inramade tavlan bakom Walter. En ståtlig brigg mot en glödande himmel. Hon ser sig själv le svagt. Ser sina svarta, glänsande ögon. De som ingen annan kan se.
”Vi hade en överenskommelse”, säger Walter, kan knappt behärska rösten. ”Dom gav mig ett uppdrag. Och sen bryter dom all kontakt! Samma dag som portalen ska stängas! Jag måste få veta vad som pågår!”
I fyra år har han följt beskyddarnas direktiv. Han har verkat i det fördolda. Han såg till att Adrianas ansökan om att skickas till Engelsfors godkändes. Han uppmuntrade Alexander att organisera rättegången. Han såg mellan fingrarna när De utvalda överlistade Rådet. Övertalade Alexander att göra Adriana till syndabock. Försäkrade honom att hon inte skulle straffas hårt. Beordrade domarna att döma henne till döden, så att Minoo skulle försöka rädda henne och lära känna sina krafter bättre. Walter har varit oumbärlig för att sätta i gång de händelseförlopp som har lett fram till detta ögonblick.
Det har Alexander också varit, på sitt vis. Minoo ser på honom där han sitter med huvudet lutat åt sidan, försjunken i sömn. Hon har varit inne i hans minnen, sett sig omkring. Han är besatt av Walter. Han är bunden till honom genom skräck och skam och beundran och hat. Han har blivit utnyttjad och lurad av honom gång på gång, och ändå litar han blint på honom. För sådan makt har vissa människor över andra.
Walter har inte det längre. Inte över Minoo.
Hon har tagit ifrån honom den. Och det är det mest oförlåtliga man kan göra mot honom. Hon känner hans vrede, hans hat. Han skulle vilja få henne att lida, skulle helst vilja döda henne. Men han vågar inte, för han vet att hon är stark. Även om han inte anar hur stark.
Minoo skulle enkelt kunna oskadliggöra honom.
Men Walter behövs. Ett tag till behövs han.
* * *
Gå efter mig över golvet, tänker Viktor till Linnéa. Det finns ställen som knarrar mindre än andra.
Linnéa skickar vidare varningen till Anna-Karin och ser sig omkring i den enorma, dunkla salen.
Några kristallkronor hänger tunga i taket. Mitt i rummet står sex klaffstolar i en ring. Det är kusligt stilla. Spröjsen på de höga fönstren kastar långa skuggor över parketten. Utanför gnistrar snön i utomhusbelysningen.
De följer Viktor mot en dörr på andra sidan rummet. Då och då kvider parketten till under deras skor. Linnéa stannar till varje gång det händer, håller andan.
På andra sidan dörren finns Walters kontor.
Walter.
Linnéa känner en våg av skräck. Vad har hon utsatt Minoo för genom att lämna henne här?
Och hon tänker på Vanessa. Vanessa som är någon annanstans i huset och försöker rädda Adriana. Hon skulle vilja skicka en tanke till henne, kolla att hon är okej. Men hon vågar inte.
Hon ser mot dörren igen.
Är du säker på att dom är kvar där inne? tänker hon.
Viktor ser på Linnéa och nickar.
Försök inte läsa Walters tankar. Han kommer att märka det. Ni har bara en chans att överraska honom.
De kommer fram till dörren. Linnéa ställer sig intill Anna-Karin.
Tack, tänker Linnéa och ser på Viktor.
Du hade rätt, svarar han. Det går inte att förändra ett ruttet system inifrån. Det enda som händer är att man blir rutten själv.
Linnéa inser hur mycket Viktor och Clara faktiskt riskerar genom att göra det här.
Du försökte åtminstone, tänker hon.
Han ler snett.
Lycka till, tänker han och nickar till Anna-Karin, innan han försvinner bort över parketten.
Är du beredd? tänker hon till Anna-Karin.
Anna-Karin nickar. Ser sammanbiten ut.
Tänk på hur stark du var i skolan i dag, tänker Linnéa. Vi klarar det här. Vi är starkare än nånsin nu, och …
Jag vet, avbryter Anna-Karin. Jag är inte rädd.
Linnéa ser in i hennes gröna ögon och känner sin egen skräck sjunka undan. De tar varandras händer.
En ny röst i Linnéas huvud. Och hon ser på Anna-Karins förvirring att hon också hört den.
Gör det inte förrän jag säger till.
Det är Minoo.
Okej, svarar Linnéa tvekande och känner hur tanken går fram.
När lärde sig Minoo det här? Och vad händer egentligen där inne?
* * *
Vanessa håller Clara i handen när de stiger in i en korridor med rödbrun heltäckningsmatta och mörkt röda tapeter. Om det såg ut så här när herrgården var ett värdshus så förstår hon varför det gick i konkurs. Det är som hämtat ur en skräckfilm. Vem skulle sova här frivilligt?
På väggarna hänger porträtt som knappast gör Vanessa mindre illa till mods.
Clara pekar mot en av dörrarna längre bort i korridoren och kramar hårdare om Vanessas hand. Så länge de har kroppskontakt kan de se varandra. Annars är de lika osynliga som för alla andra.
Nästan alla andra. I huset finns en mink och ett lodjur som kan dyka upp när som helst.
Vanessa sneglar på Clara. Hennes första intryck var att Clara såg bräcklig ut. Men hon har en känsla av att Clara är mycket starkare än man först anar. Och det finns så mycket Vanessa skulle vilja prata med henne om.
När Vanessa kom in i herrgården skrapade hon noggrant bort snön från sina skor för att inte lämna spår. I ögonvrån såg hon att Clara rutinmässigt gjorde detsamma. Båda är vana vid osynlighetens små problem. Vanessa har aldrig träffat någon annan som vet hur det är.
Och hon vill säga till Clara att hon är tacksam för att hon fick Robin att erkänna. Att hon önskar att hon själv hade kommit på det. Men det finns inte tid för det nu.
Vanessa kastar en blick över axeln. Ingen familiaris står där och vädrar ivrigt med nosen, skickar varningar till sin ägare. Hon hoppas att det inte betyder att de smyger efter de andra.
De stannar vid dörren till Adrianas rum. Den är låst. Vanessa släpper Claras hand och Clara tycks försvinna i tomma intet. Vanessa drar ut en hårnål, böjer sig fram och börjar pilla upp låset. Det är en av de få användbara saker som Wille lärde henne, och hon tackar honom och hans småkriminella karriär. När låset klickar till trevar hon efter Claras hand och hittar den, ser henne igen. De går in tillsammans.
Vanessa ser sig omkring i Adrianas arbetsrum, som är svagt upplyst av skrivbordslampan. Hon känner igen många av sakerna från natten för två år sedan, då hon också använde sin hårnål.
Hon ser på dubbeldörrarna som leder till nästa rum. De är stängda. Hon börjar svettas i sin tjocka jacka.
”Det är bara Viktor”, viskar Clara.
Vanessa ska precis fråga vad hon menar när dörren mot korridoren öppnas bakom dem. Hon vänder sig om och ser Viktor komma in. Clara släpper hennes hand och de glider ur osynligheten samtidigt. Viktor ser lättat på dem. Han säger ingenting, och Vanessa hoppas att inga nyheter är goda nyheter. Hon går fram till dubbeldörrarna och öppnar dem.
Hon kväver ett skrik. I det mörka sovrummet sitter någon i en stol.
När hon tänder taklampan ser hon att Adrianas ögon är slutna. Och att det är en rullstol hon sitter i.
Vanessa vänder sig om och ser på Viktor och Clara. De ser också chockade ut.
”Vad är det som har hänt?” viskar hon.
”Dom har bara sagt att hon är sjuk”, säger Viktor lågt.
Vanessa är glad att Adriana sover, glad att slippa veta just nu exakt hur allvarligt sjuk hon är.
Hon går fram till rullstolen och försöker skjuta den, men bromsen sitter i. Det tar ett ögonblick innan hon hittar den.
”Håll i mig”, viskar hon till Viktor. ”Jag tror jag kan göra både dig och Adriana osynliga.”
Viktor lägger försiktigt sin hand på hennes axel och hon släpper fram sin magi, sveper in både honom och Adriana i osynligheten.
Clara försvinner bredvid dem.
Vanessa kör rullstolen in i arbetsrummet när dörren till korridoren slås upp på vid gavel.
Det måste vara Sigrid som står där. Hon har på sig en vit klänning med små körsbär. Den vippar kring hennes ben när hon går in i rummet. På hennes axel sitter minken hopkrupen, iakttar dem med sina små pepparkornsögon.
Efter Sigrid kommer en kille och en tjej in i rummet. Det kan bara vara Felix och Nejla.
Nejla ser sig omkring. Hon sträcker fram handen och låter ett eldklot blossa upp. Det svävar ovanför hennes handflata.
”Det är ingen idé att ni är osynliga!” säger Sigrid. ”Min familiaris ser er!”
”Vi vet det, Sigrid”, säger Clara trött och gör sig synlig.
Vanessa följer hennes exempel. Felix ser upprört på Viktor. Och Vanessa är inte det minsta säker på att han kommer att ställa sig på deras sida.
Sigrid ser rasande ut. Röda flammor sprider sig från hennes urringning upp mot halsen.
”Gå bort från Adriana!” säger hon och ser på Vanessa.
”Sigrid …”, försöker Viktor.
”Släpp rullstolen!” säger Sigrid. ”Och gå bort från Adriana nu!”
Eldklotet i Nejlas hand växer sig större. En varning. Vanessa släpper rullstolens handtag och kliver åt sidan. Minken pilar ner från Sigrids axel, rinner i väg över golvet och klättrar upp i bokhyllan bakom Vanessa.
”Adriana har inte tillåtelse att lämna herrgården”, säger Sigrid och ser på Viktor och Clara. ”Och det har inte ni heller. Vad håller ni på med? Vi ska ju stänga portalen!”
”Nej”, säger Vanessa. ”Det är De utvalda som ska stänga portalen. Och vi måste göra det nu.”
Hon ser på Nejla och Felix.
”Snälla”, säger hon, försöker hålla rösten lugn och bestämd. ”Ni kan låtsas att ni aldrig såg oss.”
Det går inte att tolka Nejlas ansiktsuttryck. Eldklotet brinner stadigt vidare. Felix har blicken fäst någonstans bakom Vanessa, som om hon fortfarande vore osynlig.
”Kom så går vi”, säger Viktor.
Vanessa sträcker sig efter rullstolens handtag och träffas av något hårt i bröstet. Hon flyger bakåt. Glas krossas när hon slår ryggen i bokhyllans dörrar. En uppstoppad uggla ramlar ner på golvet alldeles intill henne. Minken väser någonstans där uppe.
”Ni ska inte gå nånstans”, säger Sigrid som står exakt där Vanessa just stod.
Vanessa visste att Sigrid kunde röra sig snabbt, men hon är ändå chockad. Hon trevar över ryggen, tackar mammas tjocka vinterjacka för att hon inte är spetsad på en glasskärva.
”Har du blivit helt jävla galen?” skriker Viktor och Sigrid ryggar tillbaka. ”Ni måste låta oss gå! Världen håller på att gå under och De utvalda är dom enda som kan rädda den!”
”Han har rätt”, säger Clara. ”Walter vet inte ens hur man stänger portalen.”
”Det vet han visst! Walter …”
”Han ljuger för oss!” avbryter Clara.
”Det gör han inte alls!” säger Sigrid och ser ilsket på henne. ”Han är en ledare och ledare måste ta svåra beslut …”
”Nu går vi”, säger Vanessa och reser sig upp. ”Vi har inte tid med det här.”
Hon ser på Nejla.
”Bränn upp oss om du vill. Men då finns det ingen som kan stoppa apokalypsen sen.”
Något flimrar till i ögonvrån, och plötsligt ser Vanessa att Sigrid håller en silverfärgad brevkniv mot Adrianas hals. Spetsen gör en grop i Adrianas hud. Om Sigrid trycker lite hårdare kommer det att gå hål. Minken krafsar upphetsat i bokhyllan.
”Jag gör det”, säger Sigrid. ”Jag dödar henne om ni går.”
Vanessa ser på Viktor som rynkar ögonbrynen.
”Hon ljuger inte”, säger han. ”Hon är tillräckligt desperat.”
Sigrid ser desperat ut. Hennes ögon stirrar vilt omkring sig.
”Ni måste göra som Walter säger!” säger hon. ”Han är den enda som vet hur vi ska rädda världen, fattar ni inte det?”
Paniken fyller Vanessa. Hur mycket tid har de egentligen på sig? Sigrid håller dem kvar här, bara för att hon inte kan erkänna för sig själv att Walter har fel.
”Skitsnack”, säger Nejla.
Eldklotet slocknar i hennes hand. Hon sänker den.
”Jag är fan trött på det här”, fortsätter hon. ”Jag är fan trött på dig, Sigrid. Du är så falsk. Spionerar på oss andra och springer och skvallrar för Walter. Tror du inte att vi fattar vad du håller på med? Tror du inte att vi fattar vad han och du håller på med?”
Hon låter äcklad.
”Det är inte sant!” säger Sigrid.
”Släpp kniven”, säger Viktor.
”Nej!” skriker Sigrid.
Vanessa ser hur hon trycker eggen mot Adrianas hals, hur huden vitnar. Sigrid verkar inte ens medveten om det. Hon skulle kunna punktera Adrianas halspulsåder av misstag.
”Felix, gå och hämta Walter!” säger hon.
Han ser på sin knutna högerhand, verkar inte höra.
”Felix!” skriker Sigrid.
Han tar ett djupt andetag. Och sedan kör han näven rakt in i väggen.
Vanessa känner en fruktansvärd smärta i sin hand, som om hon brutit den, och Clara skriker till. Det klirrar när Sigrid tappar kniven i golvet. Viktor kastar sig fram och knuffar hårdhänt bort henne från Adriana så att hon snubblar till och ramlar. Viktor tar kniven och börjar köra rullstolen mot dörren, grimaserar av smärta.
Vanessa följer efter, känner hur smärtan i hennes hand ebbar ut. Hon ser på Clara, som torkar bort några tårar.
Nejla backar med dem ut ur rummet. Låter eldklotet blossa upp igen, medan hon håller blicken vaksamt på Sigrid. Felix kommer också med. Hans ansikte är förvridet och han håller handen tryckt mot bröstet. Vanessa tycker synd om honom. Hon vet ju exakt hur ont han har.
Hon vänder sig om en sista gång.
Sigrid reser sig från golvet med mascaratunga tårar rinnande nerför kinderna. Minken försöker klättra uppför hennes strumpbyxklädda ben.
Vanessa tycker intensivt illa om henne. Men hon kan inte glömma vad Mona sa om Walter.
”Du kan inte lita på Walter”, säger Vanessa. ”Du borde också sticka härifrån.”
Sigrid bara skakar tyst på huvudet och Vanessa vet att hon inte kan nå fram. Hon låter dörren falla igen mellan dem.
* * *
Minoo ser på Walter. Det är snart dags.
”Har du glömt vår överenskommelse?” säger han.
Överenskommelsen. Han menar hoten. Att han skulle göra dem hon älskar illa.
Älskar.
Hon tycker om känslan, i teorin. Den gör henne nyfiken, intresserad. Den är så enkel och komplex på samma gång, så förutsägbar och oförutsägbar. Hon kan fortfarande uppleva den när hon går tillbaka till sina minnen av Gustaf. Hon skulle gärna utforska den mer. Och hon vill helst inte att Gustaf eller någon av de andra kommer till skada. Det vore synd.
”Jag har inte glömt att du hotade mig”, säger hon. ”Men vad ska du göra? Mörkret har fallit.”
Walter lutar sig fram.
”Jag vet att jag inte kan komma åt dig”, säger han. ”Men Viktor och Clara kan jag komma åt. Vill du ha det på ditt samvete?”
Minoo ser på honom. Ögonblicket är här. Nu ska han få veta.
”Din roll är snart utspelad”, säger hon. ”Och beskyddarna har utnyttjat dig. Din cirkel hade aldrig en chans att stänga portalen. Det är De utvalda som är Nyckeln.”
Walter stelnar till där han sitter.
”Är det beskyddarna som säger det där till dig?” säger han.
Det tar ett ögonblick innan hon förstår frågan, innan hon vet hur hon ska svara honom. Hon möter hans blick. Ser in i de grå ögonen som förut kunde göra henne så rädd.
”Det är jag som säger det”, säger hon. ”Det är beskyddarna. Det är samma sak.”
* * *
Nu, hörs Minoos röst i Linnéas huvud.
Hon släpper loss sin kraft samtidigt som Anna-Karin. De ser överraskat på varandra när deras magi kopplas samman. Den är starkare än någonsin. Anna-Karins kontrolltanke ekar genom Linnéas medvetande.
RÖR ER INTE. SÄG INGET.
Anna-Karin öppnar dörren och de går in på Walters kontor, hand i hand.
Linnéa ser honom genast. Han sitter blickstilla, framåtlutad i en fåtölj. Han ser inte alls ut som hon tänkt sig. Hans hår är gråare, men han ser samtidigt yngre ut, mer atletisk. Till och med när han är paralyserad av Anna-Karins magi inger han Linnéa känslan av fara.
”Minoo!” viskar Anna-Karin.
Minoo vrider på huvudet och ser på dem från soffan. Linnéa blir iskall. Något är fel med Minoos blick. Det är som i folkparken, när hon studerade deras magi. Fast värre.
Minoo reser sig och plockar lugnt upp de tre föremålen från soffbordet. Sedan går hon förbi fåtöljen där Alexander sitter och sover och kommer fram till Linnéa och Anna-Karin.
”Följ med mig”, säger hon.
Det är Minoos röst och ändå inte. Hon väntar inte på svar, utan fortsätter ut ur rummet. Linnéa tittar på Anna-Karin. Hon ser rädd ut, men följer efter Minoo.
Linnéa kastar en sista blick mot Walter.
Han ler. Knappt märkbart. Och sedan ser han på henne.
Paniken fryser fast henne i golvet. Walter reser sig från fåtöljen, och lodjuret kommer fram bakom skrivbordet. Det där jävla lodjuret. Hon hade helt glömt bort det.
”Det är du som är Linnéa Wallin, eller hur?” säger Walter.
Hans röst är mörk och melodisk.
Och hon springer ut i balsalen, krockar med Anna-Karin, knuffar henne framåt.
”Spring!” skriker hon.
Minoo står redan vid dörren på andra sidan rummet, i ljuset från fönstren. Silverkorset blänker i hennes famn.
”Kom”, säger hon. ”Den här vägen.”
Linnéa springer mot henne, vågar inte vända sig om. Vågar inte se om Walter följer efter.
Vi är upptäckta! ropar hon till Vanessa.