Rebecka ser på Minoo och Nicolaus som går framför henne genom gråheten. Ingen av dem har sagt ett ord sedan Vanessa och Anna-Karin försvann.
Hon håller blicken fäst på den svarta punkten som de är på väg mot.
Det är portalen som Minoo nämnde. Och Vanessa sa något om beskyddare och att det är deras magi som gör Minoo så konstig. Och Anna-Karin hann säga att de ska försöka stoppa apokalypsen, och något om demoner.
Rebecka vill förstå, men just nu känns det som om hon försöker lägga ett tusenbitarspussel utan att veta vad det föreställer.
”Minoo!” ropar hon.
Men Minoo svarar inte. Rebecka stannar.
”Du måste förklara för mig vad som händer.”
Minoo vänder sig om. Ser på Rebecka med sin tomma blick.
”Jag förstår att du undrar”, säger hon och kommer närmare. ”Det är mycket du inte vet. Du har ju varit död i två år.”
Det känns som ett slag rakt i Rebeckas ansikte.
Två år.
Moa måste vara fem år. Alma har börjat skolan. Anton och Oskar är tonåringar.
Rebecka har missat två år av deras liv. Och hon kommer aldrig att få se dem igen. Kommer aldrig att få se dem växa upp. Se vad som händer i deras liv. Tanken gör så obegripligt ont, och nu kommer de andra tankarna, de som hon har försökt värja sig mot.
De måste tro att hon tog livet av sig. Har de anklagat sig själva? Sista gången hon pratade med pappa slängde hon nästan på luren i örat på honom.
Gustaf.
Det är först nu det sjunker in att han också måste tro det. Att hon dog frivilligt. Att hon lämnade honom.
Ångesten är så stark att hon inte vet vad hon ska göra av sig själv. Och så känner hon Minoos svala hand mot sin kind. Ångesten dämpas och dör ut.
”Var det du som gjorde det där?” säger Rebecka.
”Ja”, säger Minoo. ”Du led. Det verkade onödigt.”
Rebecka stirrar på henne.
”Det var mina känslor!” säger Rebecka. ”Du kan inte bara ändra dom!”
”Känslor är intressanta”, säger Minoo. ”Men det är för mycket som står på spel just nu. Du måste vara skärpt.”
”Det är svårt för mig att vara skärpt när jag inte har nån aning om vad som pågår! Och vad är det med dig, Minoo? Jag känner inte igen dig alls!”
Minoo blinkar till. Det är första gången Rebecka ser henne göra det sedan de möttes här.
”Du vill veta vad som har hänt”, säger Minoo.
”Ja!” säger Rebecka.
Minoo nickar.
Och innan Rebecka hinner reagera har Minoo lagt handen mot hennes panna och Minoos minnen väller in i henne.
* * *
Ida är glad att att hon aldrig behövt uppleva Kärrgruvan när den var Engelsfors nöjescentral. Det är en fullständigt avskyvärd plats. Allt är så ovärdigt. Musiken. Hur folk beter sig. Hon ser på Matilda.
”Nu får du faktiskt förklara vad du håller på med”, säger hon.
”Jag kan äntligen göra det nu”, säger Matilda. ”Det där osynliga som jagade oss var beskyddarna. Jag har varit deras gisslan ända sedan jag dog.”
Ida kommer av sig i sin irritation. Gisslan?
”I början hatade jag dem”, fortsätter Matilda. ”Sedan lärde jag mig att dölja mitt hat och låtsades samarbeta med dem. Jag bidade min tid. Hoppades att jag skulle få en möjlighet att kontakta er, de nästa Utvalda, och varna er för deras planer. Första gången jag försökte var på det som ni kallar niornas vårbal.”
Hon ser rakt på Ida. Och det gör alla andra också.
Ida söker febrilt i minnet. Det var en vidrig kväll. Hon hade bestämt sig för att få G, men eftersom maten var så äcklig åt hon ingenting och sedan svimmade hon på toalettgolvet. Och när hon gick ut från toaletten såg hon Rebecka och Gustaf kyssa varandra.
Det är en kväll hon helst har velat glömma. Men det Matilda pratar om har hon inget minne av alls.
”Beskyddarna kom på mig efteråt”, säger Matilda. ”De höll mig fången. Men jag lyckades fly några gånger och då försökte jag igen. En gång var i skolmatsalen när du lyckades stänga mig ute. Och i ditt badrum när jag varnade dig för fara. Och precis i början av seansen när ni kallade på mig. Jag försökte varna dig för Mönstrens bok och beskyddarna. Jag försökte varna er alla.”
Ida ser på Matilda. Hon hatade när Matilda försökte tränga sig in i hennes huvud. Men hon ville hjälpa henne. Hon ville rädda henne.
”M”, säger Linnéa. ”Var det därför du flyttade glaset till M, för Mönstrens bok?”
”Ja”, säger Matilda. ”Men beskyddarna fick tag på mig igen. Det var då glaset exploderade. Och sedan var alla mina ord deras.”
Hennes isblå ögon mörknar.
”Beskyddarna har använt mig som en marionettdocka för att kommunicera med er”, fortsätter hon. ”De insåg att ni skulle ha lättare att lita på en annan Utvald. Allt ni och min far har hört mig säga, har beskyddarna fått mig att säga.”
Hon låter så bitter när hon säger det. Ida förstår henne. Hon vet hur det är att förlora kontrollen över sig själv, bli styrd av någon annan.
”Men ni vet sanningen om det mesta nu”, säger Matilda. ”Och jag ska berätta resten.”
En smäktande saxofon hörs från dansbanan. Och ljudet av någon som kräks. Ida vänder sig äcklat bort.
”Det var beskyddarna som gav Henrik Ehrenskiöld ordern genom Mönstrens bok”, säger Matilda. ”Det var de som ville att jag skulle brännas levande. Annars skulle ritualen inte bli komplett.”
”Vilken ritual?” säger Vanessa.
”Den där jag gjorde mig av med mina krafter”, säger Matilda. ”Beskyddarna ledde mig genom de första stegen. Men de berättade aldrig att jag var tvungen att dö för att den skulle fullbordas.”
Musiken tystnar uppe på dansbanan och sångaren frågar om det finns några singlar här i kväll, säger att nästa låt är till dem.
”Henrik var ingen ond människa”, säger Matilda. ”Men beskyddarna sa som de brukar. Att världen skulle gå under annars. De sa samma sak till mig för att få mig att ge upp mina krafter. Men det var inte sant. Jag hade kunnat stänga portalen. Allt det här hade kunnat vara över redan under min livstid.”
* * *
Rebecka blinkar till.
Hon känner sig som vanligt. Och ändå är allt förändrat.
Rebecka har Minoos minnen av allt som har hänt från hennes död fram tills för tre veckor sedan. Minoos egna minnen och andras minnen. Rebeckas eget skräckslagna ansikte sett genom Max ögon. Engelsfors ur fågelperspektiv, när Adrianas korp flyger över stan. Erik Forslunds spegelbild i Linnéas fönster, sekunden innan han krossar det med ett baseballträ. En blek pojke med askblont hår och mörkblå ögon. Han heter Viktor och Rebecka har aldrig träffat honom, men Minoo har gjort det, och Minoo har sett hans systers minnen.
Rebecka vet allt.
Hon vet alldeles för mycket.
Gustaf som gråter utanför kyrkan. Hon var det bästa som nånsin hänt mig. Jag är så jävla ensam utan henne. Jag känner inte igen mitt liv längre.
Gustaf.
Han är tillsammans med Minoo nu.
De har kysst varandra. De har haft sex. Och Rebecka vet precis hur mycket Minoo älskar honom.
Det sliter sönder Rebecka. För nu har hon sett hur mycket Gustaf har lidit, hur mycket han har saknat henne. Hur mycket han har behövt någon som älskar honom. Och hon vet hur skyldig Minoo kände sig. Hur omöjligt det var att stå emot till slut. Rebecka vet att Minoo och Gustaf behöver varandra.
Och ändå. För henne känns det som om det bara var några timmar sedan hon stod i skoltrappan, mitt emot Gustaf.
Jag älskar dig. Du glömmer inte det, va?
Känslorna sliter henne åt alla håll. Hon är avundsjuk på Minoo som fortfarande lever, svartsjuk för att hon får vara med Gustaf. Men hon har också upplevt Minoos lycka, och hon känner sig lättad över att Gustaf inte är ensam, över att Minoo inte är det heller. Och hon är tacksam för att Minoo tog risken att berätta sanningen för honom, att han inte längre tror att hon tog livet av sig.
”Blev det för mycket?”
Minoo har lagt huvudet på sned. Ser på henne som om hon vore en labbråtta.
”Jag kan ta bort nåt om du vill”, säger Minoo.
”Nej”, säger Rebecka. ”Du får inte göra nåt mer med mig.”
”Som du vill.”
Det sista minnet som Rebecka fick var när Minoo blev inlåst i sitt rum på herrgården. Rebecka gissar att hon har varit i den svarta röken sedan dess. Och hon förstår varför. Hon har själv upplevt den smärta som Minoo har känt, upplevt den lindring som beskyddarnas magi kan skänka.
Hon förstår Minoo.
Men hon är säker på att det här inte är rätt. Minoo håller på att förtäras av beskyddarnas magi. Hon håller på att försvinna.
”Vi måste gå”, säger Minoo.
De går tillsammans med Nicolaus genom gränslandet. Minoo verkar lyssna till röster som Rebecka inte kan höra.
De kommer närmare och närmare det svarta. Och nu ser Rebecka att det är ett hål som gapar mot ett beckmörker.
Ett hål som sakta vidgar sig.
* * *
Anna-Karin försöker stänga ute dansbandsmusiken och de högljudda rösterna. Försöker förstå det som Matilda just har berättat.
”Men varför skulle beskyddarna inte vilja att du stängde portalen?” säger hon. ”Vill dom att demonerna ska komma in?”
”Absolut inte”, säger Matilda. ”Demonerna hatar beskyddarna. De skulle vilja förgöra dem tillsammans med resten av världen.”
Några medelålders kvinnor kommer rusande mot dansbanan under vilda tjoanden. En av dem springer rakt igenom Anna-Karin. Det känns inte ens. Anna-Karin känner bara lukten av cigarettrök och myggmedel och sedan är hon borta.
”Jag måste ta allt från början. Från allra första början”, säger Matilda. ”Magi är en levande energi, en del av naturen. Och en gång var magin i vår värld som ett väl fungerande ekosystem. Systemet byggde på balans. Jord och luft. Eld och vatten. Trä och metall. När demonerna kom hit med sin egen magi rubbades balansen fullständigt. Den första Utvalda var ett resultat av vår magis strävan att återupprätta balansen. Systemet hade störts av portalerna och nu fanns en möjlighet att stänga dem. En nyckel.”
Hon gör en paus.
”Beskyddarna bestämde sig för att använda Nyckeln”, fortsätter hon. ”De ville ju också stänga portalerna. Men det fanns en bieffekt som de inte förutsåg, eftersom de är blinda för sina egna svagheter. Det var inte förrän den sjätte Utvalda stängde portalen på 1400-talet som de insåg sambandet.”
Matilda ser allvarligt på dem.
”Beskyddarna hör inte hemma i den här världen. Och för varje portal som stängdes försvann en koppling till deras ursprungsvärld och lite av deras makt. Det är därför de har blivit svagare och svagare genom årtusendena. Om jag hade stängt den sista portalen skulle de ha dött.”
”Och det ville dom så klart inte”, säger Linnéa.
”Nej”, säger Matilda. ”De blev besatta av att hitta en lösning. Att kunna stänga portalen, utan att förlora det sista av sin makt. Och de lyckades. De insåg att om de splittrade mina krafter så skulle en ny typ av avvikelse uppstå under nästa magiska tidsålder. En Utvald skulle bli en Cirkel. En häxa per element. Och en helt utan element. En häxa som helt och hållet saknade koppling till den här världens magi. Någon som beskyddarna kunde lägga all sin kraft hos, som ett slags ankare.”
”Minoo”, säger Anna-Karin.
Matilda nickar.
Anna-Karin visste redan att Minoo var unik. Att hon kan hantera beskyddarnas magi som ingen annan har kunnat förut.
Men det är en annan sak att höra att beskyddarna skapade henne för det syftet. Inte för att rädda världen, utan för att rädda sig själva. För att kunna behålla sin makt. Som om Minoo var ett föremål, ett redskap de kan använda.
Som dom använder just nu, tänker Anna-Karin.
”Men det räckte inte att hon fanns”, säger Matilda. ”Beskyddarna var tvungna att få Minoo att släppa in dem. Ta emot deras kraft frivilligt. Att isolera henne från er andra var det som behövdes för att slutgiltigt få henne att släppa taget.”
Anna-Karin blir illamående. Beskyddarna har manipulerat dem alla, hela tiden. Och de har fått precis som de vill.
”Beskyddarna kan stanna kvar i den här världen om Minoo är med er när ni stänger den sista portalen”, säger Matilda. ”Då kommer magins balans att rubbas igen. Elementmagin blir svagare och svagare. Beskyddarnas makt blir större än någonsin. Och de vill ta över hela mänskligheten, precis som de har gjort med Minoo. Alla människor kommer att bli beskyddarnas leksaker. Tills de tröttnar. Förr eller senare kommer de att tröttna. För det finns ingenting som är så uttråkande som total makt.”
Matilda tystnar och Anna-Karin blir medveten om refrängen som spelas uppe på dansbanan. Hon känner igen den. Mamma brukade lyssna på den här låten när Anna-Karin var liten.
Eloise, är vi mer än bara vänner, så visa vad du känner. Och sen får känslorna bestämma.
”Okej, jag är rätt ny på allt det här”, säger Elias. ”Men kan vi inte bara lämna portalen då? Låta den vara?”
”Nej”, säger Matilda. ”Minoo har fört in all beskyddarnas makt i gränslandet. Den magiska balansen har rubbats där också. Det har gjort det möjligt för demonerna att tränga sig in genom portalen. Och det är precis vad de försöker göra nu.”
Anna-Karin försöker förstå hur det blev så här. De Utvalda skulle ju rädda världen. Men nu måste de välja mellan två typer av undergång. Låta demonerna ödelägga världen nu, eller låta beskyddarna göra det när de har tröttnat på sin marionetteater.
”Så beskyddarna har vunnit”, säger Linnéa. ”Och vi är bara spelpjäser som dom har flyttat runt.”
”Det är inte sant och ni får aldrig tro det!” säger Matilda bestämt. ”Beskyddarna har spelat högt hela tiden. De har tvingat in er i nästintill omöjliga situationer och ni har tagit er ur dem på egen hand. De har inte kunnat förutse allt ni har gjort, och ni har en fri vilja! Det är tack vare er skicklighet, ert mod och er solidaritet med varandra som ni har klarat er …”
”Vad spelar det för roll?” avbryter Linnéa. ”Vi har ju ändå inte några alternativ!”
”Det har ni”, säger Matilda. ”Stäng portalen utan Minoo i gränslandet.”
”Hur ska det gå till?” säger Ida. ”Ska vi knuffa in henne i nåt av ljusen och hoppas att hon inte hinner tillbaka förrän vi stängt portalen?”
”Det finns bara ett sätt”, säger Matilda allvarligt. ”Tillsammans är ni starkare än beskyddarna. Tillsammans kan ni döda Minoo.”
En vind drar genom folkparken, ruskar om trädkronorna, sliter en halmhatt med solrosor från huvudet på en tonårstjej.
”Aldrig”, säger Anna-Karin.
”Inte en jävla chans i helvetet”, säger Linnéa.
”Beskyddarna har tagit över henne helt”, säger Matilda. ”Jag tror inte ens att det finns någon Minoo kvar …”
”Du”, avbryter Ida. ”Vi tänker inte diskutera det här.”
”Och Minoo finns kvar”, säger Anna-Karin.
Hon vägrar föreställa sig något annat.
”Vi kommer att hitta ett annat alternativ”, säger Vanessa. ”Och du kan antingen hjälpa oss eller låta bli.”
”Det finns inget mer jag kan göra för er”, säger Matilda. ”Eller för världen. Jag gav upp mina krafter för länge sedan.”
Grå slöjor börjar virvla omkring dem.
”Jag hoppas att ni hittar ett alternativ”, säger Matilda. ”Jag hoppas verkligen det. Men tänk på att världens öde hänger på ert beslut.”
Slöjorna virvlar vidare.
Och plötsligt får Anna-Karin syn på något genom diset.
Ett par, en man och en kvinna, kommer gående från dansbanan, tätt omslingrade.
Han ser bättre ut i verkligheten än han gör på bild. Han är lite kortare än hon och har mörkblont, lockigt hår och klargröna ögon. Hon har långt hår uppsatt i en hästsvans och samma leende som Anna-Karin. Han viskar något i hennes öra och hon skrattar. Och det väcker ett djupt minne hos Anna-Karin. Att mamma skrattade så där ibland när Anna-Karin var riktigt liten.
De går förbi henne, så nära att hon kan känna doften av mammas parfym. Hon ser hur de försvinner bort mot entrén, tätt intill varandra.
Sedan sluter sig dimman.