Vanessa hinner inte reagera.
Plötsligt står hon bara i skolans matsal. Hon och de andra Utvalda. De som lever.
Stolarna står uppställda på borden. Dagsljus silar in genom fönstren som är täckta med plast på utsidan. Vanessa kan ana rörelser där ute. Röster. Människor. Liv.
Lättnaden väller upp i henne, tränger undan allt annat.
Världen finns verkligen kvar. De räddade den.
Hon ser på Anna-Karin, Minoo och Linnéa.
”Vi gjorde det”, säger hon. ”Det är över.”
De andra nickar. Ser på varandra. Och saknaden blir så påtaglig.
Nyss var de sju.
Nyss var de alla samlade.
En enda gång fick de uppleva Cirkeln som den var menad att vara.
Vanessa ser på Linnéa. Sminket har runnit längs hennes kinder. Hon har förlorat Elias en gång till. Någon gång ska Vanessa berätta för henne hur glad hon är att hon fick träffa honom. Under ögonblicken som det tog att stänga portalen kände hon Elias. Hon förstod vem han var. Varför Linnéa älskade honom.
Hon rör lätt vid Linnéas hand och får ett svagt leende tillbaka.
Vanessa tänker på hur beskyddarna försökte locka henne med visionen av en harmonisk Linnéa och en kärlek utan hinder.
Det var inte svårt att tacka nej, för priset var alldeles för högt. Men är det en vision som de kan göra sann, på egen hand?
Nu har de räddat världen. Och Vanessa vet vad hon vill. Hon vill vara med Linnéa. Hon älskar henne. Men det räcker inte. Linnéa måste visa att hon också vet vad hon vill. Att hon litar på Vanessa. Att hon vågar bli älskad av henne.
Minoo vinglar till och Anna-Karin tar emot henne. Vanessa tar ner en av stolarna från borden så att Minoo kan sätta sig.
”Ta djupa andetag”, säger Linnéa och Minoo låter huvudet hänga ner mellan knäna.
Vanessa lägger handen på Minoos rygg. Utbyter oroliga blickar med de andra. När Minoo bröt Max välsignelse hamnade han i koma. Vad hände egentligen med henne när hon bröt sin egen?
”Tack”, säger Minoo till slut och rätar på sig.
”Hur mår du?” säger Anna-Karin.
* * *
Minoo vet inte vad hon ska svara på Anna-Karins fråga.
Hon ser sig omkring i matsalen. Det luktar svagt av gammalt stekos, rengöringsmedel och instängd luft. Dammkornen dansar i ljuset från fönstren.
Det är nästan för verkligt. Och samtidigt känns ingenting alls verkligt.
Rebecka är borta igen.
Ida och Elias också.
Och Minoo höll på att hjälpa beskyddarna att förslava mänskligheten.
Minnesfragment av de senaste veckorna flyter upp till ytan i hennes medvetande. Då kändes allt så klart och logiskt. Men när hon ser tillbaka på det nu är det som att se någon annan göra allt hon gjorde, tänka allt hon tänkte. Det kanske är så här det känns att vakna upp ur en psykos.
Hon känner de andras blickar på sig. Inser att hon måste svara.
”Jag mår okej”, ljuger hon.
Hon har aldrig förstått hur mycket beskyddarnas magi varit en del av henne. Hur skulle hon ha kunnat veta det? Det är först nu hon kan jämföra. Nu när den är borta. Det är som om ett bakgrundsbrus har tystnat.
Hon kommer aldrig mer att kunna förlora sig i den svarta röken. Utan den är hon svag. Oskyddad. Känslor kan komma åt henne när som helst.
Och det kommer de att göra. Förr eller senare.
Hon lät Nicolaus ta livet av sig, hjälpte honom att göra det. Hon dödade Walter, utplånade hans själ. Hon lät Sigrid och Viktor dö, och hon kan fortfarande höra ekona från Walters minnen. Sigrids sista rosslande andetag när han stannade hennes hjärta. Ljudet då Viktors nacke bröts.
Minoo lät dem dö. Hon lät Viktor dö.
Hon blundar för att komma undan, men ser bara blodstänken på Walters skjorta. Claras blod.
Clara. Vad har hänt med henne? Överlevde hon?
Minoo vet att hon måste berätta för de andra. Men inte nu. Inte än. Hon är rädd för vad som kommer att hända med henne när hon säger det högt.
Plötsligt minns hon explosionen i centrum, där den gamla kvinnan och hennes granne dog. Vad har hänt i Engelsfors medan de varit borta? Har fler blivit skadade?
Gustaf.
”Vi måste få tag på dom andra”, säger hon.
”Ja”, säger Vanessa och ser orolig ut. ”Shit, jag hoppas att alla är okej …”
Hon tystnar. Stirrar på klockan som hänger på väggen ovanför matsalens utgång. Minoo stirrar också.
Det känns som om de har varit borta i högst ett par timmar. Men de måste ha varit borta en hel natt. Klockan visar tio i elva.
”Har ni tänkt på en sak?” säger Linnéa. ”Alla fönster exploderade i jordbävningen …”
Minoo förstår vad hon menar. Hon såg jordbävningen genom beskyddarnas perspektiv, såg glasskärvorna regna ner på skolgården. Men i matsalen är rutorna hela.
”Dom kanske klarade sig här”, säger hon.
”Kanske det”, säger Linnéa. ”Men ser det inte rätt nymålat ut?”
* * *
Anna-Karin ser sig omkring. Linnéa har rätt. Det ser nymålat ut. Väggarna är flera nyanser ljusare.
En obehagskänsla smyger sig på henne.
”Hur länge har vi varit borta?” säger hon.
”Om dom har hunnit sätta in nya fönster och måla om …”, börjar Vanessa, men hon avslutar inte meningen.
”Är det nån som har en mobil?” säger Minoo och trevar i sina jeansfickor.
Anna-Karin letar också. Men självklart har hon den inte med sig. När hon gick hemifrån i morse fanns det ingen täckning i Engelsfors.
I morse. Det kan inte ha varit i morse.
Hennes hjärta börjar slå snabbare. Morfar. Han måste vara så orolig.
Om han ens lever.
Hon hinner inte stoppa tanken i tid.
”Det är så mycket folk på skolgården att jag får ont i huvudet av alla tankar”, säger Linnéa. ”Dom väntar på att nåt ska hända.”
”Jag måste till morfar”, säger Anna-Karin.
Hon går ut ur matsalen med snabba steg. De andra följer efter henne uppför trappan till entréhallen.
Det sitter plywoodskivor för fönstren och glasdörrarna. Det luktar starkt av målarfärg. Golvet ser nytt ut. Lamporna i taket också. Anna-Karin kan höra sorlet av röster från skolgården.
Hon går fram till dörrarna och öppnar dem.
Jublet träffar Vanessa med full kraft. Visselpipor, tutor, applåder och skrik ekar över skolgården.
Det är fullt av människor i ljusa sommarkläder. Ovanför deras huvuden syns en skog av plakat. Färgglada bokstäver. Blå- och gulrandiga serpentiner. Bilder på barn. Vanessa känner igen flera av dem. En blöjklädd Michelle har kladdat ner hela sig med blå fingerfärg. Liam rodnar i en prinsessklänning och fötterna i ett par stora, högklackade skor.
Studenternas utspring.
Det skulle ha varit Vanessas utspring också.
Ljuden dör ut. Alla ser på De utvalda där de står högst upp på trappan. Det enda som hörs är prasslet från plasten som klär in byggställningarna på skolans fasad.
Åtta månader, tänker Linnéa. Vi har varit borta i åtta månader.
”Det är dom!” skriker en tjej någonstans bland plakaten. ”Dom är tillbaka!”
Sorlet stiger igen. Folkmassan sluter sig kring trappan. Några sträcker på sig för att se bättre. Det klickar om mobiler och kameror. Vanessa känner hur svetten tränger fram under hennes tjocka vinterjacka. Hon står som paralyserad.
När de gick in i grottan var det oktober, nu är det juni.
Åtta månader.
Hon ser på Minoo, Anna-Karin och Linnéa. Chocken lyser i deras ögon.
Steg närmar sig inifrån skolbyggnaden. Skrålande röster som blir starkare och starkare.
För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten …
Dörrarna bakom dem slås upp och horden av mössklädda studenter väller ut omkring De utvalda. Vanessa får en knuff i ryggen så att hon snubblar till, men lyckas ta emot sig mot ledstången. Hon vänder sig om, söker med blicken efter Evelina och Michelle.
För vi har tagit studeeee-eeenten …
Studenterna som får syn på De utvalda slutar sjunga, stannar tvärt. Det blir en seriekrock bland de vita mössorna. Irriterade rop hörs längre bak. Sången fortsätter inne i skolan bland dem som ännu inte har märkt vad som har hänt.
”Vanessa är tillbaka!” skriker en kille på elprogrammet som hon aldrig har pratat med.
Fler börjar ropa deras namn. Sången tystnar inne i skolan. Vanessa ser hur Linnéas ansikte försvinner bakom Tindras svartlila dreads. Bakom dem står Julia och Felicia och ser chockat på kaoset, ser hur deras drömmar om den perfekta studenten går i kras.
Vanessa känner doften av Michelles hårsprej och parfym sekunden innan hon kastar sig över henne.
”Du är tillbaka!” tjuter hon och Vanessa märker att hon är full.
Vanessa hinner inte svara förrän Evelina trängt sig fram. Hon har redan mascararänder längs kinderna, och studentmössan faller av hennes huvud när hon slänger sig om Vanessas hals.
”Nessa!” snyftar hon.
De kramar Vanessa så hårt att hon inte kan andas. Michelle snörvlar vått i hennes öra. Svetten rinner under vinterjackan. Folksamlingen trycker på från alla håll.
”Evelina berättade att ni är häxor”, viskar Michelle. ”Men jag har inte sagt nåt till nån, jag lovar.”
Vanessa tänker på mamma. Mamma och Melvin. De måste tro att hon är död.
”Jag måste härifrån”, säger hon och Evelina nickar.
Tommy Ekberg har dykt upp på trappan i en knallblå skjorta med ett mönster av glasspinnar. Han står med armarna uppsträckta och skriker åt studenterna att lugna sig, att alla ska stanna där de är.
Kom till parkeringen, hörs Linnéas tanke i Vanessas huvud. Vi ses vid Rickards bil.
Minoo knuffas fram och tillbaka mellan människorna på trappan. Alla vill prata med henne, ta i henne. Och ljuset är så starkt. Så fruktansvärt starkt. Hon svettas i sin svarta tröja.
Hon såg Linnéa nyss, men nu ser hon bara hennes kompis med dreadsen. Anna-Karin och Vanessa är också försvunna. Minoo är ensam med paniken. Och tankarna på mamma och pappa och Gustaf. De har väntat på henne i åtta månader.
”Är det nån som har en telefon?” skriker hon. ”Jag måste ringa!”
Men ingen lyssnar. De fortsätter bara att ropa ”Var har ni varit?” och andra frågor som Minoo inte kan svara på.
”Minoo!” skriker Rickard.
Hon ser solen blänka till i hans glasögon nedanför trappan. Hon tränger sig fram och bryr sig inte om vem hon råkar armbåga. Hon sträcker ut handen mot honom och han drar henne med sig sista biten. Linnéa står bredvid, utan sin fuskpäls. Hon har strukit bort luggen från sitt svettiga ansikte.
”Kom, vi går till min bil, jag har parkerat på baksidan”, säger Rickard.
Vanessa möter oss där, tänker Linnéa. Anna-Karin har gått till sin morfar.
Minoo håller krampaktigt i Rickards arm när de plöjer sig fram över skolgården. Hon stirrar stint ner i marken. Hör mobiler klicka omkring sig.
”Minoo!” ropar en röst som låter som Ylvas, men hon vänder sig inte om.
Åtta månader.
När de kommer ur folkmassan börjar hon springa mot skolans baksida tillsammans med Rickard och Linnéa.
”Vad tror dom hände med oss?” säger hon till Rickard.
”Myndigheterna sa att det var ett oidentifierat gasutsläpp som gjorde att hela stan somnade”, svarar han. ”Polisens teori var att ni var med om en olycka då. Men det har gått en massa andra rykten också. Och era föräldrar har fortsatt leta.”
Vanessa står redan och väntar vid en röd gammal Nissan tillsammans med Evelina och Michelle. Hon håller sin stora vinterjacka i ena handen och har vikt upp ärmarna på toppen så att den blivit ett linne.
”Vad ska vi göra?” säger hon. ”Jag måste ringa mamma, men vi måste bestämma vad vi ska säga!”
Minoo sneglar nervöst på Michelle.
”Det är lugnt”, säger hon långsamt. ”Jag vet att ni trollar.”
Minoo undrar om fler har fått veta medan de varit borta. Och det slår henne att det bara är en tidsfråga innan alla får veta. Hela världen.
”Vafan ska vi säga, Minoo?” säger Vanessa.
Det finns bara ett alternativ.
”Vi måste berätta för dom”, säger Minoo.
De andra stirrar på henne.
”Allt kommer att förändras nu”, fortsätter hon. ”Vi måste förbereda dom så att dom är redo.”
Men hon har ingen aning om hur det ska gå till. Hur ska hon kunna övertyga sina föräldrar? Få dem att tro på det otroliga?
”Jag vet inte om jag fixar det ensam”, säger Vanessa. ”Kan vi göra det tillsammans?”
”Det är nog lika bra”, säger Minoo och Linnéa nickar.
Vanessa ger Michelle en kram och hoppar in i baksätet med Evelina och Linnéa. Minoo sätter sig i passagerarsätet och Rickard räcker henne sin mobil. Hon tar ett djupt andetag innan hon ringer hem.
* * *
Anna-Karin kränger av sig jackan när hon kryssar fram mellan studenttransporterna som står parkerade utanför skolan. Ballongerna och björkriset som dekorerar bilar och lastbilsflak fladdrar i en mild bris. Den fläktar skönt mot Anna-Karins överhettade kropp.
Det är bara tio minuter till Solbacken härifrån om hon springer. Och hon springer. Och medan hon springer sträcker hon sig efter Räven i sitt medvetande.
Hon hittar honom omedelbart.
Han har väntat. Hon känner ren glädje strömma genom deras band, en glädje som borde vara alldeles för stor för en liten räv. Hon delar den med honom, lovar att hon snart ska möta honom i skogen.
Men just nu springer hon längs Engelsfors gator.
Solen strålar på himlen, den blå himlen som är så hög och klar. Hon känner doften av varm asfalt, nyklippt gräs och syren, hör surret från insekterna som tumlar runt bland hundkäx och förgätmigej. En hund skäller på avstånd, vägrar sluta fast ägaren skriker åt den.
Och Anna-Karin andas. Hennes hjärta slår. Hennes fötter springer över asfalten.
Hon lever.
Världen lever.
Den kommer att bli magisk och Anna-Karin kan inte föreställa sig allt som det kommer att leda till. Men den finns kvar.
Hon hoppas bara att morfar också gör det.