Minoo avslutar samtalet. Torkar bort tårarna från ansiktet. Luftkonditioneringen i Rickards bil får henne att huttra till. Utanför fönstret ser hon trädgårdarnas intensiva grönska. Flera dörrar är dekorerade med björkris, flaggor och ballonger i väntan på en student som ska komma hem. Varje sådan dörr måste ha varit ett hugg i hjärtat på hennes föräldrar.
Pappa fick inte fram ett ord när han hörde Minoos röst. Hon sa att hon snart är hemma, att hon mår bra och att hon ska förklara allt. Sedan tog mamma luren. Hon bara grät. Och Minoo började också gråta. Nästan lika mycket som Vanessa gör just nu, medan hon pratar med sin mamma.
”Jag älskar dig”, säger hon. ”Vi ses snart.”
Hon räcker tillbaka mobilen till Evelina. Möter Minoos blick i backspegeln.
”Mamma kommer på en gång. Hon sa att hon har träffat dina föräldrar en massa gånger sen vi försvann. Dom har försökt stötta varandra …”
Hon börjar gråta ännu mer och Evelina lägger armen om henne.
”Tussan”, säger hon.
Minoo bläddrar bland Rickards kontakter. Hon väljer Gustafs nummer, lyfter mobilen till örat. Samtalet kopplas genast till en telefonsvarare. Han har spelat in ett nytt meddelande, mer vuxet och formellt. Hej, du har kommit till Gustaf Åhlander, lämna ett meddelande så ringer jag upp.
”Hej”, får hon fram. ”Jag ringer från Rickards telefon … Jag är tillbaka.”
Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Lägger på.
”Han får inte ha på mobilen på jobbet”, säger Rickard.
Minoo ser frågande på honom.
”Han jobbar på ett hotell i Borlänge och läser juridik på distans”, säger Rickard. ”Du behöver inte oroa dig för honom. Han har hela tiden vetat att du skulle komma tillbaka.”
”Hur kunde han veta det?” säger Minoo.
”Rickard såg det i en vision”, säger Evelina i baksätet.
”Det var precis när stan hade vaknat”, säger han. ”Jag såg att ni hade lyckats. Och att ni skulle dyka upp igen. Men jag visste inte att vi skulle behöva vänta så här länge.”
Han ler.
Något av Minoos panik släpper. Gustaf har åtminstone haft hopp under den här tiden. Till skillnad från hennes föräldrar.
”Hur länge sov folk?” säger Linnéa.
”Några timmar”, säger Evelina.
Ungefär lika lång tid som det tog för dem att stänga portalen i gränslandet, tänker Minoo. Men tiden efteråt, när de tog farväl, tog alltså åtta månader här.
”Det var rätt illa”, säger Rickard. ”Vi åkte runt och försökte hjälpa så många som möjligt. Men det hände en massa saker som vi inte kunde göra nåt åt … Trettiofyra personer dog eller försvann, förutom ni.”
Men Minoo lyssnar knappt längre. Rickard har stannat utanför hennes hus. Och hennes föräldrar står och väntar på uppfarten.
* * *
Vanessa ser på Minoo som sliter upp bildörren och rusar ut innan Rickard ens har hunnit stänga av motorn. Hon är en hårsmån från att bli påkörd av en cyklist som skriker ilsket efter henne.
Minoo och hennes föräldrar springer mot varandra.
Vanessa tittar bort när de kramas. Vill inte börja gråta igen.
”Såg du när vi stängde portalen i din vision?” frågar hon Rickard.
”Nej”, säger han. ”Men det gjorde Mona.”
”Mona?” säger Vanessa och utbyter en blick med Linnéa. ”Kom hon tillbaka?”
”Ja, hon kom redan dan efter”, säger Evelina. ”Hon kunde inte missa den här chansen, sa hon.”
”Vilken chans?” säger Linnéa.
”Engelsfors kommer ju att bli världsberömt när allt blir magiskt”, säger Evelina.
Så de vet redan. Det känns för första gången verkligt när Evelina säger det. Verkligt och svindlande.
”Nessa, det är en grej jag måste berätta”, säger Evelina. ”När vi kom till Melvins dagis var han det enda barnet som inte sov.”
Det tar ett ögonblick innan Vanessa förstår vad det innebär. Melvin är en naturlig häxa.
”Shit”, säger hon. ”Har han fått några krafter?”
”Jag tror inte det”, säger Evelina. ”Jag har försökt hålla lite koll på honom. Jag har suttit barnvakt och hjälpt Jannike att hämta från dagis och så …”
Vanessa kan inte hålla tillbaka tårarna längre.
”Du är världens bästa vän, du vet det, va?”
”Jag önskar bara att jag hade kunnat berätta för din mamma”, säger Evelina. ”Men jag vågade inte, för Rådet.”
Linnéa och Vanessa utbyter en blick igen, och hon känner att ingen av dem orkar tänka på Rådet just nu.
”Det var bra att du inte berättade”, säger Vanessa.
Hon ser fram emot att berätta, inser hon. Att äntligen slippa ljuga för mamma. Och med tanke på att Melvin kan utveckla magiska krafter när som helst är det nog bäst att hon är förberedd.
”Nessa”, säger Evelina.
Vanessa följer hennes blick och ser en taxi svänga in framför dem.
Och i baksätet sitter mamma.
Vanessa öppnar dörren och kastar sig ut.
Linnéa ser hur Jannike flyger ut ur taxin i sina vårdbiträdeskläder. Hon skriker till när hon ser Vanessa. Det låter knappt mänskligt. De kastar sig om halsen på varandra mitt på gatan.
Linnéa börjar pilla på ett av sina nagelband. Hennes naglar är fortfarande gröna, ser lika nymålade ut som när de gick in i gränslandet. För åtta månader sedan. Det är omöjligt att förstå.
Hon har förmodligen inget hem längre. Hon har inte betalat en enda räkning på över ett halvår. Inte varit på ett enda möte med soc. Men det lämnar henne underligt oberörd. Det kanske blir så när man stoppar apokalypsen och får träffa sin döda bästa vän och vet att världen snart kommer att översvämmas av magi.
Smärtan efter Elias finns där. Men den är annorlunda. Mjukare. Som om han har lämnat kvar en bit av sig själv i hennes hjärta. Något som hon kan bevara och bära med sig för alltid. Något som kan göra henne modigare. Något som kanske kan hjälpa henne att få tillbaka Vanessa.
Hon ser på Vanessa som kramar om sin mamma. På Minoo och hennes föräldrar. Hon borde ringa pappa. Hon borde ringa Diana.
”Tack”, säger Evelina.
Linnéa tittar upp.
”För vadå?”
”För att vi typ existerar”, säger Evelina.
”Ja”, säger Rickard. ”Tack. Ni räddade världen.”
”Det är så sjukt stort”, säger Evelina.
”Ja”, säger Linnéa och undrar om hon någonsin kommer att förstå hur stort det är.
Evelina tar Linnéas hand mellan båda sina. Ser allvarligt på henne.
”Du kanske tycker att jag lägger mig i nu, men det skiter jag i. Ni har fått en ny chans och jag vet att du älskar henne.”
Linnéa stirrar på Evelina. Kan inte svara. Hon märker att Rickard försöker låtsas som om han inte har hört något.
”Jag måste till min mottagning nu”, säger Evelina och släpper hennes hand. ”Mamma och pappa har säkert redan strypt varandra.”
Rickard ler mot Linnéa i backspegeln.
”Vi hörs sen”, säger han. ”Då får ni berätta allt.”
”Ja”, säger Linnéa och går ut ur bilen med känslan av att alla har genomskådat henne, och att det är ganska skönt.
* * *
Känslan av hyperrealism kommer över Minoo igen där hon sitter i vardagsrumssoffan. Försommarljuset faller in genom fönstren. Hon ser på de välfyllda bokhyllorna med det inbyggda teveskåpet. Fåtöljen, där Vanessa sitter i sin mammas knä. Stolen där Linnéa sitter med ena benet uppdraget.
Mamma sitter bredvid Minoo, håller om henne som om hon aldrig tänker släppa taget. Hon har slutat gråta, men hon kan inte sluta stryka Minoo över håret, smeka hennes kind, pussa på henne.
För Minoo känns det bara som några veckor sedan hon och mamma pratade i telefon. Men för mamma har det gått åtta månader. Åtta månader av mardrömsfantasier och självanklagelser.
Minoo önskar att Anna-Karins förtrollning hade räckt längre. Att mamma och pappa hela tiden fått tro att Minoo hade det bra på herrgården, att det inte fanns några problem eller underligheter alls. Men när Anna-Karin, Vanessa och Linnéa försvann förstod de till slut att något var fel. Polisen kom och ville prata med Minoo, och när de sökte henne på herrgården stod den övergiven.
Mamma flyttade tillbaka till Engelsfors. Sedan dess har hon och pappa väntat. Varje dag har de väntat medan hoppet krympte.
Minoo ser mot köket där pappa vankar av och an över det mörka trägolvet. Han pratar med polisen. Säger att flickorna har kommit tillbaka välbehållna, att de inte har blivit utsatta för brott.
”Linnéa”, säger mamma. ”Vi har varit i kontakt med din pappa, bara så att du vet det.”
Linnéa flackar med blicken över soffbordet.
”Vi har pratat med varandra då och då sen ni försvann”, fortsätter mamma. ”Och jag ringde honom så fort Minoo hade ringt oss.”
”Tack”, säger Linnéa tyst.
”Och dina möbler och saker står i källaren här”, säger mamma försiktigt. ”Din lägenhet …”
”Tack”, viskar Linnéa igen.
Minoo ser på henne att hon är på väg att börja gråta. Och hon önskar att Linnéa också hade någon att hålla om just nu.
Fågelkvitter hörs utanför fönstret och Minoo tittar dit. Hon ser en blåmes skymta förbi. Tänk om Viktor fortfarande lever? Tänk om hon bara inbillade sig …
Nej. Hon klipper av tanken. Viktor är död. Hon vet det.
Fåglarna kvittrar obekymrat vidare. Vad händer med en familiaris när häxan dör? Kanske var det verkligen Viktors blåmes som hon såg nyss? Kanske söker den sig till bekanta platser, letar efter honom? Var är Sigrids mink nu? Stryker Walters lodjur omkring i skogarna runt Engelsfors? Har de blivit vanliga djur igen?
Och vad har hänt med Clara? Och Adriana? Felix? Nejla? Kommer Minoo ens att få veta?
Pappa avslutar samtalet ute i köket och telefonen börjar genast ringa igen.
”Vi har inga kommentarer”, säger han och stänger av den.
Journalisterna har ringt utan uppehåll och det är antagligen bara en tidsfråga innan de ringer på dörren.
”Jag hoppas att reportrarna inte kommer att leta upp Anna-Karin på Solbacken”, säger pappa när han kommer in i vardagsrummet igen.
”Hennes morfar är väldigt dålig”, säger mamma. ”Vi har hälsat på honom ett par gånger, men … jag vet inte om han ens förstod att Anna-Karin var borta. Han var så lugn.”
Vi måste gå till henne sen.
Minoo hör Linnéas tanke i sitt huvud. Hon tittar upp och möter hennes blick. Nickar.
Pappa sätter sig på Minoos andra sida i soffan och tar hennes hand.
”Minoo”, säger han och det hörs att han kämpar för att behärska sig. ”Det är ingen här som anklagar er. Men ni kommer tillbaka efter åtta månader och säger att ni har varit borta frivilligt …”
”Man nemifahmam”, säger mamma. ”Kunde ni inte ringt en enda gång och sagt att ni levde?”
Hon låter arg nu, och Minoo förstår henne.
”Är det nån som har gjort er illa, eller hotat er?” säger pappa.
”Ni vet väl att ni kan berätta allt för oss?” säger Jannike.
Minoo ser på Vanessa. Jannike anar inte vilket test hon kommer att utsättas för.
Nu gör vi det, tänker Linnéa.
Det suger till i Minoos mage när hon inser att stunden har kommit.
”Vi ska berätta”, säger hon.
Det blir tyst i rummet. Det enda som hörs är fågelsången och musiken från ett studentflak långt borta.
”Det är en väldigt lång historia”, säger Minoo.
”Det började för oss i ettan på gymnasiet”, säger Vanessa. ”Fast egentligen började det mycket tidigare än så.”
”Ni vet redan att det händer konstiga saker i Engelsfors”, säger Linnéa. ”Och det vi ska berätta kommer att låta ännu konstigare. Men i själva verket förklarar det allt.”
Mamma har släppt taget om Minoo. Hon, pappa och Jannike ser om möjligt ännu mer oroliga ut. Och Minoo inser att det bara finns ett sätt att få dem att förstå.
”Vi måste visa dom”, säger hon. ”Vanessa, kan du …?”
Vanessa nickar. Reser sig. Ser på sin mamma.
”Bli inte rädd nu”, säger hon. ”Det är inget farligt, jag lovar.”
Pappa och Jannike skriker till när Vanessa blir osynlig. Jannike lyfter fötterna från golvet.
Minoo sneglar nervöst på mamma, som håller händerna mot tinningarna som om hon försöker hindra sin hjärna från att explodera när alla naturvetenskapliga lagar bryts inför hennes läkarögon.
”Jag kan flyga också”, säger Vanessa med ett försiktigt leende.
”Vad … Vad är det här?” säger mamma och ser på Minoo.
Minoo möter hennes blick. Kan bara ge ett enda svar.
”Det är magi, mamma.”
* * *
Anna-Karin sitter på en stol vid morfars säng. Personalen har sagt att han har blivit mycket sämre de senaste månaderna. Han sover nästan hela tiden, och när han är vaken är han förvirrad. Men de säger att han inte lider av det, att han själv inte förstår hur dålig han är. Han har ingen ångest.
Morfar har sovit ända sedan hon kom hit. Och Anna-Karin är glad för det.
För hon har inte kunnat sluta gråta.
Hon gråter för att hon inte kunde vara med honom över jul och nyår och påsk. Han var alldeles ensam utan henne, utan mamma, utan mormor.
Hon gråter för att hon har förlorat så mycket tid med honom. För att hon inte kunde ta vara på tiden de har kvar.
Hon gråter över Nicolaus som offrade sig för dem. Nu känner hon att hon kan förlåta honom. Hon förstår ju varför han handlade som han gjorde.
Hon gråter för Matilda som var så ensam så länge. Utan henne hade världen hamnat i beskyddarnas händer och den enda belöning hon fick var döden.
Hon gråter över Rebecka och Elias.
Hon gråter över Ida.
Hon gråter över främlingen på Kanarieöarna.
Och till sist gråter hon över mamma.
Hon gråter över mamma som hon såg ut i Kärrgruvan. Och hon gråter över mamma som hon blev. Anna-Karin kan se henne tydligare nu. Hon kan se att mamma försökte. Och att hon själv visste att det inte räckte.
Anna-Karin gråter för att hon till slut insett att hon inte kan hata sig själv för att hon inte sörjer mamma mer än vad hon gör. Mamma var aldrig en mamma för henne. Att inse det är en lättnad, men det är också det sorgligaste av allt.
Anna-Karin vet inte hur länge hon suttit där när hon känner de andras energier på avstånd ute i korridoren. Hon vänder sig inte om när de kommer in i rummet.
Vi ville inte att du skulle vara ensam, tänker Linnéa.
”Stör vi?” säger Minoo.
”Nej”, säger Anna-Karin. ”Jag är glad att ni är här.”
Minoo ställer sig bakom henne och lägger en hand på hennes axel. Vanessa och Linnéa stannar vid sängens fotända.
”Lillgumman”, mumlar morfar.
Anna-Karin tar hans hand. Han låter torr i munnen.
”Jag är här, morfar”, säger hon och torkar hastigt tårarna med sin fria hand.
”Jag visste att du skulle komma”, mumlar han och öppnar ögonen. ”Jag visste det.”
Han ser frågande på de andra Utvalda.
”Det här är Minoo, Linnéa och Vanessa som jag har berättat om”, säger Anna-Karin.
Hon märker att han har svårt att fokusera blicken, men han nickar som om han kan se dem hur tydligt som helst.
”Jag hade klätt upp mig om jag vetat att jag skulle få finbesök”, säger han och ler svagt.
Sedan ser han på Anna-Karin igen.
”Vad trevligt att få träffa din andra familj.”
Anna-Karin kan bara nicka till svar. Hon börjar gråta igen. Försöker göra det tyst, så att han inte ska märka det.
”Spring i väg nu”, säger han. ”Det finns fler som vill träffa dig.”
”Jag vill inte gå när du precis har vaknat”, säger Anna-Karin.
”Jag lovar att inte försvinna”, säger han och blundar.
Anna-Karin reser sig motvilligt. Tar en näsduk från morfars nattduksbord och torkar sina ögon.
”Jag kommer tillbaka i morgon”, säger hon.
”Gör det, lapsikulta.”
Han somnar. De går tyst ut ur rummet, fortsätter mot hissarna.
Vi har berättat för Minoos föräldrar och Jannike nu, tänker Linnéa när de kommer ner till entréplanet.
Hur gick det? svarar Anna-Karin, och Linnéa ler svagt.
Det blev rätt kaotiskt.
De går mot entrédörrarna, och när de glider upp känner Anna-Karin en pust av rökelse.
Någon står där utanför. Någon som väntar på dem med händerna på höfterna.