Viktors gravsten är en platta av svart marmor med ett sirligt utmejslat mönster. Minoos och Felix skuggor faller över den.
VIKTOR EHRENSKIÖLD, FÖDD ANDERSSON
Hon känner en sorg så stark att hon undrar om det är hennes eller Felix.
Hon undrar om det spelar någon roll.
”Clara ville att det bara skulle stå Andersson”, säger Felix. ”Men jag tror inte att Viktor hade velat det. Det här var ju också en del av hans liv.”
”Jag tror att du har rätt”, säger Minoo.
Det är det första någon av dem säger sedan de kom hit. De har suttit tysta i gräset. Hört vinden som leker med lindarnas löv. Barnskrik från prästgården där en ny familj flyttat in. Berusade vrål från Olssons kulle.
”Om du hade haft kvar din kraft skulle jag kanske låtit dig använda den på mig”, säger Felix.
”Vill du bli av med dina minnen av honom?” säger hon.
”Nej, tvärtom. Jag skulle vilja visa dig vem Viktor var för mig.”
Han rör försiktigt vid gravstenen.
”Vi var nog dom enda som verkligen kände honom”, fortsätter Felix. ”Du, jag och Clara.”
Han sneglar på henne.
”Jag var svartsjuk på dig. Du hade alla dom där otroliga krafterna. Men det var inte bara det. Jag var helt säker på att det var nåt mellan dig och Viktor.”
Det förklarar blickarna Felix gav mig i början, tänker Minoo.
”När jag kom hit hade jag inte sett honom på över ett år”, fortsätter han. ”Och jag hoppades … skit samma vad jag hoppades. Så fort jag träffade honom visste jag att han hade blivit kär i nån. Och sen såg jag er tillsammans och det verkade vara nåt speciellt mellan er. Han tog din hand första dan du kom till herrgården, när vi såg solen försvinna.”
”Det var aldrig nåt mellan oss”, säger hon.
”Jag vet”, säger Felix. ”Du var inte direkt Viktors typ.”
Han säger det på ett sätt som får henne att känna sig vagt förolämpad, men han verkar inte mena något illa.
”Inte för att jag heller var det”, säger han och ser på henne, försöker sig på ett leende. ”Han gillade mig. Men han älskade mig aldrig.”
Och Minoo känner en våg av smärta som definitivt kommer från honom. Sorg. Obesvarad kärlek till någon som är borta för alltid.
”Var det nåt mellan er?” säger Minoo.
”Vet du hur många gånger Sigrid försökte få reda på det?”
Minoo känner hur hon blir varm om öronen. Vill inte vara som Sigrid.
”Förlåt”, säger hon.
”Det är lugnt”, säger Felix. ”Ja, det var nåt. Några gånger. Men sen avslutade han det. Han tyckte inte att det var rätt mot mig eftersom jag hade känslor för honom. Jag kunde ju inte precis dölja dom. Fan, vad jag hatade att han var så jävla ädel.”
En ny våg av sorg väller in i henne.
”Jag fattar bara inte hur han kan vara borta”, säger Felix.
Hans ansikte förvrids av gråt. Han tittar bort. Sitter så ett tag. Sedan tar han ett djupt andetag. Verkar samla sig. Sorgen dör ut i henne.
”Förlåt”, säger han. ”Det verkar inte som om jag nånsin kommer att lära mig att kontrollera det. Men jag försöker lära mig att acceptera det i alla fall.”
Minoo hoppas att det kommer att göra det lättare för honom.
”Det är i alla fall nåt slags tröst att Walter också är död”, säger Felix. ”Nåt slags rättvisa.”
Minoo tror inte att det var rättvisa. Men hon vill inte ta den diskussionen med Felix just nu.
”Du fattar inte hur mycket jag dyrkade Walter”, säger Felix. ”På skolan var jag den eviga besvikelsen. Alla tester visade att jag hade stor talang, men jag lyckades aldrig prestera. Och sen kom ordföranden och frågade mig om jag ville rädda världen med honom.”
Han stryker bort tårarna från sitt ansikte.
”Han kunde vara schyst ibland. När ingen annan såg. Det fick mig att känna mig ännu mer värdelös när han gjorde ner mig inför alla andra. Det värsta var att jag såg upp till honom så mycket. Walter var allt jag drömde om att vara. Men nu vet jag att han var ett monster.”
”Det var han”, säger hon.
Felix reser sig och Minoo ställer sig bredvid honom. Borta på Olssons kulle börjar någon spela musik. Tunga basgångar som ekar över stan. Hon känner inte igen låten.
”Jag försöker få Clara att komma till graven”, säger Felix. ”Men hon vägrar. Jag hoppas att hon kan gå vidare nån gång.”
Minoo hoppas också, men hon vet inte vad hon tror.
”Har du gått vidare?” säger hon.
”Man går väl aldrig riktigt vidare”, säger Felix. ”Men jag har träffat nån … Du kanske såg honom hos Adriana? Sanke heter han.”
Minoo minns namnet. Nejlas killes storebror. Hon gissar att det var den äldre killen med lila hår.
”Och det är skönt att ha ett mål nu”, fortsätter Felix. ”Jag tror verkligen att vi kan åstadkomma nåt med Adriana. Och vi behöver nån som är lika stark som du.”
”Jag?” säger Minoo. ”Jag har ju inte ens några krafter.”
”Du blev erbjuden all makt i hela världen”, säger Felix. ”Och du tackade nej. Jag hade aldrig gjort det.”
Han ser på Minoo med sina mörka ögon.
”Jag tror inte att du fattar hur stark du är, Minoo. Men det är nog dags att du gör det. För världen kommer att behöva dig.”