Ida faller genom ljuset. Faller i vad som känns som en evighet.
Och plötsligt står hon på en höjd med utsikt över ett blekblått hav. Solen är som ett vitglödgat klot, färgar horisonten röd. Långt nedanför klippan kan Ida se helt perfekta stränder, alldeles folktomma. Det skulle kunna vara det ideala semestermålet. Om det inte vore för gödsellukten.
Hon vänder sig om. Landskapet är kuperat och det korta, stubbiga gräset är svett av solen. Längre upp i sluttningen där Ida står ser hon något som skulle kunna vara en vinodling, och bortom den sticker ett torn upp. Några getter betar en bit bort.
”Vafan är det här nu då?” säger hon.
Hon ser en figur komma skyndande nerför sluttningen. Det är en kille i hennes egen ålder. Han har svart, lockigt hår och stora, mörka ögon. Ida skulle ha kallat honom snygg om det inte vore för kläderna. Han har en röd mantel svept omkring sig och under den en mörkgrön tunika som räcker honom till knäna. Dessutom har han lädersandaler, vilket borde vara förbjudet på killar. Över axeln bär han en säck.
”Snälla”, säger Ida när killen kommer närmare. ”Säg att det här är nåt jävla lajv.”
Han reagerar inte.
”Alkides!” ropar en mansröst.
Två män dyker upp vid sluttningens krön. Killen kastar en blick över axeln. Ökar takten.
”Alkides!” ropar samma man igen. ”Stanna!”
De pratar ett helt annat språk än människorna i salen. Men Ida förstår det här också.
”Alkides!”
Mannen låter riktigt arg nu. Alkides stannar. Väntar sammanbitet in sina förföljare.
De ser ut att vara i femtioårsåldern. Mannen som ropade har tjockt, korpsvart hår och ett stort skägg. Han är klädd i mörkblå mantel och tunika. Han är bredaxlad och hans händer är så stora att det ser ut som om han enkelt skulle kunna krossa ett huvud med dem.
Den andra mannen har grått hår och grått skägg och är klädd i ett vitt skynke. Han har en liten glasplatta i en läderrem runt halsen, och i ena handen håller han en cylinder av läder. Han ser ut som om han är hämtad från en skolboksillustration av gamla grekiska filosofer.
Det slår Ida att han faktiskt kan vara en gammal grekisk filosof.
Tid och rum är annorlunda för dig nu.
Matilda överdrev inte direkt.
Det är så jävla orättvist att det är jag som råkar ut för det här också, tänker Ida.
Den bredaxlade går fram till Alkides, sliter åt sig säcken och tömmer ut innehållet på marken. Bröd. En silverskål med de sex elementtecknen inristade i botten. En dolk med svart skaft. En läderpåse med något i.
”Vart tror du att du är på väg?” säger den bredaxlade och ser hotfullt på Alkides.
”Hem.”
Den bredaxlade fnyser och Alkides blick mörknar.
”Jag menar allvar, Kimon”, säger han.
”Käre gosse”, säger den gråhårige och hasar närmare. ”Du skulle inte hinna gå i land förrän hans män fick tag på dig.”
Getterna bräker och börjar sakta röra sig uppför sluttningen. De känner förmodligen av den dåliga stämningen.
”Jag vill att de ska få tag på mig”, säger Alkides. ”Jag vill att de ska föra mig till honom. Så att jag kan döda honom.”
Kimon fnyser igen.
”Döda honom? Han är en av Atens mäktigaste män och demonernas välsignade …”
”… och jag är Den utvalde!” avbryter Alkides. ”Ni ska visa mig respekt!”
Raseriet i Kimons blick gör Ida rädd. Ändå är hon inte beredd när han höjer sin jättelika hand och ger Alkides en örfil som slår honom till marken.
”Käre gosse”, säger den gråhårige. ”Jag förstår att det är svårt för dig. Men som medlemmar av Rådet är det vår plikt att skydda dig. Även mot dig själv.”
”Ni vill att jag ska gömma mig som en liten flicka”, säger Alkides sluddrigt och torkar bort blod från mungipan med manteln.
”Bara tills det är dags för dig att stänga portalen”, säger den gråhårige. ”Då åker vi tillbaka till Aten. Om du då måste möta den välsignade i strid, må så vara. Men inte nu. Det är för tidigt.”
”Ni kan inte hindra mig!” säger Alkides och reser sig. ”Jag kommer inte att ge upp, så det är lika bra att ni låter mig fara nu!”
”Förbannade barnunge!” säger Kimon.
”Vänta lite”, avbryter den gråhårige och tittar eftertänksamt på Alkides. ”Jag ser att du menar allvar. Nåväl. Låt mig åtminstone rådfråga beskyddarna.”
Han öppnar lädercylindern och drar fram en rulle som påminner om den Ida såg i salen. Han rullar upp den, för glassmycket till ögat. Det måste vara en enklare version av mönsterfinnare.
”Jag förstår”, säger han.
Han släpper linsen och stoppar tillbaka rullen i cylindern. Ida kan inte tyda hans min.
”Vad sa de?” säger Alkides och trycker manteln mot sin blödande läpp.
”De sa att du är redo att ge dig av”, säger den gråhårige och utbyter en blick med Kimon.
Alkides ser triumferande på dem.
”Det var det jag visste”, säger han. ”Farväl. Jag återvänder som en segrare.”
Kimon böjer sig ner och plockar upp dolken från marken. Ida förstår först inte vad som händer när han glider upp bakom Alkides, lägger ena armen om hans hals och stöter dolken i hans hjärta.
Ida skriker till. Men hon kan inte sluta titta.
Kimon håller fast i dolken, trycker Alkides kropp mot sig tills han slutar sprattla. Den röda färgen djupnar på Alkides mantel där blodet väller fram. Kimon drar ut dolken och släpper honom. Han segnar ner på knä, faller med ansiktet före i det torra gräset. Blir stilla.
”Vad gör ni?” säger Ida chockat. ”Han var ju Den utvalda!”
Kimon ser bedrövat på Alkides kropp. Blodet droppar från dolken som ser så liten ut i hans hand.
”Det var beklagansvärt men nödvändigt”, säger den gråhårige. ”När vår unge Alkides beslöt att återvända redan nu till Aten förändrades allt. Beskyddarna såg bara möjliga framtider där demonernas välsignade lyckades dräpa honom och ta hans krafter.” Han suckar djupt. ”Det är över för den här gången. Den här magiska eran kommer att ebba ut. När nästa kommer, kommer en ny Utvald. En mer intelligent sådan, hoppas jag.”
”Han hade mod”, säger Kimon.
Dimman sveper in. Ida kan inte längre se männen, men hör hur den gråhårige svarar.
”Mod utan vett har aldrig hjälpt någon”, säger han. ”Klandra inte dig själv. Du gjorde det du var tvungen att göra. Nyckeln hamnade inte i fel händer. Vi kan visserligen inte stänga portalen nu, men ingen välsignad kan heller öppna den.”
Han tystnar. Allt blir tyst.
”Fan också”, viskar Ida och snurrar runt, men det grå har slutit sig omkring henne. ”Fan, fan, fan.”
Hon börjar gå med snabba steg, ser sig om över axeln, försöker känna efter om det finns något där.
Var är Matilda egentligen? Fick det osynliga tag på henne?
Ida börjar springa, söker med blicken i dimman, väntar sig att något ska kasta sig emot henne när som helst. Hon släpper fram sin magi. Ser blixtarna spraka kring fingertopparna. Inser att de lyser upp dimman runt omkring henne.
Hon svär till och släcker dem snabbt. Vill inte göra sig själv till en neonskylt för det som jagar henne. Men nu vet hon åtminstone att hon kan försvara sig om det dyker upp igen.
Hon ser sig omkring i gränslandet. Är det här Matilda har varit sedan hon dog? I hundratals år? Inte konstigt att hon har blivit konstig.
Plötsligt dyker ett gult ljussken upp mitt framför Ida. Hon stannar tvärt. Tvekar ett ögonblick. Men vad som helst är bättre än att stanna här. Och Matilda sa ju att hon skulle leta efter ljusen.
Ida tar ett steg framåt.
Den här gången faller hon inte.
Hon bara står.
I ett vardagsrum.
Minoos vardagsrum.
Jag är tillbaka, tänker Ida lättat. Jag är tillbaka.