Vanessa sitter på golvet i vardagsrummet, ser på gosepingvinen som ligger mellan henne och Melvin. Den har blivit av med ett öga sedan hon såg den sist.
Hon sträcker fram ett finger och kittlar pingvinen på magen.
”Kommer inte han heller ihåg mig?” säger hon och kämpar för att hålla rösten stadig.
”Nej, han gör faktiskt inte det”, säger Melvin.
Vanessa kan fortfarande inte smälta hur rent han pratar, hur mycket större han har blivit. Hon har försökt känna av någon magisk energi från honom men inte lyckats.
Mamma gråter i den nya soffan bakom Vanessa. Och hon undrar hur många gånger Melvin behövt se mamma gråta under de långa månaderna som hon varit borta.
”Kommer Pingu inte ens ihåg när vi brukade sjunga aj aj aj aj buff?” säger Vanessa.
Melvin ser forskande på henne innan han kniper ihop munnen och skakar på huvudet.
Vanessa gav pingvinen till honom när han fyllde två år. Melvin behandlade henne som en främling då också. Hon hade varit hemifrån länge. Bott med Wille och hans mamma. När hon flyttade hem igen lovade hon sig själv att aldrig göra sin bror så illa igen. Och nu har hon varit hemifrån ännu längre.
”Mamma, varför gråter du?” säger Melvin.
”Jag gråter för att jag är glad”, säger mamma. ”Jag är glad för att Nessa är tillbaka.”
Melvin svarar inte, men han drar pingvinen närmare sig.
”Varför är hon här?” säger han och pekar på Linnéa som sitter i köket och pratar med sin pappa i telefon.
Vanessa önskar att det fanns ett enkelt svar på den frågan.
”Hon är min kompis”, säger hon.
Linnéa avslutar samtalet, lägger ifrån sig telefonen och ser ut genom fönstret.
”Mamma”, säger Melvin. ”Jag vill titta klart på Den lilla sjöjungfrun nu.”
”Visst ska du få det”, säger mamma. ”Vågar du titta på den själv om vi sitter ute i köket?”
”Om ni inte pratar för högt”, säger Melvin. ”Ni stör då.”
Vanessa värker av längtan efter att ta upp honom i famnen, men hon reser sig från golvet när mamma sätter på filmen åt honom. Melvin kryper upp i soffan med pingvinen intill sig. Ser genast helt uppslukad ut.
Vanessa går ut i köket. Sätter sig bredvid Linnéa vid bordet. De ser på varandra medan den lilla sjöjungfruns undervattensvänner börjar sjunga nere på havsbotten.
”Ge honom lite tid bara”, säger mamma och sätter sig på Vanessas andra sida. ”Och försvinn inte igen.”
Hon ler men tårarna fortsätter att droppa.
”Förlåt”, säger hon och torkar sina ögon. ”Jag har egentligen slutat gråta. Det är mer som om jag läcker nu.”
Vanessa låter blicken glida över köket. Tapeterna är nya, mamma passade på när hon ändå var tvungen att tapetsera om i vardagsrummet. Det sitter extra många bilder av Vanessa på kylskåpet. Och Frasses skålar är borta. Det kändes så tomt när hon öppnade ytterdörren och han inte kom och hälsade. Den snälla, korkade schäfern som de räddade från ett hundhem. Han försökte försvara mamma. Vanessa kommer aldrig att glömma lukten av bränt kött.
”Hur var det med Björn?” säger mamma.
”Han blev glad för att jag ringde”, säger Linnéa, och Vanessa ser att det är en ansträngning för henne att inte dra sig undan.
Han var nykter i dag i alla fall, tänker Linnéa och ser på henne. Alltid nåt.
”Det är så himla svårt att begripa allt ni har berättat”, säger mamma och skakar på huvudet. ”Jag vet att du tycker att jag kan vara lite väl flummig ibland, Nessa, men det här har till och med jag svårt att smälta.”
”Jag förstår det”, säger Vanessa.
”Det var rätt svårt att smälta för oss också i början, fast vi var mitt uppe i det”, säger Linnéa.
”Jag trodde att jag inbillade mig en massa saker när Olivia var här”, säger mamma. ”Men jag gjorde väl inte det.”
”Nej”, säger Vanessa.
Mamma nickar. Hon kikar ut i vardagsrummet för att förvissa sig om att Melvin inte hör dem.
Havet är djupt. Nere på botten, här är det toppen, titta och njut.
”Vad ska vi göra med honom?” säger mamma.
”Är du säker på att du inte har märkt nåt?” säger Vanessa. ”Om du verkligen tänker efter?”
”Nej”, säger mamma. ”Nej, bara att han har börjat gå i sömnen. Men det gjorde ju du också när du var liten …”
Mammas telefon börjar ringa, och Vanessa är tacksam för distraktionen. Annars är det här mamma brukar berätta om hur Vanessa satte sig ner och kissade på hallmattan när hon var liten.
Mamma lyssnar bara ett ögonblick i telefonen innan hon trycker bort samtalet.
”En till journalist”, säger hon. ”Vad ska ni säga till dom?”
”Ingenting just nu”, säger Vanessa. ”Men nåt måste vi säga. Nån gång.”
”Det där Rådet som ni pratade om”, säger mamma. ”Dom kommer inte att gilla att ni berättar.”
”Nej”, säger Linnéa. ”Men dom gillar oss ändå inte.”
Mamma skakar på huvudet igen.
”Hur klarade ni allt det här fruktansvärda ni har varit med om?”
Hon ser på Vanessa. Melvin skrattar ute i vardagsrummet.
”Jag vet inte”, säger Vanessa. ”Vi var helt enkelt tvungna.”
Hon tittar på klockan. De ska träffa de andra i folkparken. Och Linnéa föreslog att de skulle promenera dit. Vanessa känner sig förväntansfull. Och nervös.
”Vi måste gå nu”, säger hon.
Mamma ser på henne. Rör lätt vid ärret på hennes ögonbryn.
”Jag kommer tillbaka”, säger Vanessa, reser sig och ger henne en kram. ”Jag lovar. Jag ska ta världens längsta dusch, och jag ska sova i en vecka minst.”
Hon pussar mamma på huvudet och går mot vardagsrummet.
”Hejdå, Melvin”, ropar hon.
Hon stelnar till i dörröppningen.
Melvin står framför soffan och dansar till den glättiga musiken. Och i soffan skuttar pingvinen upp och ner som om den dansar med honom. Vingarna studsar i otakt mot den bulliga pingvinkroppen.
* * *
Minoo sitter på sin säng och håller Mönstrens bok i sina händer.
Den är tom nu. Blanka sidor efter blanka sidor. Beskyddarna kommer aldrig mer att tala med någon genom den.
De kommer aldrig mer att tala med henne.
En del av Minoo känner sig ensam.
Hon hade vant sig vid att ha dem där, strax bortom det medvetna. Det var en trygghet. Hon kommer att sakna den tryggheten, precis som hon kommer att sakna känslan av makt. Av att vara stark. Men kanske har hon en annan sorts styrka? Den som Felix talade om.
Dörren till hennes rum öppnas och mamma tittar in. Hon säger ingenting. Hon bara ler. Det räcker just nu. Minoo vet att de har massor kvar att prata om. Men det får vänta.
Dörrklockan ringer och Minoo undrar om det är en journalist igen. Men sedan öppnas ytterdörren och hon hör Gustafs röst. Hon reser sig. Springande steg hörs i trappan och bara ett par sekunder senare kommer han in.
Minoo hinner knappt se på honom innan han håller om henne.
Hon vet inte hur länge de står kvar.
Hon hör Gustafs hjärta slå, först snabbt och sedan lugnare. Hon tittar upp och ser på honom. Möter hans blick.
Hon har berättat nästan allt som hänt på telefon. Och hon har sagt att hon älskar honom, och han har sagt att han älskar henne och att han har saknat henne. Han har sagt det om och om igen.
Nu böjer han sig ner och kysser henne. Och hon inser hur rädd hon varit att något skulle ha förändrats medan hon var borta. Att han skulle ha tröttnat på att vänta. Eller att något hos henne skulle ha förstörts av beskyddarna. Men allt känns som det ska.
De sätter sig på sängen och han lägger armen om henne.
Hon har berättat nästan allt. Nästan.
”Jag vet att du undrar om Rebecka”, säger hon.
Han nickar tyst.
”Hon är inte kvar i gränslandet längre”, säger Minoo. ”Hon har gått vidare. Men jag hann prata med henne innan …”
Hon snyftar till. Men hon måste vara stark nu. För Gustafs skull.
”Hon vet att det inte var du som dödade henne. Och jag berättade om oss. Och jag skulle hälsa … Att hon älskar dig. Och att hon vill att du ska vara lycklig.”
Gustaf börjar gråta. Minoo håller om honom, gråter med honom.
* * *
Det är en perfekt försommarkväll och himlen är hög och klar. Solen är fortfarande varm mot Linnéas ansikte. Hon lämnade sin fuskpäls hemma hos Vanessa och har bara på sig en T-shirt och jeans. Vanessa har bytt om till ett par korta shorts och linne. Hon har nog aldrig haft så här bleka ben i juni.
De går genom Engelsfors öde industriområden.
Linnéa sneglar på den deppiga gamla föreningslokalen där niorna hade sin vårbal. Hon hängde med Elias och Olivia utanför, kollade på folk. Hon måste ha sett Vanessa den kvällen. Linnéa vill inte ens tänka på vad hon kan ha sagt om henne då. Hon var så dömande på den tiden. Antog att precis alla var idioter. Det krävdes tankeläsning och apokalypshot för att få henne att inse att folk är lite mer komplicerade än så.
”Jag har alltid velat sticka från Engelsfors så fort jag kan”, säger Vanessa plötsligt. ”Men nu känns det faktiskt helt okej att stanna ett tag. Och jag kanske kan få följa med när Adriana åker runt och letar häxor.”
Hon ler och Linnéa ler tillbaka.
Elias hade rätt, tänker Linnéa. Jag måste finnas där för Vanessa, och låta henne finnas där för mig. Ida hade rätt. Jag måste skärpa mig och fixa det här. Matilda hade rätt. Vi har en fri vilja. Vi är inga spelpjäser.
”Kommer du ihåg när du sa att du ville förstå hur det är att må som jag gör?” säger Linnéa. ”Innan vi … Innan jag gjorde slut.”
”Ja”, säger Vanessa.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det”, säger Linnéa. ”Men det är lite så här. Jag är liksom … felkopplad. Alla sladdar går kors och tvärs och ibland vet jag inte ens varför jag reagerar som jag gör.”
Hon pratar snabbt utan att våga se på Vanessa.
”Jag tror jag fattar”, säger Vanessa.
De är vid det gamla bruket nu. Går längs de igenvuxna järnvägsspåren och passerar en kvarlämnad godsvagn.
”Förut tänkte jag att jag bara var sån”, säger Linnéa. ”Att det inte gick att göra nåt åt. Och vissa saker kanske inte går att göra nåt åt. Men jag tror att jag kan förstå dom bättre. Förstå mig bättre.”
Hon balanserar med kängorna på järnvägsspårens blanknötta metall. Vanessa är tyst. Och paranoian börjar rusa i Linnéa. Hon kanske inte alls räddar något genom att säga det här, hon kanske bara förstör ännu mer.
”Du vet när Mona sa att folk faktiskt kan förändras?” säger hon. ”Först trodde jag inte alls på henne. Sen trodde jag att hon menade min pappa. Och sen trodde jag att hon menade dig. Men nu tror jag att hon kanske menade mig.”
”Tror du att hon hade rätt?” säger Vanessa.
”Jag vet att jag vill förändras”, säger Linnéa. ”Och ja. Jag tror att jag kan det. Det kommer inte att bli så lätt. Och jag säger inte det här för att få dig tillbaka, eller så. Jag menar, jag vill … Jag vill förändras för min egen skull. Så att jag orkar med att vara jag.”
Hon stannar. Sneglar på Vanessa. Och Vanessa ser rakt på henne med sina bruna ögon. Vad ser de där ögonen egentligen när de tittar på henne?
”Men jag vill förändras för din skull också”, fortsätter Linnéa. ”Och jag vet att jag inte har rätt att be dig om nåt. Jag vill bara att du ska veta att om du nånsin … om du nånsin skulle vilja …”
Hon tar ett djupt andetag. En kör av inre röster skriker åt henne att det kommer att gå åt helvete. Hon ber dem att dra åt helvete.
”Om du nånsin skulle vilja ha mig tillbaka så finns jag här”, säger Linnéa. ”Och jag kommer inte att vara så jävla feg den här gången. Men om du inte vill … och jag skulle verkligen förstå det … så är jag ändå glad att du finns i mitt liv.”
Hon tvingar sig att våga se på Vanessa. Deras blickar möts.
Och hon inser att Vanessa fattar. Hon har fattat precis hela tiden.
* * *
Det finns inga ord för det Vanessa känner. Så hon tar Linnéas hand. Låter känslorna strömma in i henne. Låter henne få veta.
Och hon känner att Linnéa tar emot hennes kärlek.
Vanessa tar ett steg närmare. Lägger armarna om henne, låter sina läppar snudda vid hennes. Små stjärnor tänds i hela Vanessas kropp. Hela galaxer. Och hon känner dem tändas i Linnéa också.
De kysser varandra.
Vanessa sveper in dem i osynligheten. Luftmagin fladdrar över hennes hud. Hon känner hur den smeker Linnéas hud också. Och de lyfter några centimeter från marken.
”Jag har aldrig gjort det här med nån annan förut”, säger Vanessa. ”Vågar du?”
”Jag vågar”, säger Linnéa.
De lyfter tillsammans. Osynliga för världen. Knappt en del av den längre. Linnéa håller fast om Vanessas midja. Vanessa känner hennes rädsla, hennes fascination. Men framför allt känner hon att Linnéa litar på henne.
* * *
Anna-Karin sitter på trapporna som leder upp till dansbanan. Bredvid henne ligger några tomma folkölsburkar. Engelsforsborna minns Kärrgruvan igen.
Gustafs bil stannar utanför entrén. Han och Minoo kliver ur och kommer in på området hand i hand.
Räven stryker sig mot Anna-Karins ben när hon reser sig. Han har inte velat lämna hennes sida sedan hon mötte honom i skogen.
Hon går fram till platsen som hon har markerat genom att sparka undan gruset och blotta marken under det. Minoo och Gustaf kommer fram. Stannar och ser på den bara fläcken vid deras fötter.
”Är det där hon är?” säger Gustaf.
Anna-Karin nickar. Det var så lätt att hitta henne. Hon frågade jorden och den svarade.
”Det var precis här vi samlades den blodröda månens natt”, säger Minoo.
Anna-Karin nickar igen.
”Vi hade aldrig haft en chans utan henne.”
”Inte utan dig heller”, säger Minoo. ”Det var du som tog min hand i gränslandet. Du sa åt mig vad jag skulle göra. Om du inte hade gjort det …”
”Vi gjorde det tillsammans”, säger Anna-Karin.
”Ja”, säger Minoo. ”Men det är inte bara det. Det är så mycket jag inte hade klarat utan dig.”
”Detsamma”, mumlar Anna-Karin.
Hon vet inte vad mer hon ska säga. Men så möter hon Minoos blick och vet att det räcker.
Plötsligt känner hon Vanessas och Linnéas energier närma sig. Men de kommer från fel håll. De kommer … uppifrån.
Vanessa och Linnéa blir synliga i samma stund som de slår i marken så att gruset sprutar och dammet yr omkring dem. Deras hår är trassliga av vinden.
”Förlåt”, säger Vanessa och skrattar. ”Jag måste bli bättre på att landa.”
”Ja, tack”, säger Linnéa och ger henne en kyss.
Anna-Karin känner en värme sprida sig i bröstet. Åtminstone en sak i världen är som den ska.
”Jaha, då är vi här igen”, säger Linnéa.
”Ja”, säger Minoo.
Gustaf lägger armen om henne och hon lutar sig mot hans axel.
De står tysta en stund. Det är så vackert här. Anna-Karin är glad att Engelsforsborna har börjat hitta hit igen.
Ännu en bil närmar sig borta på vägen. Anna-Karin ser mot Kärrgruvans entré där den mörkblå Mercedesen stannar.
Rickard och Evelina kommer först in på området. Och bakom dem går Mona, Felix och Adriana. Adriana bär en urna i famnen. Mona tuggar tuggummi så att det ser ut som om hennes käkar ska gå ur led. De kommer fram till dem och stannar.
Anna-Karin sätter sig på huk och lägger handen på den blottade marken. Hon släpper fram sin kraft, känner hur den flödar genom jorden. Hon kan forma den som hon vill. Den lyder henne. Ett runt hål med hårt packade väggar bildas.
Hon ser ingenting i botten av hålet. Men hon vet att det var här Matilda begravdes av Nicolaus. Det är här han också ska få vila.
Adriana räcker fram urnan av sten till Anna-Karin. Den är kall mot hennes händer. Hon önskar att hon kunde säga något högtidligt. Något vackert.
”Det var förbaskat synd”, säger Mona. ”Det var väl hög tid för honom att dra vidare, men han var en stilig karl. Trots sin ålder.”
”Är det säkert att du inte vet nånting om var dom hamnar?” säger Anna-Karin. ”Dom som är döda på riktigt, alltså?”
Mona slutar tugga. Hennes drag mjuknar något.
”Nej, raring”, säger hon. ”Jag tror inte det är meningen att vi ska veta.”
Anna-Karin nickar. Kanske är det en så bra plats att folk inte skulle tycka att det var värt att fortsätta leva om de visste. Hon hoppas att det är så.
Hon lyfter av locket på urnan och häller försiktigt ner askan i hålet. Låter jorden sluta sig igen.
Sedan ställer hon ifrån sig urnan och reser sig.
Hon ser på Minoo, Vanessa och Linnéa.
Och hon tänker på hur rätt morfar har. Hon har en familj. De har varit med om så mycket tillsammans. Bandet mellan De utvalda är starkare än något blodsband. Men det är inte bara det som håller dem samman.
Det är de själva.
Och det är inte bara De utvalda längre, tänker Anna-Karin.
Hon ser på Adriana. Evelina. Rickard. Felix. Mona. De kommer att bli ännu fler. Och det som de har framför sig kommer att vara svårare än något Anna-Karin kan föreställa sig.
Hon är rädd. Men hon är redo. Och hon är inte ensam.
”Vad ska vi göra nu?” säger Minoo.