Ida ser på Minoo som sitter uppkrupen i soffan med pannan vilande mot knäna. Linnéa sitter bredvid och sneglar oroligt på henne, biter på en knallrosa nagel.
”Hallå!” säger Ida.
Men de hör henne inte. Självklart hör de henne inte.
”Hur är det?” säger Linnéa.
Minoo mumlar något ner i sina knän.
”Vad sa du?” säger Linnéa.
Minoo tittar upp och ändrar ställning. Hennes svarta, lockiga hår är helt livlöst. Hon är blek och rödgråten och har inte direkt fått bättre hy sedan Ida såg henne sist.
”Jag sa bara att jag inte vet”, säger Minoo och fuktar läpparna som är i desperat behov av ett cerat. ”Det är liksom alldeles för …”
Hon tystnar.
”Mycket?” säger Linnéa.
Minoo nickar.
”Han lyckades nästan döda mig. Igen.”
”Vem?” säger Ida. ”Vem är det ni pratar om? Vad är det nu för jobbigt som har hänt?”
Steg hörs i trappan och Vanessa kommer in i rummet. Hon håller sin mobil i handen. Hon har också gråtit.
”Hon sover nu”, säger hon. ”Jag sa att hon skulle ropa eller messa om det är nåt.”
”Är det Anna-Karin du pratar om?” säger Ida. ”Vad är det som har hänt egentligen?”
Vanessa sätter sig i en fåtölj och lägger mobilen på soffbordet. Alla tre sitter tysta en lång stund.
Ida går fram till Vanessa. Hon vet vad som ska hända redan innan hon försöker röra vid hennes axel. Handen glider rakt igenom både Vanessa och fåtöljen.
Inte helt död inte helt död inte helt död.
”Har du berättat för din pappa om Anna-Karin?” säger Vanessa.
”Han ville komma hem, men jag sa att det var bättre om vi var ensamma med henne just nu”, säger Minoo. ”Och han har ju fullt upp med att skriva om branden.” Hon fuktar läpparna igen. ”Han hade just fått höra om kroppen som polisen hittat på sjukhuset.”
”Så han är verkligen död”, säger Vanessa och låter lättad.
Vem det än är som har dött så var det inte Vanessas idol.
”Polisen tror att han vaknat ur koman, lyckats gå upp och fått en hjärtattack av ansträngningen”, säger Minoo.
Det är Max de pratar om.
”Han sa att inget är som vi tror”, säger Minoo.
”Sa Max det?” säger Linnéa.
Minoo nickar. En kyla sprider sig i Ida.
”Han och demonerna försökte nog bara psyka dig”, säger Vanessa. ”Det betydde säkert inget.”
Men det betydde något. Ida är säker på det. Hon är säker på det, för hon vet redan så mycket som de andra inte känner till, sådant som beskyddarna inte har berättat för dem. Som att de Utvalda är en nyckel, och att Nyckeln inte är hel.
Ida måste berätta det för dem.
En elstöt skulle kanske göra dem uppmärksamma. Hon försöker koppla på sin magi. Men ingenting händer. Hon är lika omagisk som när de hade bytt kroppar. Omagisk och hur frustrerad som helst.
”Hallå!” skriker hon.
”Vad var det som hände med honom egentligen?” säger Vanessa. ”Varför dog han?”
”Ni måste höra mig!” ropar Ida. ”Koncentrera er lite, för fan!”
Hon försöker sparka till bordet. Men hennes fot glider bara igenom och hon håller på att tappa balansen.
”Jag vet inte exakt”, säger Minoo. ”Men det var som om demonerna hade pumpat in för mycket magi i honom. Hans kropp klarade inte av det.”
Ida börjar gå av och an över golvet. Varför kan hon känna det under fötterna när hon inte kan ta i något?
”Vafan är det här?” skriker hon.
”Vad säger beskyddarna?” frågar Linnéa.
”Mönstrens bok vägrar prata med mig”, säger Minoo.
I nästa stund ser Ida gråheten välla fram i ögonvrån.
”Nej!” säger hon, men vardagsrummet är redan borta.
Ida skulle vilja skrika rakt ut, men hon vågar inte.
Hon börjar springa. Och den här gången dröjer det inte länge förrän hon får syn på ett blåaktigt ljus längre bort.
Ett kontor med lysrörslampor i taket.
Minoo och Anna-Karin sitter i en soffa och bredvid dem sitter Minoos pappa på en stol. En tjej med kortklippt, blonderat hår och en liten glittrande sten i ena näsvingen bläddrar i några papper bakom ett skrivbord. Minoo och hennes pappa ser spänt på henne. Anna-Karin stirrar på sina händer.
”Hallå?” säger Ida, fast hon vet att det är meningslöst.
”Jag förstår att du är i en väldigt svår situation just nu”, säger kvinnan vänligt.
I ett underbart ögonblick tror Ida att det är henne hon pratar med.
”Du har aldrig haft nån kontakt med din pappa”, säger kvinnan och tittar upp på Anna-Karin. ”Har jag förstått det rätt?”
”Jag vet inte ens om han lever”, säger Anna-Karin knappt hörbart.
”Jag förstår”, säger den blonda kvinnan. ”Din morfar, han bor på ett äldreboende. Eller hur?”
Anna-Karin nickar.
”Och din mamma hade inga syskon. Finns det nån annan släkting som du har kontakt med?”
”Nej.”
En iskall hand kramar åt Idas hjärta. Nu förstår hon. Anna-Karins mamma måste ha dött. Det måste ha varit därför hon inte var med när de andra pratade om Max.
”Du har inte fyllt arton än”, säger kvinnan som säkert är något slags socialarbetare. ”Så vi måste göra en utredning av familjen Falk Karimi innan vi kan godkänna att du bor hos dom.”
”Är det verkligen nödvändigt?” säger Minoos pappa. ”Det är bra att ni är noggranna förstås, men det är ju bara ett par månader tills hon fyller år.”
”Det är bara en formalitet”, säger socialarbetaren. ”Och Anna-Karin kan bo hos er under tiden.”
Minoo och hennes pappa ser lättade ut. Anna-Karin ger en liten suck ifrån sig som skulle kunna vara ett tack.
”Din mamma hade ingen livförsäkring”, säger socialarbetaren. ”Men hon lämnade efter sig lite kapital. Så länge du har ekonomiska medel kan vi inte erbjuda försörjningsstöd. Men familjen Falk Karimi får ersättning från kommunen så länge du går i gymnasiet.”
”Vi tar hand om henne”, säger Minoos pappa och klappar tafatt på Anna-Karins axel.
De grå ridåerna sluter sig om Ida från alla håll, och hon är ensam kvar i töcknet igen.
Förutom att hon inte är ensam.
Det osynliga finns i närheten.
Hon springer i blindo. Framåt, framåt, hon lägger ett steg till ett annat.
Hon hör ett skrik bakom sig. Eller är det ett skrik? Inbillade hon sig? Hon tänker inte stanna och undersöka saken.
Och plötsligt är ljuset där. Ett varmt, rosa sken den här gången. Hon hör vågskvalp och panflöjter, känner lukten av rökelse och cigaretter. Någon hostar och harklar sig på det där sättet som bara kan betyda en munfull med slem. Det är världens kanske äckligaste ljud och Ida springer rakt mot det.
Och så står hon i Kristallgrottan. Hon ser sig omkring men gränslandet är borta, det osynliga också.
Mona Månstråle sitter på en pall bakom disken med armarna i kors. Hon stirrar ilsket på Vanessa som lutar sig fram över disken i jeansshorts så korta att man anar underdelen av hennes skinkor.
”Vad vill du egentligen?” fräser Mona.
”Jag vill veta varför du inte varnade henne”, säger Vanessa.
Ida går närmare. Det måste vara henne de pratar om.
”Det var ju det jag gjorde”, säger Mona. ”Jag sa att hon skulle ta vara på den tid som fanns kvar.”
”Men du sa inte att det var hennes mamma som skulle dö. Hon trodde att det var hennes morfar du menade.”
Det är inte så att Ida inte tycker synd om Anna-Karin, men hon önskar att de kunde prata om henne någon gång. Är det ingen som tänker på henne längre? Är det ingen som saknar henne det allra minsta?
”Ber allra ödmjukast om ursäkt, fina fröken”, säger Mona.
Hon tänder en cigarett och lägger ifrån sig tändaren på disken med en smäll. Det rasslar om hennes billiga silverarmband.
”Vad ska man med dina jävla spådomar till om du bara säger halva sanningen? Eller sånt som är helt fel! Som det du sa om Ida!” säger Vanessa.
”Exakt!” säger Ida.
Mona rycker till och ser sig om i butiken. Hennes blick far fram och tillbaka över hyllan som Ida står framför.
”Ser du mig?” säger Ida.
Hon älskar plötsligt den äckliga kärringen. Tar några steg närmare disken.
”Hör du mig?”
Mona vänder sig mot Vanessa igen.
”En sak ska du ha klart för dig”, säger hon. ”Jag sa vad jag såg. Men det är inte så att jag alltid får hela jävla innehållsförteckningen. Ibland är det bara glimtar och man får tolka dom så gott man kan.”
Året som du har framför dig kommer att bli mörkt och svårt. Men du kommer att få det du har blivit lovad. Så det är värt att traska vidare.
Det var en ganska värdelös spådom för någon som skulle dö samma kväll.
”Är inte din förmåga rätt så värdelös i så fall?” säger Vanessa, och Ida får lust att applådera.
”Det är mina förmågor som betalar din lön”, säger Mona. ”Så antingen sätter du i gång och jobbar eller så sticker du härifrån. För gott. Och då kan du ju kyssa dig i arslet nästa gång du behöver ekto.”
Dörrklockan pinglar till och Ida vänder sig om. Det är Leffe som har Leffes kiosk. Han luktar piprök och rakvatten, och det ser ut som om han har försökt klä upp sig.
”Välkommen!” säger Mona och ler sitt mest insmickrande leende.
Leffe ser generad ut och mumlar något när Mona reser sig och går bort till det röda sammetsdraperiet, för det åt sidan och hänger ut en skylt med texten SPÅDOM PÅGÅR.
”Vänta!” ropar Ida. Är det någon som borde kunna höra henne så är det spåkärringen. ”Vänta på mig!”
Ida springer efter Leffe mot draperiet. Men på andra sidan finns bara gränslandet. Och när hon vänder sig om är Kristallgrottan borta.
Hon börjar springa igen. Det enda som hörs är hennes egna andetag. Hon söker med blicken efter ett nytt ljus, och hittar det nästan genast. Det är bara några nyanser ljusare än resten av gråheten. Hon springer in i det, springer tills hon känner grus under fötterna.
Kärrgruvans dansbana träder fram ur dimman. Anna-Karin och Minoo sitter på scenen. Linnéa och Vanessa står vända mot varandra mitt på dansbanan och håller varandras händer. En plastflaska med vatten står på golvet mellan dem.
Ida ser sig omkring medan hon går närmare. Lövträden har slagit ut och koltrastarna sjunger som besatta. Det är vår. Hon går upp på dansbanan.
Minoo fingrar frånvarande på silverkorset som ligger bredvid henne på scenen. Korset som skyddar dem från att bli upptäckta av fiender. Det hade ju varit jävligt praktiskt om Ida kunnat ha med sig det i gränslandet.
”Okej”, säger Minoo och ser på Vanessa och Linnéa. ”Testa.”
Vanessa och Linnéa nickar. Ida ser hur de kramar hårdare om varandras händer. Plastflaskan börjar vicka fram och tillbaka. En svag bris far över dansbanan, får Vanessas nyblonderade hår att fladdra till.
Och plötsligt börjar vattnet rinna uppåt. En stråle som sakta vrider sig runt sig själv tills flaskan är tömd.
Vanessa fnissar till och vattnet träffar dansbanans golv med ett plask. Flaskan välter och rullar i väg.
”Shit”, säger Vanessa. ”Jag klarade inte mer.”
”Men ni klarade det”, säger Minoo och låter helt exalterad.
Den enda som inte ler är Anna-Karin. Hon bara sitter där. Och medan Ida ser på henne kommer dimman tillbaka, sväljer de andra Utvalda. Ida tar några steg mot dem. Men hon vet redan att det är för sent. Hon är tillbaka i gränslandet.
Den här gången behöver hon inte ens leta. Ljuset är rakt framför henne. Hon tar ett steg, skymtar asfalt under de virvlande dimslöjorna. Ett steg till och luften klarnar.
Framför henne ligger det sönderbrända skelettet av en stor byggnad. Det känns bekant och ändå inte. Sedan ser hon den svedda plåtskylten. Bara några bokstäver kvar, men hon kan uttyda sitt eget efternamn skrivet med det välbekanta, lutande typsnittet.
Det är sågverket.
Pappas sågverk.
Pappa.
Ida vill inte tänka på honom. Vill inte tänka på att han kan ha varit här när det brann.
Hon hör Vanessas röst och vänder sig om. Vanessa och Linnéa kommer gående, stannar några meter från Ida.
”Här är det ingen som ser oss”, säger Vanessa.
Hon tar Linnéas hand och Ida tror att de ska trolla igen, men i stället kysser de varandra.
”Vad gör ni?” säger Ida. ”Vad håller ni på med?”
De bara hånglar vidare. Vanessas händer letar sig ner i bakfickorna på Linnéas jeans.
”Ursäkta, men hur länge har ni hållit på så här?” säger Ida och rösten går upp i falsett. ”Har alla vetat om det utom jag?”
Linnéa avbryter plötsligt kyssen, tar ett steg tillbaka.
”Vad är det?” säger Vanessa.
”Inget. Jag måste hem. Jag måste göra en grej till skolan i morgon.”
Vanessa ser förvirrad ut. Och Ida förstår henne. Linnéa beter sig ännu freakigare än vanligt.
”Jaha”, säger Vanessa.
En jobbig tystnad lägger sig.
”När ska vi berätta för dom andra då?” säger Vanessa till slut.
”Det finns väl inget att berätta?”
Vanessa stirrar på henne.
”Alltså, jag menade inte så”, säger Linnéa snabbt. ”Jag bara … Vi vet väl inte riktigt … vad det här är egentligen. Så vi kanske ska vänta lite. Det är ju så mycket med allt annat just nu …”
”Okej”, säger Vanessa fast det är helt tydligt att det inte alls är okej.
Linnéa sträcker sig efter henne igen. De kysser varandra en gång till. Och Ida kan inte låta bli att tänka på Gustaf, på deras enda kyss.
Mönstrens bok lockade henne med kyssen. Som ett fint pris hon skulle få om hon bara gjorde som beskyddarna sa. Men de måste ju vetat om att det inte var någon kyss, att det var G som försökte rädda hennes liv med mun mot mun-metoden.
Beskyddarna måste ha sett att hon skulle dö.
Men dom kanske är som Mona, tänker Ida. Dom kanske inte ser hela sanningen, eller missförstår det dom ser.
Hon ser efter Vanessa och Linnéa som börjat gå mot centrum.
”Men det är så mycket beskyddarna inte har berättat”, säger Ida högt för sig själv. ”Varför döljer dom saker för oss? Jag förstår inte …”
Hon ser ut över det nerbrunna sågverket igen. Vinden susar ihåligt genom skelettet.
Pappa.
Han var väl inte där när det brann? tänker hon. Han var väl inte … han är väl inte …
De grå ridåerna sluter sig om henne. Hon börjar springa, söker med blicken åt alla håll, tills hon stannar tvärt. Ett starkt rött sken framför hennes fötter. Rött som ett trafikljus. Rött som i stanna. Inga andra ljus i sikte.
Hon blundar och hoppar.
När hon öppnar ögonen ser hon den på himlen.
Den blodröda månen.