Minoo ser på Gustaf. De står så tätt ihop att deras stora vinterjackor nuddar vid varandra.
”Jag tänker på dig hela tiden”, säger han.
Deras andetag är vita rökmoln i kylan. De blandas med varandra, så nära är hans läppar hennes.
”Först trodde jag att det var för att du påminner mig så mycket om henne. Men nu fattar jag äntligen. Jag fattar.”
Hon känner igen hans ord så väl, men hon kan inte minnas när hon hörde dem första gången.
”Jag tycker om dig, Minoo. Väldigt mycket.”
Han böjer sig fram och kysser henne.
Nu minns hon.
Hon knuffar bort honom.
Max ser på henne med sina svarta fågelögon. Hans tunna hud är hårt spänd över kraniet. Minoo tar ett steg bakåt, men han är snabbare. Hans fingrar är som klor, sluter sig kring hennes hals.
Han ler.
Hon försöker släppa fram den svarta röken, men den finns inte längre inom henne. Hon kan inte skrika, hon kan inte ens andas.
Hon kan inte andas.
Max röst dånar i hennes huvud.
Inget är som ni tror.
Minoo vaknar av att hon skriker.
Hon har somnat på soffan i vardagsrummet. När hon sätter sig upp glider anteckningsblocket ner från hennes knän och landar på golvet. Hon plockar upp det. Lyssnar efter ljud från övervåningen. Tystnad. Anna-Karin kanske inte hörde henne skrika. Eller så har hon vant sig vid Minoos mardrömmar om Max vid det här laget.
Tidningarna skrev en del om komapatienten som vaknade efter drygt ett år och sedan dog av en hjärtinfarkt. Max var redan känd som matteläraren som hittades medvetslös i skolan med ”självmordspakten”. Cissi, som praktiserade på Engelsforsbladet, skrev flera av artiklarna. Hon har byggt en hel karriär på att rapportera om alla mystiska händelser i Engelsfors.
Minoo håller fram sina händer, kontrollerar att hon kan släppa fram den svarta röken. Hon blir lättad när det fungerar.
Hon önskar bara att Mönstrens bok skulle börja prata med henne igen, att beskyddarna förklarade vad Max menade med inget är som ni tror. Om han menade något alls.
Hon öppnar anteckningsblocket. Försöker koncentrera sig på den mer vardagliga oron. Ove Post har alltid med provfrågor på sådant som inte står i biologiboken, utan som han bara gått igenom på lektionerna. Problemet är att han ibland har gått igenom det med en helt annan klass.
Hon sätter upp fötterna på bordet och lutar blocket mot knäna. Hon brukar plugga vid sitt skrivbord, men när hon försökte tidigare i kväll satt hon bara och lyssnade efter ljud från Anna-Karins rum, undrade vad hon gjorde där inne.
När de kom hem från begravningen sa Anna-Karin att hon ville vara i fred. Men Minoo vet inte om hon verkligen menade det. Och om hon menade det, så vet inte Minoo om det är det bästa för Anna-Karin. Kanske borde hon gå in och bara sitta där med henne. Eller ställa alla de rätta frågorna som får Anna-Karin att äntligen berätta hur hon mår. Minoo undrar om hon är en dålig vän som inte automatiskt känner på sig vad hon borde göra.
Hon ser nästan fram emot morgondagen när de ska fortsätta tömma Anna-Karins lägenhet tillsammans med Vanessa och Linnéa. Då får Minoo åtminstone fler praktiska saker som hon kan göra för att hjälpa till.
Hon vänder blad och stannar på sidan där hon ritat av Oves skiss från tavlan.
Stora kroppspulsådern i genomskärning. Blodets livsviktiga huvudväg genom kroppen. Aortan.
Minoos mamma har berättat att aortabråck kan drabba vem som helst som har oturen att ha anlag för det. Det hade inte nödvändigtvis något att göra med Mias livsstil. Men hon har ju alltid varit dålig var ändå en fras som återkom gång på gång bland begravningsgästerna. Nästan som en besvärjelse. Som om folk ville intala sig själva att en för tidig död inte kan drabba vem som helst, när som helst.
För två år sedan hade Minoo knappt någon relation till döden. Hennes farfar dog innan hon föddes, och hon minns inte sin farmor som dog när Minoo var tre år gammal. Minoos morfar blev mördad av regimen i Iran och hennes mormor var för sjuk för att följa med sina döttrar när de flydde till Sverige. Hon avled innan hon fick återförenas med dem.
När Minoo såg Elias kropp på skoltoaletten var det hennes första möte med döden. Sedan dess har de blivit alldeles för många.
Hon hör pappas bil köra in på uppfarten. Hör honom gå mot huset. Hon kan se honom framför sig. Den svettblanka pannan. Det röda ansiktet. Magen som väller upp över byxlinningen.
Nu hör hon honom öppna ytterdörren, hör hans tunga andhämtning ute i hallen.
Minoo börjar gråta. Hon kan inte hejda sig. När han kommer in i vardagsrummet vänder hon sig bort så att han inte ska se.
”Hur gick det i dag?” säger han.
Hon försöker kväva en snyftning men lyckas inte, och han kommer och sätter sig bredvid henne i soffan, lägger en hand på hennes rygg.
”Men gumman”, säger han.
Hon känner sig plötsligt så liten. Hon är arg på pappa och ändå vill hon att han ska trösta henne. Han drar henne intill sig, och hon trycker ansiktet mot pappas axel, känner hur skjorttyget blir vått av hennes tårar. Hon gråter så att hon hulkar och hoppas att Anna-Karin inte hör.
”Var det svårt på begravningen?” säger han.
Hon lösgör sig och ser honom rakt i ögonen.
”Jag vill inte att du ska dö”, säger hon. ”Fattar du inte det?”
Pappa stirrar chockat på henne. Hans glasögon är lite immiga vid näsroten.
”Minoo …”
”Och jag hatar dig för att du inte bryr dig.”
Rösten låter tjock och äcklig.
”Vad menar du?” säger pappa.
Han verkar helt oförstående. Det gör henne bara ännu argare.
”Vet du varför jag visste hur jag skulle ge Mia första hjälpen?” säger hon. ”Det är för att jag bara går och väntar på att jag ska hitta dig på golvet.”
Pappa försöker avbryta, men Minoo hinner före.
”Du håller på att ta livet av dig. Din pappa var yngre än du när han dog av en hjärtattack och du gör inget för att det inte ska hända dig också. Du stressar hela tiden, du skiter totalt i vad du äter, du åker bil överallt, du sover inte mer än fem timmar per natt, om ens det, och … och fattar du inte att du kommer att dö?”
Hon kan inte hejda snyftningen som hugger av meningen.
”Om du dör …”, säger Minoo. ”Om du dör kommer jag aldrig att förlåta dig.”
Hon väntar på att pappa ska bli arg, att han ska sucka, fräsa eller skrika som han alltid gör när hans hälsa kommer på tal. Men i stället lägger han armarna om henne igen och stryker henne över ryggen utan att säga ett ord.