Vanessa ställer sig framför spegeln på Linnéas toalett. Hennes ögon är svullna och rödkantade.
Efter begravningen gick hon hem och mamma tröstade och kramade henne när hon grät. Och Vanessa tänkte på att Anna-Karin inte längre har någon mamma som hon kan krama, att hennes mamma inte verkade krama henne ens när hon levde. Och sedan började Vanessa tänka på att hennes egen mamma kommer att dö en dag och då grät hon ännu mer.
Till slut var hon tvungen att samla sig, för hon visste att Linnéa väntade på henne. Och så fort hon kom hit började hon gråta igen.
Vanessa snyter sig och går ut i vardagsrummet. Linnéa stökar runt inne i köket.
Musik spelar från laptoppen som är alldeles för ny och dyr för att höra hemma här. Vanessa minns när Linnéa fick den. Vanessa hade kommit hit för att prata ut men fick inte ur sig ett ord, stod bara och glodde på Linnéa som moppade golvet. De var så nära att kyssa varandra den gången och kanske hade de gjort det om inte Viktor dykt upp med datorn, sagt att han ville ge den till Linnéa för att hennes gamla blev förstörd vid inbrottet.
Vanessa låter blicken glida över rummet. Den beigefärgade soffan och soffbordet i teak har Linnéa fått låna från Minoos föräldrars vind. Porslinspantern med sitt hoplimmade huvud ser ut som en Frankensteins monster-version av sig själv. De slitna, småblommiga tapeterna har börjat täckas igen med nya bilder, affischer och tavlor, och Linnéa har lyckats laga träkorset som Elias gav henne.
Vanessa känner en våg av hat när hon tänker på dem som förstörde allt.
”Vill du käka nåt sen? Jag har typ bara spagetti hemma.”
Linnéa kommer in i rummet med två koppar rykande hett te i händerna.
”Spagetti går bra”, säger Vanessa och sätter sig i soffan.
Linnéa ställer ner kopparna på soffbordet. Sedan går hon och öppnar fönstret, och en blåmes som har suttit på fönsterblecket flyger i väg. Hon tänder en cigarett. Hon har fortfarande på sig den svarta klänningen med puffärmar som hon hade på begravningen, men hon har tagit av sig strumpbyxorna och är barfota. Hennes tånaglar har samma mörklila färg som fingernaglarna. Det långa, svarta håret ligger samlat i två tofsar. Hon är så vacker. Det gör nästan ont att titta på henne.
Hur kunde det ta så lång tid innan jag fattade? tänker Vanessa.
Men det är fortfarande mycket hon inte fattar. Kärleksfilmer slutar nästan alltid med en kyss. Då är alla problem lösta, alla frågor besvarade, och eftertexterna kan rulla. Men Vanessa och Linnéa har kysst varandra hundratals gånger nu, och Vanessa har bara ännu fler frågor.
Som vad Linnéa vill med det här. Om hon vill något över huvud taget.
Vanessa lyfter tekoppen till munnen, men den är så het att hon bränner läpparna och hon ställer ner den igen.
Linnéa fimpar cigaretten och stänger fönstret. Hon går fram och rör vid Vanessas kopp och ångan som stiger ur den försvinner.
”Testa nu”, säger hon.
Teet har svalnat till perfekt temperatur. Vanessa tar en klunk och sneglar på Linnéa. Plötsligt klickar det till i henne. Hon inser att hon inte klarar av en sekund till av osäkerhet. Hon måste få svar.
”Det här funkar inte”, säger hon och ställer ner koppen.
”Är det fortfarande för varmt?”
”Nej, jag menar allt det här”, säger Vanessa. ”Med oss. Vi måste prata.”
Något slocknar i Linnéas ögon.
”Måste vi verkligen det?” säger hon.
”Tycker inte du det?”
”Jo”, säger Linnéa tyst.
Hon sjunker ner i andra änden av soffan.
”Det är inte så att jag har nåt emot att man bara träffas och har sex och har kul”, säger Vanessa. ”Men det är inte kul med dig. Jag känner … Jag känner för mycket.”
Linnéa bara ser på henne. Det är som om det är flera mil till hennes ände av soffan. Vanessa måste tvinga sig att fortsätta, fast det känns som om hon gör avståndet större med varje ord.
”Du sa att du inte var säker på vad det här är, det som vi håller på med”, säger hon. ”Och jag fixar inte den här osäkerheten. Antingen är vi ihop eller inte. Är vi det?”
”Vad tycker du själv?” säger Linnéa med en min som inte avslöjar någonting.
Vanessas nervositet släpper plötsligt. För hon inser att hon är arg på Linnéa.
”Jag vet inte! Förut pratade vi om allt. Men nu … Det känns som om vi är mindre ihop nu än innan vi började ha sex. Ibland blir det så stelt och konstigt mellan oss. Nej, det är fan du som blir stel och konstig. Ibland undrar jag om du ens gillar att vara med mig, eller om du typ inte har nåt annat för dig. Och det blir ju inte bättre av att du vill att vi ska smyga med allt, så att jag inte ens kan prata med nån annan om det. Jag får sjukt dåligt självförtroende av det här och det är inte okej.”
Hon är nästan andfådd.
”Nej”, säger Linnéa. ”Det är det inte.”
”Om du inte vill vara ihop med mig på riktigt så säg det nu”, säger Vanessa. ”För i så fall lägger vi ner det här och så träffas vi så lite som möjligt när vi inte håller på att rädda världen med dom andra.”
Linnéa stirrar på sina händer.
”Men kan du titta på mig!” säger Vanessa.
Linnéa tittar upp. Luggen döljer nästan hennes ögon.
”Jag kan inte fatta att du undrar …”, säger hon med hes röst. ”Du måste ju fatta …”
Hon tystnar, ser vädjande ut. Men Vanessa väntar. Hon tänker inte låta henne komma undan. Det går en lång stund. Så gömmer Linnéa ansiktet i händerna, pressar fingrarna mot pannan.
”Jag är värdelös på det här”, mumlar hon.
”Vadå ’det här’?” säger Vanessa.
Linnéa tar ett djupt andetag och sänker händerna. Hon gråter. Inte som Vanessa grät för en stund sedan, snorande och hulkande. Tårarna bara rinner nerför hennes kinder.
”Vet du vad det läskigaste är?” säger hon med svag röst. ”En del av mig vill verkligen sabba allt. Det är alltid så. Så fort nåt bra händer.”
”Så du tycker att det här är nåt bra?” säger Vanessa försiktigt.
Linnéa suckar djupt.
”Vanessa, jag tror inte du fattar …”
Hon tystnar. Ser allvarligt på Vanessa.
”Jag älskar dig. Jag har varit kär i dig hur länge som helst.”
Det blir tyst. Orden hänger mellan dem.
”Hur länge då?” säger Vanessa.
”I typ ett och ett halvt år.”
Ett och ett halvt år. Det är arton månader. Vanessa tyckte att det var olidligt att gå och hålla på sina känslor i en månad.
”Hur fan stod du ut?” säger hon.
Linnéa skrattar till.
”Det gjorde jag inte.”
”Varför sa du inget då?” säger Vanessa.
”Du är fantastisk”, säger Linnéa. ”Och du förtjänar nån som är fantastisk.”
Vanessa kryper över till Linnéas sida av soffan.
”Jag älskar dig”, säger hon och det känns så skönt att äntligen få säga det högt. ”Jag tror att jag också har gjort det hur länge som helst. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare.”
”Synd att du är så trög”, säger Linnéa med ett snett leende.
”Synd att du är så feg”, säger Vanessa och flinar.
Linnéa torkar bort tårarna med ovansidan av handen.
”Jag vill vara ihop med dig”, säger hon. ”Men kan vi vänta med att berätta för nån annan?”
”Okej”, säger Vanessa. ”Vi väntar. Ett tag.”
Hon leker med det sidenmjuka håret i Linnéas tofsar, stryker undan hennes lugg och ser in i hennes mörka ögon.
Och plötsligt finns det inget kvar att prata om.
Linnéas mun smakar rök och te och Linnéa. På ett sätt är det som om de kysser varandra för första gången.
Vanessa kysser Linnéas hals och känner plötsligt hur värme sprids längs hennes egen hals. Hon låter handen glida in under Linnéas klänning, smeker henne längs höften, och känner hur det kittlar behagligt längs hennes egen höft, hur en rysning far ända ner i knävecken, ända ner till fotsulorna.
Vanessa tittar upp och möter Linnéas blick.
”Jag tror att jag precis kände det du kände”, säger hon.
”Och jag kände det du kände”, säger Linnéa. ”Plus att jag kände det jag själv kände så klart.”
De stirrar på varandra. Skrattar till samtidigt.
Det här måste utforskas, tänker Linnéa.
Hon sätter sig upp och glider ur sin klänning. Sedan tar hon tag om Vanessas nacke, drar henne intill sig och suger tag om hennes underläpp. Det känns helt fantastiskt, och sedan känner Vanessa det fantastiska en gång till när det ekar tillbaka in i henne från Linnéa.
Vanessa drar av sig sin topp och Linnéa knäpper upp hennes behå, kysser hennes halsgrop, hennes bröst.
Shit, tänker Linnéa. Det är nästan för mycket.
Och Vanessa håller med. Särskilt när Linnéa låter sina fingrar glida in under hennes trosor, när hon smeker henne.
De kysser varandra.
Vanessa för sina händer bakom Linnéas rygg, knäpper upp hennes behå och Linnéa krånglar av sig sina knallrosa trosor.
Det känns som om varenda nerv i Vanessas kropp sprakar, som om hela hon är full av tomtebloss när hon kysser Linnéas knän, fortsätter upp längs insidan av hennes lår.
Hennes kropp visar henne vägen.