När Linnéa vaknar är det natt utanför fönstren. Men det är ändå tillräckligt ljust för att hon ska kunna ana Vanessa där hon ligger på andra sidan sängen, naken.
”Hände det där verkligen?” viskar Linnéa, osäker på om Vanessa sover.
”Jag tror det.”
Vanessa flyttar sig närmare, lägger sig tätt intill Linnéa.
”Om det ska vara så där att ha sex framöver så vet jag inte om jag vill göra nåt annat”, säger Vanessa. ”Nånsin.”
”Jag vet vad du menar.”
Linnéa kan inte minnas när hon senast kände sig så här lugn. Så här lätt. Och mardrömmarna höll sig borta.
”Kommer du ihåg när jag kom hit första gången och skulle låna kläder av dig?” säger Vanessa. ”Om nån hade sagt till oss då att det här skulle hända …”
Linnéa ler. Följer konturen av Vanessas höft med handen. Hennes hud är så obeskrivligt len.
”Jag undrar vad Wille kommer att säga när han får veta att hans ex är ihop”, säger Vanessa. ”Fatta vilken mardröm.”
De skrattar.
”Minoo vet förresten redan”, säger Linnéa. ”Jag menar, hon vet att jag är kär i dig. Jag råkade skicka ut mina tankar om dig en gång.”
”Vad sa Minoo då?” säger Vanessa.
”Hon trodde att det kanske inte var så hopplöst ändå.”
”Så till och med Minoo fattade före mig”, säger Vanessa.
De skrattar till igen. Någonstans i området kör en motorcykel utan ljuddämpare förbi.
”Det värsta är att Mona också visste innan jag visste”, säger Vanessa. ”Hon spådde mig en gång och då sa hon att jag redan hade träffat mitt livs kärlek. Hon sa att det inte skulle bli nån dans på rosor, men att vi var bundna till varandra ända till slutet.”
Ordet ”slutet” får Linnéa att dra Vanessa ännu närmare intill sig.
”Du”, fortsätter Vanessa. ”Jag är ledsen för i våras. Alla dom där killarna som jag pratade om hela tiden. Det måste ha varit tortyr för dig att höra om den paraden.”
”Det är klart du inte behöver be om ursäkt för det”, säger Linnéa.
”Men hur kul var det när jag kom hit och började babbla om Jari?” säger Vanessa.
”Tänk inte på det”, säger Linnéa, för hon vill inte tänka på det själv.
”Vad är klockan egentligen?” säger Vanessa.
Hon flyttar sig till andra sidan sängen och sträcker sig efter sin mobil på golvet.
”Shit. Klockan är tolv. Mamma har ringt mig flera gånger.”
Hon reser sig ur sängen och försvinner ut ur rummet med mobilen i handen.
Linnéa blundar och hör Vanessa prata med sin mamma ute i vardagsrummet, hör hennes mumlande röst. Hon stålsätter sig för ögonblicket då Vanessa lägger på, börjar klä på sig, kommer in och säger att hon måste gå.
Hon vill inte att Vanessa ska gå. Hon vill inte vara ensam med sina tankar. Hon kommer att vrida och vända på allt det fina, fantastiska som har hänt. Försöka hitta något fult, något fel. Hennes hjärna följer alltid samma gamla invanda spår. Den kommer att övertyga henne om att om något verkar för bra för att vara sant så är det för bra för att vara sant.
Hon hör steg närma sig. Sängen sviktar under Vanessas tyngd när hon lägger sig igen.
”Jag sa till mamma att jag sover här”, säger hon och kryper ihop intill Linnéa igen.
”Jag älskar dig”, säger Linnéa.
Hon förvånas över hur lätt det är att säga det nu. Och hur lätt det är att somna med Vanessa bredvid sig.
* * *
”Jag älskar dig också”, viskar Vanessa och känner att hon aldrig har menat något så mycket i hela sitt liv.
Hon lyssnar till Linnéas lugna andetag tills hon själv somnar.
* * *
Minoo stirrar på sidan i Guldkompassen. Det är ett av hennes favoritpartier i boken, men hon har fastnat på en mening, kommer inte vidare. Hon är för trött.
Hon lägger boken ifrån sig och släcker sänglampan. Hon hoppas att hon ska slippa mardrömmarna i natt. Sedan somnar hon.
* * *
Anna-Karin vaknar till när Peppar promenerar tvärs över sängen och lägger sig på hennes mage.
Ett ögonblick tror hon att hon är i sitt gamla rum i lägenheten. Lägenheten som aldrig riktigt kändes som ett hem.
Men den skulle kunna bli ett hem, om hon flyttar tillbaka dit och morfar också flyttar in.
Anna-Karin vet att det är orealistiskt. Men så här på natten kan hon tillåta sig att fantisera om det.
”Jag skulle ta hand om er båda”, mumlar hon och borrar ner fingertopparna i Peppars päls, känner hur han börjar spinna.
Hon faller i sömn igen.
* * *
Mörkret som sveper in Minoo är kompakt som svart sammet. Det är omöjligt att fästa blicken någonstans, omöjligt att sluta försöka. Det värker i hennes ögon.
Hon sträcker ut händerna framför sig, trevar i luften. Ingenting där. Hon tar ett försiktigt steg och sedan ett till. Underlaget är mjukt och svalt mot hennes bara fötter. Gräs.
Två lågor flammar upp. Marken färgas orange av deras sken. Det flackande ljuset förvirrar och bländar henne, får skuggorna att dansa över stenarna och rötterna på marken.
Längre fram tänds ytterligare ett par små eldar, och sedan ett par till, och ett par till, och hon förstår att de kantar en väg. En väg som hon måste följa.
En svag vind smeker hennes ansikte. Hon tittar ner och ser att hon har på sig samma pyjamas som hon hade under den blodröda månens natt. Hon slängde den så fort hon kom hem, så att hennes föräldrar inte skulle undra varför den var smutsig och fållarna på byxorna var söndertrasade.
Fler lågor flammar upp längre fram, och nu ser hon Kärrgruvans dansbana. Den är omgiven av gräs i stället för den vanliga grusplanen.
Minoo ser på det välbekanta, toppiga taket. Räcket. Den upphöjda scenen.
Jag är inte här, tänker hon. Det är en dröm.
Men hon känner brädgolvet under sina fötter när hon går uppför trappan till dansbanan, lika tydligt som hon nyss kände gräset.
Matilda står plötsligt mitt på golvet i sin vita särk. Det rödblonda håret ligger samlat över ena axeln. På hennes andra axel sitter en kaja. Den öppnar näbben och ger ifrån sig ett gnisslande läte.
Nu ser Minoo de andra.
Anna-Karin sitter hopkrupen på golvet i ett nattlinne som är trasigt och smutsigt nertill. Hennes nakna fötter är leriga.
Linnéa och Vanessa står bredvid varandra, hand i hand. Linnéa har på sig sin svarta huvtröja och jeans. Vanessa står insvept i en filt och Minoo kan skymta hennes leopardmönstrade underkläder.
Det är som att kastas tillbaka i tiden. Till natten då allt började.
Men Rebecka och Ida var också här då, tänker Minoo. Och Nicolaus. Matildas pappa.
Hon kastar en blick över axeln. Lågorna är försvunna. Det är som om dansbanan svävar i ett ändlöst mörker.
”Det här är ingen vanlig dröm, eller hur?” säger Vanessa.
”Nej”, säger Matilda och hennes röst är klar och tydlig i stillheten. ”Det är ingen vanlig dröm.”