Lukten av brandrök sticker i Minoos näsa när hon slår upp ögonen. Hon sniffar på en hårslinga. Ja. Röklukten sitter där.
Morgonljuset silar in genom persiennerna. Hon sträcker sig efter anteckningsblocket och pennan på nattduksbordet. Skriver ner allt som Matilda har berättat innan hon hinner glömma någon detalj. Det brukar hjälpa henne att tänka klarare. Men när hon är färdig känns det bara som om hennes huvud håller på att svämma över.
Hennes mobil vibrerar. Ett meddelande från Linnéa.
DRÖMT?
JA, skriver Minoo, och svaret kommer nästan genast. Linnéa vill att de ska ses i Nicolaus lägenhet innan skolan. Hon ber henne att säga till Anna-Karin också.
Minoo lägger ifrån sig mobilen och försöker påminna sig om att hon inte är ensam. Hon har de andra. Tillsammans måste de kunna reda ut allt.
* * *
Anna-Karin ligger vaken i dunklet. Känner lukten av brandrök från sitt hår. Peppar hoppar ner från sängen när dörren till rummet öppnas. Minoos silhuett avtecknar sig mot ljuset från korridoren utanför.
”Hej”, säger hon. ”Får jag komma in?”
”Visst”, säger Anna-Karin och hasar sig upp till sittande.
Peppar smiter ut ur rummet med ett jamande innan Minoo stänger dörren efter sig. Hon blir stående en stund.
”Du drömde det också, eller hur?” säger hon.
Minoo sjunker ner i fotänden av sängen.
Anna-Karin vet att hon borde vara upprörd, rädd, ledsen, arg. Matilda och beskyddarna har ljugit för dem. Beskyddarna var demoner från början. Demonerna kommer att försöka döda dem igen. Olivia kommer att komma tillbaka. De utvalda kanske inte ens kan stänga portalen. De är världens absolut sista chans. Det kommer inga fler Utvalda. Och portalen måste stängas inom ett år.
Hon hade hoppats att hon skulle vakna ur sin förlamning om något skakade om henne. Men ingenting har förändrats.
”Det är ju bra att vi har fått veta sanningen i alla fall”, säger Minoo. ”Det måste ju vara bra, eller hur?”
Anna-Karin nickar.
Vad skulle Minoo och de andra tänka om de fick veta sanningen om henne? Att hon är så störd att inte ens det här får henne att känna något?
”Jag undrar vem den där främlingen är”, säger hon, bara för att säga något.
”Jag med”, säger Minoo. ”Och vad det är för erbjudande.”
”Det är säkert inget farligt. Jag menar … Det är ju nåt som kan hjälpa oss.”
Minoo ger henne en snabb blick och Anna-Karin undrar om hon har blivit genomskådad, om Minoo har förstått att hon bara låtsas vara engagerad.
”Linnéa vill att vi ska ses i Nicolaus lägenhet innan skolan”, säger Minoo.
Blotta tanken på att gå upp ur sängen, duscha och klä på sig känns helt oöverstiglig.
”Jag tror inte jag orkar följa med”, säger Anna-Karin. ”Jag tror inte jag går till skolan i dag heller.”
”Men biologiprovet …”, börjar Minoo och tystnar.
Hon ser generad ut, och Anna-Karin förstår vad hon tänker. Att Anna-Karin inte orkar gå eftersom hon begravde sin mamma i går. Att hon självklart inte kan bry sig om ett prov då.
”Okej”, säger Minoo och reser sig från sängen. ”Messa om det är nåt. Jag kan komma hem på lunchen om du vill.”
”Det behövs inte”, mumlar Anna-Karin och kryper ner under täcket igen.
”Tror du att du orkar fortsätta med lägenheten i eftermiddag?” säger Minoo. ”Jag förstår att det är jobbigt, men om vi hjälps åt går det fort, och det är ju skönt sen när det är över …”
”Absolut.”
Så fort Minoo har stängt dörren efter sig sluter Anna-Karin ögonen. Hon försvinner in i Rävens medvetande där inga tankar behövs.
* * *
Minoo blir stående utanför Anna-Karins rum. Funderar på om hon borde gå in igen.
Det kändes inte som om något hon sa nådde fram till Anna-Karin.
Minoo vet hur det är att känna sig avstängd. Hon var det själv efter att hon hade besegrat Max. Hon kanske borde säga det till Anna-Karin. Men skulle det låta som om hon tycker att det som hände med Max går att likställa med att förlora sin mamma? Och Anna-Karin kanske inte alls är så avskärmad från sina känslor som det verkar? Hon kanske gråter hela tiden, när Minoo inte ser?
Minoo duschar, tvättar bort brandrökslukten ur håret och klär på sig. Sedan går hon ner i köket. På P1 pratar de om att man har hittat salmonellabakterier i ett stort parti ruccolasallad. Förmodligen ytterligare ett tecken på att apokalypsen närmar sig.
Pappa sitter vid köksbordet med en skål naturell yoghurt, en banan och en kopp kaffe. Minoo ser undrande på honom. Både han och mamma brukar hoppa över frukosten.
Hon häller också upp kaffe och yoghurt. Pappa bläddrar i senaste numret av Engelsforsbladet och hon vet att han försöker läsa den som om han var en av tidningens prenumeranter som läser numret för första gången.
”Är Anna-Karin vaken?” säger pappa.
”Hon stannar hemma i dag.”
”Jag förstår det.”
Han slevar i sig den sista yoghurten och sköljer ner den med kaffe.
”Vill du följa med och titta på den nya redaktionen innan skolan? Jag tänkte ta en promenad dit.”
Han ser lite generad ut.
”Jag måste träffa Linnéa innan skolan”, säger Minoo. ”Men gärna en annan dag. Jag promenerar ju nästan alltid till skolan, det är bara just i dag som jag inte kan …”
”Minoo, det är okej”, säger pappa och lägger sin hand på hennes.
Minoo går mot Engelsfors centrum. Hon känner doften av blommande hägg. Hör fåglarna kvittra i träden där löven har slagit ut. Snart är det sommar. Kanske den sista sommaren någonsin.
Den sista striden kommer att äga rum inom ett år.
Det är oväntat varmt och när Minoo kommer fram till Gnejsgatan 7 har hon tagit av sig både jackan och koftan.
Hon går in i porten och fiskar upp sin kopia av nyckeln ur jackfickan, låser upp dörren till den enda lägenheten på bottenvåningen.
Persiennerna är nerdragna i vardagsrummet. Linnéa och Vanessa sitter i soffan och tittar upp samtidigt när hon kommer in. De ser så skyldiga ut att Minoo undrar om de har pratat om henne.
”Var är Anna-Karin?” säger Vanessa.
Hon är definitivt rustad för det varma vädret. Hon har på sig en ljusblå klänning som är så kort att Minoo hade trott att det var ett linne om hon sett den i en butik.
”Hon orkade inte följa med”, säger Minoo och sätter sig på en av de obekväma pinnstolarna.
”Hur mår hon egentligen?” säger Vanessa.
”Jag vet verkligen inte”, säger Minoo.
Linnéa ändrar otåligt ställning i soffan.
”Jag fattar inte hur Matilda och beskyddarna kunde ljuga för oss”, säger hon.
”Jag vet”, säger Minoo. ”Men dom hade ju goda skäl att inte berätta.”
Linnéas ögon smalnar och Minoo ångrar genast sin formulering.
”Jag menar, dom tyckte att dom hade goda skäl”, fortsätter hon snabbt. ”Jag säger inte att det är rätt, men dom försöker ju också rädda världen.”
Hon tystnar. Minns samtalet som hon hade med Viktor i hans bil.
Du tror att allt är så enkelt. Rätt eller fel, gott eller ont. Men det är målet som är det viktiga, inte hur man kommer dit.
Nu säger hon själv nästan exakt samma sak till Linnéa. Betyder det att Viktor hade rätt, eller att hon har börjat ha lika fel som Viktor?
”En viktig fråga”, säger Vanessa. ”Kan vi lita på att Matilda berättade allt den här gången?”
Hon ser från Linnéa till Minoo.
”Jag vet inte”, säger Minoo. ”Jag tror det.”
Hon känner sig egentligen säkrare än så, men kan inte förklara varför.
”Jag tänker inte lita på ett ord hon säger”, säger Linnéa. ”Varken hon eller beskyddarna. Ni vet, dom där snälla demonerna som bara vill människorna så himla väl.”
Minoo vill säga emot, men vet inte hur. För Linnéa har ju en poäng.
”Har du nåt bättre förslag på vad vi ska göra, eller?” säger Vanessa mjukt.
Linnéa svarar inte. Stirrar envist ner i soffbordet.
”Okej”, säger Vanessa. ”Då bestämmer jag. Vi köper det här. Vi köper att Matilda och beskyddarna talar sanning den här gången. Då har vi Olivia att oroa oss för till att börja med.”
”Ska jag försöka prata med Viktor?” säger Minoo. ”Jag kanske kan få honom att berätta vad Rådet gjort med henne.”
”Nej”, säger Vanessa. ”Vi vill inte riskera att få Rådet på oss igen. Vi får vara extra uppmärksamma i stället, och öva upp våra krafter så att vi kan försvara oss. Vi måste bli så starka som möjligt om vi ska kunna stoppa demonerna och stänga portalen.”
”Det skulle ju hjälpa om vi visste exakt vad vi ska göra”, muttrar Linnéa. ”Om De utvaldas krafter är Nyckeln, hur ser låset ut? Men jag misstänker att vi ’inte är redo’ att höra det.”
”Det skulle inte vara fel med en ledsagare nu”, säger Vanessa. ”Var är Nicolaus egentligen?”
”När han fick tillbaka sina minnen insåg han väl att det enda vettiga var att ta sig så långt bort från Engelsfors som möjligt”, säger Linnéa. ”Vi kan nog inte räkna med att han kommer tillbaka.”
I sitt brev skrev Nicolaus att han trodde och hoppades att han skulle återvända. Minoo har också trott och hoppats. Men nu tänker hon på honom alltmer sällan. Och hon undrar om Linnéa har rätt.
”Hur mycket tror du Mona egentligen vet om portalen och allt?” säger Minoo till Vanessa.
”Ingen aning”, säger Vanessa. ”Jag har försökt fråga henne, men jag får väl försöka igen. Hon kanske lyssnar om jag säger att vi har högst ett år på oss.”