Förmiddagen segar sig fram. På Patricks engelsklektion smygläser Minoo i sina biologianteckningar. Hon har en obehaglig känsla av att ingenting har fastnat. Känslan är välbekant. Den brukar smyga sig på henne inför varje prov. Rent logiskt vet hon att det brukar gå bra, men ändå tror hon varje gång att den här gången ska vara undantaget.
Hon byter stift i sin penna. Tänker att det hon verkligen borde tänka på är hur hon fortfarande kan bry sig. Hur det fortfarande kan spela någon roll för henne efter allt hon fått veta. Men kanske är det just de här vardagliga, hanterbara problemen som hindrar henne från att bli galen.
När det ringer ut till lunch går hon ensam nerför huvudtrappan. Hon stannar till i entréhallen när en flod av vita studentmössor väller ut från aulan. Hon hade helt glömt bort att det var mösspåtagning i dag. En vecka kvar tills treorna tar studenten.
Minoo ser på dem. De snygga personerna blir orättvist nog ännu snyggare i mössorna. Självklart tillhör Gustaf den kategorin. Och han går och pratar med två tjejer som också gör det. Minoo känner hur alla hennes komplex kickar i gång, hon vill bara gömma sig innan han kan jämföra henne med de perfekta varelserna bredvid honom. Men det är för sent. Han ler och kommer henne till mötes, ger henne en kram. Han har lite skäggstubb och den raspar henne lätt mot kinden. För en bråkdels sekund är det som om de är helt ensamma i den överfulla entréhallen.
”Snygg mössa”, säger hon när han släpper henne.
”Tack”, säger han och ler snett. ”Har du fått inbjudningskortet?”
Det vita A5-kortet sitter på spegeln i hennes rum. Papperet är tjockt och matt. På ena sidan finns en tecknad studentmössa. På andra sidan har Gustaf skrivit hennes namn, och datum och klockslag för mottagningen, med sin spretiga handstil. Hon har tittat på kortet om och om igen, som om hon höll på att utbilda sig till grafolog. Som om sättet han skrivit hennes namn på skulle kunna avslöja vad han känner för henne.
”Du får jättegärna komma på utspringet också”, säger Gustaf. ”Jag hoppas du kan.”
”Ja, självklart!” säger Minoo och hör att hon låter lika klämkäck som mamman i en tvättmedelsreklam.
”Vad kul”, säger Gustaf. ”Anna-Karin är så klart också bjuden. Hur är det med henne, förresten?”
”Inte så bra, tror jag”, säger Minoo. ”Hon är hemma i dag.”
Gustaf nickar.
”Jag funderade på att gå på begravningen, men jag och Anna-Karin känner ju inte varandra egentligen. Fast hon är ju din vän, så jag hade gärna … Om du velat så hade jag gått. Fast jag frågade förstås inte …”
Han tystnar. Minoo inser att han har babblat. Precis som hon brukar göra när hon är nervös. Men för Gustaf kanske det betyder något helt annat. Han kanske bara är stressad.
”Tack. För omtanken, menar jag”, säger hon.
Omtanken? Vem säger så egentligen?
Gustaf får ett konstigt uttryck i ansiktet. Det tar en sekund innan Minoo inser att det inte är på grund av henne. Han har fått syn på något bakom henne och hon vänder sig om och följer hans blick.
En mörkhårig kille med stålbågade glasögon.
Rickard Johnsson.
Rickard, den träningsbesatta fotbollskillen som introducerade Positiva Engelsfors budskap i skolan. Rickard, som måste ha varit en av de första som fick en metallamulett av Olivia. Han som De utvalda trodde var demonernas välsignade innan Olivia avslöjade sig. När PE kraschade hamnade han på sjukhus, fysiskt och psykiskt nerbruten av att ha blivit styrd av Olivia under så lång tid. Ingen har sett till honom sedan han blev utskriven. Inte ens Gustaf som var en av hans bästa vänner.
Rickard är sig inte lik. Han är helt klädd i svart, och med sitt mörka hår liknar han en bläckplump bland de vita mössorna. Han har händerna djupt nerkörda i fickorna och nacken är nerböjd, blicken stint fäst i golvet.
”Rickard!” ropar Gustaf.
Han tittar upp. När han får syn på Gustaf och Minoo mörknar hans blick, och han fortsätter mot entrédörrarna.
”Vänta!” ropar Gustaf och skyndar efter honom.
Minoo följer med. Hon måste få veta varför Rickard såg på henne så där. De kommer ut på skolgården. Rickard småspringer över asfalten, korsar sprickans mörka linje.
”Vänta!” ropar Gustaf igen.
Rickard stannar. Till och med bakifrån utstrålar hela hans kroppsspråk motvilja. Han vänder sig om. Nu ser Minoo mörka ringar under hans ögon.
”Var du med på mösspåtagningen?” säger Gustaf. ”Jag såg dig inte …”
”Ser det ut som om jag har en mössa på mig?” avbryter Rickard.
Gustaf kommer av sig. Ser undrande på Rickard.
”Jag har försökt få tag på dig”, säger han. ”Är du tillbaka i skolan nu?”
”Jag har haft ett möte med rektorn. Jag har tentat av en del ämnen så att jag kan ta studenten.”
”Fan, vad bra”, säger Gustaf.
”Jag gjorde det för att farsan skulle sluta tjata”, säger Rickard.
Han är så aggressiv, men Minoo tycker synd om honom. Ingen har kunnat förklara för honom varför han blev sjuk i vintras. Han måste ha så många frågor. Han bar Olivias amulett nästan hela trean. Hela skolåret måste vara som en enda lång minneslucka.
”Hur är det egentligen?” säger Gustaf. ”Hur mår du?”
Rickard blir vit i ansiktet.
”Sluta låtsas som om du bryr dig!” väser han. ”Jag vet att du försöker kolla mig! Det var ju därför du kom till sjukhuset hela tiden, eller hur?”
Han är inte bara aggressiv. Han är rädd också, märker Minoo. Och hon får en känsla av annalkande fara.
”Vad snackar du om?” säger Gustaf. ”Kolla vadå?”
”Jag vet inte vad ni har gjort med dom andra för att få dom att glömma”, säger Rickard. ”Men jag kommer ihåg nu, så ni ska passa er jävligt noga. Jag vet vad ni gjorde på PE-festen.”
Det känns som om marken försvinner under Minoos fötter.
Han minns.
”Vad menar du?” säger Gustaf och rynkar pannan. ”Vad gjorde vi? Kommer du ihåg vad som hände?”
Han låter så uppriktigt undrande. För han vet ju inte. Rickard stelnar till. Ser granskande på honom.
”Om du kommer ihåg vad som hände måste du berätta!” säger Gustaf.
Minoo vill stoppa allt. Rickard får inte berätta för Gustaf, han får inte berätta för någon. Hon blir medveten om eleverna som går förbi och kastar nyfikna blickar. Tänker Rickard säga mitt på skolgården att det finns häxor?
Rickard stirrar på Gustaf. Så ser han på Minoo och tillbaka på Gustaf igen.
”Förlåt”, säger han. ”Jag såg dig med dom, och jag trodde att du också …”
Han flackar till med blicken.
”Rickard, vad är det här?” säger Gustaf. ”Jag blir orolig för dig.”
Ilskan är borta från Rickards ansikte. Han är bara rädd nu.
”Lämna mig i fred”, säger han till Minoo. ”Jag tänker inte säga nåt till nån, jag lovar. Lämna mig bara i fred.”
Han vänder sig om och börjar springa bort från dem, försvinner ut genom grindarna. Minoo och Gustaf står tysta kvar och ser efter honom.
”Fan”, säger Gustaf. ”Vad ska jag göra? Ska jag ringa hans farsa?”
Hur mycket minns Rickard av det som hände i gympasalen? Hur mycket förstår han? Vad tänker han göra? Och vad måste hon göra åt det?
”Fan”, säger Gustaf igen. ”Tror du att han har fått en psykos? Han blev ju helt personlighetsförändrad när han gick med i PE. Han måste ha varit sjuk redan då. Eller hur?”
Han ser hjälplöst på Minoo. Det känns som om hon ska kvävas av alla hemligheter.
”Förlåt”, får hon fram. ”Jag måste gå. Jag ringer dig sen.”
Hon skyndar tillbaka mot skolbyggnaden.
* * *
Elias, det har hänt så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja.
I går sa jag det. Jag berättade vad jag kände för V. Jag sa orden, jag sa dom högt och hon sprang inte och jag dog inte. Sen hade vi sex. Och jag undrar, på riktigt, om några andra nånsin upplevt det på det sättet.
Hon sov över i natt. Och jag var lycklig när jag vaknade.
Hur kan man vara så jävla lycklig och så jävla rädd på samma gång? Jag har stängt av mobilen, för jag är säker på att hon kommer att ringa eller messa när som helst och säga att allt var ett misstag.
Jag önskar att jag kunde spola fram i tiden tills vi vet precis var vi har varandra. Jag önskar att jag kunde tro att det fanns en lycklig-i-alla-sina-dagar-framtid för mig och V. Att jag kunde tro på en framtid över huvud taget. Det handlar inte bara om att vi har högst ett år på oss att rädda världen. Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv i framtiden, och särskilt inte tillsammans med nån.
När ska vi berätta det? Varför är jag så rädd för att alla ska få veta?
Okej, jag erkänner. Jag är rädd att V inte ska palla. Hela Engelsfors tror att dom vet vem hon är och i den bilden ingår definitivt inte att vara ihop med stans största freak (inte för att jag har storhetsvansinne, konkurrensen är inte så stor längre utan dig). En tjej dessutom.
Fast det är klart. Jag kanske inte ens behöver ta ställning till allt det här.
Inget kanske spelar nån roll. Allt kan ta slut i morgon. Då menar jag helt slut. Hela världen. Slut. Över. Och det gör mig så jävla rädd.
Jag önskar att jag kunde prata med dig, E.
Älskar dig.
Linnéa stänger dagboken. Hon sitter på sin vanliga plats i fönstersmygen på toaletterna högst upp i skolan.
Hon ser ut på den asfalterade remsan som binder ihop skolgården och personalens parkering. De enda som syns till där nere är Erik och Julia som går förbi hand i hand. Till och med på det här avståndet, från det här perspektivet, får Linnéa de första känningarna av panikångest när hon ser honom. Hon lyckas tvinga ner dem. Ändå skriker hon nästan till när dörren som leder in till toaletterna öppnas.
Minoo är röd i ansiktet, som om hon sprungit uppför trapporna.
”Vad bra att du var här”, säger hon andfått. ”Jag har försökt ringa dig.”
”Vad är det som har hänt?”
Minoo stänger dörren efter sig och ser sig omkring.
Vi är ensamma, tänker Linnéa. Men om du vill vara säker på att ingen hör så kan vi prata så här i stället.
”Jag vill helst inte ha nån i mitt huvud just nu”, säger Minoo och blir ännu rödare.
Linnéa uppfattar en bild av Gustaf Åhlander och med den följer en känsla inte helt olik den som hon själv får när hon tänker på Vanessa.
Så Minoo är alltså den tredje Utvalda som är kär i Gustaf. Vad är det med den där killen egentligen?
Linnéa lyssnar medan Minoo berättar om det som just hänt på skolgården.
”Fantastiskt”, säger Linnéa när hon är klar. ”Fler goda nyheter.”
”Men vad kan han göra egentligen?” säger Minoo. ”Även om han skulle minnas allt … Vem skulle tro honom?”
”Det är rätt lätt att sätta i gång en häxjakt som vi har märkt”, säger Linnéa. ”Jag skulle helst vilja återhämta mig från den förra innan det är dags igen.”
”Jag måste göra nåt åt det. Eller hur?”
Minoo ser vädjande på Linnéa, som om hon hoppas få höra att hon slipper. Och Linnéa förstår henne. Det känns inte bra att rota i andras hjärnor.
”Ja, det måste du nog”, säger hon.
Minoo följer en av kakelplattornas kanter med fingret.
”Jag trodde du skulle säga att jag inte skulle göra det”, säger hon.
”Varför då?”
Minoo ger henne en snabb blick.
”För nu vet vi var mina krafter egentligen kommer från. Att beskyddarna och demonerna är … eller var … samma. Då blir det ju som om jag också är välsignad av demonerna.”
”Jag hade faktiskt inte tänkt på det”, säger Linnéa. ”Det blev liksom en grej för mycket.”
Minoo ser rädd ut och det får Linnéa att känna hur rädd hon också är.
”Det kanske inte spelar nån roll var dina krafter kommer ifrån”, säger hon. ”Om du använder dom för att göra gott.”
”Men är det gott att ta bort Rickards minnen?” säger Minoo.
”Fan, vad jag hatar det här”, säger Linnéa. ”Varför kan det inte vara lite enklare? Som i Sagan om ringen? Typ orcherna onda, alverna goda.”
”Fast orcherna var alver från början. Sen korrumperades dom av ondskan”, säger Minoo. ”Så det är väl inte enkelt nånstans.”
Linnéa måste le. Hon känner plötsligt hur mycket hon tycker om Minoo, även om de så sällan förstår varandra. Och hon kommer aldrig att glömma att Minoo hindrade Diana från att låsa in henne på ett hem. Och att Minoo berättade att hon hörde Linnéas tankar om Vanessa.
”Du, jag råkade se att du tänkte på Gustaf när du kom in och jag kände att … Ja, alltså … Det var väl lite som när du hörde mig tänka på Vanessa i matsalen. Fast du verkade inte lika skogstokig som jag.”
Minoo blir djupröd i ansiktet.
”Jag ville bara säga det”, säger Linnéa. ”Och om du skulle behöva prata med nån, så …”
Hon tystnar. Känner hur dålig hon är på det hon försöker göra. Men hon menar det och hoppas att Minoo fattar det.
”Tack”, säger Minoo.
Båda skruvar på sig.
”Vi måste inte bestämma nåt nu om Rickard”, säger Linnéa. ”Vi pratar med dom andra först. Vi gör det när vi städar ur Anna-Karins lägenhet.”