Linnéa tömmer glaset med lingondricka och ställer ner det på Anna-Karins köksbord med en smäll. Hon känner sig helt knockad, som om hon har skrattat bort hälften av sina hjärnceller.
”Jag är helt slut”, säger Vanessa bredvid henne och fyller på sitt eget glas.
Minoo nickar instämmande.
”Är det okej om vi lägger ner för i kväll?” säger hon.
”Ja”, säger Anna-Karin. ”Jag tror jag måste tänka lite mer också. På vad jag ska behålla och så.”
Linnéa låter sin fot snudda vid Vanessas under bordet.
”Det är en sak vi måste prata om först”, säger Minoo. ”Rickard.”
”Vad är det med honom?” säger Vanessa och flätar in sin hand i Linnéas ovanpå bordsskivan.
Linnéas första impuls är att dra åt sig handen. Men det är inte Vanessa som glömt att de måste vara diskreta. Det är Linnéa som glömt att de inte måste vara det.
Vanessa låter sin tumme vandra över Linnéas handflata, och varenda nervända skickar signaler kors och tvärs genom Linnéas kropp. Hon kan knappt ta in det Minoo berättar, men hon har ju redan hört det. Hon känner hur Vanessa känner det hon själv känner. Signalerna kastas fram och tillbaka mellan dem, blir en spiral som …
Det här går inte, jag kan inte koncentrera mig, hör hon plötsligt Vanessa tänka samtidigt som hon släpper Linnéas hand.
Det är som om Linnéa vaknar upp ur en halvdvala.
”Vad ska vi göra?” säger Minoo.
”Det är inte så mycket att välja på, va?” säger Linnéa. ”Du måste ta bort hans minnen.”
Minoo stirrar ner i bordsskivan.
”Är det inte bättre om jag försöker prata med honom först?” säger hon. ”Vi vet ju inte ens hur mycket han kommer ihåg.”
”Det får du ju lätt reda på om du går in i hans minnen”, säger Linnéa.
”Ta det lugnt”, säger Vanessa. ”Du kan inte pressa henne.”
Linnéa vet att hon har rätt.
”Jag fattar att det inte är kul”, säger hon till Minoo.
”Nej”, säger Minoo och tittar upp. ”Du fattar inte alls. Ingen av er fattar. Gustaf fick en chock när han såg allt hända i gympasalen. Den chocken är min chock nu. När Max dödade Elias och Rebecka … Ibland känns det som om det var jag som gjorde det.”
Linnéa känner en kyla sprida sig i kroppen. Det är första gången hon verkligen förstår hur det måste vara för Minoo. Hon tänker på hur det var för henne själv i början, innan hon lärde sig kontrollera sin kraft. När allas tankar störtade in i hennes huvud, utan filter, utan skydd. Hon stod knappt ut. Och det Minoo pratar om låter ännu värre.
En del av Linnéa vill låta Minoo slippa utsätta sig för det en gång till. Men hon vet inte om det är en risk hon är beredd att ta.
”Om jag måste gå in i Rickards huvud så gör jag det”, säger Minoo. ”Men snälla, ge mig bara en chans.”
”Jag tycker att Minoo ska prata med honom först”, säger Anna-Karin.
”Jag med”, säger Vanessa.
”Okej”, säger Linnéa, trots att hon tror att det är slöseri med tid.
Minoo ser lättad ut.
”Jag tror jag kan lugna honom”, säger hon. ”Han är bara rädd.”
”Det skulle jag också vara om jag var han”, säger Vanessa.
”Undrar hur länge det kommer att dröja innan folk börjar fatta vad som egentligen händer i Engelsfors”, säger Minoo. ”Dom har ju lyckats hitta ’naturliga förklaringar’ till allt hittills. Alla som spårade ur under blodröda månens natt, problemen med elen och vattnet …”
”Och vädret och skogen”, fyller Anna-Karin i.
”Precis”, säger Minoo. ”Men hur mycket kan man egentligen bortförklara? Nånstans måste det ju finnas en gräns. Och allt det som har hänt hittills … Det måste ju bara vara början. Maginivåerna ökar och ökar, hinnan mellan världarna blir tunnare, och sen …”
Hon tystnar. Och Linnéa är säker på att alla tänker på samma sak. Matildas ord.
Den sista striden kommer att äga rum inom ett år.
Plötsligt går apokalypsen inte alls att skratta åt.
”Sen låser vi den där jävla dörren och lever lyckliga i alla våra dar”, säger Vanessa. ”Okej?”
Linnéa kan nästan tro på det när Vanessa säger det. Nästan.
”Ja”, säger Minoo och ler. ”Vi är ju Cirkeln.”
Det lilla som finns kvar av den, tänker Linnéa.
Men det är en tanke hon behåller för sig själv.